Banankexchoklad

I och med Lidingöloppet så fick vi möjligheten att smaka Cloettas nya smak på kexchoklad den med banan. Jag tyckte inte att det var någon sensationell smakupplevelse. Visst den gick att äta, men med stor sannolikhet inget som jag kommer att köpa. Undrar just om deras kexchoklad med hallonsmak faller mig bättre i smaken? Måste prova någon dag.

Lidingöloppet 2010

Så var Lidingöloppshelgen avklarad. Skönt så här efteråt men jobbigt under tiden.

Jag gick upp i arla morgontimmen i lördags. Klockan 0530 ringde klockan och för att komma i tid och hinna hämta nummerlapp, värma upp med mera var jag tvungen att åka vid sex. Så det blev en snabb frukost. Packat hade jag gjort kvällen innan.

Femton kilometer terränglöpning är precis så jobbigt som det låter, och lite till, speciellt om man hamnar långt bak i startfältet, vilket jag tyvärr gjorde iår. Hamnar man långt bak så blir det väldigt trångt i banan. Man måste anpassa sig till andra i tempot. Extra jobbigt i nedförsbackar där många tenderar att bromsa. Själv släpper jag på och ökar steglängden. Det är i nedförsbackar jag vinner tillbaka lite av den tid som jag förlorar i uppförsbackarna. Men det var mitt eget fel att jag kom långt bak i startledet, jag ställde mig där. Något jag förmodligen inte gör om.

Det gick bra att springa fram till fem kilometer då nöden tvingade mig till ett toabesök. Toabesöket sinkade mig inte bara åtskilliga minuter utan jag tappade även mitt löptempo. Inte så bra. Men jag sprang fram till grönsta där Grönstabacken tvingade mig till att gå. Det är inte bara Abborrbacken som är überjävlig. Sen blev det blandad kompott av löpning och gång. När det återstod 1,5 km så snubblade jag och gjorde en rejäl vurpa ner i leran. Jag föll framåt men lyckades göra någon slags ryggvändare. Jag fick en del skrapsår men mest blev jag smutsig. Det var flera löpare som stannade och fråga hur det gick. Skönt att ha omtänksamma människor omkring sig. Löparsläktet är en bra andrafamilj. När jag skrapat av mig en del smuts sprang jag vidare men jag hann inte så långt, bara hundra meter på sin höjd, och då trampade jag snett på en sten eller rot eller vad det var. En kraftig stukning blev resultatet. Men det var ju inte så långt kvar till mål så jag fortsatte. Och jag tog mig i mål.

Här hade en normal person nöjt sig, men jag är inte normal så jag sprang tjejloppet också dagen därpå (söndagen). Lidingö Tjejlopp är 10 km och banan går över 30-kilometerbanans sista mil. Men det gör den absolut inte lättlöpt. Abborrbacken är überjävlig, som jag tidgare sagt. Längden på backen är 550 meter och på de metrarna är stigningen hela 42 meter.

Iår hände något högst oväntat strax innan Abborrbacken. Ett rådjur studsade över spåret. Snacka om att jag blev förvånad. Hade jag haft en yxa så hade det blivit rådjurssadel till middag, så nära var jag. Den såg väl sin chans att passera när det fanns en liten lucka mellan mig och löparen framför mig.

Sprang upp för Abborrbacken gjorde jag inte. Men jag tog mig i mål, och det utan ytterligare skador. Jag bättrade bara på mitt skavsår i hålfoten lite. Egentligen var det tänkt att jag skulle springa tjejloppet med en väninna, men hon blev sjuk och kunde tyvärr inte delta. Men jag har haft en bra helg och jag har träffat många trevliga människor både i spåret och i den gympasal där jag övernattade.

Två medaljer till samlingen. Nu ska jag maila Lidingöloppets kansli så att jag även får mitt tioårsdiplom.

Måndag efter valet

Livet går vidare, om än lite mer främlingsfientligt. Man kan ju hoppas på att onsdagsrösterna gör så att SDs mandat blir värdelösa i riksdagen.

Tunnis

Allt det här springande verkar göra mig smalare. Snart försvinner jag. Nä vars, men för någon månad sedan gjorde vi ett extrahål (inåt) i mitt skärp. Då kunde jag med ansträngning snörpa åt, men nu, nu får jag gå och dra upp byxorna fast jag använder innersta hålet.

Att det bara skulle vara löpningen som gjorde detta är nog inte helt sant dock. Jag undviker bland annat att dricka läsk, men det har jag gjort sedan länge. Sen har mina matportioner minskat. Ibland så mycket att jag inte äter något alls. Så kan det bli när man har en dotter som inte tillåter en att stå och laga mat.

Tjejmilen anno 2010

Den sötaste lilla väckarklockan i världen (läs: min dotter) väckte mig i lagom tid för att jag skulle hinna fixa allt innan avfärd vid åtta. Klä sig, äta frukost och packa det sista.

Jag åkte i tid, men jag blev försenad av att jag glömde mina bananer. Gjorde ett snabbstopp på ett köpcentrum och rättade till fadäsen. När jag hade kommit till Norrköping så kom jag på att jag inte kommit ihåg att ta med pulsklockan. Då blev jag arg på mig själv, vill ju ha någorlunda koll på tempot liksom. Men men det fanns inte så mycket att göra åt det.

Hörde på radion att en lastbil blockerade vägen i Nyköping, och då trodde jag att jag skulle bli riktigt försenad. Men det gick ovanligt smidigt att ta sig förbi. Kanske för att det var söndag morgon och att det inte är så mycket trafik vid den tidpunkten.

Men jag kom fram i tid och jag hämtade min nummerlapp. Jag hade massor med tid innan startskottet skulle avfyras. Fixade med min utrustning, velade om jag skulle ha min finklocka på mig eller inte och sörplade i mig det sista vattnet ur vattenflaskan.

Så stod jag där i första startgruppen, solen sken och jag stod och hoppade i otakt för att värma upp musklerna. När jag tittade mig omkring så var jag nog den enda som bar t-shirt och shorts. Man ska visst ha funktionströja och löpartights för att smälta in i massan.

Jag var nog inte tillräckligt laddad detta året. Visst, jag hängde med i ett bra tempo i början eftersom jag hade många att "ta häng" på, men det viktigaste saknades. Viljan och orken att peppa mig själv mentalt genom loppet. Jag tog mig igenom, men jag tillät mig själv att gå lite för mycket, tyvärr.

Men jag tog mig i mål och jag gjorde en bra spurt. Alla jag pratat med tycker att jag ska vara nöjd med min tid på 56 min och ett antal sekunder. Men jag vet att jag kan pressa mig mer bara huvudet vill vara med.

Vid massagen fick jag två karlar som knådade. Bra! sa jag högt till dem. Då kan ni ta i ordentligt. -Javisst det ska vi göra, sa dem. Men det var dessvärre bara en som höll vad han lovade. Så mina ben blev bara halvt masserade. Ordentligt på ena benets baksida och lika ordentligt på andra benets framsida.

Träffade en kompis efteråt, det var trevligt. Hon hade startat i fjärde startgruppen och hon var mycket missnöjd med alla som gick och att det var trångt så hon fick kryssa sig fram. Men hon var nöjd med tiden hon fick i alla fall.

För att göra en nyttig handling (motionera) onyttig så blev det en sväng förbi drive thru på vägen hem. -Ett meal, tack!... och så är jag med i klubben. -Det fixar jag! Blev svaret. När jag åkte därifrån så hade jag i och för sig fått den mat jag beställde, men jag fick inget sugrör till drycken. Så istället för att få en förmån så blev jag av med en "rättighet". Men det var ju naturligtvis inte avsiktligt, så jag är inte bitter.

Resan hem gick fortare än väntat. Inte i den meningen att jag körde för fort men att resor från nånting och hem brukar kännas långa och tråkiga. Det var skönt att komma hem, inte minst för att jag trodde att mina njurar skulle explodera för att jag var så kissnödig.

Lika som bär?

Jag gillar inte att prata politik, men så hittade jag det här klippet på en ung Mona Sahlin:



När jag tittade kunde jag inte sluta att tänka på den här snubben från Snickeriet:



Visst finns det någon likhet?
Eller vad säger du, va?

Personal

Jag förstår inte att folk inte fattar att ordet personal är ett samlingsnamn för en grupp anställda. Jag hör och läser gång på gång att "Jag har talat med en personal...", "Vi behöver fler personal..." etc. Om man nu vill använda sig av ordet personal så får man då istället säga "Jag har talat med en ur personalen..." respektive "Vi behöver fler i personalen..." (meningen fler anställda, antar jag). Så svårt kan det inte vara att klämma dit en liten preposition.

Jag föredra i och för sig att säga "Jag har talat med en anställd..." och "Vi behöver fler anställda..."

Målgest

Det är alldeles för få som har en målgest. Men det finns de som går in för det ordentligt.