17/6 - 17
Sista momentet i min andra En Svenska Klassiker.
Lärdom från tidigare lopp:
1. Ta ledigt på fredagen och vila.
2. Ha en tidsplan för depåstopp.
3. Cykla med någon.
Som ni kanske förstår är dessa tre punkter saker som jag
inte gjorde första gången jag cyklade Vätternrundan. Jag hade alltså ingen plan för hur lång tid jag skulle stanna i depåerna. Jag cyklade ensam även om jag efter ungefär halva loppet hakade på ett par. Jag jobbade som vanligt på fredagen OCH gick på studentuppvaktning. Så detta året gjorde jag inte samma misstag. Nog om det. Nu ska jag berätta om årets upplevelse.
Först lite om förberedelser.
Träningscyklat hade jag inte gjort. Tre mil inför Tjejvättern är inget att skryta om och då tretton mil till VR är ju bara dumt och korkat.
Planen hade jag dock fnulat ihop långt i förväg. Siktade på sub18.
Jag jobbade inte på fredagen. Vilade kanske inte optimalt men jag led iaf inte av sömnbrist som förra gången.
Race day.
Detta lopp startade jag på fredagkvällen vid 1930-tiden, alltså i en av de första startgrupperna. Det var en piggare känsla bara det att stå vid starten en normal tid. Starten gick och jag stressade inte, jag visste ju vad som väntade.
Redan i Vadstena hittade jag en grabb i min ålder som också verkade cykla ensam. Jag "högg tag" i honom vare sig han ville eller inte. Min VR-kompis gjorde sin första klassiker och jag delade med mig av alla mina trevliga erfarenheter och berättade om mina misstag.
Vi pratade om ditten och datten och ganska tidigt, halvvägs mellan Vadstena och Ödeshög, bestämde vi tillsammans att följas åt hela vägen. Det var ett fantastiskt bra beslut. Ett mentalt och personligt stöd som hjälpte oss båda två där i sommarnatten.
Positivt.
Det som jag upplevde som mycket mer positiv med denna VR än första var att när jag startade på fredagskvällen så var det en hel del publikstöd längs banan. Jag hörde och såg publik i orterna ner till Gränna. Vid Kaxholmsbacken fanns en och annan nattsuddare också. Denna backe vid Kaxholmen som var sååå jobbig förra loppet var inget problem denna gång. Tänk vad lite sällskap och "tävlingsanda" kan göra. Kunde han cykla uppför så nog sjuttsiken skulle jag göra det också. ;) Jag kan faktiskt inte minnas att jag gick och ledde cykeln i en enda backe. Vilken seger. :)
Maten.
Köttbullarna i Jönköping smakade utmärkt likaså lasagnen i Hjo, däremellan hände inte så mycket. Vi trampade på och hade det ganska trevligt. Några vetebullar och bananer slank ner i depåerna. I Hammarsundet fanns iår inga honungsbullar. Det var en liten besvikelse.
I Karlsborg unnade vi oss lite massage. Det hanns nästan med i tidsplaneringen. Att det drog över en handfull minuter gjorde inget i slutändan. I det stora hela höll vi min planerade tid i depåerna. I loppet som helhet låg vi före. :o Det är helt klart lättare med sällskap.
I Medevi splittrades jag och min VR-vän. Jag blev precis som förra året så full med energi att det var så kort kvar att jag inte ville stanna för länge. Drack lite, slängde av mig till kortärmat och cyklade sista biten ensam.
Målet
I mål stod familjen och tog emot med fina skyltar, blommor och godis. Mitt i cykelvimlet blev jag efterlyst för intervju vilket hördes över hela området. En vän, med samma skitsjukdom som jag har, jobbade med ljudet vid målområdet, det var han som initierade det hela. Jag minns inte vad jag sa, men det handlade om min prestation i förhållande till min sjukdom.
Nu hade jag fullföljt min andra En Svensk Klassiker. Silvermedalj till mig. Cyklade på en tid av 17 timmar och 38 minuter, tre och en halv timme bättre än första VR.
Undra varför jag hittills alltid slutat med Vätternrundan?
Tråkigheter längs banan var att jag cyklade förbi två allvarliga olyckor, före Ölmstad och före Hammarsundet. Det var folk som hjälpte de förolyckade men det hade inte hunnit komma dit någon ambulans till någon av de när jag passerade. Jag hoppas det gick bra för personerna, det såg inget vidare ut. :(
