Signaturer

 Vid Nordea Open (fd Swedish open) i Båstad köpte jag en sådant där gigantisk tennisboll till barnen. Jag hade ingen större förhoppning om att vi (barnen och jag) skulle erövra så särdeles många signaturer, men en gigantisk tennisboll är ju alltid kul att ha. :)  

 Eftersom vi var på invigningen av Next Gen. (fd Kalle Anka cup final, dvs riksfinal för landets bästa 11- till 15-åringar) och Nassim al Fakir var där blev vi glada av att åtminstone få hans "kråka" på bollen.

 Under tennisturneringens damveckan föll sedan bollen i glömska. Jag vet inte varför, men till herrveckan hittade vi den. Det var ganska roligt att samla men vi hade inga ambitioner på att få ihop alla deltagare. Det blev så småningom fokus på några specifika spelare. 

 Sommarens "skörd" av autografer/signaturer. (Med reservation för att jag kan ha fotat de upp och ner. Det är inte helt enkelt att uttyda krumelurerna.)
 

 Jag är glad över ffa Casper Ruud (NOR), Stan Wawrinka (SUI) och Dominic Thiem (AUT). Men det grämer mig fortfarande lite att vi missade både Holge Rune (DEN), Diego  Schwartzman (ARG) och Andrey Rublev. C'est la vie.

Hur känns det efter halvmaran?

(Skrivet under pandemin 2020)

Är med i många löparrelaterade grupper på sociala medier och titt som tätt uppdateras det med rekord. Människor som för första gången sprungit 2 km, 5 km, 10 km, halvmara osv. Nu senast var det en som just lyckats övervinna distansen 21,1 km och jag frågade honom hur han kände såhär efteråt. Det fick mig att fundera över hur jag kände mig när jag sprungit min första halvmara... Vilken var det egentligen? Och när?

Den första halvmaran jag sprang måste ha varit den jag sjöng mig igenom tillsammans med min fotbollskompis U.B.B. Detta var Stockholmsloppet 5 september 1998. Vi hade anmält oss för skoj skull. Ingen av oss höll på med löpning utanför fotbollsplanen. Men förstå hur vältränade vi måste ha varit som tog oss runt sjungandes "Maya min Maya min bitska lilla piraya", som var den "hippaste" låten den sommaren?! Vi korsade mållinjen på 2 timmar 2 min nånting. Och jag minns att vi inte var speciellt trötta efteråt. (Samma höst pajjade mitt knä i en fotbollsmatch.) Det var en halvmaratid som stod sig länge och visade sig ta åtskilliga år att bemästra.

Jag minns också när jag sprang Broloppet, halvmaran över Öresund. Det var 12 juni 2000 och jag var inte helt återställd styrkemässigt från den korsbandsoperation jag genomgick två år tidigare. Men jag var anmäld och loppet skulle aldrig komma igen. Jag sprang klart över min förmåga speciellt i Malmö där publiken peppade "inte långt kvar" och "spurta sista nu" fast det var typ över 5 kilometer kvar. Jag hade ingen som helst koll på distansen eller hur långt det var kvar och ökade såklart takten. En liten adrenalinkick fick jag också genom att lokal(?)radion intervjuade mig medan jag sprang. Jag hade sjukt ont i kroppen efteråt, inte minst i mitt knä som inte alls var rehabiliterat för långlöpning. Jag kom imål och hela kroppen överlevde, knät behövde inga nya ingrepp förrän flera år senare. Tiden blev ändå (i mina mått mätt) imponerande 2 timmar 8 minuter och 25 sekunder.

Den där målgångstiden från 1998 tog mig 21(!) år att slå och jag sjöng INTE en endaste ton under det loppet. Jag hade under de första 19 åren fortfarande inte löpning som mitt stora intresse utan spelade bara tennis och fotboll. Sprang gjorde jag för att komplettera de sporterna.

Smålopp deltog jag i för att det var kul och få medalj. Lidingöloppet hittade jag redan 1996 och blev ett återkommande lopp jag såg, och fortfarande ser, fram emot. Jag sprang loppen i min åldersklass och gick sedan över till Tjejloppet, Lidingöloppets sista kuperade mil. När jag slutade med fotboll började jag springa för att hålla formen... eller snarare, för att inte bli rund som en boll. Under åren till nytt PB på halvmaran hade jag också hunnit knäopereras flera gånger, få plantar fascitiis samt skaffa familj.

Göteborgsvarvet hade jag tidigt fått kännedom om genom Lidingöloppets nummerlappsmässa. Men det dröjde ända till 2008 före jag sprang det första gången. Mitt första Göteborgsvarvet är också mitt snabbaste med tiden 2 timmar 8 minuter och 16 sekunder. Har under de följande tio Varven knappt varit i närheten av den tiden. Närmast var 2017 med tiden 2 timmar 12 min 46 sekunder. Bottentiden var 2009 med 3 timmar 17 min och 23 sekunder, men då var jag gravid i v. 29 (28+6) så det Varvet spelar i en annan division och räknas egentligen inte. 

Jag ser fram emot nya personliga banrekord inom en ganska snar framtid eftersom det skedde något häftigt hösten 2019.

Jag minns som sagt inte hur det kändes att klara halvmaran för första gången. Men jag minns fortfarande känslan när jag korsade mållinjen Sub 2. Det var min stora dröm sedan jag började anta distansen oftare.

Förra året, efter 21 år, hände det ju äntligen. Precis under två timmar på halvmaran och därmed nytt PB! Högst oväntat.

Jag hade på skoj anmält mig till Göteborgs Marathon men sansat mig till halva distansen. Jag har redan skrivit en lopprapport om denna spektakulära händelse så ni får följa länken dit och läsa. Är fortfarande sjukt stolt över prestationen och när jag tänker på det så får jag samma euforiska känsla som då.

Lycka till med just dina mål, oavsett om det är att klara att springa 2 km utan att gå eller om det är att klara en ultra. Det viktiga är att röra på sig och må bra (och få medalj ;) ). Tider, placeringar, personbästa och sådant är inte viktigt... men är man tävlingsmänniska så är det lite svårt att inte tänka på, men jag tränar på det också. Lycka till!

[Edit 1]

Sedan detta inlägg redigerats har jag lyckats att putsa mitt PB på halvmaran. Eftersom alla lopp är inställda så är det inget tävlingsresultat, men det kändes precis som ett lopp i alla fall. Jag sprang provlöpningen av första halvan av  Helsingborg Marathons bana. Det fanns både farthållare och vattenkontroller varför det kändes precis som ett lopp. Kom "imål" på 1:57:xx.

[Edit 2]

Hade hoppats att persa på Göteborgsvarvet 2022 men dubbel (eller trippel) sjukdom satt stopp för det. (Hade vid loppet ms-skov, postcovid samt obehandlad graves sjukdom (hypertyreos).)

Min tennissommar 2022

 Summering av min tennissommar.🎾💖

 Iår gjorde jag något jag bara funderat på förut, jag var funktionär på Nordea Open. Varför har jag inte varit det förut? Kanske för att jag inte vetat hur man blev funktionär!?

 Det som föranledde det hela var att min dotter, efter hård(?) prövning, blev antagen som bollkalle. (Jag vet inte riktigt hur hårt det var, för jag var inte med. Det jag vet är att det var många som var på uttagningarna, ett hundratal?, men bara en tredjedel som blev antagna. Många var dessutom barn som varit bollkalle tidigare, vilket är en merit.) Jag tittade på fint bollkalleri och bra tennis tills jag ansökte själv om att få bli funktionär. Så blev jag arenavärd.

 Det var både fantastiskt, kul och skitjobbigt. Krävdes iof inte så mycket kognitivt, det fanns de som sa åt oss vad som skulle göras och när. Men det var tufft att stå länge (så korta pass var mest optimalt) samt inte kunna se så mycket tennis när man stod på "fel" ställe. Det var fantastiskt att komma nära tenniseliten, se och prata med dem. Stan Wavrinka är för övrigt en riktigt trevlig person.

Jag deltog i lite turneringar själv också.

 Jag inledde starkt med seger i Damsingel (DS) Motion i Munkaspelen (Munka-Ljungby). 🥇

 I DS45+ i samma tävling gick jag till semifinal men fick se mig besgrad. En 3:e plats är dock inte så dumt det heller. 🥉

 Sedan var jag, som sagt, funktionär i Nordea Open Båstad och fick titta på professionell tennis på nära håll. Mitt äldsta barn var samtidigt bollkalle. 🎾 Samlade en hel del autografer, mer om det i ett annat inlägg.

  Hade letat upp att det på Bjärehalvön finns tennisbanor med gräsunderlag. Kag bokade en timme och åkte dit med barnen. Det var första gången vi spelade på gräs. En spännande och annorlunda upplevelse. 🌱 (foto i kommentarerna) Tyvärr hann vi inte spela så länge eftersom det började störtregna, men det var roligt så länge det varade. 

 Så hade jag anmält mig till den anrika(!?)  Strandbadsturneringen i Falkenberg. Jag ville spela motionsklass, men det verkade ingen annan vilja då jag var den enda anmälda. Jag flyttade anmälan till klassen DS(6-7). Fyra damer i s.k. poolspel (alla möter alla), vilket ger bra matchträning. Jag föredrar poollottning framför frilottning, just för att man får matchträning även när man förlorar.

 En sån succé det blev! Jag lyckades nämligen vinna samtliga tre matcher och vann med andra ord förstapriset. 🏆DET är jag inte bortskämd med.

 I Havsbadsspelen i Ängelholm gick det inte lika bra. Jag visste före jag anmälde mig att det är en tuff tävling. Anledning är att många har den som genrep inför Veteran SM som går av stapeln nån vecka senare. Jag deltog i två klasser, DS45+ och DS(1-7), men förlorade båda inledande matcherna. C'est la vie!

 Avslutade Skånetennissommaren med att delta i, nyss nämnda, Veteran SM. Att vara med där är mest en kul grej och för att checka av på "the life bucketlist". Jag håller verkligen inte SM-nivå i spelstyrka.

 Spelade där i tre klasser; DS45+, DD45+ i par med Helene L samt MD45+ i par med Viktor T. 

 Spelade en jämn förstamatch i damsingeln (DS) men kunde inte "knyta ihop det" även om jag kanske egentligen var bättre än motståndaren. Men det gäller att vinna poängen och gemen och kan man inte det så får man skylla sig själv, träna mer och hoppas det går bättre nästa gång. 

 I Mixeddubbeln (MD) fick vi tre matcher där åtminstone en var jämn. Men tyvärr slutade den med förlust i avgörande sets matchtiebreak. Hade roligt ihop trots förlusterna. 

I Damdubbeln (DD) lyckades Helene och jag avancera till semifinal (tack vare w.o). I semin blev det tyvärr respass mot mer rutinerat motstånd. Vi knep trots allt en bronspeng i VSM. Känns lite stort ändå.🥉

 På hemmaplan anordans KM (klubbmästerskap) i augusti när skolor etc har börjat. Jag ställer upp i damsingel, dubbel och generationsdubbel med min dotter.

 I generationsdubbeln åkte vi på däng direkt. När det är dags för damsingel blev jag sjuk (förkyld), jag spelar dåligt då. Vinner iof första matchen men förlorar finalen. Dubbeln går oväntat. Jag spelar i par med Helene min lagkamrat i D45-serien. Vi lyckas vinna första matchen i tredje sets avgörande superrtiebreak, detta mot favorittippade paret. Finalen spelas aldrig för moståndarna lämnar w.o pga skada på en av spelarna. Vi vinner såleds dubbelklassen i KM

Sammanfattningsvis så kommer jag hem med tre förstapris och två tredjepris på elva "starter". 💪🏼✌🏼