Baka liten kaka

 Jag kände spontant för att göra en kladdkaka. Jag visste också att jag hade ingredienser till det, bl a köpte jag en stor karta ägg ganska nyligen som står i kylskåpet.

 Tror ni det fanns ägg kvar till min kladdkaka? Ja, det fanns ETT kvar. Till receptet behövs däremot två.

 Varför är det alltid så? Att när jag har preparerat/fyllt på/förberett så allt ska finnas så finns det ändå inte när jag ska ha det?

 Jag tänkte rädda "bakeriet" med att göra en annan kaka, men då var det något annat som saknades. Det känns som att det blir ett sånt j**la projekt när jag ska behöva ta mig till affären och fixa sakerna igen. Jag vet dessutom av erfarenhet att om jag går och köper fler ägg (och annat som saknas) så kommer jag inte ha ork att göra kakan sedan iaf. 

 Det blir ingen kaka idag.

Sumpade möjlighet

 Märkliga barn har jag. 

Jag: - Lillebror och pappa är iväg hela dagen, vad vill du göra? Bowla? Åka go-kart? Bio? Åka någonstans? ...? Vi kan göra nästan vad du vill.

Dottern: - Jag vill bara vara hemma och göra det snyggt här. Kanske julpynta lite.

Jag: - 😶 Okej.

Att någon annan än jag städar kan jag inte undanhålla dem, det är bra, men iaf. Lite tråkigt på sätt och vis.

Tidsfördriv

 Vad jag gör två förmiddagar i veckan (för att jag varit sjukskriven så länge). Idag datorkunskap i "jobbverkstaden" och föreläsningen handlar om att träna.

Tänk om jag inte suttit här, då kunde jag ha gjort något som var utvecklande istf att läsa och lyssna på sådant jag redan vet. 😴

Halloween på Kolmården

  Så sjukt egentligen. 

 Vi har årskort på Kolmården och varje höst anordnar de Halloween på Kolmården med söta spöken, roliga figurer (dizzy world) och  läskigare gastar. Så i lördags åkte vi dit, jag och barnen.

 De fixar läskiga, vad ska man kalla det?, skräckrundor, kanske. Liksom labyrinter där de har skådespelare som skräms, lite som spökhuset Gasten på Liseberg. Nåja, iår hade de Värdshuset, Bakgården och Hospitalet.

"Bakgården" höll till vid vattentornet, vid Chop chop/Tiger World. Ett område som nuförtiden (på sommaren) endast är för personal.

 Min yngsta var modig och ville se Hospitalet. Sagt och gjort. Den första delen hade läskiga kulisser men inget som hoppade fram och lät. Skönt på sitt sätt. Andra delen var med skådespelare. 

 När vi gått en tredjedel, kanske hälften, stod en läskig gestalt, målad i ansiktet och scenkläder som passade någon som inte riktigt levde längre, och skrämdes. Men när jag närmade mig  och passerade så var det något väldigt bekant med den personen. Helt spontant sa jag jag rakt ut med vänlig och rättfram röst (riktad till gasten): -Jag känner igen dig!

 Jag vet var jag sett denna person men vad heter personen? Sen hade något intrikat att fundera på resten av kvällen.

 Idag (måndag) när jag var tillbaka på "jobbet" konfronterade jag personen jag trodde det var, för denna hade tidigare nämnt att h*n skulle skrämma folk. Och visst var det så att det var h*n. Jag frågade om det var någon under helgen som hade uttryckt sig som jag gjorde och h*n svarade jakande på frågan. Jag erkände att det var jag. Jag förklarade att det inte var i syfte att förstöra deras jobb utan utropet kom helt spontant.

 Så bizzart egentligen. Det var mörkt, h*n var sminkad och jag som har sämsta ansiktsminnet kände ändå igen personen. Det undermedvetna är sjukt ibland. Jag slutar aldrig att förvånas över hur den mänskliga kroppen fungerar ... eller icke-fungerar. 

 De andra rundorna gick jag ensam.

 Barnen åkte, i regn, alla attraktioner i Bamses Värld. Dessa har vi bara gått förbi övriga besök så det var dags att de fick testa dem. Köerna var inte så långa heller om man jämför med på sommaren. Sen kan jag tycka att man åker till en djurpark för att titta och lära sig om djur, inte för att åka karuseller, så det är djuren vi fokuserat på tidigare.

Skalmans bilar. 

Dunderhonungsburkarna.

Skalmans flygskola.

Godiståget.

Mini-hopp

Viktoria.

Bamses flygande matta. 

Skalmans luftballonger.

 I övrigt åts medhavd korv med bröd i ett fuktigt tält. Köpte goda churros, träffade, av en slump, vänner och barnen klättrade i Pumpania (lekplatsen).

 Besöket avslutadea med att vi såg en fin eldshow. 

Ett år har gått.

 Idag är det New York City Marathon. Det har alltså gått ett helt år sedan jag var där och sprang. 

Min lopprapport är tyvärr inte färdig. Jag vill inte posta inlägget förrän jag fått med allt jag vill berätta samt alla bilder och videoklipp jag vill visa.

Det tar tid när livet är fullt av annat man måste och vill göra i kombination med trytande energi och dålig prioritering. Bloggen är inte det viktigaste i världen, men jag vill väldigt gärna skriva ner mina upplevelse för att kunna läsa när jag blir äldre och skrynkligare.