Göteborgsvarvet 2009 - sjukt stolt!

Till de flestas förtjusning och någras förtret: Jag överlevde helgen!
Idag mår jag prima, som om jag aldrig utsatt min kropp för galenskapen. Men i lördags efter loppet (på kvällen) då gjorde det ont, ont, ont. På söndagen träffade jag en kompis, sen så fördrev jag tre timmar i Ullared. Idag, som sagt, inga men av min bedrift.

Hur gick loppet då? Jo alldeles utmärkt enligt eget tycke. Jag sprang, om än långsamt, och stannade bara tillfälligt vid vätskestationerna. Vid 7,5 km hittade jag vänner längs med kanten, som jag naturligtvis stannade och pratade med en stund, så bråttom i mål hade jag inte att jag inte hade tid för vänner. Vid den tidpunkten var jag vid gott mod och kände mig stark och starkare kände jag mig efter deras fina komplinger.

Vid 12 km började det bli ganska segt, jag fick stanna och stretcha för att kunna lunka igång igen. Jag gick och sprang om vart annat fram till 14 km, men där tog det tvärstopp. Vid var varje försök till annat än att gå gjorde det ont, ont, ont. Det gjorde ont i höftböjare och pubisbenet = massa foglossning!? Ganska plågsamt faktiskt. Jag bestämde mig för att det inte var lönt att göra några fler försök och gick resterande 7,1 km, upp för Avenyn, runt Götaplatsen, genom Linnestaden och så småningom in i mål.

Jag är sjukt stolt över att ha klarat av detta. Tiden är inte viktig, jag tog mig runt och i mål innan målet stängde och det var min enda målsättning.

Jag läste på nätet att höjdhopparen Stefan Holm gick in i väggen efter 14 km, precis som jag gjorde. Jag var gravid i vecka 30, vad var hans ursäkt? Han höll i och för sig ett mycket högre tempo än jag, men hans tid var inte så imponerande... endast sex minuter snabbare än min fjolårstid.

På kvällen kunde jag knappt gå. Trappor och minsta uppförsbacke var hemska. Jag unnade mig ett bad hos de vänner jag bodde hos och satt med skön vetkudde i knät.

Söndagen kändes helt annorlunda. Visst kände man sig lite sliten, men jag hade inte alls lika ont som kvällen innan. Jag kunde gå utan problem även om jag var lite trög i starterna. Jag ringde en gammal fotbollsvän från Råå, som flyttat till Gbg, och träffade henne över en fika. Mycket trevligt. Sedan tog jag, som sagt, bilen ner till Ullared och gick och shoppade i tre timmar. Naturligtvis bara saker vi behövde. ;) Efter det hemfärd, ja jag körde hela vägen dit och hem själv och det gick hur bra som helst, trots helgens tidigare bravader.

Säg den gravida i v 30, förutom jag, som orkar med allt detta? *skryta* Men jag kan väl tillägga att jag nog inte kommer att göra om detta, men man ska väl aldrig säga aldrig för jag är en galen kvinna.

Nästa år vill jag se DIG på startlinjen. ;)