13 juni 2015

Vätternrundan 2015

Detta är ett långt inlägg om min sista gren i En Svensk Klassiker - 300 km på en cykel.

Förberedelserna och uppladdningen inför detta kraftprov var allt annat än optimalt. För det första hade jag under våren cyklat alldeles för få träningsmil. När ska man hinna mellan jobb och familj? För det andra ska jag nästa gång jag cyklar VR inte jobba till sent på fredagen, utan ta ledigt för att sova. Ja ni förstår, jag jobbade till 16, umgicks med familjen, var på studentuppvaktning och när jag väl gick och la mig kunde jag inte somna. Jag fick i runda slängar två(2!) stackars timmars sömn innan det var dags att packa in sig i bilen och åka till Motala.

Min start var klockan 01:44, vilket var en tid jag hade önskat själv. Jag tänkte som så att det är praktiskt att börja cykla när det är svalt på natten för att sedan kunna njuta av värmen dagtid. Inte visste jag då, vid anmälan, att jag inte skulle ha vilat innan loppet och att jag skulle cykla i mål nästan ett dygn senare (pga tröttheten). Ja, jag kan redan nu avslöja att det tog 20 timmar för mig runt pölen. (Jag hade kalkylerat med femton. :p )

Jag gjorde ett grovt nybörjarfel. Jag hade inte gjort upp några hålltider för min "resa", dvs inte planerat hur länge jag skulle stanna i depåerna. Jag gjorde mig ingen brådska liksom, tog det hela som en gigantisk utflykt och rastade ALLDELES för länge i de flesta depåerna, framförallt i Ölmstad, Jönköping, Fagerhult och Hjo.

Jag hade dock en trevligt cykeltur i sakta gemak ner till Jönköping.
Några saker jag särskilt minns på Vätterns östra del var det elitcykelteam som susade förbi mig strax före Gränna. När den sista i klungan om ca 25 cyklister hade cyklat om så ropade "ledaren" att det var dags för kisspaus (aka pitt-stopp) med följden att alla tvärnitade precis framför mig. Jag hade inga intentioner att stanna och jag fick kryssa mig igenom cyklisterna.
Jag minns också att backen i Kaxholmen var überjävlig, både brant och lång. Men efter uppförbacke kommer nedförsbacke och de gillar jag bättre. Matdepån i Jönköping var skön att komma till för enbart vetebullar, banan och vatten blev enformigt i längden.

Minnen från Vätterns västra del. Efter Jönköping kommer det fler überjävliga långa backar. I Fagerhult var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig ner i semiskuggan och sova lite. Jag såg tydligen så slagen ut att en funktionär kom och frågade hur det var med mig. I Fagerhult träffade jag för första gången de två som senare skulle peppa, hålla mig sällskap samt hjälpa mig mentalt att komma till Hammarsundet.

Strax före Hjo cyklade min väninna, som startade i Motala klockan 6, ikapp mig på sin racerhoj. Vi åt tillsammans sen skiljdes vi åt igen. Hon cyklade med två andra vänner, jag cyklade ensam. Det är lite mentalt påfrestande att cykla ensam, man har ingen att dela upplevelsen med, ingen att peppa eller bli peppad av. Därför var det skönt att träffa på den modern och dottern jag mötte i Fagerhult igen. Vi slog följe strax efter Hjo ända fram till depå Hammarsundet. Det var tungt att cykla efter Karlsborg trots att jag passade på att få lite massage innan de packade ihop. Nu cyklade jag på ren envishet. Att bryta var inget alternativ, detta var ju sista grenen i En Svensk Klassiker. Jag skulle cykla i mål oavsett hur lång tid det tog. Punkt.

Det är både fysiskt och psykiskt påfrestande att cykla ensam och det kändes som om ja aldrig skulle nå Hammarsundet, men till slut var jag där. Där smakade jag honungsbullarna, de var supermumsiga, jag som inte ens tycker om honung. Mitt sällskap tröttnade på mig och mitt långsamma tempo och frågade snällt om de fick cykla i förväg. Helt ok, sa jag och så drog de. Jag tog en honungsbulle till sen cyklade även jag iväg. Jag hann kanske 500 meter sen började det regna. Jag stannade under den enda bron och satte på mig vindjackan.

När jag kom till sista depåstoppet Medevi brunn hade jag cyklat ikapp de som lämnade mig i Hammarsundet. Nu efter 27 mils cykling hade jag kommit på hur de hemska uppförsbackarna skulle tas så jag trampade på ganska bra. När det kom upp skyltar om att det var fjuttiga en mil kvar fick jag energi. En mil är ju bara en träningsrunda när jag springer, och det är ju inte så långt. Och som jag cyklade, jag cyklade om en hel del personer faktiskt.

Ni anar inte hur skönt det var att komma in i Motala. Och där vid målrakan på sena kvällen stod mina största fans (make och son, dottern sov över hos en kompis) och tog emot mig med fina blommor och hemmagjord skylt. Då kom tårarna, lyckotårarna. Jag hade inte bara lyckats ta mig i mål utan jag var nu färdig med min klassiker.

Jag gjorde inga fantastiska tider på något av klassikerns delgrenar, men det var inte det som var målet. Målet var att genomföra den och det lyckades jag med. Jag kommer göra klassikern igen men först när barnen vuxit till sig några år så att jag kan träna mer. Vätternrundan är den gren jag inte kommer att se fram emot, cykling var i särklass den mest monotona och tråkiga grenen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar