Sprang så mycket jag orkade, gick resten.
Gjorde en personbästa tid på tre timmar och 49 minuter, en förbättring med ungefär 5,5 minut från förra året.
Sprang knatteloppet med min dotter dagen efter, 1,7 km på drygt 12 minuter.
27 september 2015
1 juli 2015
Note to self: Klassikerloppen
Vätternrundan
Gör en färdplan för hur lång tid du ska stanna i depåerna.
Ta semesterdag på fredagen så att du kan vila ordentligt.
Vansbrosimningen
Ta med en flaska diskmedel så lanolinet/ullfettet kan tvättas bort.
Hämta nummerlappen på fredagen.
Vasaloppet/Öppet spår
Stanna inte längre än nödvändigt i depåerna.
Ta med en liten godispåse i magväskan.
Gör en färdplan för hur lång tid du ska stanna i depåerna.
Ta semesterdag på fredagen så att du kan vila ordentligt.
Vansbrosimningen
Ta med en flaska diskmedel så lanolinet/ullfettet kan tvättas bort.
Hämta nummerlappen på fredagen.
Vasaloppet/Öppet spår
Stanna inte längre än nödvändigt i depåerna.
Ta med en liten godispåse i magväskan.
13 juni 2015
Vätternrundan 2015
Detta är ett långt inlägg om min sista gren i En Svensk Klassiker - 300 km på en cykel.
Förberedelserna och uppladdningen inför detta kraftprov var allt annat än optimalt. För det första hade jag under våren cyklat alldeles för få träningsmil. När ska man hinna mellan jobb och familj? För det andra ska jag nästa gång jag cyklar VR inte jobba till sent på fredagen, utan ta ledigt för att sova. Ja ni förstår, jag jobbade till 16, umgicks med familjen, var på studentuppvaktning och när jag väl gick och la mig kunde jag inte somna. Jag fick i runda slängar två(2!) stackars timmars sömn innan det var dags att packa in sig i bilen och åka till Motala.
Min start var klockan 01:44, vilket var en tid jag hade önskat själv. Jag tänkte som så att det är praktiskt att börja cykla när det är svalt på natten för att sedan kunna njuta av värmen dagtid. Inte visste jag då, vid anmälan, att jag inte skulle ha vilat innan loppet och att jag skulle cykla i mål nästan ett dygn senare (pga tröttheten). Ja, jag kan redan nu avslöja att det tog 20 timmar för mig runt pölen. (Jag hade kalkylerat med femton. :p )
Jag gjorde ett grovt nybörjarfel. Jag hade inte gjort upp några hålltider för min "resa", dvs inte planerat hur länge jag skulle stanna i depåerna. Jag gjorde mig ingen brådska liksom, tog det hela som en gigantisk utflykt och rastade ALLDELES för länge i de flesta depåerna, framförallt i Ölmstad, Jönköping, Fagerhult och Hjo.
Jag hade dock en trevligt cykeltur i sakta gemak ner till Jönköping.
Några saker jag särskilt minns på Vätterns östra del var det elitcykelteam som susade förbi mig strax före Gränna. När den sista i klungan om ca 25 cyklister hade cyklat om så ropade "ledaren" att det var dags för kisspaus (aka pitt-stopp) med följden att alla tvärnitade precis framför mig. Jag hade inga intentioner att stanna och jag fick kryssa mig igenom cyklisterna.
Jag minns också att backen i Kaxholmen var überjävlig, både brant och lång. Men efter uppförbacke kommer nedförsbacke och de gillar jag bättre. Matdepån i Jönköping var skön att komma till för enbart vetebullar, banan och vatten blev enformigt i längden.
Minnen från Vätterns västra del. Efter Jönköping kommer det fler überjävliga långa backar. I Fagerhult var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig ner i semiskuggan och sova lite. Jag såg tydligen så slagen ut att en funktionär kom och frågade hur det var med mig. I Fagerhult träffade jag för första gången de två som senare skulle peppa, hålla mig sällskap samt hjälpa mig mentalt att komma till Hammarsundet.
Strax före Hjo cyklade min väninna, som startade i Motala klockan 6, ikapp mig på sin racerhoj. Vi åt tillsammans sen skiljdes vi åt igen. Hon cyklade med två andra vänner, jag cyklade ensam. Det är lite mentalt påfrestande att cykla ensam, man har ingen att dela upplevelsen med, ingen att peppa eller bli peppad av. Därför var det skönt att träffa på den modern och dottern jag mötte i Fagerhult igen. Vi slog följe strax efter Hjo ända fram till depå Hammarsundet. Det var tungt att cykla efter Karlsborg trots att jag passade på att få lite massage innan de packade ihop. Nu cyklade jag på ren envishet. Att bryta var inget alternativ, detta var ju sista grenen i En Svensk Klassiker. Jag skulle cykla i mål oavsett hur lång tid det tog. Punkt.
Det är både fysiskt och psykiskt påfrestande att cykla ensam och det kändes som om ja aldrig skulle nå Hammarsundet, men till slut var jag där. Där smakade jag honungsbullarna, de var supermumsiga, jag som inte ens tycker om honung. Mitt sällskap tröttnade på mig och mitt långsamma tempo och frågade snällt om de fick cykla i förväg. Helt ok, sa jag och så drog de. Jag tog en honungsbulle till sen cyklade även jag iväg. Jag hann kanske 500 meter sen började det regna. Jag stannade under den enda bron och satte på mig vindjackan.
När jag kom till sista depåstoppet Medevi brunn hade jag cyklat ikapp de som lämnade mig i Hammarsundet. Nu efter 27 mils cykling hade jag kommit på hur de hemska uppförsbackarna skulle tas så jag trampade på ganska bra. När det kom upp skyltar om att det var fjuttiga en mil kvar fick jag energi. En mil är ju bara en träningsrunda när jag springer, och det är ju inte så långt. Och som jag cyklade, jag cyklade om en hel del personer faktiskt.
Ni anar inte hur skönt det var att komma in i Motala. Och där vid målrakan på sena kvällen stod mina största fans (make och son, dottern sov över hos en kompis) och tog emot mig med fina blommor och hemmagjord skylt. Då kom tårarna, lyckotårarna. Jag hade inte bara lyckats ta mig i mål utan jag var nu färdig med min klassiker.
Jag gjorde inga fantastiska tider på något av klassikerns delgrenar, men det var inte det som var målet. Målet var att genomföra den och det lyckades jag med. Jag kommer göra klassikern igen men först när barnen vuxit till sig några år så att jag kan träna mer. Vätternrundan är den gren jag inte kommer att se fram emot, cykling var i särklass den mest monotona och tråkiga grenen.
Förberedelserna och uppladdningen inför detta kraftprov var allt annat än optimalt. För det första hade jag under våren cyklat alldeles för få träningsmil. När ska man hinna mellan jobb och familj? För det andra ska jag nästa gång jag cyklar VR inte jobba till sent på fredagen, utan ta ledigt för att sova. Ja ni förstår, jag jobbade till 16, umgicks med familjen, var på studentuppvaktning och när jag väl gick och la mig kunde jag inte somna. Jag fick i runda slängar två(2!) stackars timmars sömn innan det var dags att packa in sig i bilen och åka till Motala.
Min start var klockan 01:44, vilket var en tid jag hade önskat själv. Jag tänkte som så att det är praktiskt att börja cykla när det är svalt på natten för att sedan kunna njuta av värmen dagtid. Inte visste jag då, vid anmälan, att jag inte skulle ha vilat innan loppet och att jag skulle cykla i mål nästan ett dygn senare (pga tröttheten). Ja, jag kan redan nu avslöja att det tog 20 timmar för mig runt pölen. (Jag hade kalkylerat med femton. :p )
Jag gjorde ett grovt nybörjarfel. Jag hade inte gjort upp några hålltider för min "resa", dvs inte planerat hur länge jag skulle stanna i depåerna. Jag gjorde mig ingen brådska liksom, tog det hela som en gigantisk utflykt och rastade ALLDELES för länge i de flesta depåerna, framförallt i Ölmstad, Jönköping, Fagerhult och Hjo.
Jag hade dock en trevligt cykeltur i sakta gemak ner till Jönköping.
Några saker jag särskilt minns på Vätterns östra del var det elitcykelteam som susade förbi mig strax före Gränna. När den sista i klungan om ca 25 cyklister hade cyklat om så ropade "ledaren" att det var dags för kisspaus (aka pitt-stopp) med följden att alla tvärnitade precis framför mig. Jag hade inga intentioner att stanna och jag fick kryssa mig igenom cyklisterna.
Jag minns också att backen i Kaxholmen var überjävlig, både brant och lång. Men efter uppförbacke kommer nedförsbacke och de gillar jag bättre. Matdepån i Jönköping var skön att komma till för enbart vetebullar, banan och vatten blev enformigt i längden.
Minnen från Vätterns västra del. Efter Jönköping kommer det fler überjävliga långa backar. I Fagerhult var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig ner i semiskuggan och sova lite. Jag såg tydligen så slagen ut att en funktionär kom och frågade hur det var med mig. I Fagerhult träffade jag för första gången de två som senare skulle peppa, hålla mig sällskap samt hjälpa mig mentalt att komma till Hammarsundet.
Strax före Hjo cyklade min väninna, som startade i Motala klockan 6, ikapp mig på sin racerhoj. Vi åt tillsammans sen skiljdes vi åt igen. Hon cyklade med två andra vänner, jag cyklade ensam. Det är lite mentalt påfrestande att cykla ensam, man har ingen att dela upplevelsen med, ingen att peppa eller bli peppad av. Därför var det skönt att träffa på den modern och dottern jag mötte i Fagerhult igen. Vi slog följe strax efter Hjo ända fram till depå Hammarsundet. Det var tungt att cykla efter Karlsborg trots att jag passade på att få lite massage innan de packade ihop. Nu cyklade jag på ren envishet. Att bryta var inget alternativ, detta var ju sista grenen i En Svensk Klassiker. Jag skulle cykla i mål oavsett hur lång tid det tog. Punkt.
Det är både fysiskt och psykiskt påfrestande att cykla ensam och det kändes som om ja aldrig skulle nå Hammarsundet, men till slut var jag där. Där smakade jag honungsbullarna, de var supermumsiga, jag som inte ens tycker om honung. Mitt sällskap tröttnade på mig och mitt långsamma tempo och frågade snällt om de fick cykla i förväg. Helt ok, sa jag och så drog de. Jag tog en honungsbulle till sen cyklade även jag iväg. Jag hann kanske 500 meter sen började det regna. Jag stannade under den enda bron och satte på mig vindjackan.
När jag kom till sista depåstoppet Medevi brunn hade jag cyklat ikapp de som lämnade mig i Hammarsundet. Nu efter 27 mils cykling hade jag kommit på hur de hemska uppförsbackarna skulle tas så jag trampade på ganska bra. När det kom upp skyltar om att det var fjuttiga en mil kvar fick jag energi. En mil är ju bara en träningsrunda när jag springer, och det är ju inte så långt. Och som jag cyklade, jag cyklade om en hel del personer faktiskt.
Ni anar inte hur skönt det var att komma in i Motala. Och där vid målrakan på sena kvällen stod mina största fans (make och son, dottern sov över hos en kompis) och tog emot mig med fina blommor och hemmagjord skylt. Då kom tårarna, lyckotårarna. Jag hade inte bara lyckats ta mig i mål utan jag var nu färdig med min klassiker.
Jag gjorde inga fantastiska tider på något av klassikerns delgrenar, men det var inte det som var målet. Målet var att genomföra den och det lyckades jag med. Jag kommer göra klassikern igen men först när barnen vuxit till sig några år så att jag kan träna mer. Vätternrundan är den gren jag inte kommer att se fram emot, cykling var i särklass den mest monotona och tråkiga grenen.
3 mars 2015
Vasaloppet Öppet Spår Måndag 2015
Öppet spår 2/3 2015
Åkte upp till dalarna på lördagen, tittade på stan lite grann eftersom jag aldrig varit i Mora förut.
Passade på att lämna in skidorna för vallning. Jag kan inte den biten alls så det känns skönt att kunna köpa sig fri från det. Jag kan bara valla i teorin efter att ha tittat på diverse klipp via Youtube etc.
Jag bodde strax utanför Mora vilket betydde att jag måste ta bussen till Berga by (Sälen) tidigt. Bussarna började gå kl 0400.
Måndag och dags för skidåkning.
Jag började dagen strax efter att dygnet slog om kändes det som, klockan 03 för att vara exakt. Eftersom jag är dålig på att äta mitt i natten tog jag med mig en påse med frukt. Jag planerade att sova "färdigt" på bussen, men det blir sällan som planerat utan jag satt och pratade med en trevlig skåning hela vägen istället.
Väl i Berga by hann jag kissa, äta en bana och göra ingenting innan jag gick till starten för att stå och vänta där. Starten gick och spåret började med en fyra kilometers backe. Snön var fin så tidigt på morgonen och det var enkelt att saxa sig uppför, lugnt och metodiskt.
Det var väldigt vackert på morgonen och vi såg solen. För att klara av ett sådan långt lopp som motionär, som inte gillar längdåkning, gällde det att åka en kontroll i taget. Förut har jag haft problem att veta vilken ordning de kom men nu när jag varit där är det enklare. Smågarn, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg, Hökberg och Eldris...sen är det målet i Mora som gäller.
I Evertsberg stod mina fina föräldrar och hejade. Det var roligt att ha support på plats. De sa att många visst hade brutit loppet här och tagit bussen till Mora, det var verkligen inget alternativ för mig. Jag skulle åka skidor i mål.
I Evertsberg skaffade jag mig också ny glid-och fästvalla, det var befogat, det ser man på etapptiderna. Även i Hökberg fick jag fästvalla men det gjorde nog varken till eller från.
Det var väldigt många backar, fler än jag hade föreställt mig, men det var bara att besegra dem en efter en lugnt och metodiskt saxa och staka sig uppför. I ärlighetens namn var jag mer än lovligt trött på backar redan i Oxberg. Jag trillade så många gånger i de där förbannade nerförsbackarna. Jag har inga problem att åka i nedförbackar bara det finns spår. Andra verkar inte gilla fart för de plogar sig ner för backen och vad händer då? Jo spåren försvinner. Så folk plogade för att slippa trilla och jag trillade för att folk plogade bort spåren. Jag kunde helt enkelt inte åka som jag ville. Hur svårt kan det vara att stå i ett spår i en nedförsbacke? Sluta ploga för tusan!
När jag kom till Eldris var jag så euforisk att jag klarat alla reptider med god marginal att jag struntade i att dricka i kontrollen. Jag tog mitt foto, som jag gjorde vid alla kontroller, satte på mig pannlampan och satte fart mot målet. Min far sa att Vasaloppsappen räknade ut beräknade ankomstider utifrån det man hade åkt. Tydligen pinnade jag på så fort att jag kom sex minuter före beräknad tid.
Det blev en lång trevlig dag och jag fick valuta för min anmälningsavgift eftersom det tog mig tolv timmar att ta mig runt, men jag stressade inte. Varför skulle jag det, det räcker att åka i en fart så man klarar reptiderna. :)
Under min färd mellan Sälen och Mora hann jag prata med många trevliga personer. De jag kommer minnas extra bra är killen på bussen, norrmannen som brutit en stav och Sara som jag åkte bredvid ganska länge och konverserade med. Hon bodde där jag har sommarstuga.
Vädret var varierat sol, snö, regn och lite blåst. Föret var bra på morgonen för att under dagen bli krämigare och krämigare. Snön var tung och blöt och spåren ganska dåliga. Stor eloge till arrangörerna att de pistade om spåren under loppets gång.
En annan anmärkningsvärd detalj är att jag inte besökte toaletten på hela skidresan. Jag svettades väl ut all blåbärssoppa, vatten och energidryck. ;)