Jag kände mig ganska bra förberedd för årets Varvet. Jag hade till och med sprungit långpass, över 10 km, dessutom i 25 gradig värme, så värmen skulle inte stoppa mig iår. Dessutom var min nya löpartröja äntligen tryckt. Har fnulat på den i säkert ett år.
Jag hade två målsättningar med årets lopp:
1. Matcha fjolårstiden
2. Springa upp för hela Götaälvbron.
Det visade sig bli ett konstigt lopp i jämförelse med tidigare år. Inte alls som jag planerat.
Sömn och mat var utan anmärkning och precis som vanligt, och vätskedepåerna hade jag börjat fylla redan på fredag förmiddag. (När jag väl kom till Göteborg efter vår tretimmars bilfärd var jag så kissnödig att jag inte visste var jag skulle ta vägen och då hade vi ändå haft kisspaus på vägen.)
Race day
Det enda som tog upp mina tankar på morgonen var om det var smart eller inte att springa i de nyinköpta kompressionsstrumporna.
Uppvärmningen gick bra och den gjorde jag ordentligt. MEN...För första gången i mitt liv ställde jag mig på startlinjen till en halvmara med träningsvärk i låren. Inte bra att ha det innan jag ens börjat springa liksom. Boven var att jag efter Vårruset gjorde squats med 17 kilos belastning. Så jävla dumt. Tänkte mig inte för där i sommarkvällen.
I övrigt var stämningen fantastisk vid starten, precis som den brukar vara.
0-5 km
Bra start. Ont i låren förstås, men jag rusade inte på som jag tyvärr gjort allt för många gånger. Lite lägre tempo än normalt men ändå inte långsamt. Höll på att missa allas vår vän Rasmus, aka Skyltmannen, av den enkla anledningen att jag sprang på fel sida i det massiva flödet av löpare. Hann knappt läsa skylten, men jag hann med en peppande high five som stärkte mig inför Säldammsbacken. (På skylten stod: Spring runt och va gla´ på Varvet i Götet ida´.)
Säldammsbacken brukar var jobbig, men jag springer alltid till vänster längs med rododenronbuskarna för jag brukar springa om folk där, så ock detta lopp. Sen går det nerförs och då finns ingen anledning att bromsa.
Inget konstigt i löpningen genom Majorna men sen vid Älvsborgsbron tog det stopp. Tidsmässigt låg jag efter redan här jämfört med tidigare lopp, men det gick bara inte att springa. Bron jag vanligtvis springer uppför tvingade mig att gå. Inte bra mentalt.
5-10 km
Ner för Älvsborgsbron och jag älskar verkligen nedförslöpning. Det sägs att det sliter på leder och det gör det säkert men det går fort. Jag älskar farten, som jag slättförs inte kan prestera. Nere på platt mark funderade jag inte så mycket på farten mest på var min Facebookvän skulle stå och heja. Platsen hittade jag men jag hade faktiskt ingen aning om vem jag skulle titta efter. Jag såg/hörde henne tyvärr inte med hon hade iaf sett mig. Jag hade tydligen sprungit precis förbi henne, snacka om att vara i sin egen bubbla.
Gick flertalet gånger. Jag som brukar springa åtminstone till 10 km före jag går första gången. Det var verkligen inte som det brukar men det var inte kompressionsstrumpornas fel, de var jättebekväma. Jag brukar tvingas stretcha vaderna minst en gång på halvmaran (ofta vid 10-11km), men inte denna gång. Så att jag gick kan inte skyllas på strumporna.
10 km-passeringen och jag klockade in på typ fem minuter långsammare än brukligt. Ungefär där insåg jag att det inte blir någon rekordtid detta år.
10-15 km
Hittills hade jag gått där jag brukade springa och sprungit där jag brukar gå. Konstigt. Jag orkade men ändå inte. Vid ca 12 km mådde kroppen ganska bra men huvudet funkade inte. Den skrek socker, precis som vid Öppet Spår. På en vägg stod det Hasselblads Gods resp. Entré... jag läste Hasselblads Godis Entré. En tydlig indikation om vad kroppen ville ha.
Vid ett sjukvårdstält, tiggde jag till mig dextrosol. Det behövdes för nu väntade snart Götaälvbron. Tiden var sekundär nu gällde det att samla mental styrka att införliva åtminstone ett av mina uppsatta mål. De senaste sju varven har jag gått upp för i alla fall halva bron. När jag var längst ner, ja för man springer först ner före man börjar klättringen, sa jag högt till mig själv. Fram med pannbenet! Sen sprang jag. Inte fort, men jag sprang hela bron. Vilken seger. \o/
Sen var det nerförsbacke igen. Jiipii!
15-21,1 km
Efter Götaälvbron har man sprungit 15 km och finns en vätskekontroll. Det är först här jag börjar dricka sportdryck (jmfr vatten). Jag har läst att kroppen får en kick av sockret som tillförs om man tidigare inte har matat kroppen med det. Nu hade ju jag fått dextrosol så sportdryckskicken uteblev nog just denna gång, men det var gott. Inte att förringa.
Dags att bemästra Avenyn med sitt svaga motlut. Även detta är en sträcka jag brukar gå lite för mycket än jag borde. (Ett år plåstrade jag skavsår i säkert 15-20 min här, för att tjejerna i tältet nog aldrig hade plåstrat skavsår förut.) Stärkt av segern på bron sprang jag ända upp till Yaki-Da/Hard Rock Café före jag gick.
Vid 18,5 km, tror det var vid Vasaplatsen, tiggde jag fler dextrosol, annars minns jag inte så mycket av Linnéstaden. När jag hade två kilometer kvar hade tidtagaruret sprungit i mål, dvs jag hade velat vara i mål. Lite bittert. Fjolårstiden klarade jag inte heller för då hade jag en kilometer kvar. Men jag tog mig i mål. Det gjorde inte alla.
Funderingar
Tänk om jag bara tänkt lite och inte levt i nuet några dagar tidigare, då hade jag förmodligen sluppit träningsvärk och kanske till och med putsat min fjolårstid. Nu blev sluttiden istället ganska exakt samma som 2016. Det är iof ingen dålig tid, men det kan alltid bli bättre.
Nästa år firar Göteborgsvarvet 40 år och jag är redan anmäld....såklart. Jag tänkte också jubilera, 2019 ska jag göra mitt 10:e Varvet. Perfekt tillfälle att persa på halvamaradistansen tycker jag. ;) Vi får väl se hur det bli.
Nästa lopp: 31/5 Blodomloppet 10 km.
Kommer att springas mycket långsamt för 1/6 ska jag debutera på marathon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar