Halvvättern 2018 - race report

10 juni 2018
Dags för andra delen i Halvklassikern - Halvvättern - med min bästa vän V.K. Vi utgör ett ypperligt bra team i cykelsammanhang. Hon drar första halvan när jag tycker det är trist och tråkigt och jag drar andra halvan, eller iaf i slutet, när hon är trött och jag fått adrenalinpåslag för att vi snart är i mål och slipper cykla mer.

Uppe med tuppen som alltid vid cykelrace, men jag kan ju ändå inte sova så just detta lopp gjorde det inte så mycket att gå upp tidigt. Sen kan man ju ha åsikter om att det kanske inte är lämpligt att cykla 150 km när man inte sover ordentligt. Den diskussionen tar vi inte här och nu.

Alla förberedelser var gjorda, utom cykelträningen. Men det har ju blivit en dålig tradition att inte cykelträna inför dessa lopp.

Start, Motala-Borghamn 0-30+ km
Vårt start gick 0814, en perfekt tid för då behöver vi inte stressa för att hinna i mål före det stänger. Redan efter nån kilometer eller två kände jag att nu var det bra, nu kan vi vända och cykla tillbaka. Annars finns egentligen inte så mycket att rapportera om den första etappen till Borghamn. Trots att jag tröttnat redan i början av loppet så upplevde jag att det gick väldigt fort att ta sig dit. Det blir väl så när man känner igen sträckan. Fast jag tänkte några gånger: Varför gör jag det här?.

Borghamn-Ödeshög 30-50+ km
Efter depå Borghamn kommer backen upp för Omberg. Den är alltid lika spännande att ta sig an. Hittills har jag cyklat upp för den alla gånger utom en. V.K verkade var peppad för uppgiften och satte av i ett hiskeligt tempo. Hon cyklade helt sonika ifrån mig. Men när jag närmade mig backens krön såg jag även V.Ks rygg och jag ropade till henne. "Heja V! Kämpa! Nu kommer jag och flåsar dig i nacken!".
Denna gång var det alltså inte heller några problem att ta sig upp. Visst den är jobbig och det går inte fort, men med lägsta växeln så går det att tugga sig upp.

Sen är det fin cykling på Omberg, lite kringelikrokar men man ser Vättern, en riktigt njutningssträcka. Och nedförsbackar är trevliga, men man ska ha respekt för farten. Det är så lätt att tappa koncentrationen och då kan det gå illa. Allt gick bra för oss.

Väl nere vid Alvastra blev det att svänga höger mot Ödeshög. Vi var väl lite vana att svänga vänster mot Rök, så det var lite roligt att cykla en ny väg. Den inledande nedförsbacken var trevlig men sen blev det trist. Jag hatar verkligen raksträckor, raka, breda och oändligaaaaaa. Bristen på variation gör mig utled. Jag löste det genom att fästa blicken nära cykeln, eller rumpan/ryggen framför. Men till slut nådde vi depå Ödeshög. Här blev det toastopp och jag sneglade på min sportklocka och märkte till min besvikelse den inte var igång. Skit händer. Jag satte igång klockan från Ödeshög i alla fall.

Ödeshög-Boet drygt 50-80 km
Nu blev det mer variation i cyklingen igen. Lite upp och lite ner och vackra omgivningar. Vi cyklade söderut mot Gränna men så vände det norr ut igen och då kom uppförsbackarna. Trots uppförsbackar så var det vackert och skog. Skogen var väldigt trevlig att cykla i. Det blev liksom lite mindre hett att cykla då. Det var ju ändå upp emot 29 grader. Lite liknande förutsättningar värmemässigt som för Stockholm Marathon, men nu kunde man dricka när man ville och fartvinden svalkade. Men det började bli motigt. Varför gör jag det här? Mitt vanliga pannben fattades mig.

Boet-Rök 80-100+ km
Framme i Boet. En plats jag aldrig varit på förut. Nu var jag färdig med cykling. I Boet mådde jag inte på topp. Jag var trött på många sätt. Satte mig i skuggan ett tag och tyckte synd om mig själv. Bästa peppen kom från V.K. så jag satte mig sedan på cykeln och fortsatte ändå. Jag kunde ju inte sluta nu för då får jag ju ingen halvklassiker. Och så hade vi ju det så trevligt jag och V.K.

Vägen mellan Boet och motorvägsöverfarten är nog tillsammans med Omberg Halvvätterns vackraste avsnitt. Att det var mycket nedför är med stor sannolikhet en anledning till att jag tycker så. Vid motorvägsöverfarten hade vi cyklat 9 mil. Vägkyltarna visade Väderstad åt höger och vi blev dirigerade vänster. Jag skämtade om att vi blev lurade för jag visste ju att vi skulle cykla förbi Väderstad, men inte utan att passera Rök.

Helt plötsligt vänder sig V.K om och säger gelé. Jag fattar absolut ingenting. Huvudet gick på högvarv, vad menade hon egentligen? Gelé? ??? Så tittade jag mig omkring och där i diket låg en fotograf. Då började jag asgarva...och jag tror jag skrattar än. En trött hjärna registrar inte alltid det rätta. Jag är lite nyfiken på hur fotot blev. Jag ser förmodligen hur förvirrad ut om helst.

Efter det var det jag som drog. V.K. hade hittills dragit mig största biten. Jag drog visst en del till Borghamn, vill jag minnas, men V.K hade utan tvekan legat först mest. Nu tog jag mig samman och lät V.K. vila lite.

Rök-Skänninge drygt 100-125 km
I depå Rök blev stoppet lite längre än planerat av många anledningar. Dels var kön till vetebullen lång, dels för att jag var mentalt trött men framförallt för att vi unnade oss massage av onda axlar. Kön var inte jättelång men det tog ju tid när det endast fanns fyra massörer.

Varsin energi/mineral-tablett och lite godis senare var vi på cyklarna igen. Nu kommer i mitt tycke den tråkigaste biten... raksträckan mellan Rök och Väderstad. Jag har skrivit det förut men jag gillar verkligen inte evighetslånga raksträckor. Som tur var hade jag min V.K., bästa cykelsällskapet. Hon hade ork och pannben att dra när jag saknade det denna dag. Vi kom till Väderstad till slut och det var lockande att stanna och ta en fika på Centralkonditoriet, men vi fortsatte. Vi får åka dit och fika en annan dag.

Av någon anledning så blev det lite lite lättare att cykla efter Väderstad, den troliga anledningen är att jag känner till vägen, men trött var jag fortfarande, inte så mycket i musklerna utan i huvudet. Bara att koppla bort och låta kroppen jobba.

Skänninge-Mål, Motala 125-150 km
I Skänninge fanns supporterklubben, också känd som V.Ks familj. Jag blev precis lika glad av att se dem som V.K. blev. De är fantastiska. Lite snack, vätska och pepp sen var vi på det igen. Nu var det inte långt kvar. Det mesta var redan cyklat. Vi låg helt rätt i tidsplaneringen eftersom vi inte hade gjort någon tidsplan. Så det var bara att trampa på till vi kom i mål. Sista biten känns alltid så lång. Jag önskar att Vätternrundan organisationen satte upp tätare kilometerskyltar sista milen, det skulle bli enklare mentalt för oss trötta själar som inte cyklar i subgrupper och klungor.

I mål tog min andra familj (V.Ks familj) emot oss och vi var lyckliga att ha genomfört loppet. När de fina barnen sedan kom med varsin fin nalle att hänga runt våra halsar blev jag känslosam och då kom lyckotårar.
Vi låg länge på strandpromenaden och njöt av vår prestation och så åt vi godis och den mat man fick efter loppet.

Jag hann fundera flera gånger vad jag tyckte om distansen 150 km. När jag var mitt i det var det hemskt långt, det kändes som en onödig distans. Hela är ju liksom hela med allt vad det innebär och Tjejvätterns 100 km är lagom. Men jag vet inte... 150 km... bra träningspass om man ska cykla helvättern men annars tycker jag distansen är onödigt lidande. Så tycker jag nu. Jag kan inte lova att jag inte cyklar den igen.

Nästa lopp: 14/6 STHLM 10. (Andra delen av fyra i STHLM Challenge.)
Nästa lopp i Halvklassikern: 6/7 Vansbro Halvsim.