Så var det dags för årets Vårruset i vår stad. Det är andra året det arrangeras i Linköping och andra året jag springer med dottern. Genom åren har jag själv sprungit Vårruset på ett flertal orter; Malmö, Norrköping och Örebro om jag minns rätt.
Jag ser det som ett ypperligt tillfälle att göra en mamma-dotter grej då båda gillar idrott. Jag hade ju frågat henne om hon ville förstås. Jag tvingar inte barnen till sådana här saker men jag vill gärna att de ser idrott som en bra grej. Att det är hälsosamt för kroppen och faktiskt kan vara en social tillställning.
Vädret var fantastiskt och äntligen är värmen tillbaka. Solen sken, inte ett moln på himlen och alla var hjärtligt glada. På väg till startområdet frågade dottern om vi var med i tidtagningsklassen. Då blev jag lite osäker på om jag anmält oss till rätt klass. Fem kilometer är ju ganska långt för en nioåring. Fun Run utan "tävlingsinslag" hade kanske varit mer pedagogiskt!? Jag sa att vi var med i tidtagning. Responsen blev positiv. Hon ville verkligen ha tidtagning. Det var en lättnad såklart.
Vi strosade omkring på startområdet och fick plättar, frukt och kolsyrat vatten av en sponsor. Hos en annan sponsor testade vi vår spänst. Dottern var böjlig som ett måttband och jag som en tumstock. Ingen överraskning, gymnast vs. fotbollsspelare liksom.
Så blev det dags för uppvärmning och när vi stod där i startfållan blev vi intervjuade av Isa Sylvan från Sverige Springer. Lite överraskande och nervöst, det är ett av få program jag följer och gärna tittar på. Intervjun gick väl sådär om jag får säga det. Jag svarade nog på frågorna men svävade också iväg med oväsentligheter. Jag hade svårt att höra vad hon sa i den ljudmatta som var samtidigt som min hjärna processar information mycket långsammare än jag vill. Förhoppningsvis gjorde jag inte bort mig så mycket. På tisdag vet vi. 🙈
När starten gick sprintade dottern fullkomligen iväg. Jag sa att skulle hon springa så fort så får hon springa utan mig. Då saktade hon ner sitt 4:40-tempot till ett betydligt behagligare. I detta lopp var det dottern som bestämde farten. Efter knappt en kilometer insåg hon att det gått för fort och hon kroknade. (Äpplet faller inte långt från trädet sägs det. 🙄 ) Dock så kämpade hon tappert vidare. Men när det började göra ont i vristerna saktade vi ner tempot rejält. Men hon gick inte allt för länge utan stretade på. Jag sa flera gånger att det är okej att gå lm9man måste. Men det ville hon inte.
Vid tre kilometer var det tungt. Hon hade mer ont och ville väl egentligen inte gå men jag övertalade henne till det. Jag vet inte, men hon kanske tror att jag springer hela tiden när jag springer långlopp. Och det är helt fel, det gör jag verkligen inte. Ju längre lopp desto fler gångpauser. Därför var det sunt av henne att gå. Men efter att vi träffat på Isa Sylvan igen och blivit filmade igen och vi närmade oss mål peppade jag henne att försöka springa. Och det gjorde hon. Det blev en grym spurt i mål som speakern uppmärksammade. Det blev ingen hjulning som hon pratat om men vem bryr sig om hjulningar när man just klarat springa en halv mil?!
Världens grymmaste tjej sprang hela fem kilometer. Jag är så imponerad. Speciellt som att hon inte tränar löpning eller friidrott. Hon var riktigt trött när hon kom i mål. Jag själv hade i princip joggat runt och var inte så trött.
Vi satte oss i bilens bagageutrymme i lä från vinden. Där satt vi och chillade medan kvällssolen sänkte sig. Riktigt mysigt, bara hon och jag. När vi bytt till torra tröjor åkte vi och åt på tjejens favoritställe. Det var hon riktigt förtjänt av.
Tid: 33:09
Nästa lopp: 18/5, Göteborgsvarvet, 21,1 km.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar