22 juli 2019

De vackra lömska alperna.

Detta är berget Großer Widderstein sett från Hochkrumbach, där vi började vår vandring.

Det finns två vandrings"rutter", en på det gröna under bergstoppen och en förlängd i klyftan upp mot toppen. Den mot toppen är för erfarna vandrare, stod det i boken vi har över olika vandringsleder.

Vi började vår vandring och våra vandringsotränade ben fick ganska direkt bekänna färg. Efter någon halvtimme så gick det dock över och att vandra uppåt kändes som det mest normala. Så stötte vi på en snöhög. Tänk att snö kan vara så exotiskt, spännande och roligt mitt i sommaren.

Strax efter pausen vid snön såg vi ett djur röra sig i det gröna. Det visade sig vara ett murmeldjur. Så häftigt! Jag har bara sett dessa i uppstoppad version tidigare. Att se ett levande i den fria naturen (jmfr: djurpark) var så coolt. Tyvärr var murmeldjuret en bit bort så det syns knappt på de foton jag försökte ta.

Så fortsatte vi och kom till platsen där man kunde välja den lättare vägen eller den svåra upp på toppen. Vi tog upp mot toppen. Ett stycke senare kom vi till ytterligare ett vägskäl. Nu var det definitivt svåra vägen upp till toppen som gällde eller tillbaka till den lättare runt.

Vi satte oss ner och fikade för att överlägga hur vi skulle göra. När vi satt där och åt kom flera som var på väg ner och många hade hjälm. Vi hade inte hjälmar men fick höra att det bör man ha för att inte få fallande stenar i huvudet. Viss tvekan att fortsätta, men vi beslutade att vi skulle göra ett försök. Vi kunde ju alltid vända och gå tillbaka. Ganska snabbt forstod vi att det där med hjälm inte var ett dumt påhitt. Det var mycket "rullsten" och bitvis ganska brant klättring, men utan att behöva klätterutrustning. Samtidigt var det också otroligt vackert att titta ner i dalen.

På vår väg upp mötte vi såklart en hel del som var på väg ner. (Ett fåtal, liksom vi, var också på väg upp.) Och alla hälsar man artigt på med antingen ett "Hallå" eller "Servus". Någon kanske man till och med språkar lite mer med t ex om hur klättringen/vandringen är längre fram.

På några platser fanns kors och minnestavlor av förolyckade personer. Jag läste på en tavla där det, fritt översatt, stod:

Många vägar bär till Gud,
någon också över berget.
N.N.
född 1927, omkommen 1981

På en tavla stod att någon hade omkommit 2015 och en annan 2017, vilket kändes ledsamt nära nutid. Vi forsatte och sa till varandra att ta det försiktigt. Hellre långsamt och säkert än att någon av oss skadar sig.

Så kom vi till ett snöparti. Min kusin gick först och kände att det var riktigt halt och lutade åt "fel" håll. Hon hade bara gympaskor på sig, att jämföra med oss andra som hade vandringskängor. När hon kommit över på andra sidan berättade hon att det inte var säkert att hon vågade gå tillbaka över på nervägen. Tyvärr hade vi inget val i den frågan. Maken tog sig över, liksom jag och vi fortsatte stigningen mot toppen.


Det tog sin tid, men meter för meter närmade vi oss bergskammen. Vissa delar kunde man gå på skrå, klättra ett steg upp och gå på skrå igen, likt en serpentin. Medan andra ställen  krävde att man höll sig nära berget och verkligen visste var man satte sina händer och fötter.

Till slut nådde vi så korset på 2533 m ö h. En sådan fantastisk känsla och vilken enastående utsikt. Väl värt mödan att ta sig upp. Vi skrev i gästboken och åt medhavd fika. Chipsröret hade poppat av sig locket på grund av det låga trycket. Med ett popp, likt en champagnekork, öppnade vi röret.



När energidepåerna var påfylld och foton var tagna, på utsikt och oss själva, började vi vår vandring/klättring ner igen. Vi såg och insåg att ett oväder var påväg in och fick lite bråttom. Vi ville ABSOLUT INTE vara på berget om det åskade.

På något konstigt sätt så gick det snabbare att ta sig ner. Det var väl enklare att se var man skulle gå när man såg "leden" uppifrån. Men det var på inget sätt enklare att ta sig ner. Man fick vara varsam så inte stenen rutschade under foten.

Vi trodde att vi var sist upp på toppen för dagen, men så mötte vi tre personer som kämpade på uppför. Sa hej till dem och sen tänkte vi inte så mycket mer på det, utan fokuserade på att ta oss ner helskinnade före regnet kom.

Så kom vi åter till snöpartiet. Vi hade ju inget val än att ta oss över. Maken gick först och hackade fotsteg så gott han kunde. Han visade upp sin illröda hand. Snön/isen var förfärligt kall att stötta sig mot. Så var kusinen på väg över men hejdades snabbt. Maken gjorde bedömningen att jag med mina kängor nog kunde bättra på djupet i stegen. Sagt och gjort. Jag slog klacken i snön för varje steg jag tog. Nu fick kusinen bättre förutsättningar att ta sig över med sina gympaskor. Alla var grymt lättade när vi kommit över. Vi var helt säkra på att om man rutschade här, så var det det sista man gjorde. Det finns liksom ingen möjlighet att kunna bromsa sig.

Så gick, klättrade och hasade vi vidare nerför. Det var en rejäl lättnad att komma ner till "vägskälet" igen. Nu var vi nere på säker mark igen eftersom regn och åska närmade sig ganska snabbt. En liten snöpassage till, men inte alls lika brant som den högre upp på berget. Kusinen kom på den briljanta idén att ha en sten som distans till snön. Att sticka ner stenen gav oss stöd samtidigt som vi slapp hålla handen i det kalla. Kusinen använda en sten redan på det "farliga" stället, men med tanken att kunna bromsa ett fall, som en ispik liksom.


Sedan var det bara relativt lätt vandring kvar. Vi rundade värdshuset vi funderat att äta på, men nu gick vi raskt förbi för att hinna så nära tillbaka till bilen som möjligt före regnet kom. Men vi hann inte så långt och vi blev ordentligt blöta. Några snälla Österrikiska kor, (att jämföra med svenska kor som jag är rädd för),  låg och idisslade i gräset. De hälsade vi på. Hade även förmånen att se ytterligare ett murmeldjur murmla omkring.

När vi så nådde vägen hörde vi en helikopter surra i det dåliga vädret. Det var bergräddningens helikopter och vi misstänkte genast att något hänt de tre efter oss. Vi spekulerade i om nån hade bruten fot eller bara att de inte tog sig ner i det dåliga vädret. Helikoptern närmade sig berget och "kollade läget" sedan for den ner på en parkering i närheten, faktiskt nära där vi parkerat. Vi såg att de förberedde för räddningsaktion.

När regnet dragit iväg for helikoptern iväg med två bergsräddare hängande i lina under sig. Vi följde helikoptern med blicken och såg den lämna av bergsräddarna, för straxt efter stack helikoptern iväg med tom lina och liksom cirkulerade i väntan på nästa uppgift. Då började vi köra hemåt igen. Det blev en rejäl vandring i både tid och höjd.

Så här vackert var det när vi åkte hem. Knappt en tillstymmelse av dåligt väder med ösregn och åska.

Lite senare den kvällen läste jag i lokalpressen på nätet att en av de tre, som alla var tyskar, förolyckats. Han hade tappat kontrollen i snön (!), rutschat ner utan chans att kunna bromsa och slagit ihjäl sig på stenarna nedanför. Precis det vi pratat om tidigare. Så tragiskt!
Klicka på bilden så går det lättare att läsa.
OBS! På tyska.

Att läsa detta sent på kvällen var jobbigt. Jag hade svårt att somna. Jag har fortfarande svårt att smälta vad som hänt och att vi faktiskt bara typ en halvtimme före hälsat på dem. Jag kan lätt visualisera vad som hänt eftersom jag själv varit på platsen. Är dock tacksam över att jag varken såg eller hörde det hända.

Vänner berättade att flera omkommit där iår. Bland annat ett par, i min egen ålder, vilka förolyckades förra månaden. Vännen berättade också att de flesta som omkommit eller skadats gjort det pga sten som faller.

Man får ett annat perspektiv på vandring efter att ha varit nära en sådan här händelse när någon dessutom omkommit. Det blir mycket mer "snurr i huvudet" än att bara läsa om det i en notis i en tidning. Mer att bearbeta och smälta. Vi kommer med största sannolikhet inte bestiga Widderstein igen, iaf inte om det är snö kvar på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar