Mina vänner var uppe tidigt för att simma Vansbro korta. Jag var tyvärr inte lika morgonpigg så jag var inte där och hejade. Jag förberedde mig istället för Tjejsimmet som var lite senare på dagen. Jag kände mig sliten i kroppen och hade lite ont i ena skuldran, men det var nog bara överansträngning eller träningsvärk.
Glömde kolla temperaturerna för jag hade tankarna någon annanstans, men de var alldeles säkert snarlika gårdagen, knappa 16 gradigt vatten. Fast vad spelade det för roll egentligen? Jag hade ställt mig in på att simma oavsett temperatur.
Checkade ut och åkte in till Vansbro i tid för jag hade för avsikt att träffa V.K. och höra hur deras lopp gått. Men väl på väg till målområdet insåg jag att jag behövde vända och gå till starten istället. Och på väg på bron hann jag se elitledet starta. Någonstans där i fjärran plaskar de fram.
Vet inte varför, men jag lyckades med konststycket att under morgonen behöva gå på toa fyra gånger under 1,5 timme. Vad var jag nervös för? Jag har ju gjort detta tidigare. Gjorde mina förberedelser med selfiefoton, vaselin och simutstyr. Väl vid överdragsinlämningen träffade jag en bekant hemifrån. Det var hon som såg mig. Föga förvånande eftersom färdigheten att hitta folk i folksamlingar är en förmåga som försämrats hos mig. Det var dock trevligt att stå och prata en stund. Hon startade en startgrupp före mig, vilket gjorde att jag var på plats tidigt i min startgrupp. Tog då beslutet att inte backa utan stå bland de allra första i startledet. Jag är fortfarande för feg att göra detta. Tycker liksom att alla andra är snabbare än jag. Men denna gång skulle jag prova att starta först, tyckte jag.
Loppet
Uppvärmning på mjukt underlag. Tummen upp för det. När det var vår tur att starta så satte jag fart direkt. Hade dock lite problem med glasögonen vid start, de hade tagit in vatten. En skyndsam åtgärd, sedan full fart. Nu fanns ingen anledning att spara på krafterna. Även i detta lopp upplevde jag att jag crawlade mindre än tidigare år, men som kompensation tryckte jag mer i bröstsimmet.
Det var en mycket trevlig erfarenhet att det inte var så trångt, som det annars brukar vara. Efter nästan halva loppet, 500 m, simmade jag ikapp de sista gula eftersläntrarna i gruppen före. Och strax efter 500 m blev det trångt med gula simmare. Men det var bara att lägga sig längre ut i älven och/eller kryssa sig fram. Simningen blev hackig. Ibland kunde jag simma om med bröstsim men andra gånger fick jag skifta till crawl för att bli smalare i min simning och på så sätt komma om.
Mitt knä som började gör ont under 3k-loppet igår gjorde sig påmind efter knappt halva loppet idag med. Varvade också med crawl för att slippa smärta, men armarna orkade inte. Jag fick fortsätta bröstsimma med ont i knät som följd. Kände att jag verkligen måste gå en simkurs i frisim så att jag gör på rätt sätt och orkar mer. Som det är nu är jag mer eller mindre självlärd, sedan jag simmade i simklubb i tioårsåldern. Jag måste helt enkelt simträna mer till nästa gång.
Jag försökte hela tiden hålla koll på hur jag låg till i min startgrupp. Jag uppfattade som att jag låg bland de första i blå gruppen hela loppet. Länge var det bara 5-6 blå före mig. Några av dem var riktigt kvicka och det blev svårt att hålla koll i virrvarret av simmare med mössor i allsköns färger.
Hade en spurtstrid med två blå flickor, i vilken jag förlorade. Jag orkade inte riktigt knyta ihop säcken. Men det var riktigt skönt att sätta handen i plattan. Jag tror att jag kom i mål som kanske nr 7 eller kanske 10. Och som varje gång när man simmat i Vansbro var det svårt att ställa sig upp och gå upp för rampen. Mystiskt! För när jag träningssimmat långa distanser så har jag aldrig upplevt detta. Vinglade upp och haltade iväg. Denna gång släppte dock inte det onda i knät efter simningen.
Efter loppet
Fick en välförtjänt medalj. Den andra Tjejsimmedaljen i ordningen. Tog varm dryck och stod framåtlutad och grimaserade över smärtan i knät. Då kom en funktionär och frågade hur det var. Ont i knät, sa jag kort, och haltade vidare. Men jag kom inte så långt, typ fem meter före jag behövde stanna igen och grimasera. Då kom en annan(?) funktionär och tipsade om den mobila vårdcentralen. Jag sa att jag gissade att det var menisken som spökade och tillade att jag inte trodde att de kunde göra nåt.
Men jag tog beslutet att uppsöka de ändå bara för att vara på den säkra sidan. Och precis som förutspått. Det var inget direkt fel på knät. Bara vanlig hel slapphet efter korsbandsrekonstruktionen för över tjugo år sedan. Så som jag redan trodde, "bara" gamla skadan som spökade. Ta det lugnt och vila. Så diskuterade vi hur knät rör sig vid simning och mina gamla skador som jag inte har problem med egentligen. Hade jag fortfarande problem/ont på måndagen skulle jag uppsöka sjukgymnast på hemorten. Men jag tror, som sagt, att detta kommer gå över om några timmar och jag är säkert ute och springer imorgon igen. ;)
Vid duscharna hamnade jag av en slump bredvid någon som kände igen mig. Jag överhörde när flickan i familjen berättade för sin mamma att hon hade race:at mot mig. Jag kunde inte låta bli att lägga mig i och gratulerade naturligtvis till prestationen att klara Vansbro Tjejsim. Det visade sig att hon simmade i simklubb och tyckte inte att det var särskilt märkvärdigt.
Hur gick det tidsmässigt på loppet undrar du säkert. På Vansbrosimningen persade jag med fyra sekunder. På Tjejsimmet gick det ytterligare ännu bättre. Satte PB med 54 sekunder. Tyvärr missade jag min stipulerade sluttid, 23 min, med två ynka sekunder. Om jag bara hade... suck! Men jag är såklart mycket nöjd med min prestation ändå.
Mat ingick även denna dag och äta bör man. Det är dock svårt att motivera sig att äta när man inte känner hunger. (Biverkning av medicin.) Jag tog den tid jag behövde dvs lugnt. Det fanns ingen tid att passa så varför stressa? Trivsamt. När de började plocka ihop bänkar etc och man är bland de sista kvar så kom det fram en kaka. Den passade bra till teet.
När jag gick från mattältet kändes knät bra... tills jag hade nåt bilen för då smärtade det igen. Alldeles säker på att det är menisken som krånglar.
Tid: 23:02,5 (PB)
Placering: 227 av 1984
Anar en dålig trend med knäproblem. Tjejvasan - u.a.
Tjejvättern - cykelolycka med skrapsår och blåmärken på knäna.
Tjejsimmet - menisk(?)problem.
Vad händer på "Tjejlöpet"/Rosabandet loppet - vill inte veta. 🙈
Note to self: Simträna mer till nästa Vansbro Tjejsim! (...så kanske du kommer under 23 min.)
Hemresa
Resan hem fick GPSen guida. Och jag fick se massa fina ställen och vacker natur då jag inte körde den genaste vägen hem. Resan gick via Inlandsvägen, dvs via Lesjöfors, Filipstad, Kristinehamn, Laxå, Degerfors, Askersund och Motala. På resan upp körde jag däremot Bergslagsdiagonalen, dvs Borensberg, Tjällmo, Hjortkvarn, Örebro, Torphyttan/Lindesberg, Guldsmedshyttan och Grängesberg,
Nästa lopp: 31/8, Helsingborg Marathon, 42,2 km.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar