Jobb, Familj, Ego

Sommaren har varit skön, intensiv, rolig och jobbig. De flesta är nu tillbaka i sin vardag med jobb, skola, studier eller vad man nu har för sysselsättning.

Men jag är fortfarande inte frisk och min känsla är att detta kommer att ta lång tid. Det kommer nog aldrig bli helt bra men det borde bli bättre. Får återfall titt som tätt. Återfall i brist på att kunna hushålla med den energi jag har, så kallad pacing. Hur lär man sig pacing? De dagar jag har mer energi gör jag saker, för att dagarna efteråt få sota för att jag levde.

Hur ska jag kunna jobba när jag inte ens klarar en vardag hemma? Hur ska jag kunna hålla koll på allt och alla när jag inte ens kan sortera ljud etc från mina två egna barn hemma? Hur ska jag vara kreativ och lyckas entusiasmera och lära ut, när jag inte ens kan komma på vad vi hemma ska äta till lunch eller middag?

När jag jobbade prioriterades jobbet. Det som är viktigast: mig själv och min familj, blev sekundärt. Och så mådde jag därefter. Återhämtning fanns inte. Nu under sjukskrivningen har en del i livspusslet strukits och jag kan lägga den energi jag har på min familj och mig själv. Känner skuld och ångest för att jag inte jobbar. Jag vill jobba, men de funkar dåligt just nu. Jag känner skuld i att jag inte orkar lika mycket som förut, fast jag inte kan rå för det. Det är med andra ord fortfarande svårt med acceptansen.

Men som en kollega, som också har en neurologisk sjukdom, så klokt sa: "Nu är det nu."
Jag måste göra det bästa av det som är nu. Inte tänka för mycket på sedan. Och det som har varit är svårt att ändra på. Det förflutna kan vi bara ta lärdom av.