Hade haft jobbiga dåliga dagar både torsdag och fredag. På torsdagen var jag på bak- och chokladfestivalen i Stockholm, något jag länge velat besöka.
Fredagen blev payback för mässan plus ljudmässigt jobbigt mingel på kvällen.
På lördagen vaknade jag till bra temperatur och vackert väder, 12 grader, 8 m/s. Perfekt för en längre löptur, eller lite mycket vind kanske men okej i alla fall. Det kunde varit värre.
Tog mig till fina Slottskogsvallen och knäppte fast nummerlappen. Gick till startplatsen och hade ingen lust att uppvärmningsspringa. Jag ställde mig på läktaren och gjorde lite blandade funktionella övningar.
Väl nere i startfållan frågade jag farthållaren för 2 tim vilken fart han skulle hålla. Tackade för svaret och berättade att jag nog satsade på 2:10 ändå och backade sakta bakåt i startledet.
Jag hade jag funderat och klurat på ett annat mål än sub2, att komma i mål före vinnaren på maratondistansen. Banrekordet där är 2.19.42. Maratonlöparna startade dock 30 min före halvmaralöparna. Efter lite snabbt kalkylerande kom jag fram till att jag då skulle behöva springa på 1:49. Och det mina vänner är INTE realistiskt.
Kl 11 + 2:19 = kl 13:19
Kl 1130 +? = kl 13:18
När startskottet small av befann jag mig som sagt långt bak i fältet. Men jag hade visst spring i benen och rätt snart hade jag sprungit ikapp farthållaren för 2:00, sen höll jag mig där. Vi var en ganska stor skara som följde farthållaren och jag pratade framförallt med en go kvinna vid namn Rosemarie.
Efter 6 km kände jag att det tempo vi höll fan inte går att hålla i två mil, men jag fortsatte pinna på och hängde med gruppen iaf. Tänkte och diskuterade med mig själv, att till hälften (10 km) skulle jag nog orka, sen får vi se hur det blir. Det var som om man hade en liten djävul på ena axeln som sa: Nu jävlar ska du fixa detta. Och en liten ängel på andra som tyckte motsatsen: Tänk på din hälsa, sakta ner. Just då lyssnade jag på djävulen... även om ängeln hade fina mutor på lager. Det var mest nerförslöpning söder ut men också lite motvind.
Sen kom mitten, tack för titten!
Banan vände vid Lilla Amundöns småbåtshamn. Nu väntade medvind och typ uppförsbacke tillbaka. Stärkt av att ha avverkat hälften fortsatte jag i övertempo. Gruppen jag sprang med var trots allt jättetrevlig. Vi skojade friskt med varandra och det underlättade helt klart.
Kilometer 13 var seg och jag visste att vi närmade oss min akilleshäl 15 km. Det är alltid tufft vid 15 km. Femton kilometer kom, och visst var jag trött, men jag fick bästa peppen av gänget som höll 2:00-fart. Gruppen hade dock decimerats betydligt. Flåset var det aldrig någon fara med, det var benen som inte orkade. Knegade trots det på. Jag ville inte släppa gruppen. Ibland sprang jag främst och drog. Lite problematiskt då jag gärna ville dra iväg med resultatet att sen inte orka mer. Denna gång fick jag öva mig på att tyglade min fart och höll mig till farthållargruppen.
Vid 2 till 3 km kvar var det riktigt motigt. Jag kände att väggen var nära och jag ville inget annat än att gå, men det var ju så lite kvar. Bet ihop och pressade mig. Att komma i mål på under två timmar var så orealistiskt för mig att jag funderade på vad jag skulle göra, (belöna mig med) om jag trots allt skulle lyckas. Men jag kom aldrig på nåt bra. Bara konstiga saker dök upp som typ att gå till grannstaden eller något annat dumt. Jag menar Sub 2 var så orealistiskt att uppnå att det är lätt att lova saker man ändå inte vill göra.
Så kom sista motlutet och det var skittungt. Sneglade på klockan och tyckte att tiden rusade iväg. Jag frågade farthållaren om det var säkert att vi skulle klara tvåtimmarsgränsen och det försäkrade han. Några ut gruppen hade superkrafter och drog iväg. Jag kämpade med att hänga med farthållaren.
Så uppenbarade sig målområdet och vilken lycka att korsa mållinjen på Slottskogsvallen och se på klockan att jag stannat den på 1:59:14. Att det blev personbästa tid var helt klart. Men vad blev den officiella tiden? Reflekterande dock över att jag faktiskt sprang HELA loppet och att jag sprang fort.
Jo då, den officiella tiden blev 1:59:13. Putsade med andra ord mitt PB med hela 3 min och 15 sekunder. Men det bästa, jag kom i mål UNDER TVÅ TIMMAR!!!!! Min drömgräns är sprängd. Iof en lättlöpt bana men ändå. Så jävla magiskt!💪🏼
Och regnet slapp jag. Strax efter målgång tog vi gruppbild på "2:00-gruppen", vi som skojat, kämpat och peppat varandra. Sedan började det däremot regna. Skyndade mig att ta bullar och dryck sen kom ösregnet, men då satt jag på läktaren under tak och njöt av min prestation. 😊 Jag fick till och med se maratonvinnaren springa i mål, då vinnaren sprang in på 2:42. Så jag uppfyllde till slut två målsättningar... som egentligen inte var målsättningar.
Mitt tidigare PB var från Stockholmsloppet 1998 (numer Stockholm Halvmarathon) och var 2:02:38. Att prestera under två timmar har känts ouppnåeligt och varit en drömgräns. Jag har sprungit in på runt 2:15 på halvmaradistansen sedan många år tillbaka. Senast var Stockholm Halvmarathon på 2:13:xx, vilket iof också var en framgång efter alla 2:18-tider.
😀🤗 Jag är så jävla lycklig, rent ut sagt! 🤗😀🤩
I flera dagar efteråt var jag i en euforisk chock och naturligtvis jättelycklig. Jag kollade resultatlistan flera gånger för att se om det verkligen var sant, eller om det var något jag drömt.
När jag begav mig hemåt fick jag reda på att Eliud Kipchoge lyckades med sitt rekordförsök på marathon. Han klarade 42,2 km sub 2 timmar. Han sprang med andra ord dubbelt så fort som jag. Två historiska händelser samma dag.
,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar