12 november 2019

Blåljus

Jag hittade glassplitter när jag  schamponerade håret och nu efter den långa varma duschen har jag äntligen tinat upp. Jag var liksom inte klädd för räddningsarbete i  nära nollgradig temperatur. Som tur var hade jag iaf bytt till en torr t-shirt och en fleecetröja direkt efter träningen, men jag frös ändå som ett as.

När jag körde hem från min löpträning med Team Nordic Trail såg jag plötsligt ett konstigt ljus i motsatt färdriktnings vägkant. Jag trodde det var en person som stod och behövde hjälp och signalerade likt en semafor med röda ljus. Jag saktade in för att se vad det var och sen blev det mörkt. Så insåg jag på en splitsekund att jag just sett en bil volta ner i diket.

Jag stannade bilen helt sonika på vägen (jag hade ingen bakom mig) och tittade noggrannare och fann mycket riktigt en bil i diket...och det rykte om den. Då backade jag in på avfarten och larmade omedelbart SOS Alarm.

Blev ett stressat och smått konstigt samtal. För medan jag klev ur min bil, för att ta mig till olycksplatsen, insåg jag att jag behövde ficklampa för att se in i bilen och kunna svara på larmoperatörens frågor. Men jag missade att samtidigt slå på högtalaren. Så jag hörde helt enkelt inte vad larmoperatören frågade. 🙈 Jag förmedlade iaf vad jag såg. Så fumlade jag till slut på högtalaren och kunde kommunicera och se olycksplatsen.

Alla sidorutor hade splittrats och samtliga  airbags hade lösts ut men jag kunde snabbt se att det bara var en person i bilen. Jag ropade och försökte instinktivt ta kontakt med föraren, men denne svarade inte. Shit! Tog mig snabbt runt bilen till förarsidan för att se i vilken omfattning föraren skadats och hoppades för allt i världen att denne fortfarande var i livet.

Väl vid förardörren fick jag kontakt med mannen som kört. Han började gråta och var naturligtvis chockad. Efter att ha sett otaliga "olycksprogram" på TV tyckte jag att det var rätt prioriterat att försökte få killen att sitta så still han kunde, man vet ju inte om nacke/rygg är skadad. Jag är inte sjukvårdsutbildad men vet att detta är viktigt till "experterna" anlänt. Enda gången jag skulle strunta i det är om bilen brann... men det gjorde inte denna. Hur som helst så var typ det enda jag sa: "Sitt still!" och "Hjälp är på väg.", medan jag också försökte svara på larmoperatörens frågor. Lite för mycket samtidigt och resultatet blev, i mitt tycke, halvhjärtad insats gentemot både den chockade killen och infoförmedling i telefonen.

Men räddningstjänsten kom och det ganska snabbt. Först kom ett mindre utryckningsfordon, jag tror det var en deltidsbrandman från vår lokala station. Jag berättade vad jag sett och frågade om han hade en filt. Jag frös och huttrade ordentligt nu.

Det kom två ambulanser följt av två  brandbilar från räddningstjänsten. Ungefär samtidigt anslöt polisen och spärrade av vägen. Jag minns inte riktigt i vilken ordning alla kom men det blev fort mycket folk och det var ett rejält blinkande överallt. Jag stod i bakgrunden med min filt och iakttog arbetet. Frös gjorde jag fortfarande men filten hjälpte en hel del att frysa mindre. Inte helt oväntat fick jag frågan om jag varit med i bilen. Så kom ytterligare en polisbil och för en vänlig polis berättade jag igen vad jag sett och upplevt.

Medan jag pratade med polisen kunde faktiskt föraren själv men med lite assistans (bilen var ju hemskt tillknycklad) ta sig ut ur bilen. Mannen gick själv till ambulansen. En kort stund senare kunde jag åka hem.

Olyckan skedde kl. 20:32-20:33. Det vet jag för mitt samtal till SOS ringdes 20:33. Tjugofem minuter senare, 20:58, körde jag äntligen hem till värmen.

Jag prenumererar inte själv på lokaltidningen men jag fick en skärmdump av notisen av en vän. Det var en lättnad att läsa att det gått bra för mannen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar