När vi lämnade hemmet var det snö på mark och terräng. Väl framme i Dalarna var det däremot barmark. Såg framför mig att få åka på en vit slinga genom grön terräng.
Vi installerade oss på hotellet i Rättvik, hämtade nummerlappar och hade det gott.
-Lördag (dagen före loppet)-
På lördagen gjorde jag och dottern en fin insats i Blåbärsloppet. Propagandaväder deluxe. Ypperligt tillfälle att öva spårbyte, balans och teknik. (Hade ju som bekant inte åkt skidor sedan Vasaloppet 2019).
Efter loppet lämnade jag in skidorna för vallning. De levereras sedan till hotellet. Praktiskt!
Hade som vanligt svårt att somna trots att jag var trött. Även om jag slappnade av så hade hjärnan svårt i och med att den hörde mellodifestivalens skval. När jag väl somnat till så kom dottern och knyckte min laddasladd till mobilen. Men till slut somnade jag visst på riktigt för kl 0220 ringde larmet och då var det bara att pallra sig upp.
-Loppdag-
Starten-Smågan
I uppförsbacken rörde det på sig hela tiden. Väldigt trevlig upplevelse ty förra året stod jag mest still. Passade på att ta den numer obligatoriska bilden-i-första-backen. Ser på bilden att jag tog den rätt långt ner i backen. Jag var väl ivrig och rastlös. Medan jag grejade med telefonen, laddasladd och midjeväska fick jag en kommentar av en medåkare; att man nog var rätt rutinerad när man börjar fota när man åker skidor. Nja, jag är inte så rutinerad och så mycket skidåkning var det inte just då. ;) Tidigare år har jag till och med postat den på socialamedier medan jag stått där i kö, men det skippade jag iår. En målsättning iår var att inte ödsla massa tid på att fota längs vägen, jag prioriterade att försöka ta mig i mål och värdesatte det högre än foton.
Tog häng på sällskapet som jag åkt med från hotellet. Jädra vilken fart. Blev helt trött ganska fort men jag kämpade på fast besluten att ta mig så snabbt som möjligt till både Smågan, Mångsbodarna och Risberg, sen utifrån tidsbilden planera det fortsatta äventyret.
Det var inte helt enkelt att åka i nysnön. På väg mot Smågan trillade jag typ fyra gånger på platt underlag. Landade dock mjukt tack vare nysnön iaf.
Efter nästan 9 åkta kilometer (ca 80 km kvar) skidade jag förbi ett tv-team, men jag fattade och såg inte då att det var Clara Henry och Mattias Svahn, folkets åkande reportrar. Jag var så inne på att hålla jämna steg med mitt sällskap. På SVT ser man mig skida förbi i min gröna jacka. Jag vinkar lite till kameran. Skrolla 2:13 tim in i sändningen. "Vasloppet I Spåret med Clara Henry och Mattias Svahn". Detta tv-team startade i startled 5(!) och jag i 10.
I och med att alla rörde sig hela tiden i första backen i Sälen så kom jag till Smågan på knappa två timmar (1:49). Snabbt jämfört med förra årets 2:10. Tog en GT-tablett och blåbärssoppa men stannade inte länge i Smågan utan fortsatte ganska raskt mot nästa kontroll.
Smågan-Mångsbodarna
Pinnade på till Mångsbodarna. Ville inte äventyra ytterligare repdragning i Oxberg, eller någon annanstans.
I Mångsbodarna norpade jag en bulle och blåbärssoppa och råkade hamna i skottgluggen av en svt-kamera som filmade en åkare som blev intervjuad. Då höll jag låg profil jämfört med förra kameran då jag vinkade.
Såg senare, på svt-play (när eliten åkt 3:18 tim), att det var fina Karen som blev intervjuad. Hade jag varit lite mer uppmärksam då hade jag åkt fram och pratat med henne (efter intervjun). Vi hade jättetrevligt under Lidingöloppet då vi bodde på samma plats och åt en utsökt middag på kvällen.
Precis som i Smågan blev visiten ganska kort i kontrollen och färden fortsatte ganska kvickt.
Jag minns inte exakt var men det snöade faktiskt inte hela dagen. Det var faktiskt uppehåll. På Svts sändning såg jag att det var uppehåll i snöandet när jag var i Mångsbodarna.
Mångsbodarna-Risberg
Hade hunnit bli lite kissnödig. Typiskt, men jag kände att jag inte hade tid att stanna. Hoppades på att svettas ut vätskan så småningom. Skidåkningen flöt på. I den mån den kan flyta när man ofta måste anpassa fart efter andra. Jag har en tendens att åka ikapp men när jag krånglat mig förbi tappar jag fart för att sedan inse att jag skidar ikapp igen.
Ingen flopp i Risbergsbackarna iår. Stabilt och säkert åkte jag i en av de upp-plogade fårorna.
Risberg-Evertsberg (12 km)
Nypistat före i Evertsberg. Iår höll spåren att åka i. Rena drömföret i jämfört med tidigare. Tyvärr blir spåren fort dåliga då alla byter spår hit och dit. Med nysnö har spåren liksom inte satt sig. Men likväl upplevde jag det bättre än 2019.
Många snå backar som tar på krafterna ordentligt, men ska man i mål så är det bara att knata på.
Språkade med en medåkare, han var från Malmö. Jag försökte mig på att berätta att igår (29/2) var det minsann Malmös nationaldag. Han var trött och fattade inte, vilket var helt okej. Jag förklarade att det var skottdagen. Han skrattade till. Det var mitt bidrag till årets skämt i Vasaloppsspåret.
Evertsberg-Oxberg (15 km)
Första biten efter Evertsberg går neråt. Härligt!
I Bjönarvet/Vasslan stod skidklubbarna och peppade. Fick sportdryck och kexchoklad. Alltid lika gott. Berättade att jag iår minsann skulle ta mig i mål. De försäkrade att så skulle bli fallet. De undrade vilket startled jag startade i. De tyckte der var bra jobbat från startled 10.
Så skidade jag vidare. Fick ett par apelsinklyftor av andra skidklubbars supportrar. Alltså det är _så_ gott med just apelsin i dessa sammanhang. Sött, vätska och lite substans till magen. Banan är inte lika framgångsrikt. Visst det är också sött och ger snabb energi men banan blir ofta så geggigt i munnen, sen åker man och bara längtar efter vatten att skölja munnen med.
Schweizarna stod på samma ställe som förra året. Iår bjöd de på bananer. Jag tycker generellt inte om banan men jag äter det för energin jag behöver. Med tanke på hur lite jag hittills ätit och druckit under loppet så tackade jag ja till banan.
Sen strax efter kommer Lundbäcksbackarna. Jävla backar! När man tror att de är slut så kommer det mera uppför. Ett steg i taget. Höger. Vänster. Höger. Vänster var mantrat för att hålla fokus och inte trilla.
Pratade med en medåkare och vi konstaterade att nu minsann var det bara en Tjejvasan kvar, en träningsrunda (en normal vinter) så att säga
Och så uppenbarade sig kontroll Oxberg. Jag var så lycklig över att hinna dit med typ 37 min marginal. Stannade generellt inte så länge i kontrollerna men här gjorde jag ett undantag och letade fram mitt trumfkort. Firade icke-repet i Oxberg med att äta medhavd smågodis. Fantastiskt gott!
Note-to-self: Packa alltid med smågodis.
Oxberg-Hökberg (9 km)
Jag fotade som sagt inte så mycket i detta lopp, jag ansåg mig inte ha tid för det, men i Oxberg kostade jag även på mig en selfie. Sen dags att fokusera om och ta sikte på Hökberg.
Nånstans mellan Ocberg och Hökberg finns Volvospåret. Ett gäng kameror som filmar dig som ett minne. När jag åkt Öppet Spår så var det många som valde att inte åka igenom, men nu på Vasaloppet åkte alla runt omkring mig igenom den. Klart man ska ha en trevlig film efter målgång.
Funderade på hur långt det var mellan Hökberg och Eldris. Hade inte memorerat det. Reptiderna hade jag däremot koll på. Fusklappen i midjeväskan var iår uppgraderad. Jag mindes att jag förra året hade problem att få fram den där lappen, när jag hade skidvantar på. Så iår tejpade fast reptiderna på stavarna, dock hade jag inte avstånden, men de servade iaf Vasaloppet med när man lämnar kontrollerna. Men som sagt hur långt är det mellan Hökberg och Eldris. Hur låg jag till tidsmässigt med rep och sådant? Den matematiken fick vänta till jag var igenom Hökberg.
Stadiums kontroll sick-sackade jag mig igenom. Alla stod huller om buller och intog vätska.
Ytterligare sponsorgrej, det så kallade Preemspåret (15,7 km kvar). På den brukar jag inte alltid stanna till, men iår fick den mitt besök och jag fick en chokladboll och en mössa.
Hökberg-Eldris (10 km)
Mellan Hökberg och Eldris (med 15 km kvar till mål började det bli svårt att se pga mörker. Jag tänkte att jag hinner ta mig till Eldris. Där kan jag ta fram pannlampan. Fel! Med 13 km kvar stannade jag och tog på den. Ett lyckosamt drag att packa ner den trots att den tog mycket plats. Plötsligt kunde jag se och åka med de krafter jag hade kvar. Hade ett koppel av åkare efter mig... Det måste ha varit riktigt svårt att åka utan ljus. Trots att jag såg så kändes de fem återstående kilometrarna till Eldris evighetslånga, faktiskt längre än de 9 från Eldris till målet.
Så äntligen kom jag till Eldris. Nu fanns inga mer reptider. Nu kunde jag skida imål hur fort eller långsamt jag ville. Lyckan var total. Och mitt sällskap var också där. Vi hade åkt lite om varandra hela loppet. De var dock snabbare än jag så de kunde vila mer i kontrollerna. Tog en lycklig selfie, sedan var batteriet i mobilen slut.
Eldris-mål (9 km)
Under de sista 9 kilometerna fick jag förmånen att åka i nypistade spår. Jag åkte precis bakom pistmaskinen. Behövde en "hare" som höll jämnt tempo.
Det går inte att beskriva hur det känns att nå målrakan efter allt slit. Det är lycka på hög nivå. Att dottern och föräldrar stod och hejade gjorde det hela ännu bättre. Av dem fick en jag en fin krans runt halsen vilken prydde mig de sista hundratalet meter in i mål.
Precis som tidigare år gjorde vallateamet ett fantastiskt jobb. Perfekt valla från start till mål.
Det känns så fantastiskt och ofattbart att jag skidat nio mil samtidigt som det känns självklart. Att klara Vasaloppet är dock aldrig självklart. Jag och alla(?) andra fick slita ordentligt. Så här efteråt känns slitet värt det. Förra året var jag betydligt mer besviken.
-Loppdag-
När jag försiktigt tittade ut genom fönstret mitt i natten så yrde snön omkring oss. Det var alltså samma pissväder som förra året, inkl motvind. Det hade minsann inte bara blivit lite puder utan hela 15 cm nysnö.
Tvingade i mig lite frukost. Vem äter mitt i natten liksom? Tog med mig en macka i magväskan för "second breakfast". Iår hade jag sällskap till bussen av två från Täby, far och dotter. De var tacksamma över någon som "varit med förr" i rutinerna.
Efter att bussen plockat upp folk på diverse ställen i byn styrde den mot Berga by. Dryga timmen senare var vi framme och Miss Li välkomnade oss med "Lev nu dö sen" i högtalarna på Vasaloppsstarten.
Tvingade i mig lite frukost. Vem äter mitt i natten liksom? Tog med mig en macka i magväskan för "second breakfast". Iår hade jag sällskap till bussen av två från Täby, far och dotter. De var tacksamma över någon som "varit med förr" i rutinerna.
Efter att bussen plockat upp folk på diverse ställen i byn styrde den mot Berga by. Dryga timmen senare var vi framme och Miss Li välkomnade oss med "Lev nu dö sen" i högtalarna på Vasaloppsstarten.
Efter förra årets sorti i Oxberg hade jag klurat på en annan strategi, förutom att skida snabbare. Fanns det något mer jag kunde påverka och ändra för att lyckas? Att seeda upp sig i startleden hade jag redan sumpat. Och jo, jag ändrade något vid starten iår. Och jo då, en liten ändring blev det. Vad jag ändrade tänker jag inte skriva här ty den visade sig vara lyckosam. ;)
Efter "sedvanliga" rutiner som toabesök, energipåfyllning etc. sprang jag en mile som uppvärmning för att hålla min runstreak. Efter loppet finns varken motivation eller ork för det. Viftade med i den gemensamma uppvärmningen sen gick starten och vi gled iväg.
Starten-Smågan
I uppförsbacken rörde det på sig hela tiden. Väldigt trevlig upplevelse ty förra året stod jag mest still. Passade på att ta den numer obligatoriska bilden-i-första-backen. Ser på bilden att jag tog den rätt långt ner i backen. Jag var väl ivrig och rastlös. Medan jag grejade med telefonen, laddasladd och midjeväska fick jag en kommentar av en medåkare; att man nog var rätt rutinerad när man börjar fota när man åker skidor. Nja, jag är inte så rutinerad och så mycket skidåkning var det inte just då. ;) Tidigare år har jag till och med postat den på socialamedier medan jag stått där i kö, men det skippade jag iår. En målsättning iår var att inte ödsla massa tid på att fota längs vägen, jag prioriterade att försöka ta mig i mål och värdesatte det högre än foton.
Tog häng på sällskapet som jag åkt med från hotellet. Jädra vilken fart. Blev helt trött ganska fort men jag kämpade på fast besluten att ta mig så snabbt som möjligt till både Smågan, Mångsbodarna och Risberg, sen utifrån tidsbilden planera det fortsatta äventyret.
Det var inte helt enkelt att åka i nysnön. På väg mot Smågan trillade jag typ fyra gånger på platt underlag. Landade dock mjukt tack vare nysnön iaf.
Efter nästan 9 åkta kilometer (ca 80 km kvar) skidade jag förbi ett tv-team, men jag fattade och såg inte då att det var Clara Henry och Mattias Svahn, folkets åkande reportrar. Jag var så inne på att hålla jämna steg med mitt sällskap. På SVT ser man mig skida förbi i min gröna jacka. Jag vinkar lite till kameran. Skrolla 2:13 tim in i sändningen. "Vasloppet I Spåret med Clara Henry och Mattias Svahn". Detta tv-team startade i startled 5(!) och jag i 10.
I och med att alla rörde sig hela tiden i första backen i Sälen så kom jag till Smågan på knappa två timmar (1:49). Snabbt jämfört med förra årets 2:10. Tog en GT-tablett och blåbärssoppa men stannade inte länge i Smågan utan fortsatte ganska raskt mot nästa kontroll.
Smågan-Mångsbodarna
Pinnade på till Mångsbodarna. Ville inte äventyra ytterligare repdragning i Oxberg, eller någon annanstans.
I Mångsbodarna norpade jag en bulle och blåbärssoppa och råkade hamna i skottgluggen av en svt-kamera som filmade en åkare som blev intervjuad. Då höll jag låg profil jämfört med förra kameran då jag vinkade.
Såg senare, på svt-play (när eliten åkt 3:18 tim), att det var fina Karen som blev intervjuad. Hade jag varit lite mer uppmärksam då hade jag åkt fram och pratat med henne (efter intervjun). Vi hade jättetrevligt under Lidingöloppet då vi bodde på samma plats och åt en utsökt middag på kvällen.
Precis som i Smågan blev visiten ganska kort i kontrollen och färden fortsatte ganska kvickt.
Jag minns inte exakt var men det snöade faktiskt inte hela dagen. Det var faktiskt uppehåll. På Svts sändning såg jag att det var uppehåll i snöandet när jag var i Mångsbodarna.
Mångsbodarna-Risberg
Hade hunnit bli lite kissnödig. Typiskt, men jag kände att jag inte hade tid att stanna. Hoppades på att svettas ut vätskan så småningom. Skidåkningen flöt på. I den mån den kan flyta när man ofta måste anpassa fart efter andra. Jag har en tendens att åka ikapp men när jag krånglat mig förbi tappar jag fart för att sedan inse att jag skidar ikapp igen.
Ingen flopp i Risbergsbackarna iår. Stabilt och säkert åkte jag i en av de upp-plogade fårorna.
Risberg-Evertsberg (12 km)
Nypistat före i Evertsberg. Iår höll spåren att åka i. Rena drömföret i jämfört med tidigare. Tyvärr blir spåren fort dåliga då alla byter spår hit och dit. Med nysnö har spåren liksom inte satt sig. Men likväl upplevde jag det bättre än 2019.
Många snå backar som tar på krafterna ordentligt, men ska man i mål så är det bara att knata på.
Språkade med en medåkare, han var från Malmö. Jag försökte mig på att berätta att igår (29/2) var det minsann Malmös nationaldag. Han var trött och fattade inte, vilket var helt okej. Jag förklarade att det var skottdagen. Han skrattade till. Det var mitt bidrag till årets skämt i Vasaloppsspåret.
Evertsberg-Oxberg (15 km)
Första biten efter Evertsberg går neråt. Härligt!
I Bjönarvet/Vasslan stod skidklubbarna och peppade. Fick sportdryck och kexchoklad. Alltid lika gott. Berättade att jag iår minsann skulle ta mig i mål. De försäkrade att så skulle bli fallet. De undrade vilket startled jag startade i. De tyckte der var bra jobbat från startled 10.
Så skidade jag vidare. Fick ett par apelsinklyftor av andra skidklubbars supportrar. Alltså det är _så_ gott med just apelsin i dessa sammanhang. Sött, vätska och lite substans till magen. Banan är inte lika framgångsrikt. Visst det är också sött och ger snabb energi men banan blir ofta så geggigt i munnen, sen åker man och bara längtar efter vatten att skölja munnen med.
Schweizarna stod på samma ställe som förra året. Iår bjöd de på bananer. Jag tycker generellt inte om banan men jag äter det för energin jag behöver. Med tanke på hur lite jag hittills ätit och druckit under loppet så tackade jag ja till banan.
Sen strax efter kommer Lundbäcksbackarna. Jävla backar! När man tror att de är slut så kommer det mera uppför. Ett steg i taget. Höger. Vänster. Höger. Vänster var mantrat för att hålla fokus och inte trilla.
Pratade med en medåkare och vi konstaterade att nu minsann var det bara en Tjejvasan kvar, en träningsrunda (en normal vinter) så att säga
Och så uppenbarade sig kontroll Oxberg. Jag var så lycklig över att hinna dit med typ 37 min marginal. Stannade generellt inte så länge i kontrollerna men här gjorde jag ett undantag och letade fram mitt trumfkort. Firade icke-repet i Oxberg med att äta medhavd smågodis. Fantastiskt gott!
Note-to-self: Packa alltid med smågodis.
Oxberg-Hökberg (9 km)
Jag fotade som sagt inte så mycket i detta lopp, jag ansåg mig inte ha tid för det, men i Oxberg kostade jag även på mig en selfie. Sen dags att fokusera om och ta sikte på Hökberg.
Nånstans mellan Ocberg och Hökberg finns Volvospåret. Ett gäng kameror som filmar dig som ett minne. När jag åkt Öppet Spår så var det många som valde att inte åka igenom, men nu på Vasaloppet åkte alla runt omkring mig igenom den. Klart man ska ha en trevlig film efter målgång.
Funderade på hur långt det var mellan Hökberg och Eldris. Hade inte memorerat det. Reptiderna hade jag däremot koll på. Fusklappen i midjeväskan var iår uppgraderad. Jag mindes att jag förra året hade problem att få fram den där lappen, när jag hade skidvantar på. Så iår tejpade fast reptiderna på stavarna, dock hade jag inte avstånden, men de servade iaf Vasaloppet med när man lämnar kontrollerna. Men som sagt hur långt är det mellan Hökberg och Eldris. Hur låg jag till tidsmässigt med rep och sådant? Den matematiken fick vänta till jag var igenom Hökberg.
Stadiums kontroll sick-sackade jag mig igenom. Alla stod huller om buller och intog vätska.
Ytterligare sponsorgrej, det så kallade Preemspåret (15,7 km kvar). På den brukar jag inte alltid stanna till, men iår fick den mitt besök och jag fick en chokladboll och en mössa.
Hökberg-Eldris (10 km)
Mellan Hökberg och Eldris (med 15 km kvar till mål började det bli svårt att se pga mörker. Jag tänkte att jag hinner ta mig till Eldris. Där kan jag ta fram pannlampan. Fel! Med 13 km kvar stannade jag och tog på den. Ett lyckosamt drag att packa ner den trots att den tog mycket plats. Plötsligt kunde jag se och åka med de krafter jag hade kvar. Hade ett koppel av åkare efter mig... Det måste ha varit riktigt svårt att åka utan ljus. Trots att jag såg så kändes de fem återstående kilometrarna till Eldris evighetslånga, faktiskt längre än de 9 från Eldris till målet.
Så äntligen kom jag till Eldris. Nu fanns inga mer reptider. Nu kunde jag skida imål hur fort eller långsamt jag ville. Lyckan var total. Och mitt sällskap var också där. Vi hade åkt lite om varandra hela loppet. De var dock snabbare än jag så de kunde vila mer i kontrollerna. Tog en lycklig selfie, sedan var batteriet i mobilen slut.
Eldris-mål (9 km)
Under de sista 9 kilometerna fick jag förmånen att åka i nypistade spår. Jag åkte precis bakom pistmaskinen. Behövde en "hare" som höll jämnt tempo.
Det går inte att beskriva hur det känns att nå målrakan efter allt slit. Det är lycka på hög nivå. Att dottern och föräldrar stod och hejade gjorde det hela ännu bättre. Av dem fick en jag en fin krans runt halsen vilken prydde mig de sista hundratalet meter in i mål.
Precis som tidigare år gjorde vallateamet ett fantastiskt jobb. Perfekt valla från start till mål.
Det känns så fantastiskt och ofattbart att jag skidat nio mil samtidigt som det känns självklart. Att klara Vasaloppet är dock aldrig självklart. Jag och alla(?) andra fick slita ordentligt. Så här efteråt känns slitet värt det. Förra året var jag betydligt mer besviken.
PS Trillade inte i en enda nedförsbacke iår och åkte i alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar