24 september 2020

Lidingöloppet 30 km 2020 virtuell @Lidingö - race report

 Pandemi och därför inget riktigt Lidingöloppet iår. Istället erbjöds de som anmält sig att springa en virtuell variant, alltså på egen hand, inom ett visst datumintervall.

 Detta virtuella lopp kunde man i sin tur välja att antingen "@home", dvs springa hemma på en egen vald bana/spår med egen vald jobbighetsgrad vad avser backar etc. Eller så kunde man springa "@Lidingö", vilket innebar att man sprang Lidingöloppets tremil på just Lidingö och den riktiga banan. 

 Jag valde @Lidingö och planerade en resa dit på egen hand.

 Jag valde mitt lopp till 24/9, en torsdag, och förväntade mig att det skulle vara rätt tomt i spåret. (Hade loppet blivit av hade det gått på  lördagen 26:e.)

 Bilade upp och parkerade vid statyn på Grönsta gärde. Tänkte att det var skönt att ha bilen nära när jag väl kommit i mål. Sedan promenerade jag till Koltorps gärde för att springa mina tre mil. 

 Som väntat var det ingen trängsel, varken på vägen dit eller på plats. Väldigt tomt, nästan lite kusligt ensamt. Trots detta gladde jag mig åt att det var vackert väder denna dag, sol och 18-21°C och begränsat med vind, typ 5 m/s.

 Väl på Koltorps gärde gick jag upp på kullen och tittade ut över ett öde fält. Tog min obligatoriska selfie och bestämde mig för att ge mig iväg.

 Klockan 1301 slog jag på min sportklocka och lunkade iväg på gräset.

 Det var tur att banan var snitslad annars hade jag garanterat sprungit fel. Den som snitslat banan hade gjort ett riktigt bra jobb dessutom. Många komplimanger till den personen. 

 Det fanns ju många fördelar med att spåret var helt tomt. Bland annat fick man chansen att på riktigt se hur vacker banan faktiskt  är. Man kunde se utsikten. Under ett normalt Lidingöloppet så ser jag inget annat än typ ryggar, ben och löparskor för att undvika att springa på någon annan. Nu kunde jag, som sagt, se mig omkring på ett helt annat sätt. 

 Redan efter 4,5 kilometer gick jag. Det kändes av någon anledning inte helt hundra, men jag fortsatte ändå. Vad hade jag för val? Bilen stod på Grönsta.

 När jag passerade Kyrkviken kunde jag visualisera det jubel som vanligtvis är här. Naturligtvis var det dödligt tyst detta år. Mötte bara nån enstaka person som var ute med sin hund.
 
 Runt 11 km nådde jag en vägg. Mina magmuskler gjorde ont och jag hade problem med både värmen och andningen. Vid ca 15 eller 16 km tog mig ut i terrängen och plockade blåbär. Det blev en välbehövlig liten paus. Sedan fortsatte jag med delmålet Grönsta. 

 Där, i bilen, hade jag med mig energi och förfriskningar. Nu väntade sista milen. Trots trötthet och besvär var bryta inget alternativ denna gång heller. 

 Minns inte så mycket av sista milen mer än att jag faktiskt stannade vid skylten vid Aborrbacken och fotade. Men jag är säker på att jag svor åt den backen och den där "jävla Karin".

 Så nådde jag till slut slutrakan och eftersom jag sprungit i mål ganska många gånger på Grönsta, kunde jag nästan höra speakern och publikens sorl, fast jag var helt ensam på arenan. Trots detta fick jag samma euforiska känsla av att vara i mål.

 Efter att jag stått och pustat några minuter kom en familj på utflykt förbi. Jag frågade om de kunde hjälpa mig att ta ett foto och det gick så bra så. 

 Sedan tittade jag på klockan för att se hur det gått tidsmässigt. Förväntade mig inga stordåd i och med med både andnöd, stopp för fotografering, blåbärsplockning och att det var allmänt jobbigt. Foton stannar jag sällan för och blåbär brukar jag t ex verkligen inte plocka under detta lopp. Detta ensamlopp kändes lika jobbigt som första gången jag sprang tremilen här 2011. Jag har inte bloggat om den upplevelsen men jag vet att jag lovade mig själv att bara springa  LL30 EN gång till och det när jag skulle göra min svenska klassiker. Detta var mitt sjunde LL30. Tänk så det kan bli.

 Döm om min förvåning när jag såg att jag persade med hela 11 min 35 sek. Sluttiden blev 3:33:13.

 Nu var jag redo för en lång varm dusch. Bodde över någonstans gjorde jag inte och det fanns såklart ingen dusch på Grönsta med omnejd. Jag hade dock en slug plan. Jag tänkte mig att duscha i tennishallen på Lidingövallen. Jag är ju själv tennisspelare så jag stegade helt sonika in i tennishallen med bestämda målinriktade steg och självförtroende. Det blev alltså som jag önskade, en varm dusch ganska länge.
 
 Sedan körde jag hem.

(Bilder tillförs senare.)

5 september 2020

Stockholm Marathon virtual/ Helsingborg Marathon - race report


Tidigare förtjänade medaljer fick tjänstgöra igen.

Stockholm Marathon blev virtuellt. Helsingborg Marathon blev inställt. Hade på facebook sett att ett gäng lokala entusiaster skulle springa helsingborgbanan tillsammans på den tänkta dagen för Hbg maraton. Jag tänkte mig att kombinera både Helsingborg och virtuellt Stockholm så jag hakade på.

 Engagerade mina föräldrar som hjälp att langa energi på utvalda ställen. Hade förberett olika påsar och lappar var de skulle "leverera" vilken påse. Planerade bara energistopp till andra halva av loppet, dvs 21 km till mål. Jag hade min löparväst på mig, där hade jag också stoppat i grejer bl a vätska i blåsorna. Men jag ville absolut inte springa med allt jag behövde; chips(salt), läskflaskor(socker) med mera.

 Samlingen var, som ett vanligt år, på Sundstorget vid Dunkers kulturhus. Det var ett 20-tal personer, flest män. Vi var bara två kvinnor faktiskt. Först gruppfotografering, på bra avstånd från varandra, för att föreviga "eventet".


 Passade på att ta ett foto på en av herrarnas tatuering.

 Efter foto"sessionen" gav vi oss iväg genom staden. (Startade min klocka kl 10:02.) 




 Uppför backen till Raus fick jag fina tips av en löpcoach om hur man ska springa i uppförslut. Det var inte helt lätt att implementera. Men jag tar med mig tipsen och försöker öva på det hemma.

 Jag har bara sprungit Helsingborg maraton en gång förut. Och så har jag iof sprungit första halvan en gång, i ett arrangerat provlöp. Trots detta hade jag ganska bra koll på hur bansträckningen gick, men det var ändå skönt att ha sällskap. Vi hade såklart olika löpstyrka men vi var några stycken som hade sällskap en bra bit, typ till Fredriksdal, som nästan är halvvägs.

 Av förklarliga skäl kunde vi inte springa in på Fredriksdals friluftsmuseum för att det är avgift för att komma in. Så denna dag sprang vi runt hela området istället. När jag kommit runt och till huvudentrén hade jag sprungit halvvägs 21 km. Föräldrarna stod med min energi som utlovat.

 Liten snurr runt Helsingborgs Arena och förbi Olympia sedan ner till Kärnan, 24 km var avklarade.

 Medan jag sprang på första halvan kom jag på att jag glömde min Coca cola i kylskåpet hemma.  Smsade att de skulle köpa ny att langa vid Johan Banérs gata/ Pålsjö/ Krematoriet. När jag efter 28 km kom till Pålsjö längtade kroppen efter snabbt socker och jag såg verkligen fram emot cola. Antiklimax när jag såg att föräldrarna köpt cola light, den UTAN socker. Fail! Jag ville ju inte ha cola för smaken och bubblorna liksom.  Fick trycka i mig av det andra istället, socker som inte pumpas ut i blodet lika snabbt.

 Rundade Maria Park och efter den tror jag faktiskt att jag sprang lite fel. Jag tog höger istället för vänster och direkt höger i en korsning. Felspringningen genererade inte så mycket fel, varken geografiskt eller distansmässigt, för jag kom ut på rätt spår ganska snart ändå.

 På min depå före Sofiero, missade de mig helt. Jag ville mötas vid Tinkarpsgården, på den lilla parkeringen på Dag Hammarskölds väg, då jag sprungit ca 35 km. Men när jag kom dit var det ingen där. Sprang därför vidare, stå och vänta verkade dumt. Efter några hundra meter skymtade jag deras bil, och dem, på Sofiero Gård. Men de var under förflyttan mot vägen och var mao i osynk med mig och inte alls på plats, så några förfriskningar blev det såldes inte.

 Lunkade vidare förbi Sofiero och in i Laröd för en "specialare". Originalbanan går ju senare in i Sofiero och förbi slottet men där är det, precis som på Fredriksdals friluftsmuseum, entréavgift för att komma in. För att kompensera för detta hade någon både mätt ut och markerat lite extra kringelikrokar inne i Laröd. Maratonet skulle vara ett maraton och inte kortare.

 Ser på min logg att jag stannade när jag kom förbi entrén till Sofiero, 38,7 km, men jag minns inte varför. Enligt mina lappar hade jag planerat en energikontroll där. Och kanske stod föräldrarna där, eller någon annan jag kände. Eller så knöt jag bara skosnöret?🤷‍♀️

Tinkarpsbacken är alltid skön att rulla nerför. Det är liksom slutrakan på loppet. Och den absolut sista biten går ju längs havet. Det kan knappast vara bättre än så. I love it!

 Mål! Woohoo!

 Själva mållinjen är utmärkt i asfalten men den var såklart inte så tydlig med båge som ett vanligt lopp.

 Som sig bör efter Helsingborg maraton blir det "Dopp efter lopp". Jag badade efter loppet 2019, så det är nu ett måste. En gång är ingen gång, två gånger en vana. Iår var det kallare i vattnet än det var 2019.



 Förra gången jag sprang var det nära 30 grader varmt. Då kom vi (jag och Åsa) i mål strax före 6-timmarsspärren. Idag kom jag runt på imponerande  4:36:10 (4:39:15). Det officiella resultatet skrevs av Stockholm Marathon till 4:36 medan min klocka visade 4:39, men så blev det något längre före jag stannade klockan.

 Detta skrev jag och postade på facebook:

Galet! 😱🤪😁
I mål på 4:39 (och då sprang jag dessutom 400 m för långt). Så egentligen sprang jag på 4:36:10.
Satte med andra ord personbästa på maradistansen med 39 min och personbästa på denna bansträckning med hela 1 timme och 18 minuter. 😱😎😀💪🏼
Medaljerna är från förra årets lopp. 😉
Tusen tack för support mamma Cecilia pappa Sven. 💕

 Någonstans ösregnade det visst på oss också, men överlag var det strålande fint väder. Har skrivit det i en kommentar på facebookposten.

(Har glömt en del eftersom detta skrevs ur minnet januari 2024.)