Pandemi och därför inget riktigt Lidingöloppet iår. Istället erbjöds de som anmält sig att springa en virtuell variant, alltså på egen hand, inom ett visst datumintervall.
Detta virtuella lopp kunde man i sin tur välja att antingen "@home", dvs springa hemma på en egen vald bana/spår med egen vald jobbighetsgrad vad avser backar etc. Eller så kunde man springa "@Lidingö", vilket innebar att man sprang Lidingöloppets tremil på just Lidingö och den riktiga banan.
Jag valde @Lidingö och planerade en resa dit på egen hand.
Jag valde mitt lopp till 24/9, en torsdag, och förväntade mig att det skulle vara rätt tomt i spåret. (Hade loppet blivit av hade det gått på lördagen 26:e.)
Bilade upp och parkerade vid statyn på Grönsta gärde. Tänkte att det var skönt att ha bilen nära när jag väl kommit i mål. Sedan promenerade jag till Koltorps gärde för att springa mina tre mil.
Som väntat var det ingen trängsel, varken på vägen dit eller på plats. Väldigt tomt, nästan lite kusligt ensamt. Trots detta gladde jag mig åt att det var vackert väder denna dag, sol och 18-21°C och begränsat med vind, typ 5 m/s.
Väl på Koltorps gärde gick jag upp på kullen och tittade ut över ett öde fält. Tog min obligatoriska selfie och bestämde mig för att ge mig iväg.
Klockan 1301 slog jag på min sportklocka och lunkade iväg på gräset.
Det var tur att banan var snitslad annars hade jag garanterat sprungit fel. Den som snitslat banan hade gjort ett riktigt bra jobb dessutom. Många komplimanger till den personen.
Det fanns ju många fördelar med att spåret var helt tomt. Bland annat fick man chansen att på riktigt se hur vacker banan faktiskt är. Man kunde se utsikten. Under ett normalt Lidingöloppet så ser jag inget annat än typ ryggar, ben och löparskor för att undvika att springa på någon annan. Nu kunde jag, som sagt, se mig omkring på ett helt annat sätt.
Redan efter 4,5 kilometer gick jag. Det kändes av någon anledning inte helt hundra, men jag fortsatte ändå. Vad hade jag för val? Bilen stod på Grönsta.
När jag passerade Kyrkviken kunde jag visualisera det jubel som vanligtvis är här. Naturligtvis var det dödligt tyst detta år. Mötte bara nån enstaka person som var ute med sin hund.
Runt 11 km nådde jag en vägg. Mina magmuskler gjorde ont och jag hade problem med både värmen och andningen. Vid ca 15 eller 16 km tog mig ut i terrängen och plockade blåbär. Det blev en välbehövlig liten paus. Sedan fortsatte jag med delmålet Grönsta.
Där, i bilen, hade jag med mig energi och förfriskningar. Nu väntade sista milen. Trots trötthet och besvär var bryta inget alternativ denna gång heller.
Minns inte så mycket av sista milen mer än att jag faktiskt stannade vid skylten vid Aborrbacken och fotade. Men jag är säker på att jag svor åt den backen och den där "jävla Karin".
Så nådde jag till slut slutrakan och eftersom jag sprungit i mål ganska många gånger på Grönsta, kunde jag nästan höra speakern och publikens sorl, fast jag var helt ensam på arenan. Trots detta fick jag samma euforiska känsla av att vara i mål.
Efter att jag stått och pustat några minuter kom en familj på utflykt förbi. Jag frågade om de kunde hjälpa mig att ta ett foto och det gick så bra så.
Sedan tittade jag på klockan för att se hur det gått tidsmässigt. Förväntade mig inga stordåd i och med med både andnöd, stopp för fotografering, blåbärsplockning och att det var allmänt jobbigt. Foton stannar jag sällan för och blåbär brukar jag t ex verkligen inte plocka under detta lopp. Detta ensamlopp kändes lika jobbigt som första gången jag sprang tremilen här 2011. Jag har inte bloggat om den upplevelsen men jag vet att jag lovade mig själv att bara springa LL30 EN gång till och det när jag skulle göra min svenska klassiker. Detta var mitt sjunde LL30. Tänk så det kan bli.
Döm om min förvåning när jag såg att jag persade med hela 11 min 35 sek. Sluttiden blev 3:33:13.
Nu var jag redo för en lång varm dusch. Bodde över någonstans gjorde jag inte och det fanns såklart ingen dusch på Grönsta med omnejd. Jag hade dock en slug plan. Jag tänkte mig att duscha i tennishallen på Lidingövallen. Jag är ju själv tennisspelare så jag stegade helt sonika in i tennishallen med bestämda målinriktade steg och självförtroende. Det blev alltså som jag önskade, en varm dusch ganska länge.
Sedan körde jag hem.
(Bilder tillförs senare.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar