2022 - 13. Krämpans år

 Enligt kinesisk astrologi finns 12 år (betecknade med olika djur). Jag har just upplevt det 13:e, Kräftans... nej förlåt, krämpans år.

 Det har verkligen varit ett härligt år, 2022. Fy f-n, rent ut sagt.

 Det började lite försiktigt med covid i månadsskiftet januari/februari. Något som förmodligen yngsta barnet snällt tagit med från skolan. I alla fall så vet jag att många av klasskompisarna testade positivt vid den tiden. 

 Jag kände mig risig, hade nervsmärta och efter ett tag hade jag svårt med andning speciellt när jag var ute och sprang. Så fort pulsen ökade så orkade jag inte och var tvungen att gå för att sänka pulsen. Men jag kämpade på. Jag tänkte att något gång måste det ju vända.

 Så kom den härliga våren. Fortsatt jobbigt att springa, men va f-n, det som inte dödar det härdar.

 Plötsligt, från ingenstans, domnade halva ansiktet. Tappade känseln helt enkelt och det blev också jobbigt att äta. Misstänkte MS-skov och fick göra MR (röntgen) för att bekräfta eller dementera. Men visst var det förändringar i kranialnerven och konstaterat skov.

 Efter nån månad med ansiktsskiten, och sår på insidan av den kindhalva jag kunde tugga på, så fick jag äntligen högdos kortison utskrivet. Det blev faktiskt bättre, inte bra men bättre. MEN mina andningsbesvär, jag gissade var postcovid, försvann. Jättejätteskönt.

 Byte av bromsmedicinen initierades där jag tog massa prover inför. Då minsann fann man att min sköldkörtel gått "bananas". Snabb remiss till endokrinologen där jag fick diagnosen Graves sjukdom. (Den kan också ha varit anledning till den jobbiga våren.)  Tjoho! Ytterligare en autoimmun sjukdom.

 Jag lyckades genomföra både Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon men utan att imponera. Med facit i hand vet jag ju varför det var extra jobbiga lopp, men när loppen gick av stapeln hade jag inte facit, bara besvär

 Skön härlig sommar där jag gjorde roliga saker. Jag och min friska hälft (make) var på barnfri semester i Marbella. Anledningen till resan var att min svåger ställde till med brakfest där. Även padelspel ingick i resan. (Vi spelade vinnarbana där jag var den enda tjejen/damen som hamnade på vinnarbanan.)  I övrigt blev det mycket tennis. Både eget deltagande i  tävlingar samt funktionär på Nordea Open i Båstad. 

 Jag kämpade på med livet, som blir enklare om man fyller det med roliga saker, samtidigt som jag hade kontakt med endokrin med jämna mellanrum.

 Höstmånaderna augusti, september och oktober var fridfulla, iaf ur sjukdomsperspektiv. Bara några besök till vaccinationscentrum för vaccination inför medicinbytet. (hepatit B, lunginflammation med mera).

 Allt var lugnt fram till slutet av oktober när jag  som bäst förberedde mig för mig livs löparresa - New York City Marathon. Wow! (På grund av alla oväntade omständigheter har jag ännu inte hunnit skriva om mina fantastiska upplevelser där, nu när detta blogginlägg skrivs.)

 I mitten av oktober fick jag min nya bromsmedicin, två veckor senare startade en period av MÅNGA sjukvårdskontakter och besök. (Jag har skrivit om dem här på bloggen.) Det började med att jag besökte akuten för att jag inte kunde andas. Fick rullas in med rullstol på akuten, men inget direkt fel och jag fick tillåtelse att åka till USA och springa.

 När jag kom hem från USA började eländet igen. Är iaf glad att allt elände skedde före och efter resan. Maratonresan blev en semester från mycket, kan man säga. 

 För två veckor efter första akutenbesöket (en vecka efter NYCM) åkte jag till akuten igen, denna gång på inrådan av 1177, pga halsont i kombo med Thacapzol. Sen tog de fel prov och jag fick uppsöka Vårdcentralen också. Till detta massa telefonkontakt med både neuro och endokrin.

 Jag hatar november. Det händer alltid något dåligt i november. Iår i november fick jag en så in i hel**tes smärta och värk i benet. Jag fick hjälp med den tack vare en bunt mediciner. 

 Så var jag på årlig MS-kontroll. Inget nytt egentligen men för säkerhets skull togs borreliaprov för att jag har/har haft ont. Och det provet visade att jag har/hade borrelia. Det kanske förklarar värken mer än nytt MS-skov!? Domningarna i ansiktet kan ju fortfarande vara skov eftersom MR visade förändringar.

 Det blev att göra en lumbalpunktion och antibiotikakur. Men däremellan lyckades jag fixa ytterligare ett akutenbesök, som om allt annat inte räckte, denna gång på grund av misstänkt revbensspricka. Lite morfin i juletid kanske piggar upp samt dövar de smärtor jag har i kroppen.

 Det är som ett dåligt jobb att vara sjuk stup i kvarten. Jag är betydligt friskare och helare när jag inte är hemma. Det kan jag också  konfirmera genom att jag vet hur ofta jag besökte exv en vårdcentral de tre år jag bodde i Helsingborg mot t ex tre år före eller tre år efter jag bodde där... 

 Jag minns inte exakta siffror för besök på denna ort men jag vet att det var ett (1) i Skåne, som jag f.ö. ändå gjorde i Östergötland. (Hade halsfluss.) Jag vet ännu idag inte vilken vårdcentral i Helsingborg jag tillhörde än mindre var den låg.

God fortsättning och gott nytt år!