13 maj 2023

Göteborgsvarvet 2023 - race report

 Förberedelse
 Dags för halvmaraton och alla de där långpassen jag skulle gjort har uteblivit. Hade planerat flera stycken sedan början av mars men lyckats att inte genomföra ett enda. Det blev mest det jag kallar pliktrundor, korta löprundor om 1,61-3 km för att hålla runstreak:en. Någon gång en runda på 5 och 10 km för att se om jag fortfarande hade kapaciteten. Men som sagt, nu var det dags för halvmaraton. Det positiva var iaf att jag var ganska sugen och motiverad att springa långt.

 Jag gillar halvmaraton för starttiden är inte så okristligt tidigt. Man hinner sova ut, äta frukost, göra sig i ordning och ta sig till startområdet utan att stressa. (Likaså tar man sig i mål i rimlig tid så att inte hela kvällen försvinner i transporter hem, dusch och mat.)

 Så när jag haft min lugna morgon var det dags att ta sig till Slottskogvallen. Tyvärr får man inte längre åka kollektivt gratis med sin nummerlapp, det är synd, för det var smidigt. Jag kollade därför upp vad kostnaden för två singelbiljetter (en dit och en hem) skulle kosta. Det visade sig att det var oförsvarbart dyrt i jämförelse med att ta egen bil och dess parkeringskostnad. Det blev bil eftersom ingen ville skjutsa och hämta mig. 

 Där jag parkerade parkerade även en stor van från Brandförsvaret. Det visade sig vara ett gäng brandmän från Landskrona. De var naturligtvis kollegor med mina skånevänner, som är brandmän. Vi traskade iväg mot Slottsskogsvallen ungefär samtidigt men vi slog inte följe.

 Blev duktigt svettig bara av promenaden till startområdet. Vädret var somrigt och fint, men för att springa i var det för varmt med sina 21°C.  På grund av väderlek och svettig promenad så skrotade jag alla målsättningar. Har ju en önskan om att någon gång lyckas med Sub 2, men en ännu större önskan är att sätta nytt personbästa (pb). På något konstigt vis så lyckas jag inte springa snabbare än jag gjorde 2008, första gången jag sprang Varvet. Det var 15 år sedan liksom.

 Slottsskogsvallen
 Vid Slottsskogsvallen såg jag några stora rosa kolosser. Det visade sig vara pissoarer för kvinnor. Mycket bra. Äntligen någon som produktutvecklat och insett att kvinnor inte alltid behöver låsa in sig på en BajaMaja för "sittning", utan också är kapabla till att dra ner byxorna, huka sig och lätta på trycket. Toppen!

 Det enda jag har att anmärka på är att väggarna mellan båsen bör vara högre. När man "gjort sitt" och reste sig så såg man allt för väl in till grannbåset.



 Hade en hel del tid att sitta ner och betrakta folk. Strax före första start tog jag mig över till uppvärmningsområdet. Samtidigt flög två JAS-plan typ över startområdet. JAS 39 Gripen är fascinerande, MEN om man som jag bor där planet tillverkas så var detta inte så spännande. Jag ser de titt som tätt, både när piloterna övar sin skicklighet att manövrera planet och övar för exv uppvisningar men också på riktigt nära håll när de ska landa.

 Liten uppvärmning i dammet och sedan hittade jag faktiskt lite skugga att sitta och vänta på start i. När jag satt mig kände jag något riktigt kladdigt rinna ner för benet. Det var en av mina energigels som fullständigt tömt sig i benfickan. Jag fick avbryta chillet för att hitta vatten och tvätta av mig. Inte optimalt att ha dyblöta kläder redan före start. Tack och lov var det ju varmt så det skulle säkert torka ganska snabbt iaf.

 Efter benduschen satte jag mig nära väskinlämningen och preppade det sista. En obligatorisk före-start-bild behövdes också. Iår överhörde jag att det stod två tyskar bredvid mig så jag frågade dem om hjälp på min bästa tyska. De blev så förvånade när frågade på deras tungomål att de inte tordes neka hjälp. Stunden före hade jag konverserat med två östgötar, vilket tyskarna inte kan ha missat.



 Lämnade väskan och insåg samtidigt att det fortfarande var kladdigt på benet så jag blaskade av mer av kladdet och gick sedan mot startledet. Det visade sig vara en briljant tajming, för när jag anlände Margretebergsgatan började min startgrupp röra sig mot uppvärmningen vid startlinjen. Jag sneakade mig in från sidan.

 Första halvan, 0-10k
 Värmde upp jämsides med ett stort bi eller om det var en geting (utklädd person). Starten gick och jag höll till höger för jag kände mig allt annat än vältränad och snabb. Allt kändes bra och trippade faktiskt lätt uppför Säldammsbacken. Hade en mindre aggresiv approach på både uppför- och nedförsbackar jämfört med tidigare år. Många år har jag nämligen sprungit om många både uppför och nedför här i början av loppet.

 Strax före 5k spanade jag efter min nya bekantskap, Örebroaren Ulrika, som jag några veckor tidigare spelat tennismatch mot. Otroligt nog såg jag faktiskt henne i vimlet av människor, gjorde en High Five. Det var stärkande inför stigningen uppför Älvsborgsbron.

 Vid uppförsbacken före Älvsborgsbron gick jag, men väl uppe på bron sprang jag igen. Nu var alla som sprungit uppför, mellan husen, trötta, men jag trippade lätt förbi dem. Brant lutning tar otroligt i benen. Älvsborgsbron är också uppför men inte lika brant och då tycker jag det är lättare att gneta sig uppför.

 Jobbig uppförsbackelöpning ger härlig nedförslöpning. Nu fick reflexerna jobba och det gick stundtals alldeles för fort. Väl nere på Hisingssidan sprang jag mer än jag brukar. Strax före 10k unnade jag mig ändå att promenera lite. Klockad in på milen strax under timmen.

 Andra halvan, 10k-Mål
 Nya bron (Hisingsbron) var lika jobbig att springa uppför som den gamla. Men där på krönet såg och sprang jag ikapp en stor inspirationskälla i form av Elin Ragnarsson. Jag följer henne på instagram. Hon höll lägre tempo och jag sprang om. Sen saktade jag in för att fota utsiktensamt ta en selfie, då kom hon ikapp och hamnade på samma bild. Bilden på mig blev i mitt tycke usel och jag ropade till Elin att hon fastnade på min instabild. Då föreslog hon att jag skulle ta en ny gemensam selfie. Sagt och gjort.



 Det var ny bansträckning iår. Kringelikroken ner för bron och runda hörnet på Nordstans fanns inte längre, nu fick vi springa förbi Operan och på Postgatan. Positivt: Trevlig miljö på Postgatan. Negativt: Ojämn gatsten, så man fick kolla var man satte fötterna.

 Den där Avenyn är alltid jobbig för att man lyckats bli trött på de första sprugna 15k. Eftersom det var vackert väder var det också mycket folk. Trots detta var det ganska lite hejande. Här har supportrar och invånare mycket att lära från t ex New York.

 Uppe vid Poseidon försökte jag övertala hjärnan att det inte var mycket kvar. Det gick sådär. Flåset orkade springa men inte benen. En del av Vasagatan gick jag men senare lyckades jag ändå hålla någon form av löpsteg, om än långsamt, fram till gångbron över till Slottsskogen. Det var åtskilliga år sedan jag orkade springa uppför den i detta lopp, om det ens har hänt?

 Krämade ur det sista på upploppet och med en snygg spurt på Slottsskogsvallen satte jag faktiskt ett efterlängtat PB på banan. Att det bara var med 30 sekunder kanske ni tycker är lite fånigt, men det är ändå snabbare än tidigare lopp. Mitt pb är från 2008, om ni minns.

 Efter målgång
 Efter superspurten, för att jag var tvungen att komma före en annan tjej, så stannade jag bakom mållinjen. Där på andra sidan mållinjen vek sig knäna totalt när jag stannade. Eftersom jag defibrilerat i mål längst till vänster kunde jag snabbt ta mig till staketet. Där stod dock också funktionärer som bad mig snällt att röra mig vidare. Det sa jag var ett problem, att det gick inte. Två vänliga funktionärer kom till undsättning. Med en ung gosse under vardera svettig arm blev första stoppet vattenhinkarna för kyla huvudet. Sedan stapplade jag vidare och vi landade vid sjukvårdstältet.

Rekommenderades att gå omkring (med hjälp). Sa att det ju är problemet. Jag var inte yr, illamående etc, det var bara knäna som inte bar mig längre*.  Satte mig på en stol i skuggan. Åt en banan, drack vatten och svepte en saltpåse. Efter en stund provstod jag och när jag insåg att det nu inte var några problem längre, att jag kunde stå utan att bli knäsvag, vandrade jag iväg för att få min medalj och och lite annat gott.



 Unnade mig att köa till lite massage, vilket jag inte brukar orka vänta på. Fyra välbehövliga och härliga minuter. Hämtade sedan väskan på fräschare ben och tog mig till bilen.


 Väderleken var för varm men vinden var skön och svalkande, vilket var behövligt. Jag persade på banan. Äntligen pb, även om det bara var med ynka 30 sekunder. Det var ju  delvis ny bansträckning, men iaf, största delen av banan var densamma. Jag är nöjd.


*Sedan jag hade neuroborrelios i höstas så har jag problem med just knäna. Utan NSAID så är de mycket stela och lite ömma. Det är jobbigt att ställa sig upp efter sittande. Tänk dig ur en "gamling" med rollator ser ut när de reser sig, just så.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar