Trevlig midsommar!

Statistik 2023-06-12

 Antal olika länder jag sprungit lopp: 4.
Schweiz, Sverige, USA och Österrike.

 Antal sprungna maraton: 8

Helsingborg Marathon 

New York City Marathon 

Stockholm Marathon x5

Stockholm Marathon Virtuellt 

 Antal länder jag sprungit maratonlopp: 2
Sverige och USA.

Stockholm Marathon 2023 - race report

 Åkte upp redan på fredag, bla för att delta i förloppet Move for the planet Move for the planet...där jag såklart inte kunde hålla igen.

 Lördag = loppdag

 Skön morgon men vaknade med träningsvärk plus känning i halsen pga nästäppa under natten. Jag slog på ignorera-knappen och låtsades som ingenting. Istället började jag fixa med utrustningen och sådant. Mitt pulsbälte gör lite som det själv vill och funkar oftast inte, ändå har jag på det för ibland blippar det till och den hittar hr (heart rate). Testade att byta batteri i bältet, som så många gånger förr. Oftast gör det ingen skillnad, det funkar ändå inte. Men dra på trissor när den plötsligt funkade. Den hittade hr, som den inte gjort på någon månad. Mirakel händer visst ibland.

 Efter en ostadig frukost gick jag till busshållplatsen och åkte kollektivt in till Stadion. På pendeltågstationen talade jag med en annan löpare. Alltid kul att utbyta erfarenheter och tips framförallt om andra trevliga lopp. Kan berätta att han inte sålde in Rotterdam marathon särskilt väl.

 7143

 Väl på Östermalms IP stod jag, eller snarare satt på huk, i evighetskö till toa. Det tog hårt på min rygg och kan ha varit det jobbigaste denna dag. (Ja, jobbigare än maraton.)

 Av en slump stötte jag på en tjej från fb-gruppen marathontjejer, Lisa R. Mycket överraskande eftersom jag har stora svårigheter att urskilja och hitta folk i röriga miljöer. Bytte några ord sedan gick jag för att träffa Mille. Där var det enklare eftersom vi bestämt mötesplats. Satt och prata i semiskuggan. Alltid lika trevligt. 

Klockan 12:10
 Pang! Andra starten gick och jag tog häng på 4:30 trots att jag visste att det var för snabbt. Det kändes dock enkelt och naturligt. Efter några kilometer började mina knä göra ont men jag hade kommit ikapp farthållarna för 3:15. Då visste jag att jag sprang alldeles för fort. Jisses, hur skulle detta sluta?

 Det var trevligt att springa nya gator som Sveavägen och Kungsgatan.

 Allt kändes ok i 10 km (förutom knäna), sen blev jag både trött och kissnödig. Därför blev det mycket gång efter 10 km. Framförallt gick jag i alla uppförsbackar så som exv Narvavägen och Oxenstiernsgatan. Stretade på så sakteliga och tittade på Kaknästornet som skymtades i fjärran och vips på Djurgården stod Rasmus, också känd som Skyktmannen, och peppade löpare. Ett Selfie-stopp var ett måste för att klara mig till mitten (21,1 km).

 Ett steg i taget och till slut var jag vid Skansen, Gröna Lund etc. Halvvägs var ett faktum. Kanske var det den jobbigaste första halvan av ett maraton jag någonsin gjort? Men som från ingenstans fick jag dock en nytändning. Hade vid 19-20 km petat i mig en påse salt, var det måhända det som kan det ha bidragit?

Man vet aldrig vad som händer under ett maratonlopp. På Strömbron, vid cirka 23 km, åt jag till exempel glass. XD Det brukar jag verkligen inte göra. Men erbjuds det så tackar jag oftast ja. Vem tycker inte om glass liksom. 

Den nya bansträckningen som tidigare under loppet bjudit på nya gator att springa bjöd även på en ny bajsbacke vid Slussen upp till Söder. Det brukar vara uppför där men inte så lång. Inget spring, bara gång, för min del.

 Det var trevligt att se Avicii Arena, aka Globen, i fjärran. Det är det som är charmen med maraton, att man ska springa förbi eller se landmärken, liksom få sig en sightseeing av staden.

 Gick i backarna fram till Västerbron. Där började jag springa även i backarna. förutom på Lundagatan då och några andra motlut. Även detta år bestämde jag strax före Västerbron, att springa hela bron. Ett djupt andetag i yogastil vid botten av bron sedan gnetade jag upp. De som sprungit i backarna tidigare var nu trötta och jag plockade därför några placeringar.

 Väl över på Kungsholmen så var det lite av en befrielse att inte springa längs hela Norr Mälarstrand. Det blev liksom inte en evighetslång väg som skulle "malas ner". Gatorna vi sprang istället kändes nya och fräscha, vilket de inte alls var. I själva verket så hade vi redan sprungit på dem... men åt andra hållet. Dessutom passerade vi T-centralen. (Att vi under loppet rundade Gamla Stan två gånger och såldes sprang på Skeppsbron tre gånger störde inte.)

 The revenge of Narvavägen skedde också. Vid första besöket gick jag uppför men tog som sagt revansch andra och gnetade springandes uppför hela. Karlavägen kändes inte alls lika evighetslång heller med vetskapen om att snart vara i mål. Men ett sådant antiklimax. När vi sprang uppför sista backen och såg Stadion så vill man bara närmasta vägen in i mål. Så var inte fallet. Nej, den nya bansträckningen bjöd på en omväg på Valhallavägen innan vi fick svänga in pp Stadion. Så uselt. Där var det bättre förut. Förläng banan någon annanstans istället för att göra det på slutet. Gör om, gör rätt!

 Men imål kom jag efter att ha haft ont i knäna i 40 km och varit kissnödig i typ 32. (Det var inte de sista två kilometerna jag inte hade ont, som sagt.)

 Kissnödigheten kunde jag åtgärdat om jag hade haft ork. Så många lager byxor som ska dras ner bara och efteråt så brukar alltid trosorna hamna fel. Så jag försökte ignorera värk och kissnödighet om vartannat. 

 Nöjd med att klara under fem timmar, men hade egentligen inga andra mål än att nå mållinjen.

 Efter loppet blev det korv med bröd, bulle, vätskeersättning och chill med Mille före det var dags att trängas med alla andra som skulle ta tunnelbanan hem/till hotell.

Ny bana,.som jag har en del positivt och en del negativt att rapportera om.

Positivt 👍:
☆Inga tunnlar

☆Mer löpning i stan, vissa gator sprang vi två gånger men åt olika håll så de kändes som nya.

☆Fler landmärken som sågs bl a Kaknästornet, Avicii Arena (Globen) och T-centralen. 

Negativt 👎:
●Evighetslånga backen upp på Söder. 

●Såg inte att Enervit gav ut någon gel som tidigare år. Såg flera förbokade stationer men ingen allmän. 

●Upploppet efter Sturegatan. När man ser Stadion och vet att målet är där vill man kortaste vägen in i mål.

Bild från Marahongruppen/Stockholm Marathon 

 Till sist en bild som visar varför jag alltid har shorts över mina cykelbyxor. Man svettas ut mycket salt när man springer maraton.

Move for the planet (fd High Five) 2023 - race report

 Dagen före maratonlopp brukar det vara ett  kortare lopp om 5 km. Detta är mest för nöjes skull eller kanske uppvärmning för den stora prestationen. Ofta blir det ett familjeevent eftersom sträckan är rimligt kort.

 Iår hade marathongruppen nytt koncept. Från det tidigare arrangemanget High Five heter det nu Move for the planet. Ur eget perspektiv fattar jag inte nya konceptet, men jag har inte laddat ner appar etc. High Five var iaf peppande.

På Stockholm Stadion fanns nummerlapp och den tröja som ingick. Det var ingen kö och enkelt att hämta när jag var där en och halvannan timme före start. Väskor kunde man lämna på läktaren, vilket jag missade iår. Jag hade ändå nära till bilen och dumpade mina grejer där.

 Årets tröja var inte mycket att hurra över. Det fanns inget på den (tryck) som skvallrade att detta var ett sidoarrangemang till Stockholm Marathon. Färgen har mer att önska. Vit är iof en neutral färg men, i mitt tycke, ganska värdelös i träningssammanhang. När tröjan blir blöt av t ex svett, vad händer då? Det kanske är främst de i bomull som reagerar så, men i alla fall. Jag kommer inte använda denna tröja som varken träningströja eller "skryttröja" (vad finns att "skryta" över?). Nej, den kommer väl till pass när jag i sommar målar huset med Falu rödfärg.

 Så skulle jag fippla på nummerlappen mha mina magneter. Dum som jag var gick jag medan jag fippla och vips var en magnet borta. Bara att titta ner i marken och leta. Tur i oturen var jag på konstgräsplanen på Östermalms IP, vilket betyder "rent" underlag. Och tänk efter en stunds irrande hittade jag den. Det är andra gången jag tappar bort en magnet. (Första var Göteborgsvarvet -23.)

 Nog om materiella ting. Som brukligt hade jag anmält mig till Fun Run-klassen, den utan tidtagning. Därför placerade jag mig i de bakre leden i startfållan. Idag skulle jag minsann ta det lugnt... 

...trodde jag. Jag hann bara utanför Östermalms IP så hade jag smugit upp tempot ordentligt. Sedan gick det nedför och benen bara rullade på. Hade några jämnsnabba att springa med dessutom.

 Bansträckningen var ny och MYCKET trevligare än tidigare. Färre knixar och svängar, bättre utrymme och framförallt mycket vackert att springa längs Husarviken. 

 När vi sprang över Husarviken hade vi kommit halvvägs och vände därför tillbaka. Nu väntade uppförslöpning. Jag sa till den bredvid mig, som jag höll jämna steg med, att när de brantare backarna kommer då går jag. Jag behövde ju spara lite på benen iaf.

Nådde målet på ca 27:30 min, vilket är toksnabbt och inte alls en tid jag presterar genom att ta det lugnt. Var ändå nöjd med min prestation och hoppades innerligt att vara hyfsat alert till morgondagen.

 Vid målgången fick jagen flaska kolsyrat vatten och en müslibar men inte någon medalj. Medaljen hade de tydligen rationaliserat bort vilket var en besvikelse. Klart man vill ha ett fysiskt minne av loppet liksom. Det finns ju dessutom de som inte springer längre sträckor och de som verkligen har gjort en enastående prestation med för dem långa 5 km. Riktigt dålig att inte ha medalj faktiskt. 

 Efter målgångsfoto med min müslibar, men utan medalj, gick jag till pastapartyt och åt. Vid det här laget var jag faktiskt hungrig.