16 september 2023

10 for Grete 2023 - race report

 Galet infall att springa 10 extra kilometer nästan direkt efter en mara. Ultror i all ära (och det har jag klarat i Backyard-form) men jag kan inte säga att jag är tränad för uppgiften.

 Jag tror att jag vid anmälningstillfället tänkte att:

1.  Jag åker till Oslo för att springa.
2. Jag har inget annat för mig.
3. Jag kommer nog inte åka hit och springa Oslo maraton eller något annat lopp här igen så varför inte passa på?

 Jag hade två timmar mellan målgång och nästa start. Efter välbehövlig massage av nacke samt ländrygg och lite tilltugg hämtade jag min påse med ombyte.


 Hittade en bajamaja för rullstolsburna. Där fanns mycket plats och jag bytte således om till nya torra kläder. Bytte min gula löparsverigetröja mot en blå Sverigelandslagströja. Maratonmedaljen fick också hänga kvar runt halsen.

 Hittade också en fetstor blåsa på ena foten. Den var inget att fästa någon större uppmärksamhet på, bara att ignorera och gå vidare. Den kändes inte och gjorde inte ont.

 Men det var kallt att vänta. Hålla sig i rörelse var ett alternativ men lite jobbigt efter maran. Dessutom behövde jag all kvarvarande energi till detta lopp. Av en slump hittade jag en port som folk då och då gick ut ur. När tillfälle gavs gick jag in.

 Letade mig till startfållan när det var dags. Iklädd en soppåse träffade jag många trevliga människor. För det var måååånga människor i starten. Detta var den folkliga distansen i hela arrangemanget. De jag råkade hamna bredvid i startfållan visade sig dessutom vara svenskar.  Föga förvånande eftersom det bor många svenskar i Oslo.



 Efter startcermonin satte jag av i ett rasande tempo och höll jämna steg med farthållarna för 60 min. Vad trodde jag egentligen? Håller ju inte det tempot ens på maratondistansen. Men, som jag skrev, detta är en folkfest och det är lätt att "dras med" av ren glädje.


 Garminkillen och gänget på peppstationen stod kvar även i detta lopp. Nu, 3,5 kilometer in i loppet, gjorde jag en sista high five med honom.


 Men maratondistansen tog, inte helt oväntat, ut sin rätt och jag klappade ihop strax före hälften. Efter femte kilometern gick jag mycket. Jag vet inte var men även farthållarna för 65 min lufsade förbi mig. Vid det här laget brydde jag mig inte så mycket om det. Jag var glad (och trött) ändå. 

  Strax före 7 km delade glada kvinnor ut glass. Glass i detta landet har jag hunnit notera är dyr. Så gladeligen tog jag emot en välförtjänt isglass. Och eftersom jag änså inte jagade någon speciell tid i mål (måltid?) så hade jag möjlighet att äta den. 


 Bet ihop vid Akers brygga, det var ju så mycket folk där, men gick igen vid fästningen. Passade på att ta ett foto på den psykedeliska målningen i asfalten, som liksom skapade interferens i synfältet. Otroligt irriterande. Efter fotot valde jag att springa vid sidan av banan/målningen.

 Och på andra sidan fästningen var uppförsbacken kvar. Bara att gå som gällde, trots ynka 2 km kvar.

 Så här i slutet vet man att man lever. Femhundra meter känns långt. Med 1,5 km kvar kom krampkänningen i höger vad tillbaka. Jag valde denna gång att ignorera och med 1 km kvar bet jag ihop och hoppades på det bästa. Var riktigt orolig på slutrakan eftersom jag ökade tempot, men det höll faktiskt hela vägen.

 På upploppet såg jag en mobiteltelefon ligga på marken. Jag tog faktiskt tiden att stanna, vända och plocka upp den. Jag är osjälvisk och hjälper om och när jag kan. På mållinjen stod dessutom en kvinna (röd pil) och väntade på just mig. Det var hon som tappat sin mobil.



 Wohoo! Jag fixade det. 1:08 är ju ingen fantastisk tid på milen. Men med ett maraton i benen så var tiden HELT oviktig. Med en mara i benen är jag nöjd med 1:08.

  

På kvällen efter en dag av springande  kokade jag mina medhavda nudlar. Enkelt, billligt och gott. Det var helt perfekt. Jag behövde inget mer avancerat.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar