Inför
Dags för deltagande i ett utsålt CPH Marathon. 15 000 deltagare är anmälda. Efter att jag i höstas sprungit Oslo maraton väcktes tanken att göra en "nordisk maratonklassiker". Detta är mitt tredje lopp i det påhittet. Sedan återstår bara Helsingfors och Reykjavik.
Jag hade letat efter ett "förlopp", som brukar vara dagen före maraton, men inte hittat något. Så jag bestämde mig för att delta i ett av de lokala Parkrun som finns istället.
Drygt en vecka före maratonloppet kommer en notis från arrangören om "skake out run" på lördagen. Tack för den. Tydligen har andra vetat om den eftersom den såklart var slutsåld.
Åkte ner till Skåne redan på torsdag eftermiddag. Vad skulle jag göra hemma? Fredag bjuder iof på roligt tennisspel, som jag brukar vara med på. Men fredagar betyder också mer trafik på vägarna. Jag hade möjlighet att åka tidigare så jag gjorde det. För att göra resan så billig som möjligt segade jag fram i 100 på motorvägen och hastighetsbegränsningen på mindre vägar. Jag lyckades få ner medelförbrukningen på bränsle till 0,45 l/mil. Bra för en stor Passat med vinterdäck.
Spenderade en skön fredag hos föräldrarna. Gjorde inte så mycket, vilket passade mig. Mamma och jag tog en promenad på stan och åt mat och glass. Det var sommarkänsla med sol och 24 grader.
La mig tidigt för att åka till Köpenhamn tidigt på lördagen. Läs förförra inlägget.
På lördagen sprang jag tidigt efter det hämtade jag nummerlapp etc.
Även danskarna (liksom norrmännen) hade den smarta lösningen med plastficka på övdragspåsen. Dock kan man inte beskylla danskarna för att ha tänkt till när de gjort lappen för stor för fickan (eller fickan för liten).
-Loppdag-
Vaknade strax efter 6 fast jag ställt klockan på 7. Åt frukost, klädde mig och städade av rummet. Promenerade till starten.
Vädret var helt perfekt... på morgonen: 12-14°C, 2-5 m/s (6-10), sol och lite moln. Prognosen stämde inte alls. Och jag hoppades att den fortsatt inte skulle stämma. Trist med regn. Såg inte ut att bli mycket i alla fall. Tänk så fel de hade.
Under promenad hörde mitt eget tungomål och vände mig om och sa något i stil med. Äntligen förstår jag vad som sägs. Eftersom vi var påväg mot samma mål, starten blev det en trevlig konversation om energiintag, maror i världen, parkrun och runstreak.
Dags att leta toakö och jag hittade en nästan direkt. Där stod jag och språkade med en tjej från Filippinerna, men hon bodde i Danmark. Detta var hennes första maraton och jag önskade lycka till.
Jag har i en tidigare race report/lopprapport skrivit om de Schweiziska bajamajorna, nu kan jag skriva om de danska. Danska portabla toaletter har handfat med rinnande vatten. Bravo!
Finjusterade min utrustning och den energi som skulle med. Hann lämna påsen med grejer och gick mot startfållan. Tyckte det var lite otydligt vart man skulle men hittade nåt orange:t, samma färg som fanns på en ruta på min nummerlapp. Trodde jag var sen, men det visade det sig att jag inte alls var.
Plötsligt sa en röst bakom mig. "Are you from ... Canada?" Blev lite ställd men visste ju att jag hade mina flaggor på huvudet. David hette killen och han var från Chicago. Hade en trevlig konversation om Chicago, där jag aldrig varit, samt Lund, dit han skulle under morgondagen. Han skulle hälsa på en vän han inte träffat på 20 år eller nåt.
Så stod vi och väntade på start. Hukade mig ner för att skona ryggen och fick syn på en barfotalöpare. :o
Loppet
Starten märktes knappt. Där har danskarna mycket att jobba på. Applåder för elitlöpare, ett litet poff (startpistolen i fjärran), så gick starten. Som sagt, märktes knappt. Kanske är det annorledes längre fram men från bakre leden var det under all kritik för ett huvudstadsmaraton, tycker jag.
Efter "poffet" till start, så stod vi och vänta 2 min, gick 2 meter och vänta igen i 9 för att gå en meter fram sen vänta igen. Stod och skrev på detta blogginlägg i väntan på att få ta mig an maran. Klurade ut att de släppte iväg en förväntad "sluttidsgrupp" i taget.
Den där ståväntan var inte bra för min rygg. Först toakön sedan starten. Aj aj aj. Hade behövt sitta ner en stund emellan.
Efter 20 min rörde vi på oss lite mer på riktigt framåt och 25 minuter efter "gun shot" startade mitt lopp.
Efter halvannn kilometer såg jag en tröja där det stod något i stil med: I've ran marathon in all 50 states. När jag kommit ikapp berömde jag insatsen. För det är imponerande. Hon tackade. Jag frågade vilket som var roligast. Hennes svar blev Chicago. Alltså, det verkar som löparfolk tycker om den staden med maraton. Jag måste definitivt försöka få startplats dit.
Vid typ 4 km kom herreliten susande (de hade sprungit 16,25* km) och jag filmade när de närmade sig. Eftersom vi skulle åt olika håll i korsningen stannade jag och filmade klart. Men det blev bara ett superkort stopp.
Vid drygt fyra kilometer, efter filmstoppet, hörde jag en kraftig duns bakom mig. Vände mig om för att kolla, såklart. (Det är sånt man gör på ren reflex/automatik.) Då såg jag en man som just sprang rakt in i en busskur. Nu låg han på marken. Hoppas det gick bra för honom. Lite tidigt att springa in i väggen tänkte jag.
Jag startade med farthållarna för 4:30 precis bakom mig. Vid ca 10 km hade jag segat mig ikapp farthållarna för 4:20. Jag visste ju på förhand att jag inte skulle ta mig i mål samtidigt som någon av dessa farthållare. Att hålla 4:45 bakom sig är mer rimligt, även på ett platt lopp eftersom jag fortfarande är dålig på att träna långpass. Spelar heller ingen roll om jag kommer imål på 4:30 eller 6:00 timmar. Jag tar loppen efter min förmåga och går när jag känner för det.
Gick inte så mycket före 17 km, några stopp för att fylla vattenblåsan samt den där filmen av eliten bara. Men där och då, vid 17 km, fick det vara bra. Jag stannade jag för att stretcha. Har erfarenhet av att det går lite lättare att springa efter stretchingstopp. Och det gjorde jeättont i låren redan här pga det höga tempot. Har man behövt stanna en gång blir det lätt oftare efter det. Rätt stolt över att ändå ha sprungit ikapp 4:20-farthållarna och sedan springa jämsides med dem i deras tempo till 17 kilometer, som det ändå blev före jag släppte dem.
För det fanns egentligen aldrig någon anledning för mig att gå någonstans på banan. Det var platt rakt igenom med ett undantag. Jag brukar gå i uppförsbackarna och får då lite aktiv vila. I Köpenhamn finns inga backar. Raka motsatsen till Oslo Maraton med andra ord. Skönt i och för sig att slippa uppförsbackar men tråkigt att inte ha något nerför. Dock fanns en skön nedförslöpa, jag tror det var vid 32 kilometer. Det var ner från en väg ner till en annan.
Jag ser på Garmin att jag gick vid 28 tillfällen med start vid 17 km. Jag har aldrig förut sprungit så långt utan att stanna någon gång.
Det var generöst med vätskestationer där de serverade vatten och sportdrycken High Five. (Godare än både Enervit och Umara.)** Bananer på ett ställe och gels på ett. Men inget salt och ingen coladryck. På en station vid 20 km serverades däremot Red Bull utspätt med vatten. Jag tycker inte om Red Bull original, men detta var helt okej. Jag drack till och med två muggar.
Jag var rätt desorinterad hela loppet, hade ingen aning om var i staden jag var. Detta berodde inte enbart på att banan var snurrig, att vi sprang på samma gata flera gånger, utan för att jag har rätt dålig koll på Köpenhamn. Det som är bra då är att man inte är ensam. Det är bara att följa de andra.
Tivoli passerades vid 28,5 km. (Fortfarande torrt på vägen. ;) )
Blåste rejält på sina ställen. Flaggdiademet flög nästan av. Sen bestämde jag att ta av den och ha den i handen. Då såg jag att en flagga saknades. :( Tappade den någonstans vid 30 km, tror jag.
Jag hade hittills i loppet undvikit alla duschar. Det var inte "torkväder" och springa med våta kläder är egentligen inte skoj. Runt 33 km hade dock sponsorn Nike satt upp en "vattenvägg" med orden "If you hit the wall? Hit the wall back!" I beskrivningen av upplevelsen skrevs det att det skulle vara små droppar. I verkligheten blev man genomblöt.
För enligt prognosen skulle det bara regna lite. Det var totalt fel. Det ösregnade rätt mycket på oss. Kom inte ihåg hur långt jag hunnit när ösregnet kom, men jag vill minnas (och man ser der på bilden ovan) att det var torrt när jag sprang igenom Nikes "vattenfall", vid typ 33 km. Att jag blev genomblöt där gjorde ju inget med facit i hand. När det regnade så mycket som det gjorde tog jag inte fram mobilen för att fota. Hittade två bilder som arrangören tagit som visar bra hur blött det var.
Men det var bara att gneta på i regnet. Målet är ju målet, vilket jag också till slut nådde. Sjukt trött i benen sista biten. Kilometerna 38-41 var sååå långa. Sista kilometern pressade jag ut allt jag hade kvar i benen. Det gjorde sjukt ont så jag hoppas det såg bra ut.
Tog inga egna foton på slutet på och på grund av regnet, men arrangören fångade vätan.
Kan sammanfatta dagens väder såhär: 12-15°C, 2-5 m/s (6-10) Sol -> molnigt -> regn -> ösregn -> uppehåll. Efter loppet, påväg hem = sol.
Publikstödet i Köpenhamn var fantastiskt. Det var många ute på gatorna som hejade och de hördes. Inget slår publiken i New York men Köpenhamns publik rockar mer än Oslo och Stockholm.
Såg många roliga skyltar. Kom på lite sent att fota dem. Den bästa såg jag i början av loppet och fotades tyvärr inte. (Kanske hittar den på sociala medier?)
"Fuck tinder! What's your Strava?
Såklart var det bara en bråkdel som träffade min näthinna men jag såg aldrig klassikern "Never trust a fart!" däremot klassikern "Run like you saw someone from highschool".
Bankartan 2024. Bansträckningen fick dock göras om i sista stund pga den stora branden i Börshuset. Jag märkte ju ingen skillnad förstås eftersom jag aldrig sprungit detta lopp tidigare.
Efter loppet
Tog lite foton och plockade till mig förfriskningar man fick; vatten, banan, energibar, alkoholfri öl, Red Bull. Tog beslutet att genast gå mot duschen . Jag var så genomblöt och började bli kall att det inte var roligt att stanna och mingla, massage (som jag inte vet om det ens fanns), dricka coladryck (som faktiskt fanns i målet efter utpassage av målområdet) etc. Kanske springer jag detta snurriga lopp igen och då är det förhoppningsvis inte ösregn. I övrigt var vädret perfekt. Rätt temperatur och ingen gassande sol.
Duschade länge och tog den tid jag behövde i omklädningsrummet. Ingen stress. Jag hade inte köpt tågbiljett "hem" i förväg, det gör jag troligen nästa gång ... om det blir någon.
Eftersom jag bara hade ett par skor med i packningen ... och de var ju nu jätteblöta, fick jag gå barfota till Østerport. "Folk" tittade lustigt på mig. Smög in i en butik och köpte mig en glass som belöning och tröst.
Istället för att sitta med mobilen och fippla på tåget satt jag och prata med en man med en hund i knät. Han kunde typ svenska. Hunden var en chihuahua, som heter Vimma. Hon var införskaffad från ett ställe de tar hand om hundar ingen vill ha längre. En gammal hund på 14 år med både grönstarr och tappade eller om de var utdragna(?) tänder.
Mannen gillade att cykla och rekommenderade att besöka de två sjöarna som fanns vid Munka-Ljungby. Det är tydligen vackert där. De får jag besöka någon gång.
På färjan köpte jag, på begäran, ett flak öl till farsgubben. Så unnade jag mig "Två röda och en grön.", dvs två röda pølser och en Tuborg. Riktigt gott med mat kan jag lova. Ölen var inte så dum den heller. Den smakade mycket bättre än den alkoholfria jag fått tidigare under helgen. (Sippade faktiskt bara på den alkholfria och hällde ut båda. Fick vid expot samt målgång.)
I Helsingborg hämtade mina föräldrar mig. Väl "hemma" blev det ett skönt avslut på dagen då jag tog ett bad i det varma utomhusspaaet.
*Kom ihåg att de tog 25 min för mig att få börja springa efter startskottet gick.
**Umara är rent ut sagt äcklig och jag försöker inte ens dricka den. Enervit kan jag tvinga i mig för att jag vet att jag behöver den men jag har märkt att mitt gomsegel svullnar av den. Typiskt dåligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar