Berlin Marathon 2024 - race report

Berlin dag 3, söndag, maraton.

Inför 

 Inför detta maraton ska man ange förväntad sluttid detta för att placeras i rätt startgrupp. Jag har de närmast föregående maratonloppen kommit imål på runt fyra timmar och 40 minuter. (Helsingborg i 28 graders värme, för två veckor sedan, blev sluttiden 4:46.) Jag var ganska optimistisk och gissade på en målgång på 4:26, det är ju trots allt en flack bana även om jag är otränad.

Loppdag

 Sov bättre och längre än många tidigare nätter. Kändes ändå som jag redan sprungit maratonet när jag vaknade.

 Tvingade i mig frukost, som så många gånger förut. Jag blir nog aldrig en frukostmänniska. Vid frukosten sammastrålade iaf Nathalie och jag med en annan trevmig svensk, Kjell-Ove. Han reste ensam, så tillsammans gick vi till Wittenberg U-bahn. På perrongen träffade vi på ett svensk-engelskt par och vi kom i samspråk. De bodde numera i Tyskland. Vi önskade varandra lycka till på loppet, för de skulle också springa, sedan skiljdes vi åt.

 Berlin Marathon har den fantastiska förmånen att de bjuder alla löpare på kollektivtrafik i fyra dagar (tors-sön). De är inte bara generöst utan även väldigt smart för arrangemanget och hela staden. Besökarna slipper krångla med biljettsystem de inte känner till men framför allt så belastas inte stadskärnan av extra trafik och trängsel av fordon när 50 000 (plus sällskap) ska hämta nummerlapp, ta sig till start etc.

 Hur som helst, vi åkte till Potsdamer platz och eftersom vi "kom in" från "fel" sida så behövde vi korsa loppets slutraka, som ju av förklarliga skäl var avspärrat. Ett vänligt äldre tyskt par hjälpte oss med vägvisning hur vi skulle göra. Och eftersom jag var den enda i vår lilla trio som kan tyska fastnade jag i en trevlig konversation om ditt och datt. Jag tar alla möjligheter att öva för särskilt bra på språket är jag inte även om jag klarar mig rätt bra på det jag kan.

 Vi kom under och till andra sidan, för det var ingen berlinmur som spärrade oss, bara vanlig avspärrning. Väl inne på startområdet bestämde vi en mötesplats att ses på efteråt. Hann också äta en "obligatorisk" banan där vid Reichstag som fond. Inte världens bästa bild för vem vill se någon äta banan? Dessutom var jag i sällskap av två andra, som redan väntat på mig när jag pratade med tyskarna med hunden.

 Sedan hann vi precis gå på toa (och vi fann några utan för lång kö) då jag hörde i högtalarna att det var mer än dags att skynda till startfållan. Det var en bit att gå i Tiergarten och Straße des 17. Juni. På vägen slängde jag av mig mina överdragskläder jag enbart införskaffat för att donera.

Loppet

 Vår start skulle gå 1030 men startakottet ljöd typ 1045. Ytterligare tio minuter senare passerade jag startlinjen. Det var ju aldrig trist och tråkigt att vänta. Uppvärmningen, om vi kan kalla det så, var riktigt underhållande. Den var riktigt engagerande och det var riktigt peppande att se så många göra samma rörelse samtidigt. Det var medryckande och jag blev riktigt glad och lycklig.

 Som sagt, starten gick och startlinjen passerades tio minuter senare. Vi tre önskade varandra lycka till och skiljdes åt. Jag och Nathalie har olika löpstyrka och K-Os löpstyrka var för mig okänd. Men glada trippade vi igång allihop. Sen upplevde jag och många med mig på vänsterflanken något riktigt läskigt.

 Läskigast var det dock för den drabbade. Blott 1(!) kilometer efter start, strax före Siegeseula (obelisk), tack och lov vid sidan av och inte bland alla löpare, fick en man HLR, hjärt- och lungräddning*. 😱  Sjukvårdare gjorde seriösa hjärtkompressioner med full kraft, såg jag med egna ögon. Att se detta så tidigt i loppet, huuu. Det är liksom inte så enkelt att bara kunde släppa från huvudet. Vi andra hade 41,1 km kvar av loppet och nu läskiga upplevelser i minnet. (Senare i loppet gjorde jag korta filmer för att komma ihåg händelsen. Det var ju ändå något utöver det vanliga.)

 För att skingra de egna tankarna började jag prata med medlöpare. Såg en ryggtavla på en man som sprang för MS Society. Sprang upp jämsides och sa nåt trevligt om hans tröja. Han var från södra England. Han hade en vän som tragiskt nog gått bort av MS. Ett stycke fram fanns en kvinna med en liknande tröja. Den kvinnan var från Chicago. Jag sa skämtsamt att dagens vind inte var någonting för henne. Hon instämde. Hon sprang för MS Society för att hennes mamma har MS.

 Så fortsatte jag mitt lopp. Minns egentligen inte så mycket. Det hände inget speciellt som kan berättas om. Fotade lite kyrkor, eller vad det var. Försökte njuta och utnyttja att jag faktiskt var riktigt sugen på att springa långt.

Heilandskirche, runt 5 km.

Funderade på när jag faktiskt skulle komma ikapp en farthållarflagga, för vid starten hade jag inte sett någon. Fick knyta skosnöret efter ca 7 km, typ. Vid 10 km filmade jag visst en liten rapport om att det studom var ganska trångt och att jag nog sprungit lite för fort, 10 km på timmen.

Utan att ha reflekterat över det sprang jag nu i Berlins gamla östterritorium, dvs fortfarande Berlin men östra delarna.

 Kändes nästan som att jag jagade farthållare hela loppet. Det fanns inga där jag stod i starten. Vartefter jag sprang ikapp dem insåg jag att de sprang efter sin egen starttid och klocka. Både 5-timmar och 4:45-timmar var utspridda, då jag sprungit om några och några kilometer senare sprang om fler med samma sluttidsmål. Några farthållare för 4:30 såg jag aldrig till. Det kunde bero på att jag kom imål fem minuter efter dem då de startade minst 10 minuter före jag startade och jag kom in på 4:26.

 Jag sprang och sprang. Eftersom detta, liksom Köpenhamn marathon, var en platt bana tänkte jag att jag minsann inte skulle stanna och gå före jag gjorde det i Köpenhamn. Då stannade jag och stretcha vid 17 km. När 17 km kom kände jag mig fortfarande ganska fräsch. Visst, jag hade stannat och fyllt min vattenblåsa ett par gånger men det räknar jag inte som stopp. Vatten är livsnödvändigt.

 Muggarna på vätskestationerna är ett kapitel för sig. De var av plast och låg typ överallt. Pappermuggar brukar bli till en gegga man måste klafsa igenom. Här var det mer krasande under fötterna och man sparkade runt dem som inte hamnat i soptunnor.

 Jag passerade 17 km och satte då halvmara (21,1 km) som nästa mål att få stanna för första gången och gå. Så jag trippade på och halvmarapasseringen dök upp men stanna och gå gjorde jag faktiskt inte.

 I ett litet motförslut uppför en bro såg jag  Fernsehturm. I farten försökte jag mig på att ta en selfie med tornet i bakgrunden. När jag efteråt tittade på bilderna såg jag att jag misslyckats kapitalt. På en bild fanns tornet iaf med i kanten. Passerade samtidigt 22 km och farthållare för 4:45. 

Nu var det nedräkning. Inte förrän jag fyllde vattenblåsan vid 23 km fortsatte jag framåt gående (isf springandes). Så himla nöjd med mitt personbästa på distans utan att gå. Intervall är annars min melodi, fd fotbollsspelare som jag är. 

 Någon ur publiken bjöd på godis jag tycker om. Såna där fladdermöss med lakritskropp och "fruktiga" vingar. Man kan inte bli lycklig för mindre. Precis vad jag behövde just då.

Rathaus (Rådhus) Schöneberg. Runt 24 km.

 Någonstans längs andra halvan av banan sprang jag ikapp Krissan. Det var en överraskning. Båda var nog lika förvånade. Jag var betydligt snabbare än den tidigare gången vi sprang samma maraton. (Stockholm marathon 2019.)

 Så plötsligt var det kladdigt på marken. Kan det ha varit runt 27-28km. Först trodde jag det var av sportdryck men sedan i såg jag att det var av alla lindar. Skorna sög sig fast lite i varje steg. Jag girade vänster bort från asfalten och sprang på grusgången i mitten av vägen istället. Det var jag ensam om ganska länge men sen anslöt fler bakom mig såg jag på mina bilder. De flesta envisades däremot med att springa i kletet.

 På Kuhdam (Kuhfürstendam) sprang jag och småpratade med en trevlig tjej. Minns inte vad vi pratade om men av bilderna att dömma hade vi trevligt. 

 Spottade en s.k  Pineapplerunner just före målrakan. Alltså jag tycker det är jobbigt att springa maraton som det är. Hur jobbigt är det då med en jäkla ananas på huvudet? När vi ändå pratar "tokstollar", (som om att springa maraton om och om igen inte är tokigt nog) så passerade jag en man som sprang med en stock på axeln. Det finns folk för allt, vissa tokigare än andra. Ofta gör de sånt för att uppmärksamma någon insamling, företag eller liknande,.men ändå. Knäppt.

 Härligt att se Brandenburger Tor men visste också att det är en bit kvar efter den. Men då ser man målet och det är lättare än annars att springa. Jag stannade inte för selfie vid Brandenburger Tor denna gång heller.

Woohoo! Ytterligare ett maraton till meriterna mitt 14:e och min andra stjärna i Abbot World Marathon Majors. Kom i mål på 4:26:35 så att jag gissade 4:26 stämde ju jättebra. Se början av blogginlägget och detta är ingen efterkonstruktion. 

(Ska leta efter bilder från upploppet. Jag vet att de finns, bara inte på min mobil just nu.)

 Väl i målet är man lycklig över sin prestation att ha klarat 4,2 mil till fots. (Då började jag ta selfies.) Det sjuka nu är att när jag stannat och fotat mig vid målet då kunde jag knappt gå längre. Jag hade så j**la ont i vristen. Jag haltade så mycket att sjukvårdspersonal kom fram till mig och tog mig åt sidan för att kolla på det. Det inledde konversationen med att fråga vilket språk jag pratade. Jag sa att det går bra med både tyska och engelska, svenska kan de garanterat inte.

 Så fick jag hjälp in i sjukvårdstältet vid sidan av målet. Fick foten omsedd och rekommendationer att kontakta ortoped/sjukgymnast när jag kom hem. Det behövdes ses invärtes mha MRI/MRT tyckte de. Sen haltade jag vidare. 

 Vart efter jag gick så försvann smärtan och jag haltade inte längre. 

 Tog lite förfriskningar och hämtade min värmeponcho. Satte mig på avtalad mötesplats för att vänta in Nathalie.

 Väl återförenade tog vi en lov runt målområdet och Brandenburger Tor. Fotodags igen. Nu med "den stora" medaljen.

 Sen irrade vi tillbaka till hotellet. Där gjorde vi inte så mycket mer än duscha och pilla med våra mobiler. Vi var rätt möra i krkroppen.

Banprofil jubileumsloppet:

Statistik 

50 år 1979-2024

58 212 anmälda löpare

34,6% kvinnor 

54 280 i mål vilket är rekord för antal  fullföljande. 

* Via sociala medier och en nyhetsnotis fick jag efter loppet reda på att mannen som fick HLR överlevde. 🙏 Det hade tydligen varit fyra personer till som fått HLR under loppet och alla överlevde tack vare snabb insats.