Rosabandet loppet 2018 - race report

På startlinjen stod jag och funderade på hur i helsike jag kunde hamna i första startledet efter eliten. I denna startgrupp, 1B, ska man med all sannolikhet springa ganska kvickt. Springa kvickt är något jag inte gör. Framförallt inte med 15 backiga kilometer i benen från dagen före.

Mitt personbästa på sista milen är 52 min. Det var för tjugo år sedan och sprangs definitivt inte med ett lopp i benen och på den tiden tränade jag inte löpning utan bara fotboll och tennis.

Jag är riktigt fantastiskt nöjd med tiden som jag kom i mål på iår. Det gjorde ordentligt ont i benen redan första varvet i Grönstabacken när jag sprang med Lilla i Knatteloppet. Trodde ärligt inte jag skulle orka hålla så högt tempo på milen som jag sedan gjorde. Jag gick förstås i de flesta backarna. Det var helt uteslutet att springa i Abborrbacken och Karins backe. Även några mindre pucklar fick mig att resignera. Men fotbollsspelare som jag är så springer jag nog fortare efter ett litet stopp.

Någonstans inom mig ville jag under timmen samtidigt som jag tillät mig att springa utan tidsmål eftersom jag ju sprungit 15 km dagen före. Vid förvarningen såg jag att jag var ruskigt nära att springa under timmen men visste att jag inte skulle klara det. När speakern annonserade en tjejs målgång till 59:46 så hade jag uppskattningsvis två tredjedelar kvar av målrakan.

Tiden blev 1:00:28.

Nästa år blir det 30 km igen. Vem vet om jag även då springer Rosabandet loppet? Vi får se. Jag lär i så fall inte springa in på en snabbare tid än iår.

Placering: 571 av 2795

Lidingöloppet 15 km 2018 - race report

Resdag
Reste i sedvanlig ordning till Lidingö på fredag efter jobbet för att plocka upp nummerlappar.
Iår blev det fyra stycken, två till mig och en till vardera barn. Det var kallt som satan, 6 grader, om det kommer vara så kallt på loppet kommer jag frysa ihjäl. Sedan åkte vi till hotellet. Väl på plats lokaliserade jag t-banan för att inte behöva irra på morgonen.

Loppdag
Ställde klockan tidigt...huuu. Det är kämpigt att gå upp tidigt när kroppen inte har vilat färdigt. Men bara jag tänker på att jag ska göra något roligt så funkar det rent fysiskt.
T-bana till Ropsten tillsammans med ett tusental andra löparentusiaster och motionärer.
Träffade mina vänner jag gör halvklassikern med. Mycket trevligt.
Iår lämnade vi väskor på Lidingövallen innan vi traskade mot starten. Så trevligt att ha sällskap på den där vandringen. Normalt sett brukar jag gå där utan vänner att prata med.

Jag är en vanemänniska och det årliga foto på kullen före start fick absolut inte glömmas bort. Det kan kännas lite fånigt att stå där och posera, men jag kan tala om att fotot är kul att ha. Speciellt när det gått flera år.

Vis av tidigare år så var jag inte blyg iår utan ställde mig längst fram i startledet. Detta så det inte skulle vara så trångt i spåret. Brukar resonera som så att det är roligare att springa om än att bli omsprungen och ställer mig ofta långt bak. Jag har förstått att detta hindrar mig i min löpning varför jag nu skiter i om jag blir omsprungen bara det inte är så trångt.
Efter en svettig uppvärmning gick startskottet klockan tio. Pang! Iväg.
Höll ett bra tempo. Nådde 5 km på snabba 27 min!? Det kändes bra. Innerst inne visste jag att detta tempo kunde jag inte hålla hela loppet. Men jag körde ändå på så länge jag orkade.

Vid halva loppet (igen!) blev jag trött. Gick i vissa uppförsbackar, men jag skulle minsann inte gå nedför iaf. Den där tvättbräda var jobbig även när bara halva Lidingöloppet ska springas. Taktiken blev att ösa på nedför för att försöka ta igen det jag förlora uppför.
Tänkte att jag skulle hålla mina vänner bakom mig. Tävlings-jag ville komma först i mål av oss även om tiden inte skulle vara snabbast.

Sista tre kilometrarna var jag för trött för att springa och för trött för att gå. Vet faktiskt inte hur jag tog mig framåt. Men så vid sista 1,5 km fick jag målvittring och det kändes som att jag löpte på bra, vem vet om jag kanske ökade!?  Spurtade på upploppet så jag gjorde en bra avslutning. Tyvärr räckte insatsen inte för att komma under 1,5 timme. Sexton sekunder saknades så det var bra nära iaf.

Efter loppet
Hämta jag överdragen så fort jag kunde för det var kallt. Sedan stod jag på läktaren och väntade in resten av gänget. I detta läget är appen Raceone otroligt bra. Jag hade full koll på när mina tre vänner närmade sig förvarningen och mål. Därför kunde jag peppa dem de sista metrarna in i mål.

Vi tog oss tillbaka till Lidingövallen och kom ganska lagom till att se eliten i 30 km-loppet passera Kyrkviken. Jisses vilket tempo de håller. Jag skulle inge orka det tempot i ens en kilometer.

Vissa av oss var lite gladare än de andra efter loppet. Nu hade vi klarat av vår Halvklassiker. Det är fantastiskt att göra och få dela upplevelsen med vänner. Så därför lagade vi mat och firade med bubbel.

Alla somnade vi ovaggade den kvällen. Själv laddade jag om för ytterligare en dag vid Grönsta gärde. Söndagen bjöd på alla ungdomslopp samt Rosabandet loppet, vilken jag också anmält mig till.

Tid 1:30:15
776 av 2781 kvinnor
1941 av 5040 alla

Kan knappt tro det är sant!

Utvärdering av en ovanlig fredag.

Somnade tidigare igår kväll för att jag var så utpumpad. Imorse väckte Lilla mig en halvtimme före väckarklockan skulle ringa. Ingen maxad natt men en halvtimme mer sömn än vanligt. Skittrött och outvilad gick jag ändå upp och fixade frukost till barnen och mig...och stressade runt efter saknade kläder, typ strumpor som aldrig finns i par.
Iväg med barnen till skolan, lite sena men de skulle ändå komma i god tid före inrigning. Satte mig ner för att stämma av dagen och se vad jag skulle planera min energi till. Då plingade telefonen till och påminde mig om att det var utvecklingssamtal för Lilla som jag skulle vara med på. Vilken tur jag satt påminnelse annars hade jag glömt samtalet. Jag skulle inte komma ihåg mycket utan mobilen och dess kalender med påminnelser. Iväg till skolan med mig också.
Samtalet var bra. Så dags att åka till jobbet.

När jag kom mötte jag en förälder med sitt barn på parkeringen. De var på väg hem pga sjukdom. När jag sedan kom in visade sig att vi bara hade fem barn på avdelningen. Perfekt tillfälle att kolla våra beställda saker. Sedan  satte jag mig ner vid datorn och skrev ett dokument som behövde skrivas. Tiden gick så fort och vips var det dags för lunch och jag hade inte gäspat en enda gång. Var det inte så att jag till och med hade energi kvar? Jo minsann, så var det. Lunch med de äldre barnen idag och där kände jag vartefter att nu sinade energin ordentligt pga ljudmiljön som uppstod efter maten. Tur i oturen behövdes jag bland de yngre barnen eftersom kollegor skulle på välbehövlig och förtjänt rast.

När jag slutade mitt arbetspass var jag mindre trött än vanligt men absolut inte en zombie som jag är de flesta dagar Jag verkar inte dräneras på energi lika fort av kontorsarbete. Något att fundera ordentligt på... När jag kom hem sov jag inte som jag brukar. Gjorde några nyttigheter i trädgården istället. Sen hämtade jag barnen. Vi handlade lite fredagsmysingredienser kickade hem och sen stod jag och stekte pannkakor. :O

Tänk att jag hade en hyfsat normal dag med både jobb, nytta och familjeliv utan att krascha. Nä, jag har nog faktiskt gäspat en tiondel så mycket än brukligt. Kan knappt fatta det. Det är ju så det ska vara att leva.

Dagen har varit raka motsatsen mot gårdagen. Gårdagen var en så dålig dag att jag övervägde att rymma från allt och alla. Jag mådde så fundamentalt dåligt. Idag var så bra.

Ny hållare

Idag köpte jag mig en ny mobilhållare till armen. En likadan som jag blev bestulen på.

Dyr var den men som jag skrev i race reporten, det hade varit betydligt krångligare och mer besvärligt att bli av med körkort och kreditkort. Är man disträ, tankspridd och glömsk så får man ta "straffet".

Ramboll Stockholm Halvmarathon 2018 - race report

Jag hade vunnit startplats för mig och en vän. Vet inte riktigt vad som gjorde att just jag vann men jag blev glad. Det var tjugo år sedan jag sprang detta loppet men då hette det Stockholmsloppet. Den andra startplatsen valde jag att Å.W. skulle få. Vi behövde upprättelse för Sthlm marathon. Det enda stora problemet var att jag var ensam med barnen hela den veckan. Min bättre hälft var iväg på sitt. Men jag hade pratat med några vänner och en familj kunde ställa upp och passa barnen. Oerhört tacksam för detta. Det är mycket sällan jag ber utomstående om hjälp. Min erfarenhet är att ingen kan hjälpa de få gånger det krisar och när det väl behövs. Så jag har blivit van vid att lösa det själv eller helt enkelt göra avkall på egna behov.

Kvällen före loppet blev sonen sjuk i hög feber, 39,5. Blev misstänksam när han somnade redan klockan 17. Försökte mobilisera barnvakt* inom familjen, typ hans far (min make) mormor och morfar. Men alla var iväg och ingen kunde ställa upp. Jag blev mer och mer inställd på att ställa in men tänkte att jag avvaktar morgondagen före jag bestämmer något definitivt.
Jag tror inte riktigt på gud, men "bad" före jag somnade att han skulle vara frisk. När morgonen kom var han sitt vanliga jag och termometern signalerade grönt i örat. Frisk!!! Nu tror jag att det finns en gud iaf. Han sov typ 12 timmar (17-06).

Lämna
Med fyra burkar godis (ett till varje barn) lämnade jag mina två på förmiddagen hos snälla vänner, vilka jag hade avtalat med tidigare. Det gick problemfritt och bra. Barnen började leka direkt. En kram, puss och hej samt Ses imorgon sen åkte jag. Barnen skulle sova över, Lillas första översovning.

Resa
Snabbtankning av bil annars hade vi aldrig kommit fram. Hämtade Å.W och sedan var vi iväg på riktigt. Ytterst trevlig resa. (Jag brukar göra sådant här på egen hand.) Vi samtalade om allt möjligt intressant och ointressant. Vips var vi framme i Stockholm. Hittade förvånansvärt enkelt en parkeringsplats. Åt medhavd mat. Ingen stress. Tog oss till T-banan och åkte till startområdet. Beundrade Gamla Stan och när vi nästan var framme vid nummerlappsutlämningen kom jag på att jag ju inte betalade någon parkeringsavgift. Bajs! Hur gör vi nu? Skulle vi behöva åka tillbaka? Men det löste sig tack vare att Å.W. hade en passande app. Den var inte helt intuitiv men efter typ 10 min redde vi ut det. Hoppas bara vi inte hunnit få böter däremellan.

Hämta
Nummerlapp hämtad och vi studerade utbudet på kläder. Jag var så kissnödig att jag var tvungen att gå på holken först. Sagt och gjort. Passade på att skifta tröja också så jag hade min långärmade lager 1 på mig, det blåste lite kyligt (ca 5 m/s) trots 16 grader och sol. Tillbaka till expo och shop. Hittade till slut en snygg vindjacka på herravdelningen, dammodeller sitter för tight på mig. Skulle betala och fann till min fasa att min mobilhållare för armen var borta ur väskan. I den hade jag bankkort, körkort och SL-kort. FAN! La undan jackan vid kassan och sa att jag återkommer...

Blev smått panikslagen inombords men behöll lugnet utåt sett. Jag erinrades ändå att det måste varit på toa jag lagt ur den, när jag bytte kläder. Snabbt tillbaka till toan. Vänta tills den blev ledig. Titta. Nej, den fanns inte där. Jävla skit! Stressen ökade till maximus!
Letade upp informationen, men de hade inte fått in det. I samma veva plingade messenger till och en annan vän hemifrån, som också skulle springa, meddelade att speakern på startbron efterlyste mig för att de har mina kort. Tack gode gud, jag kommer få tillbaka det. Vilken lättnad. Nu börjar jag snart bli övertygad om att det finns en gud iaf.

Det tråkiga var att min mobilhållare för armen var stulen. Någon tyckte den var snygg. Var lite arg för det men ytterst kort tid. Jag kan köpa en ny. Det är jobbigare att fixa nytt körkort och spärra bankkort. Tillbaka till shopen en tredje gång, nu höll de på att stänga. Köpte jackan och en mobilhållare som var för liten för telefonen, men bättre än inget. Att springa med mobilen i handen i två mil hade varit jobbigt.

Loppet
Så mycket stress och förvirring före loppet. Det var knappt om tid kvar men jag hade ändå tid att fotografera mig själv samt lämna in väskan utan att stressa mig igenom väskinlämning etc. Letade upp och ställde mig i startgruppen och fick faktiskt stå och vänta en stund. Det var bra och dämpade det stresspåslag jag lyckats bygga upp.

Så gick startskottet för min grupp. Heja oss! Taktiken ett-lugnt-fint-tempo-genom-hela-loppet sprack direkt... som vanligt. Är så ivrig att komma i väg och mina medlöpare sätter av i en sådan fart att jag ju inte vill vara sämre. Att jag aldrig lär mig. Discot i tunneln peppade också fast jag trodde jag skulle svettas ihjäl där inne. Det var inte rätt med långärmat där. Men tunneln tog slut och jag kunde andas ut.

Matade på utan vidare eftertanke och kände faktiskt igen mig när jag kom till Kungsholms strand. Här insåg jag att jag verkligen inte kunde fortsätta i samma tempo även fast hjärnan ville. Försökte slå av på takten men det var svårt...tills jag kom till 7,5 km...då tog det stopp. Jag hade kört så hårt så när jag kom till knappt halva loppet orkade jag inte mer och tempot sjönk betydligt.

Jag tyckte banan var jobbig, den var mer kuperade än jag hade väntat mig. Jag menar på Lidingöloppet VET man att det är backigt och planerar löpningen därefter. Men ett lopp i stadsmiljö... ja då kanske det inte är lika backigt...trodde jag. Jag kan inte Stockholm utan och innan och jag ska erkänna att jag inte studerade banprofilen särskilt ingående före loppet. Så jag får nog skylla mig själv för ett illa disponerat lopp.

Försökte intalade mig flera gånger att det är ju det här du tycker är roligt, kör! Njut! Och då fick jag lite mer energi... en stund... för att sedan gå igen. Varje puckel kändes som ett berg. Jag är för dåligt tränad helt enkelt.

Drack såklart på varje vätskestation, en halv till en mugg. Till slut blev det en stor sjögång i magen och jag kunde (nästan) höra hur det skvalpade.

På Söder Mälarstrand blev jag omsprungen av en blind tjej. Med tanke på alla gropar, trottoarkanter och andra hinder så är jag som seende rädd att trampa snett eller snubbla. Hur läskigt är det inte då att springa utan att se!? Fantastiskt!

Norr Mälarstrand denne despot... orkade inte hela. I slutet stod däremot "Raz" med sin skylt. Ny energi. En kram, en selfie och iväg igen. Stärkt. Sedan stod ett gäng och delade ut russin. Gott gott. Fler borde avveckla den äckliga saltgurkan och satsa på energirika russin. Jag fick en rosa ask i min hand. Min första reaktion var: Vad är det här? Ge mig en röd ask! Närmade mig nästa utdelare och fick ytterligare en rosa ask. Suck! Smakade på de "rosa russinen" och de var inte så dumma i smaken. De hade en smak av jordgubbe. Jag bestämde mig för att spara askarna, så jag fortsatte loppet med två russinmarackas i händerna.

Dags att springa förbi Stadshuset för, vad blir det..., fjärde gången iår. Inte samma wow-känsla som första gången. Efter Stadshuset kommer passagen under centralbron, ingen kaffelukt denna gång heller, tack o lov. Generellt i loppet så luktade det mycket bajs och mycket matos. Jag hade svårt för båda just idag. Jag brukar inte ha problem med matos ska tilläggas och jag förstår inte varför det var irriterande detta lopp.

Någonstans längs banan stod kexchokladhejartjejerna. (Jag vill minnas att det bara var flickor, ursäkta om jag har fel.) Detta lopp blev det high fives på de flesta.

Strax före Tantolunden gick det uppför och det var tungt. Och den där ice-grejen luktar för jävla illa. Vis av erfarenhet från maran höll jag inte till höger och slapp således att springa i ett moln av stank. När det sedan gick slättförs igen sprang jag...eller sprang och sprang... lunkade. Nu var det ju bara Söder och nedförsbacken vid Slussen kvar sedan var vi ju tillbaka där loppet startade. Äntligen i mål! Kan inte fatta att jag tagit mig runt det dubbla för jag tyckte detta var långt. Det tog lite längre tid än jag ville och jag var inte särdeles nöjd med tiden.

Efter målgång
Å.W. tog emot mig i mål och alla var lyckliga på sitt sätt. Jag visste att tävlingsläkaren på detta lopp var samma som under Stockholm Marathon för jag har haft kontakt med henne via sms. Så vi gick till sjukvårdstältet för att prata lite. Jättetrevligt att träffas igen när alla mår bra. Kul också att Å.W. fick återkoppla sina upplevelser.

Som jag sa var jag inte nöjd med tiden 2:20:33, men efter diskussion med min vän Å.W. kom vi fram till att det nog är bra trots allt. Jag tränar ju liksom inte mellan loppen.

Väderleken var mest soligt med en temperatur på 16-17 grader. Vinden på 5-6 m/s gjorde att det blev lite kyligt speciellt när vi sprang längs med vattnet där vinden kändes mer. Kände dock att jag var rätt klädd med en långärmad lager 1 tröja samt en t-shirt på det. Undertill cykelbyxor och shorts och kompressions sleeves.

Vi hade ju strategiskt parkerat på Valhallavägen för vi behövde duscha efter loppet. Lite äckligt att åka bil två timmar och lukta mög. Duscharna fanns på Stockholm Stadion så i och med det blev cirkeln från marathon sluten. Jag kunde promenera ut själv genom klocktornet. Passade på att ta en vacker bild före vi gick ut ur Stadion för att bege oss hemåt.

Nästa lopp: 29/9 Lidingöloppet 15 km, sista momentet i min Halvklassiker.
30/9 Rosabandetloppet (aka Lidingö Tjejmil)

PS Vi fick inga parkeringsböter.

* Man barnvaktar inte sina egna barn, men jag fann inget bättre ord.

Senare än vanligt

Idag fick jag förskjuta min arbetstid. Istället för att börja jobba klockan 12 började jag 14. Det fick till följd att jag hann göra så mycket bra.

En normal dag, då jag börjar jobba 12, är tiden fram till jag åker till jobbet en lång väntan på att åka till jobbet. Jag kan inte äta lunch heller, den skulle jag behöva inta typ klockan 11 vilket är väl tidigt när jag äter frukost vid åtta. Äta på jobbet går inte heller för när jag kommer är lunchen över och barnen ska göras redo för vilan. Ofta är jag rätt mosig i huvudet när jobbet startar för att min vila blir konstig.

Idag hann jag springa 12 km, duscha, sova några timmar och äta lunch i lugn och ro före det var dags att åka till jobbet. Jag var förvisso trött i kroppen (av löpningen) men hyfsat pigg i övrigt.

En bra dag således. MEN jag vill inte stänga på jobbet varje dag.

(PS Efter mina jobbtimmar var jag lika trött som vanligt.)

Tjejmilen 2018 - race report

Samma rutiner som senaste åren. :)
Samma frukost. :)
Samma sällskap. :/
Samma tjejmilenbussar på E4.
Bättre musik på radion...Vinyl FM. :D
Nytt expoområde. :|
Uppvärmningssprang dit. :)
Köpte tröja för hösten, lager ett. :D
Ny ryggsäck och tröja (MS Fighters). :)

Omorganiserat på Gärdet. Mitt ställe för väskförvaring försvann. Träffade således inte mina vänner från grannstaden. :(
Samma startgrupp (#2). :)
Samma härliga stämning. :D
Samma bana. :)
Lika otränad. :/
Sista backen lika jobbigt, men sprang. :( :)
Kamp mot klockan sista km. Jag förlorade. :(
Ny bansträckning iaf kändes det som att upploppet var längre.
Sämre tid än 2017, men bättre än förra helgens Midnattsloppet. :( :)
Snyggare medaljband. :D
Hittade ingen massage. :(
Trevligt folk på området. Tips om träning. :)
Tomt i duschen. Skönt. :)
Nöjd med dagen. :)
Mår bra efter löplopp. :)