Kvällen före loppet blev sonen sjuk i hög feber, 39,5. Blev misstänksam när han somnade redan klockan 17. Försökte mobilisera barnvakt* inom familjen, typ hans far (min make) mormor och morfar. Men alla var iväg och ingen kunde ställa upp. Jag blev mer och mer inställd på att ställa in men tänkte att jag avvaktar morgondagen före jag bestämmer något definitivt.
Jag tror inte riktigt på gud, men "bad" före jag somnade att han skulle vara frisk. När morgonen kom var han sitt vanliga jag och termometern signalerade grönt i örat. Frisk!!! Nu tror jag att det finns en gud iaf. Han sov typ 12 timmar (17-06).
Lämna
Med fyra burkar godis (ett till varje barn) lämnade jag mina två på förmiddagen hos snälla vänner, vilka jag hade avtalat med tidigare. Det gick problemfritt och bra. Barnen började leka direkt. En kram, puss och hej samt Ses imorgon sen åkte jag. Barnen skulle sova över, Lillas första översovning.
Resa
Snabbtankning av bil annars hade vi aldrig kommit fram. Hämtade Å.W och sedan var vi iväg på riktigt. Ytterst trevlig resa. (Jag brukar göra sådant här på egen hand.) Vi samtalade om allt möjligt intressant och ointressant. Vips var vi framme i Stockholm. Hittade förvånansvärt enkelt en parkeringsplats. Åt medhavd mat. Ingen stress. Tog oss till T-banan och åkte till startområdet. Beundrade Gamla Stan och när vi nästan var framme vid nummerlappsutlämningen kom jag på att jag ju inte betalade någon parkeringsavgift. Bajs! Hur gör vi nu? Skulle vi behöva åka tillbaka? Men det löste sig tack vare att Å.W. hade en passande app. Den var inte helt intuitiv men efter typ 10 min redde vi ut det. Hoppas bara vi inte hunnit få böter däremellan.
Hämta
Nummerlapp hämtad och vi studerade utbudet på kläder. Jag var så kissnödig att jag var tvungen att gå på holken först. Sagt och gjort. Passade på att skifta tröja också så jag hade min långärmade lager 1 på mig, det blåste lite kyligt (ca 5 m/s) trots 16 grader och sol. Tillbaka till expo och shop. Hittade till slut en snygg vindjacka på herravdelningen, dammodeller sitter för tight på mig. Skulle betala och fann till min fasa att min mobilhållare för armen var borta ur väskan. I den hade jag bankkort, körkort och SL-kort. FAN! La undan jackan vid kassan och sa att jag återkommer...
Blev smått panikslagen inombords men behöll lugnet utåt sett. Jag erinrades ändå att det måste varit på toa jag lagt ur den, när jag bytte kläder. Snabbt tillbaka till toan. Vänta tills den blev ledig. Titta. Nej, den fanns inte där. Jävla skit! Stressen ökade till maximus!
Letade upp informationen, men de hade inte fått in det. I samma veva plingade messenger till och en annan vän hemifrån, som också skulle springa, meddelade att speakern på startbron efterlyste mig för att de har mina kort. Tack gode gud, jag kommer få tillbaka det. Vilken lättnad. Nu börjar jag snart bli övertygad om att det finns en gud iaf.
Det tråkiga var att min mobilhållare för armen var stulen. Någon tyckte den var snygg. Var lite arg för det men ytterst kort tid. Jag kan köpa en ny. Det är jobbigare att fixa nytt körkort och spärra bankkort. Tillbaka till shopen en tredje gång, nu höll de på att stänga. Köpte jackan och en mobilhållare som var för liten för telefonen, men bättre än inget. Att springa med mobilen i handen i två mil hade varit jobbigt.
Loppet
Så mycket stress och förvirring före loppet. Det var knappt om tid kvar men jag hade ändå tid att fotografera mig själv samt lämna in väskan utan att stressa mig igenom väskinlämning etc. Letade upp och ställde mig i startgruppen och fick faktiskt stå och vänta en stund. Det var bra och dämpade det stresspåslag jag lyckats bygga upp.
Matade på utan vidare eftertanke och kände faktiskt igen mig när jag kom till Kungsholms strand. Här insåg jag att jag verkligen inte kunde fortsätta i samma tempo även fast hjärnan ville. Försökte slå av på takten men det var svårt...tills jag kom till 7,5 km...då tog det stopp. Jag hade kört så hårt så när jag kom till knappt halva loppet orkade jag inte mer och tempot sjönk betydligt.
Jag tyckte banan var jobbig, den var mer kuperade än jag hade väntat mig. Jag menar på Lidingöloppet VET man att det är backigt och planerar löpningen därefter. Men ett lopp i stadsmiljö... ja då kanske det inte är lika backigt...trodde jag. Jag kan inte Stockholm utan och innan och jag ska erkänna att jag inte studerade banprofilen särskilt ingående före loppet. Så jag får nog skylla mig själv för ett illa disponerat lopp.
Försökte intalade mig flera gånger att det är ju det här du tycker är roligt, kör! Njut! Och då fick jag lite mer energi... en stund... för att sedan gå igen. Varje puckel kändes som ett berg. Jag är för dåligt tränad helt enkelt.
Drack såklart på varje vätskestation, en halv till en mugg. Till slut blev det en stor sjögång i magen och jag kunde (nästan) höra hur det skvalpade.
På Söder Mälarstrand blev jag omsprungen av en blind tjej. Med tanke på alla gropar, trottoarkanter och andra hinder så är jag som seende rädd att trampa snett eller snubbla. Hur läskigt är det inte då att springa utan att se!? Fantastiskt!
Norr Mälarstrand denne despot... orkade inte hela. I slutet stod däremot "Raz" med sin skylt. Ny energi. En kram, en selfie och iväg igen. Stärkt. Sedan stod ett gäng och delade ut russin. Gott gott. Fler borde avveckla den äckliga saltgurkan och satsa på energirika russin. Jag fick en rosa ask i min hand. Min första reaktion var: Vad är det här? Ge mig en röd ask! Närmade mig nästa utdelare och fick ytterligare en rosa ask. Suck! Smakade på de "rosa russinen" och de var inte så dumma i smaken. De hade en smak av jordgubbe. Jag bestämde mig för att spara askarna, så jag fortsatte loppet med två russinmarackas i händerna.
Någonstans längs banan stod kexchokladhejartjejerna. (Jag vill minnas att det bara var flickor, ursäkta om jag har fel.) Detta lopp blev det high fives på de flesta.
Strax före Tantolunden gick det uppför och det var tungt. Och den där ice-grejen luktar för jävla illa. Vis av erfarenhet från maran höll jag inte till höger och slapp således att springa i ett moln av stank. När det sedan gick slättförs igen sprang jag...eller sprang och sprang... lunkade. Nu var det ju bara Söder och nedförsbacken vid Slussen kvar sedan var vi ju tillbaka där loppet startade. Äntligen i mål! Kan inte fatta att jag tagit mig runt det dubbla för jag tyckte detta var långt. Det tog lite längre tid än jag ville och jag var inte särdeles nöjd med tiden.
Efter målgång
Å.W. tog emot mig i mål och alla var lyckliga på sitt sätt. Jag visste att tävlingsläkaren på detta lopp var samma som under Stockholm Marathon för jag har haft kontakt med henne via sms. Så vi gick till sjukvårdstältet för att prata lite. Jättetrevligt att träffas igen när alla mår bra. Kul också att Å.W. fick återkoppla sina upplevelser.
Som jag sa var jag inte nöjd med tiden 2:20:33, men efter diskussion med min vän Å.W. kom vi fram till att det nog är bra trots allt. Jag tränar ju liksom inte mellan loppen.
Väderleken var mest soligt med en temperatur på 16-17 grader. Vinden på 5-6 m/s gjorde att det blev lite kyligt speciellt när vi sprang längs med vattnet där vinden kändes mer. Kände dock att jag var rätt klädd med en långärmad lager 1 tröja samt en t-shirt på det. Undertill cykelbyxor och shorts och kompressions sleeves.
Vi hade ju strategiskt parkerat på Valhallavägen för vi behövde duscha efter loppet. Lite äckligt att åka bil två timmar och lukta mög. Duscharna fanns på Stockholm Stadion så i och med det blev cirkeln från marathon sluten. Jag kunde promenera ut själv genom klocktornet. Passade på att ta en vacker bild före vi gick ut ur Stadion för att bege oss hemåt.
30/9 Rosabandetloppet (aka Lidingö Tjejmil)
PS Vi fick inga parkeringsböter.
* Man barnvaktar inte sina egna barn, men jag fann inget bättre ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar