5 juni 2018

Asics Stockholm Marathon 2018 - efterspelet eller Festen som kom av sig.

I mål. Lycka! Jag fixade det.

Fick min efterlängtade medalj men leendet uteblev. Jag ville men orkade inte vara glad. Jag ville ta fina selfies med medaljen vid målportalen som jag brukar, men prioriterade hastigt bort det. Med medaljen i handen tog jag mig mot sjukvårdstältet. Det syntes tydligen ingenting på mig för en funktionär sa vänligt att jag skulle röra mig åt andra hållet, ut genom portalen. Jag förklarade att jag måste till sjukvårdstältet. Ingen diskussion, jag släpptes igenom avspärrningen och guidades dit.

Jag blev placerad på en stol vid ingången, det fanns ju fler stackare som inte mådde bra där inne. Berättade vad jag hade för problem, att det gjorde ont i nacken och liksom ilade ner i ryggen. Jag informerade om min medicinska status; att jag har MS, vilka mediciner jag tar etc. De fick även reda på att jag för en vecka sedan utsatts för ett huvudtrauma, men att jag sprungit i torsdags utan anmärkning. Efter en liten stund blev jag ordinerad en Alvedon med orden: "Ta denna så får vi se om det blir bättre".

Och nu hände det saker, men inte till det bättre. Jag fick inte riktigt ner tabletten, den satte sig på tvären och jag började kräkas. Samtidigt som jag kräktes domnade hela ansiktet bort inkl. öronen framförallt örsnibbarna. Även mina händer domnade bort. Jag kunde inte längre hålla i kräkpåsen. Det blev riktigt obehagligt. Jag blev inte rädd, men det var läskigt eftersom jag aldrig upplevt något sådant förut. Det var då som sjukvårdspersonalen också fick insikt i att jag inte mådde bra. Jag fick lov att lägga mig ner på en brits. Båda händerna var avdomnade och krampade och liksom låste sig i öppet läge men med tummen mitt i handen. Min vän Å.W. kom dit när jag låg på britsen och jag är så tacksam att vi var två, att jag inte gjorde resan ensam som jag brukar.

Mitt minne är lite vagt från vad som hände där inne i tältet och någon tidsuppfattning hade jag inte. Men en läkare var hos mig och gjorde bedömningen ganska snabbt(?) att jag gjorde bäst i att kolla upp det hela på sjukhus i och med att jag hade min MS och så. Hon anropade/tillkallade ambulans. Samtidigt begav sig min vän Å.W. för att hämta mina överdragskläder, goodie-bag och en finisher-tröja.

Det blev liksom ingen efterfest för mig. Jag missade all den där goa stämningen som infinner sig efter lopp, missade alla glad människor, att ta selfie med medalj, njuta av bedriften och bara götta sig och vara nöjd. Festen kom av sig helt enkelt.

Jag gjorde med mycket möda och lite hjälp en förflyttning till en rullstol och blev rullad ut ur Stadion. Inte riktigt vad jag hade planerat. Jag gissar att folk tittade och undrade, det syntes förmodligen ingenting på mig. Jag kände mig mest dum som satt där. Hade Å.Ws väska i knät också, hon var ju iväg och hämtade min, så jag hade fullt sjå att balansera den. Jag var också lite medtagen av både maran och det som hände i tältet, så jag hade inte riktigt huvudet med mig.

Sen satt jag utanför och väntade på ambulansen och kände mig ännu mer dum. Någon kom fram tog mig på axeln och gratulerade mig, det värmde där jag satt och frös i 27(!) graders värme. Så fort Å.W kom tillbaka bytte jag till en torr tröja. Det var underbart och då frös jag inte längre.

Så kom ambulansen med blåljus och allt.



Jag hasade mig över från rullstol till bår och nu började jag verkligen känna mig dum. Mina symptom jag upplevt inne i tältet hade vid det här laget släppt ganska mycket. Det var intressant att höra ambulanssjukvårdarnas diskussion om vilket sjukhus de skulle åka till. Kan inte annat än le. Jag går inte in närmare på anledningen men valet föll på KS - Karolinska Sjukhuset, ni vet det sjukhus som blev lite för dyrt.



Färden gick över cykelbanor och bakgator berättades det för mig, det var ju Stockholm Marathon i stan och der var ju inte så bråttom. Jag blev väl omhändertagen på alla sätt.

På KS tog det blodprover och de gjorde sedvanlig neurologisk undersökning. Jag har gjort det så många gånger att jag nästan kan göra det i sömnen. Fynd? Inget konstigt, mer än lite ostadighet och svårt att fokusera/koncentrera mig och ofantligt trött. Mitt resesällskap och jag diskuterade hur vi skulle göra med resan hem, vårt bokade tåg väntade ju inte. I diskussion med sjuksköterskorna så verkade det som att jag skulle få ligga över natten. Så Å.W. bokade om sin tågbiljett lite snabbt, hon hade aldrig hunnit med ordinarie tåget, så åkte hon. Kvar låg jag med dropp för att återställa vätskebalansen och jag väntade på att göra en dt på huvudet. När den var gjord och svaret inte visade på något onormal då skrevs jag ut med diagnosen hjärnskakning med post-concussion symptom och två veckors sjukskrivning. Det fanns ingen plats för mig längre, fullt sas det. Tack och hej!

Där stod jag ensam 2330 med ett icke helt fungerande huvud, hade precis sprungit marathon, dötrött, tåget hem hade gått för flera timmar sedan och jag visste inte helt och fullt var i Stockholm jag befann mig. Jag har ALDRIG känt mig så utlämnad som då. Var skulle jag sova? Vart skulle jag ta vägen? Jag visste inte ens om jag skulle gå åt höger eller vänster utanför akutens entré. De snälla tjejerna i receptionen hjälpte mig med vilken adress jag befann mig på, sen var det bara att försöka lösa uppgiften. Hej hopp Stockholmsnatten!

Jag hade ju i och för sig haft kontakt med min make hela kvällen så han hjälpte mig på distans, tjugotvå mil bort. I det läget var jag också otroligt tacksam över att jag hade packat ner en kraftfull powerbank extra. Hemska tanke att stå så där utan att kunna ringa någon.

Det löste sig med boende. Jag behövde inte sova under en bro eller ta in på hotell utan bodde hos en bekant. Det blev inte så mycket sova dock. Trots att jag var trött så jag trodde jag skulle falla ihop i en liten våt fläck så sov jag bara fyra timmar den natten. Sen vaknade jag och kunde inte somna om fast jag var lika trött som före jag somnade.

På måndag morgon kontaktade jag mitt MS-team så att de skulle få kännedom om det inträffade. Kände att det kunde vara bra oavsett om det har med min MS att göra eller inte.

Inga kommentarer: