Jag har under vintern sprungit mer än jag gjort tidigare år. Tyvärr har diverse sjukdomar som vanligt gjort sitt bästa för att motverka min allmänna form. Alldeles försent insåg jag att jag borde träna mer intervaller. Men för att inte vara allt för negativ, jag är ju i ganska bra form trots allt. Men något personligt rekord visste jag att jag inte hade formen för.
Jag har, på gott och ont, haft tankarna på andra saker de senaste veckorna, varför känslan när det nu var dagen före Varvet var "Va! Är det redan dags för Varvet?!"
Vi kom iväg lite sent på fredagen och matstopp med det bidrog att det blev lite stressigt till mässan. Vi var aldrig i tidsnöd men det hade varit trevligt med mer tid. Jag visste precis vad jag var ute efter och behövde komplettera med på mässan, förutom att hämta nummerlappen.
Årets tröja trycktes "on demand", dvs först skulle man välja tröja och sedan stå i kö till tröjtryckningen. Det är ju smart för säljarna då det inte blir massor med årströjor kvar i lagret. Dessvärre orkade jag på grund av massa omständigheter inte stå i kö, än mindre ta beslut om vilket tryck jag skulle ha. (Det fanns tre att välja mellan.) Så iår på mitt tioårsjubileum blev det ingen t-shirt. Fast det kanske var lika bra för min byrålåda här hemma svämmar över av lopptröjor vid det här laget.
Race day
Sov gott, men som alltid är jag inte utvilad när jag vaknat. Det är numera en livsstil och energibristen är något jag får lösa under dagen. Gjorde inget speciellt i väntan på att åka till startområdet på Slottsskogsvallen.
Men så fick jag ett SMS från Å.W. att hon också ska springa Varvet. Jag blev jätteglad, hade inte räknat med att hon skulle var med... eller så hade jag glömt bort det. Hon frågade vilken startgrupp jag skulle startar i. Det visade sig att hon, gasellen, med pb på 1:40 som springer bra mycket snabbare än jag, startar 30 min efter(!) mig. Jag skriver att hon måste säga hej när hon springer om mig och gissar att det blir vid Nordstan. Men vi insåg att det fanns tid att ses före start och då bestämde vi att höras väl på plats.
Hinner jogga igång och flaxa lite med armar och ben vid uppvärmningen sedan plingade telefonen och Å.W. meddelar att hon var vid väskinlämningen. Jag begav mig genast dit, det var ändå dags att lämna mina egna grejer. Så stod vi och pratade och tog lite foton och tiden gick ruskigt snabbt. Helt plötsligt var det ju dags för start. Jag själv blev lite sen till min startgrupp och fick kryssa mig fram, men jag hittade den lagom i tid till att de gick framåt mot startplatsen. Otroligt att jag inte hamnade längst bak i gruppen.
Loppet
Stod i startfållan utan några särskilda tankar. Rättade till kläder och utrustning och stod och småtrampade medan de flesta runt omkring mig studsade med i uppvärmningen. Så gick startskottet och fältet trippade iväg. Jag höll en låg profil i mitten av vägen. High Five:ade både Rasmus aka Skyltmannen och hans sambo Therese som stod före Säldammsbacken. Fast i backen tog jag spåret till vänster. Mina små steg var snabbare än de andras. Och jag vet att när backen väl vänder och går nerför så orkar iaf jag inte bromsa. Det kändes lätt de första fem kilometerna. Valde dock att gå i knixen upp till Älvsborgsbron, men väl uppe på bron sprang jag. Härlig nerförslöpning och faktiskt mindre parerande för andra än vad jag minns från tidigare år.
Jag drack lite vatten och lät benen göra vad de skulle. Vid Eriksberg spanade jag lite extra efter en person jag visste skulle stå dr och dela ut öl (alkoholfri). Fast jag hade egentligen ingen aning hur hon såg ut. Jag ropade hennes namn för att få respons men jag måste varit helt inne i någon annan tanke för jag hörde inget svar. Senare visade det sig att jag nästan nuddat henne. Hon sträckte fram en öl men jag tog den inte utan bara "susade" förbi. Hon hade iaf sett mig. :)
Det är tämligen lätt löpning på Hisingen men jag blir likförbannat trött. Jag har ovanan att springa över min förmåga. Detta resulterar nästan alltid i att jag kroknar strax efter elva kilometer. Så ock detta lopp. Min dumma hjärna övertalade mig att gå några gånger.
Men så kommer den där Götaälvbron. Förra året hade jag satt som delmål att springa uppför hela bron, vilket jag också faktiskt gjorde. Iår skulle jag minsann inte var sämre. Nu jäklar skulle den där bron forceras, kanske inte med ett leende men med beslutsamhet. Det krävdes några mentala pepp på vägen men jag fixade den faktiskt iår också. Vid vätskekontrollen efter snurren var det dags för extra energi. Iår hade jag med mig min egen energiboost. Jag har nämligen slutat dricka sportdrycken för jag tror att det finns något i den som gör att mitt gomsegel svullnar upp. I alla fall har jag de senaste loppen känt av det, men när jag inte dricker den är gomseglet normalt. Därför dricker jag bara sportdrycken i slutet av loppet när det inte är så långt kvar att springa.
Lunkade upp för Avenyn men orken att springa hela fanns inte iår heller. Ett annat år då jag lärt mig att disponera mina krafter bättre lär jag orka. Det var ändå trevligt att titta på folk som tittar på folk. Det är verkligen en folkfest i hela stan. När jag rundat Poseidon gick det lättare att springa igen. Jag spanade på de mötande löparna för att se om jag såg Å.W. hon borde vara ikapp mig snart tyckte jag. Men jag såg henne inte. Vasagatan var inget problem men Linnégatan med sitt svaga motlut fick mig att resignera. Trots att det var ganska varmt (17 grader) och jag hade sprungit 19 km så hade jag inte sprungit genom en enda dusch, men när det var en fjuttig kilometer kvar passade jag på. Jag tror minsann att det var den sista duschen före målet.
Sedan var det bara upploppet kvar och det kändes mycket bra. Ännu en gång hade jag klarat Göteborgsvarvet utan några missöden. Min tionde varvetmedalj var ett faktum. När jag som bäst stod i målet och ömsom fipplade med elektroniken (aka mobilen) och ömsom fick skön vattenspray i ansiktet fick jag av en tillfällighet syn på Å.W., för visst var det väl hon? Ja visst var det hon alltid. Helt otroligt att vi kommer i mål samtidigt. Vi står och diskuterar om hon sprungit om mig och i sådant fall var? Men efter en del efterforskning och jämförelse av tider och klockslag visar det sig att Å.W. faktiskt aldrig sprang om mig, inte ens på upploppet. Det skiljde fjuttiga 36 sekunder mellan våra målgångar. (Ja, i tid skiljer det ju mer iom att hon startade runt 30 min efter mig.)
Så kul att vi kunde ta medaljfoto ihop. Det hade vi inte planerat när vi före loppet bestämde att ses vid väskorna efter loppet.
Hur gick det då tidsmässigt. Nja, jag sprang in på dryga halvminuten snabbare än 2018, 2:18:00. Om jag lyckas eliminera några kilo så tror jag att tiden kommer att bli snabbare. Det är dock svårt för #jagspringerförattjagälskarkakor och chips.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar