1 juni 2019

Asics Stockholm Marathon 2019 - race report

Jag var nervös på mer än ett sätt inför den här maran.
1. Det är långt, orkar jag?
2. Hur reagerar kroppen efteråt?
3. Har jag tränat tillräckligt?

Målsättning med maran:
1. Ha en fantastisk dag med likasinnade.
2. Nå mållinjen och ta en selfie med medalj.
3. Ta mig till Östermalms IP efter loppet.
Bonus: Få en bättre tid än 2018.

Resdag
Jag åkte upp på fredagen. Denna gång hade jag planerat att ha en hel helg i Stockholm istället för att åka jättetidigt samma dag. En okänd vän från facebookgruppen Marathontjejer hade några veckor tidigare annonserat att hon ville dela hotellrum med någon. Jag som då med största sannolikhet skulle resa ensam nappade på idén att dela boende. Det visade sig bli en fantastisk helg tillsammans. Så när jag kommit fram till Stockholm och efter att ha checkat in på hotellet drog jag till city och nummerlappsutdelningen/mässan, nuförtiden kallat expo. Där skulle jag hämta min nummerlapp etc, numera kallat race pack samt köpa souvenirer även kallat merchandises. Före besöket på mässan passerade jag Stadion. Där var förberedelserna för High Five i full gång. Jag passade på att titta till arenan, besöka målet och ta en selfie för att peppa mig att ta mig dit under morgondagen igen.


Iår hade mässan flyttat från Kungliga Tennishallen till Danicahallen på Östermalms IP. Eftersom min nya bekantskap - K.P. -, som åkte buss, var försenad pga trafikolycka så fick jag gott om tid att titta på allt. Liksom förra året så kunde man köpa en årströja och få en "på köpet". Jag som bara ville ha en(1) tröja ville hellre dela med någon och då betala halva priset. Det var inte helt enkelt att hitta någon att dela med dock. Jag stod där länge, säkert 45 min, och frågade människor om de för det första var svenskar och för det andra bara skulle köpa en tröja. Jag hade ju inga kontanter så jag (eller de) var ju tvungen att kunna swisha min/sin del. (Swish är än så länge en svensk tjänst, så vitt jag vet.) Men så till slut, efter att ha frågat uppskattningsvis 40 utlänningar, 20 svenska personer i sällskap, som skulle delade med varandra, och 10, som skulle köpa mer än en tröja, så hittade jag en person som blev lika lycklig som jag att kunna dela kostnaden.

Strosade omkring på mässan och fick hjälp av två japanska kvinnor att få ett foto på mig på prispallen. I gengäld hjälpte jag dem med samma sak.

Tog en hel hög med prospekt över spännande maratonlopp i världen. Tänk att få springa i Barcelona, Helsingfors, Hamburg, Venedig, New York... ja, listan kan göras lång. Jag drömde och fantiserade en stund. Men inom mig gnagde ändå en viss oro. Det jag siktade in mig mest på var att klara morgondagens lopp utan missöden. För om det var så att jag skulle få likadana problem under årets mara, eller likadana reaktioner efter loppet som jag fick förra året, då visste jag att jag skulle få ge upp det här med maradistanser redan efter mitt andra maratonlopp. Då fixar helt enkelt inte min kropp att springa så långt.

Vid en monter stod legendaren Evy Palm och blev intervjuad av radio. Denna gigant inom långdistanslöpning. Hon sa många klokheter som jag försökte ta till mig, t ex att springa långsamt i
början och försöka hålla ett jämnt tempo över hela loppet. Gjorde man det skulle man kunna plocka flera placeringar i slutet av loppet. Nu var jag inte ute efter att jaga placeringar men råden är nog nyttiga bara för att klara en mara. Så passade jag på att ta en selfie, när träffar jag Evy Palm nästa gång liksom, bäst att passa på.

Gav mig ut på idrottsplatsen och hejade på deltagarna i High Five. Jag hade starka intentioner att själv delta, men jag tog beslutet på morgonen att avstå. Jag ville väldigt gärna och hade till och med packat för det, men jag tvekade i och med att jag inte ville äventyra maran. Sen var det ju det där med hur kroppen skulle reagera. Jag behövde veta svart på vitt vad som orsakade förra årets reaktion, om det var min MS, värmen och/eller hjärnskakningen?! Då behövdes inte fler variabler som kunde göra resultatet tvivelaktigt. Men det var trevligt att heja på alla som deltog. Många glada miner och high fives. Så blev det också "payback time" och lite extra hejande på Rasmus och Therese, aka Skyltmannen och hans sambo, när de passerade.

När jag som bäst satt och njöt av en glass i solskenet kom K.P. En trevlig ny bekantskap. Vi tog oss tid att sitta ner på pasta partyt. K.P. hade redan ätit på bussen men jag behövde mat, så det var ju både praktiskt och enkelt att sitta ner en stund och insupa maraatmosfären. Att det ingick i startavgiften gjorde att det redan var betalat för. Sen begav vi oss till hotellet.

Gjorde oss hemmastadda och preppade och la fram för årets asfaltsupplevelse i Stockholm. Det var lite osäkert med klädvalet. Långt eller kort? Keps eller inte?

Loppdag
Sov dåligt som brukligt. Börjar bestämt blir en vana inför långlopp. Denna gång var det fläkten i rummet som dånade och väsnades. Vädret var mulet och 13 grader, 4-5 m/s med prognos att det skulle regna och bli ännu kallare. Bävade för att det skulle vara för kallt. Tvekade fortfarande om jag skulle ha vindjacka eller inte. Valet föll på inte. Jag har klätt mig för varmt så många gånger redan. Övertalade mig att: skulle jag frysa så får jag springa mig varm.

Det där tidsbandet, jag plockade till mig på mässan, med den stipulerade sluttiden på 5:15 resp. 5:30 skippade jag också i sista stund. Jag ville gärna klara 5:15 och trodde redan förra året att jag hade kapacitet för det. Men jag valde att springa utan bandet och tidspress, ev kunde jag ju hänga med farthållare istället.

Mot Stockholm C medelst pendeltåg och t-bana och resan gick hur smidigt som helst. Lite trixigt att hitta rätt på T-centralen, men K.P. hade erfarenhet och visste precis vart vi skulle. Väl på Östermalms IP letade vi upp mötesplatsen för Marathontjejer. Det var trevligt att träffa alla hjältar på riktigt och prata lite om loppet. Här bestämde jag mig för att springa i t-shirt och keps. Jag tyckte det var lite för ljust trots molnigheten dessutom kanske det skulle regna och skärmen skyddar bra även mot regn.

Sedan blev det dags att lämna överdrag och stå evighetskö till bajamajan. Men på något magiskt vis så var det aldrig någon tidsnöd utan vi begav oss till startfållan i tid. Vi lyckönskade varandra, då vi startade i olika startgrupper, och så skiljdes vi åt. Sedan väntan på start. Satt utrustning rätt? Nja, ena skon kunde nog vara lite tajtare knuten...eller?...nä, det blir nog bra. Hade underhållning på nära håll då en tv4-reporter intervjuade farthållare just där jag råkade sitta och vänta.

Starten
Nationalsång och pang så sprang de som startade kl. 1200 iväg. Vi i 1210-grupperna väntade tålmodigt på start men man kände ändå av både nervositet, entusiasm och upprymdhet. En otroligt mäktig känsla med så många som gjorde vulkanen precis före start. Så gick vårt startskott och massan rörde sig sakta framåt. När vi väl kunde börja springa hann jag inte längre än kanske 100 meter före jag gjorde mitt första stopp. Skon satt inte så bra som jag trodde, det var lika bra att knyta om den redan nu. Tänkt och gjort.

Nu gällde det.
Pain is temporary, glory is forever!

Loppet
Redan tidigt hängde jag med farthållarna för 5:00 timmar. Så tidigt att det var redan när vi svängde in på Valhallavägen. De skulle hålla tempot 7 min/km i snitt och det kändes som en lagom fart och inte helt orimligt fort. Jag satte som eget mål att följa dem till 21,1 km, och längre om jag orkade.

På St. Eriksgatan (3 km) kände jag en liten men ack så irriterande sten framtill i ena skon. Det var tidigt i loppet och jag hade bra flyt i löpningen, så jag pallade inte stanna och ta ut den med allt vad det innebar med omknytning av skor etc. Jag hoppades istället att den skulle hitta ett gömställe i skon där jag inte kände den. (Det gjorden den efter typ tre mil då jag hade andra ställen på kroppen som gjorde ondare.)

Höll ett jämnt och fint tempo och allt kändes oförskämt bra. Ibland sprang jag lite före farthållarna för att de stannade något lite längre på vätskestationerna, men ganska snart var det ikapp igen och vi sprang sida vid sida. Jag sprang aldrig långt efter dem. Efter 10 km kändes det som om farthållarna höll ett lite för snabbt tempo för mig. Jag kollade klockan flera gånger och den visade stundtals runt 6:35-fart, så mina misstankar var riktiga. Jag frågade farthållarna varför och det visade sig att de ju sprang ikapp tidsförlusten i starten. Deras femtimmarsmål gällde från startskottet klockan 1210 och inte nettotiden, från då de korsade startlinjen. Sedan ville de också ha lite marginal berättade de för mig. Och det är väl rimligt, det brukar gå långsammare uppför och vi hade en bit kvar till Söder och dess uppförsbackar. (Jag hade isf behövt springa in 5 min.) Alltid lär man sig något nytt om löpning. :) Men jag hängde på ändå, fast besluten att kampera med dem till 21,1 km som ju var ett delmål.

Förra året gick jag endel redan före 20 km. Jag minns bland annat att jag gick upp för Oxenstiernsgatan för att spara krafterna. Så gjorde jag inte iår. Jag knatade på i lagom tempo och stannade inte ens vid vätskedepåerna, men av naturliga skäl sprang jag dock lite långsammare där. I slutet av Oxenstiernsgatan skymtade jag två individer med orangea västar. Jag sprang ikapp dem sakta men säkert. På västarna stod något om MS, jag antar att de sprang för välgörenhet. Det visade sig vara två kvinnor från England och jag gissar att det på västarna uppmanade till att skänka pengar till MS-forskningen, troligen https://www.mssociety.org.uk . Såklart pratade jag med dem. Den ena av dem hade MS, den andra var hennes syster. Sen segade jag ikapp farthållarna som passade på att passera.

På Djurgården vid 19 km satt två fina TNTare (TNT = Team Nordic Trail.) och hejade i skogsbrynet. I egenskap av medlem och aktiv i min lokalklubb hejade jag såklart tillbaka.

Halvvägs
Förresten när jag nådde halvmaran var jag förvånansvärt pigg och så glad att jag sträckte armarna i luften och tjoade högt. Det tyckte en tv4-reporter såg trevligt ut och frågade om de fick prata med mig. Jag avböjde och sa att jag inte hann. En sanning med modifikation. Jag hade massor med tid, men jag kände att jag de senaste två loppen blivit tillräckligt intervjuad av media (Sverige springer och lokalpressen.) att det fick räcka. Jag har haft mina "15 minutes of fame" detta året.

Utanför Gröna Lund och Abbamuseet var den röda mattan utlagd även iår. Den var inte menad som någon catwalk utan mest för att skydda oss löpare från att trampa snett i spårvagnsrälsen. Men fint var det och välkommen kände man sig. "Agneta" och "Anni-Frid" stod också där och hejade dansande på alla löpare.

Iår blev andra svängen på Strandvägen på rätt sida. (Jmfr: i allén under träden). För i år sken inte solen. Nej, istället började det regna ungefär här... om jag minns rätt. Vid Nybroviken var det avdelat och vi mötte de snabbaste löparna som inte hade långt kvar till målet. De såg piggare ut än jag kände mig. Förra året gick jag här, det gjorde jag inte iår.

Passerade Gamla Stan och där stod det på en skylt att det bjöds på Pepsi. Åh, det såg jag fram emot. När jag närmade mig och såg att det inte alls var Pepsi utan någon annan slags cola blev jag besviken. Jag smakade i alla fall för jag behövde sockertillskott, men det var inte alls gott. Synd. Så kom den branta stigningen vid Slussen upp mot Söder. Jag sprang nästan upp för hela backen. Orken började tryta så efter 2/3 så gick jag faktiskt. Vis av erfarenhet valdes Ice Power bort även denna gång. Den gjorde ingen nytta förra året. Det stank mest.

Så var vi uppe på Söder. Nu var det dags att släppa farthållarna ur sikte. Så jag tackade för hjälpen, önskade lycka till och sa bye-bye till dem. Är stolt över att ha lyckats att följa farthållarna till 25,5 km. Så fortsatte jag lite till i mitt tempo.

När jag nått Söder regnade det visst ymnigt, men det var inget som störde mig. Det mest irriterande var att man behövde kryssa mellan vattenpölar och djupa fåror med vatten. Jag ville undvika att plaska skorna rakt i djupa vattenpölar.

Vid 27 km nere på Söder Mälarstrand gjorde det ont i benen. Vid vätskestationen stannade jag och stretchade igenom benen ordentligt. Det gav mig nya krafter. Även de glada ironiska meddelande från maken piggade upp:
Slussen är fin eller hur :-)
följt av
(Undrar varför telefonen föreslår "muskelbristning" när jag skriver "heja" :-D )
Jag skrattade för mig själv. De nya krafterna var välkomna men de var inte så mycket kraft att jag sprang i uppförsbacken upp till på Folkungagatan men jag sprang på platt mark.

Inne i tunneln vid 31 km stod en äldre herre och hade jätteont. Jag som ändå gick i tunneln tog mig tid att kolla hur det var. Det visade sig att han hade kramp. Jag kunde tyvärr inte hjälpa till så mycket. Frågade om jag skulle springa vidare och be en funktionär om hjälp, men han avböjde. Uppmanade honom att försöka stretcha så gott han kunde och så knådade jag lite. Efter en stund kunde han röra sig sakta framåt. Jag försäkrade mig om att han mådde bra och frågade om det var okej att jag fortsatte mitt lopp.

Vid Västerbrons fäste bestämde jag mig för att springa hela bron. Jag visste att min vän U.B.B. förra året hade sprungit upp för den. Det sporrade mig att inte vara sämre även om jag skulle gå efteråt. Det var värt ett ärligt försök. Den kunde väl inte heller vara jobbigare än Göta Älv bron? Men jo då, det kunde den. Det var riktigt segt. Jag sprang inte fort men jag gick inte. Steg för steg kom jag närmare krönet och det var peppande att se att jag sprang om några. Väl uppe kändes det som en seger. Men shit vad trötta ben jag hade. Utförslöpor som jag annars är rätt avslappnad i, och tycker om (om de inte är för branta), var inte helt enkelt att springa efter brons stigning. Men eftersom det var nedför så gick jag inte heller där. Det fick vänta till Norr Mälarstrand.

Norr Mälarstrand, 35 km, sju kilometer till mål. Det var betydligt fler människor på denna sträcka iår, både löpare och publik. Orsaken: Jag hade överlag sprungit snabbare och framförallt smartare iår. OCH jag hade inte samma problematiska smärta som förra året. Men visst det gjorde ont i benen men det var inte alls samma smärta som förra året. Unnade mig att gå en sträcka, för välbefinnandets skull, det blev ett stopp för stretch också. Sen lunkade jag igång igen fast besluten att sist kilometerna inte skulle ta lika lång tid som 2018.

Den lilla uppförsbacken före Nybroviken kändes högre och längre än den var. Efter att ha rundat viken stod ett högljutt peppande gäng viftandes med stora flaggor och skrålade. Det var Ssidline City och det var bra att de stod kvar där. (Jag hade ju sett dem de två tidigare passeringarna också.) Några high fives gav en extra kick att springa Strandvägen. Såhär såg det ut när de guidade en av de sista löparna till mål.


Som sagt Strandvägen funkade men när jag kom till Narvavägen tog det stopp. Promenerade uppför och hade satte som eget sista delmål att väl uppe på Karlaplan så skulle jag springa hela vägen in i mål.

Vilken fantastisk känsla att se Stadion och att springa in på dess arena. Ett lyckorus som fick tårkanalerna att nästan svämma över. Denna gång verkligen njöt jag av ärevarvet. Jag tittade upp på läktaren och var så glad att jag kunde spricka. Kanske att K.P. hunnit dit? Jag hade ingen aning om när hon kommit i mål dock. Armarna i luften och äntligen i mål!


Med medaljen runt halsen tog jag det obligatoriska fotot i mål och strax efter forsade lyckotårar att jag hade klarat av detta välbehållen.

Detta betydde så mycket mer än ni kan tro.
Detta bekräftar att jag inte tog ett felbeslut att uppsöka sjukvården 2018. Det var helt enkelt hjärnskakningen i kombination med värmen som var orsaken till förra årets sjukdomsfall. Post concussion helt enkelt.
Detta betyder att jag klarar av maratondistansen med rätt förutsättningar.
Detta betyder också att så många möjligheter till spännande lopp i framtiden öppnade sig... och jag planerar redan. ;)

Efteråt
Efter att ha plockat upp en folie-vad-det-nu-kan-heta mot att bli nedkyld kunde jag själv förflytta mig genom Klocktornet ut ur Stadion och vidare till Östermalms IP. Wohoo! Detta var en ny erfarenhet. Före loppet nämnde någon från Marathontjejer att den där trappan ner på idrottsplatsen skulle var jobbig efteråt. Nu visste jag vad hon pratade om. Det var inga lätta ledig steg nedför. Precis som förra året så var herrmodellen i storlek medium slut. Arrangörerna måste nog fundera på att ta fram ännu fler i den storleken till nästa år. Jag plockade till mig en dammodell i storlek xl istället. Men jag gillar inte kragen på damtröjor, jag vill hellre ha den inte så vida herrvarianten. Men det är bara att gilla läget, jag fick min finishertröja i alla fall.

Jag skulle inte missa något nu när jag tagit mig till IP. Jag skulle uppleva efterfesten till fullo. Så jag ställde mig bland annat i kö till att ta en minnesbild med min tid. Ja, hur gick det med tiden? Jag kom inte i mål på fem timmar men väl 5:15:44. Helt sjukt. Jag persade med 37 minuter!

Om man persade fick man ringa i pb-klockan. Klinge-linge-ling!

Så förenades jag med K.P. och vi begav oss stolta, nöjda, trötta och glada till tunnelbanan. Medan jag fortfarande hade viss rörlighet kvar i benen, fast de var trötta, visade det sig att K.P. hade större problem. Det var rent komiskt att se henne ta sig ner för trapporna på T-centralen. Vi köpte lite smörgåsar på vägen hem för vi gissade att ingen av oss skulle orka gå ut och äta på någon restaurang. Så låg vi och pratade om dagen och våra upplevelser samtidigt som vi surfade på sociala medier, åt smörgåsar, godis och chips. Det är helt klart roligare att åka flera till lopp och dela upplevelsen än att åka ensam. Som sagt så blev det en rolig och fantastisk helg.

Note-to-self
Träna core; ljumskar och ryggmuskulaturen till nästa marathon.

Nästa lopp: 8/6, Tjejvättern (cykling), 100  km.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar