15 juni 2019

ECO Trail Stockholm 2019 - race report

Var på studentbjudning kvällen före och kom hem lite för sent. Kom i säng gjorde jag ännu senare för att barnen behövde läggas först. Hmmm, jag känner igen det där scenariot... Det har hänt förut... flera gånger.

Lördag 15/6
Upp tidigt i ottan. Jag skulle nämligen bara åka upp över dagen. För att spara på miljön etc så samåkte jag med en från TNT-gruppen. Vid 0645 blev jag upphämtad på avtalad plats.

Det var en mycket trevlig uppfärd och vi hann avverka flera intressanta samtalsämnen och lärde känna varandra. Vi diskuterade också var vi skulle parkera. Var det bäst på Valhallavägen nära t-bana eller nära målet? Vi valde det sista och det stället jag brukar parkera på. Passade på att kila in i affären och köpa mig en banan. Blev en bunt prisnedsatta konfettibomber också, såhär dagen efter studentdagen. Lämnade konfettin i bilen, sedan började vi promenera mot t-banan.

Drygt halvvägs framme tittade jag ner på mina fötter. Fötterna hade mina vanliga sköna promenadskor på sig. Inga för loppet ändamålsenliga trailskor. Det var bara att traska tillbaka till bilen och byta. Som tur var hade vi kalkylerat restiden frikostigt så vi hade gott om tid.

Väl framme med t-banan blev det en liten varm promenad från universitetet till Stora Skuggan. Idag gjorde den inte skäl för sitt namn. Det fanns väldigt lite skugga att ta skydd i. Det var ändå 26 grader varmt och strålande solsken. Jätteskönt väder... om man inte ska springa förstås.

Sedvanlig procedur med nr-lapp och toabesök sedan satte vi oss i en liten skuggig fläck för att vänta på vår start. Först hann vi dock se de tappra som skulle ta sig an 32 km. Vi själva nöjde oss med 16 km.

Så blev det vår tur att värma upp i hettan. Svettades gjorde vi sedan länge men det är klokt att värma upp lederna före en stor ansträngning. Före startskottet spelades inte helt oväntat ACDCs TNT,  det är ju trots allt TNT (Team Nordic Trail) som arrangerar loppet.



Loppet hade en vacker bana. Iaf på de delar jag orkade lyfta blicken. Det var mycket fokus på att inte snubbla och trilla. Jag är verkligen livrädd för att trilla och slå ut tänderna. Bryta nån arm eller ben kan jag säkert ta, men akta mina tänder.

Banan slingrade sig fram och jag hade egentligen ingen aning om var jag befann mig förrän jag passerade ena hörnet av Östermalms IP vid 5 km. Sedan blev det två kilometer på okänd mark i staden tills plötsligt välkända Gärdet uppenbarade sig. På Gärdet var det mycket folk i rörelse med hoppborgar och annat. Kampementsbadet var fullsmockat och det kan jag förstå i den värme som var. Vi sprang förbi och in i skogen längs Lindarängsvägen. Det var skönt att springa i skogens skugga. Vi tråcklade oss fram på stigar och över berg men också på promenadvägar.

Siktet var Kaknästornet som vi rundade vid åttonde kilometern och en efterlängtad vätskedepå. Där fanns det massa gott att tugga i sig. Jag norpade lite chips, en apelsinklyfta och en näve vingummi. Jättegott med vingummi. Inte helt idealiskt att äta godis mitt under ett lopp/träningspass, men djävulen så gott. Nom nom! Vatten hade jag ju med mig.

Efter 9 km kunde inte förstå varför jag kände mig så överhettad. Jag har ju sprungit i varm väderlek många gånger förut men inte känt såhär. Jag kollade min utrustning och provade att hasa ner mitt SPIbelt ner till höften. Jag hade satt den på tröjan. Och vips kunde luften sippra in och jag fick viss svalka under tröjan. Så korkat av mig att sätta den som jag gjorde. Under Stockholm Marathon var det inget problem, men då var det betydligt svalare väderlek, vilket förklarar saken. Nu har jag lärt mig var det ska placeras vid varm väderlek. Note-to-self.

Banan gick nu upp och ner, över stock och sten och mer trail än tidigare. Men så plötsligt fanns det inget vatten kvar i min vätskeblåsa. Snustorrt. Panik! Hade inte haft en tanke på att kolla vätskestatusen i väskan på kontrollen vid Kaknästornet. Så korkat. Så varmt. Hur långt var det till nästa vatten? En snabb titt på klockan indikerade 1-2 kilometer. Bara att härda ut och plötsligt kändes munnen torrare än på länge.

Med onödigt torr mun anlände jag vätskekontrollen och fyllde min vätskeblåsa skyndsamt. Lättad över att ha säkrat mitt vatten tog jag även fram den hopfällbara muggen och fyllde den med cola. Muggen jag lånat av Stora barnet var mycket praktisk, ty den hade lock. Tack vare locket kunde jag springa med min mugg utan att skvimpa ut drycken.

Fyra fjuttiga kilometer kvar men terrängen efter vätskedepån vid Manillaskolan var knixig. Huvudet och kroppen började säga emot varandra. Huvudet sa: Spring! Benen sa: Kommer inte på fråga! Banans singeltrack gjorde att samvetet blev dåligt, att jag stoppade de som sprang efter mig. Men jag orkade inte så jag gick iaf och de som ville om fick lösa det själva.


Mindre än 1 km kvar på Djurgården med massor av lördagsflanörer. Huvudet sa: Spring och se stolt ut. Kroppen sa: Nä nä nä, det tror du! Lunkade vidare och jag såg förmodligen allt annat än pigg ut. Men jag rörde mig framåt. Så skulle vi under Djurgårdsbron. Att ta sig ner till den uppbyggda passagen var en sak men att ta sig upp för trätrappan... hujeda mig. Inte enkelt.  Men "utan mycket bidan, han stod på andra sidan", för att citera en känd vers av Hugo Gyllander. Nu var det bara att ta sig till målområdet.

Det var inte långt kvar för jag hörde speakern och det kändes som en lättnad att äntligen nå målområdet i Galärparken. Det är alltid en sådan tillfredsställelse och glädje att nå mållinjen oavsett hur kort eller långt jag springer. Jag är oftast lika trött i kroppen efter ett fem kilometerslopp som efter en mara. (Det är bara storleken på blåsorna och medaljen som skiljer. ;) )

Tiden jag korsade mållinjen är inget att skryta med däremot är den ursnygga medaljen det. Ända sedan barnen fick fjolårsmedaljen på Lidingöloppsmässan i höstas har jag sett fram emot att kämpa mig till en egen. Medaljen är i särklass den snyggaste medaljen jag har och är tillverkad av Raw Cut Studio.

Satte mig i skuggan av ett evenemangstält och njöt av medaljen medan jag inväntade mitt resesällskaps målgång.


När sällskapet tagit sig i mål och pustat ut inmundigade vi mat som ingick för alla deltagare. Men ärligt så kan jag inte äta särskilt bra direkt efter ett lopp. Kan inte äta före och inte äta efter. Men dagen efter, då äter jag desto mer.

Så tog vi vårt pick och pack och tog oss till bilen. Vid det här laget var vi mycket nöjda med att ha parkerat nära målet. Resan hem var lika trevlig som dit. Jag förvarnade om att jag kanske kunde somna, men det gjorde jag inte.

Tid: 2:16:17

Nästa lopp: 6/7, Vansbrosimningen, 3 km.

PS Jag saknade inte Vätternrundan en sekund. Detta var hundra gånger trevligare, tyckte jag. Jag kommer att delta igen, dock inte nästa år. Nästa år blir det varken Vätternrundan eller ECO Trail.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar