8 juni 2019

Tjejvättern 2019 - race report

Det var varmt, soligt, knappt någon vind och toppenbra förhållande på årets Tjejvättern. Jag och V.K. var glada och hade ambitionen att bräcka vår tidigare rekordtid. Vi satsade med andra ord på en stund under fem timmar.

Det var tufft att cykla och som vanligt var jag less på det redan när vi lämnade Motala. Faktiskt var cyklingen en pina ända fram till Borghamn. Tack vare V.K. fortsatte jg såklart. I depå Borghamn fick jag konstigt nog ny energi. Kanske var det för att jag därbtog ut mina öronproppar. Jag hade satt i dem för att reducera luftbruset. Men nu vet jag att de inte är ämnade för landsvägscykling.

Note-to-self: Jag ska inte ha mina öronproppar när jag cyklar någon mer gång.

Vid halva loppet, och kilometer 53, strax före depå Rök, råkade jag krascha med en medcyklist. På en splitsekund råkade vi vingla lite och våra styren stötte emot varandra. Allt gick så fort och huxflux låg vi på asfalten.
Jag ville egentligen inte inventera skadorna. Jag hade inte slagit i huvudet och inget kändes av/brutet. Lite medtagen såklart, man blir så överraskad. Jag fick bara några blesyrer på knäna, ena armbågen och handflatorna. Det kunde gått mycket värre så jag är tacksam för att det inte gjorde det. Det gick förhållandevis bra med den andra cyklisten också. Hon fick vad jag såg ett sår på ena låret. Kanske fick hon mer men inget jag han se. (Såg på resultatsidan att hon lyckades cykla i mål.)

Det blev inte mindre jobbigt att cykla efter det. Det blev tungt att cykla fast på ett annat sätt.

I Väderstad fick jag ny energi tack vare att familjen var där och hejade. Tänk att man kan bli så glad bara av att se någon. Jag stannade såklart och berättade om min vurpa. Vid den tiden hade jag fortfarande ont i armen och skrapsåren på knäna var irriterande så jag tvangs kavla upp mina trekvartsbyxor. Bullarna under loppet var goda men jag ser fram emot vaniljbullar från Centralkonditoriet senare idag. För innan jag lämnade bad jag maken köpa med sig några hem.


Så gav vi oss iväg mot depå Skänninge. Där i Skänninge hände inget särskilt. Lite saft, bulle och banan så satt vi på cyklarna igen.

Halvvägs från Skänninge blev det supertungt igen. Att bryta är inte min kopp te så det var bara att trampa på. Jag krigade mig mer eller mindre hela vägen in i mål. För målet nådde jag även denna gång. Om än lite stukad.


Vårt tidsmål skrotade vi i och med cykelolyckan. Men under hela loppet låg vi bra till för att klara det. Det var bara det att olyckan tog lite lång tid.

Bästa V.K. hjälpte mig runt även detta år. Utan V.K som draghjälp hade det inte gått.


Jag har prioriterat löpträning framför cykelträning, det märktes och kändes. Svårt att träna både för maraton och cykellopp, cyklingen blir lidande för det är tråkigast. ;)

Nästa år har jag sikte på min femte Tjejvättern och V.K. sin fjärde. 💪🏼

Nästa lopp: 15/6, ECO Trail Stockholm, 16 km.





Mina knän tre dagar efter olyckan:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar