Jag gillar inte november... Har dålig erfarenhet av november nuförtiden.
2016: Skiftade däck vilket resulterade i "syjunta" i pannan.
2017: Dubbelsidig lunginflammation.
2018: Inte en, inte två, inte tre men FYRA ögoninflammationer tätt i rad trots antibiotika på de två sista.
2019: Lite chockerande upplevelse men tack och lov inte jag som behövde åka ambulans. Läskigt dock att vara ensam och först på en olycksplats där en bil voltat. Dagligen tänker jag fortfarande på händelsen... försöker bearbeta allt helt enkelt.
23 november 2019
12 november 2019
Blåljus
Jag hittade glassplitter när jag schamponerade håret och nu efter den långa varma duschen har jag äntligen tinat upp. Jag var liksom inte klädd för räddningsarbete i nära nollgradig temperatur. Som tur var hade jag iaf bytt till en torr t-shirt och en fleecetröja direkt efter träningen, men jag frös ändå som ett as.
När jag körde hem från min löpträning med Team Nordic Trail såg jag plötsligt ett konstigt ljus i motsatt färdriktnings vägkant. Jag trodde det var en person som stod och behövde hjälp och signalerade likt en semafor med röda ljus. Jag saktade in för att se vad det var och sen blev det mörkt. Så insåg jag på en splitsekund att jag just sett en bil volta ner i diket.
Jag stannade bilen helt sonika på vägen (jag hade ingen bakom mig) och tittade noggrannare och fann mycket riktigt en bil i diket...och det rykte om den. Då backade jag in på avfarten och larmade omedelbart SOS Alarm.
Blev ett stressat och smått konstigt samtal. För medan jag klev ur min bil, för att ta mig till olycksplatsen, insåg jag att jag behövde ficklampa för att se in i bilen och kunna svara på larmoperatörens frågor. Men jag missade att samtidigt slå på högtalaren. Så jag hörde helt enkelt inte vad larmoperatören frågade. 🙈 Jag förmedlade iaf vad jag såg. Så fumlade jag till slut på högtalaren och kunde kommunicera och se olycksplatsen.
Alla sidorutor hade splittrats och samtliga airbags hade lösts ut men jag kunde snabbt se att det bara var en person i bilen. Jag ropade och försökte instinktivt ta kontakt med föraren, men denne svarade inte. Shit! Tog mig snabbt runt bilen till förarsidan för att se i vilken omfattning föraren skadats och hoppades för allt i världen att denne fortfarande var i livet.
Väl vid förardörren fick jag kontakt med mannen som kört. Han började gråta och var naturligtvis chockad. Efter att ha sett otaliga "olycksprogram" på TV tyckte jag att det var rätt prioriterat att försökte få killen att sitta så still han kunde, man vet ju inte om nacke/rygg är skadad. Jag är inte sjukvårdsutbildad men vet att detta är viktigt till "experterna" anlänt. Enda gången jag skulle strunta i det är om bilen brann... men det gjorde inte denna. Hur som helst så var typ det enda jag sa: "Sitt still!" och "Hjälp är på väg.", medan jag också försökte svara på larmoperatörens frågor. Lite för mycket samtidigt och resultatet blev, i mitt tycke, halvhjärtad insats gentemot både den chockade killen och infoförmedling i telefonen.
Men räddningstjänsten kom och det ganska snabbt. Först kom ett mindre utryckningsfordon, jag tror det var en deltidsbrandman från vår lokala station. Jag berättade vad jag sett och frågade om han hade en filt. Jag frös och huttrade ordentligt nu.
Det kom två ambulanser följt av två brandbilar från räddningstjänsten. Ungefär samtidigt anslöt polisen och spärrade av vägen. Jag minns inte riktigt i vilken ordning alla kom men det blev fort mycket folk och det var ett rejält blinkande överallt. Jag stod i bakgrunden med min filt och iakttog arbetet. Frös gjorde jag fortfarande men filten hjälpte en hel del att frysa mindre. Inte helt oväntat fick jag frågan om jag varit med i bilen. Så kom ytterligare en polisbil och för en vänlig polis berättade jag igen vad jag sett och upplevt.
Medan jag pratade med polisen kunde faktiskt föraren själv men med lite assistans (bilen var ju hemskt tillknycklad) ta sig ut ur bilen. Mannen gick själv till ambulansen. En kort stund senare kunde jag åka hem.
Olyckan skedde kl. 20:32-20:33. Det vet jag för mitt samtal till SOS ringdes 20:33. Tjugofem minuter senare, 20:58, körde jag äntligen hem till värmen.
Jag prenumererar inte själv på lokaltidningen men jag fick en skärmdump av notisen av en vän. Det var en lättnad att läsa att det gått bra för mannen.
När jag körde hem från min löpträning med Team Nordic Trail såg jag plötsligt ett konstigt ljus i motsatt färdriktnings vägkant. Jag trodde det var en person som stod och behövde hjälp och signalerade likt en semafor med röda ljus. Jag saktade in för att se vad det var och sen blev det mörkt. Så insåg jag på en splitsekund att jag just sett en bil volta ner i diket.
Jag stannade bilen helt sonika på vägen (jag hade ingen bakom mig) och tittade noggrannare och fann mycket riktigt en bil i diket...och det rykte om den. Då backade jag in på avfarten och larmade omedelbart SOS Alarm.
Blev ett stressat och smått konstigt samtal. För medan jag klev ur min bil, för att ta mig till olycksplatsen, insåg jag att jag behövde ficklampa för att se in i bilen och kunna svara på larmoperatörens frågor. Men jag missade att samtidigt slå på högtalaren. Så jag hörde helt enkelt inte vad larmoperatören frågade. 🙈 Jag förmedlade iaf vad jag såg. Så fumlade jag till slut på högtalaren och kunde kommunicera och se olycksplatsen.
Alla sidorutor hade splittrats och samtliga airbags hade lösts ut men jag kunde snabbt se att det bara var en person i bilen. Jag ropade och försökte instinktivt ta kontakt med föraren, men denne svarade inte. Shit! Tog mig snabbt runt bilen till förarsidan för att se i vilken omfattning föraren skadats och hoppades för allt i världen att denne fortfarande var i livet.
Väl vid förardörren fick jag kontakt med mannen som kört. Han började gråta och var naturligtvis chockad. Efter att ha sett otaliga "olycksprogram" på TV tyckte jag att det var rätt prioriterat att försökte få killen att sitta så still han kunde, man vet ju inte om nacke/rygg är skadad. Jag är inte sjukvårdsutbildad men vet att detta är viktigt till "experterna" anlänt. Enda gången jag skulle strunta i det är om bilen brann... men det gjorde inte denna. Hur som helst så var typ det enda jag sa: "Sitt still!" och "Hjälp är på väg.", medan jag också försökte svara på larmoperatörens frågor. Lite för mycket samtidigt och resultatet blev, i mitt tycke, halvhjärtad insats gentemot både den chockade killen och infoförmedling i telefonen.
Men räddningstjänsten kom och det ganska snabbt. Först kom ett mindre utryckningsfordon, jag tror det var en deltidsbrandman från vår lokala station. Jag berättade vad jag sett och frågade om han hade en filt. Jag frös och huttrade ordentligt nu.
Det kom två ambulanser följt av två brandbilar från räddningstjänsten. Ungefär samtidigt anslöt polisen och spärrade av vägen. Jag minns inte riktigt i vilken ordning alla kom men det blev fort mycket folk och det var ett rejält blinkande överallt. Jag stod i bakgrunden med min filt och iakttog arbetet. Frös gjorde jag fortfarande men filten hjälpte en hel del att frysa mindre. Inte helt oväntat fick jag frågan om jag varit med i bilen. Så kom ytterligare en polisbil och för en vänlig polis berättade jag igen vad jag sett och upplevt.
Medan jag pratade med polisen kunde faktiskt föraren själv men med lite assistans (bilen var ju hemskt tillknycklad) ta sig ut ur bilen. Mannen gick själv till ambulansen. En kort stund senare kunde jag åka hem.
Olyckan skedde kl. 20:32-20:33. Det vet jag för mitt samtal till SOS ringdes 20:33. Tjugofem minuter senare, 20:58, körde jag äntligen hem till värmen.
Jag prenumererar inte själv på lokaltidningen men jag fick en skärmdump av notisen av en vän. Det var en lättnad att läsa att det gått bra för mannen.
11 november 2019
Lopprapport
Sådär.
Två och nästan en halv månad senare så är min lopprapport från sommarens maraton i Helsingborg färdigskriven och publicerad.
Två och nästan en halv månad senare så är min lopprapport från sommarens maraton i Helsingborg färdigskriven och publicerad.
2 november 2019
Skanneloppet 2019 - race report
2/11
Försökte få tag på en start till Kullamannen Svart bana. Men efter flertalet misslyckade försök gav jag upp. Men så hittade jag Skanneloppet som går samma dag. Sprang detta 2003. Och då korta banan på 4,x km. Iår valde jag långa på 17,3 km.
Annorlunda startprocedur med 10 startande varje minut och med deltagare från olika klasser.
Jag startade tidigt, redan 10:05. Detta betydde att jag endast hade 49 person framför mig.
Bara lite mentalt knäckande att starta med nio långbenta vältränade män som satte av i 4:00 tempo från start. Men det tog nästan en kilometer före jag blev omsprungen av första bakom mig.
Banan var något kuperad i starten för att sedan övergå i långa evighetsrakor. Det positiva med raksträckorna var att jag kunde se att jag inte låg evighets långt bakom de andra. Nä faktiskt lyckades jag springa om typ fem personer. Fast å andra sidan kändes det som om jag blev omsprungen av typ 50. De långa raksträckorna var ju förresten bra övning inför NYCM om ett år. ;)
Tots dåligt väder var det vackert. Faktiskt så var det perfekt för att springa i. Det blåste nästan ingenting i skogen, vilket var skönt. Inte förrän jag närmade mig mål kände jag att det börjat duggregna.
Konceptet att starta i tiominutsintervaller gör att fältet är utspritt från början, det är aldrig trångt och du slipper kryssa mellan andra deltagare. Å andra sidan så är det svårt att hitta någon jämnstark, någon att följa och som kan dra i lagom tempo. Antingen blir du omsprungen av snabbare löpare (mest troligt i mitt fall) eller så springer du själv om de som är långsammare än du. Allt beror på när du startar.
Försökte få tag på en start till Kullamannen Svart bana. Men efter flertalet misslyckade försök gav jag upp. Men så hittade jag Skanneloppet som går samma dag. Sprang detta 2003. Och då korta banan på 4,x km. Iår valde jag långa på 17,3 km.
Annorlunda startprocedur med 10 startande varje minut och med deltagare från olika klasser.
Jag startade tidigt, redan 10:05. Detta betydde att jag endast hade 49 person framför mig.
Bara lite mentalt knäckande att starta med nio långbenta vältränade män som satte av i 4:00 tempo från start. Men det tog nästan en kilometer före jag blev omsprungen av första bakom mig.
Banan var något kuperad i starten för att sedan övergå i långa evighetsrakor. Det positiva med raksträckorna var att jag kunde se att jag inte låg evighets långt bakom de andra. Nä faktiskt lyckades jag springa om typ fem personer. Fast å andra sidan kändes det som om jag blev omsprungen av typ 50. De långa raksträckorna var ju förresten bra övning inför NYCM om ett år. ;)
Tots dåligt väder var det vackert. Faktiskt så var det perfekt för att springa i. Det blåste nästan ingenting i skogen, vilket var skönt. Inte förrän jag närmade mig mål kände jag att det börjat duggregna.
Konceptet att starta i tiominutsintervaller gör att fältet är utspritt från början, det är aldrig trångt och du slipper kryssa mellan andra deltagare. Å andra sidan så är det svårt att hitta någon jämnstark, någon att följa och som kan dra i lagom tempo. Antingen blir du omsprungen av snabbare löpare (mest troligt i mitt fall) eller så springer du själv om de som är långsammare än du. Allt beror på när du startar.
