Lördag 5/11 -22.
Väder: Morgon: ☀️ 18 °C /64°F
Middag: 🌥️ 20 °C /68 °F
Kväll: 🌙20 °C / 68°F
En ynka dag före loppens lopp, New York City Marathon - dagen D. Loppet jag väntat på i dryga två år på att få åka till och att uppleva (sedan jag bokade mig på resan).
Morgonjogg
Denna morgon var det en decimerad skara på morgonjoggen, inte alls så många som under gårdagen. Mitt resesällskap A.U och E.K var två av de som föll bort. Däremot var min nya bekantskap Nathalie K (N.K.) med. (Lasse Åberg skildrar mao rätt i sin film Sällskapsresan, det blir färre och färre på morgongympan.) N.K och jag har sett varandras namn på facebook i grupper om löpning, där vi båda är medlemmar. Så vi kände till varandra men har däremot aldrig träffats förräns nu.
Även denna morgon joggade vi bort till Central Park. Idag var målet att springa runt Jackie Onassis Reservoir. Några som morgonjoggat flera dagar och redan sprungit runt denna, stannade för yoga.
Fantastisk ... eller vattnet var kanske inte så fantastiskt med tack vare den så fick man fri sikt att se skylinen. På city sighteeingen, jag var på under gårdagen, berättade guiden att när D. Trump satt vid makten ville han fylla reservoaren och göra en driving range för golf av alltihop. Vilken tur att det inte blev verklighet. Det är garanterat finare med reservoar.
Plötsligt, när vi sprang där, slog tanken mig att lilla jag faktiskt sprang i Central Park, Manhattan, New York och det kändes både fantastiskt och naturligt.
På vår joggning tillbaka passerade vi plötsligt Swedish cottage. Ingen annan brydde sig om denna stuga men jag propsade på att iaf komma lite närmare och ta ett foto. Huset importerades från Sverige för världsutställningen i Philadelphia 1876. Det var Sveriges bidrag och visade på typisk byggstil och skolbyggnad. Huset flyttades till Central Park 1877. På 1950-talet var huset basen för en ambulerande marionetteteater. 1973 anpassades så att marionetteteatern skulle bli permanent i huset och har varit det sedan dess. Det är tydligen ett populärt utflyktsmål.
Banbesktning
Banbesiktningen skedde med buss, att se bana till fots var ju hela tanken med resan att göra under morgondagens (söndag) maratonlopp. Jag och mitt resesällskap diskuterade fram och tillbaka om vi skulle vara med eller inte.
Det som talade emot deltagande var att man ju egentligen inte vill veta för mycket av banan man ska springa. Det förtar lite av upplevelsen med loppet. Man vill inte veta vad som kommer. (Det är därför varvningsbanor är så tråkiga.)
Det som talade för deltagande var att det ingick i vår paketresa samt att det nog skulle vara intressant att se hur det såg ut bortom Manhattan. Man får se stora delar av New York som man annars inte rör sig i som turist. Dessutom får man se det alldagliga livet, det som sker utan evenemangsavspärrningar.
Vi bestämde oss för att åka med. :)
Och visst var det intressant att se andra delar av N.Y. och inte bara Manhattan. Den skandinaviska guiden hade byttes mot en amerikansk. Denna var inte lika lätt att lyssna på, dels pga av hur h*n pratade men mest för att ljudsystemet inte funkade särskilt bra. Lite intressant kunde jag dock urskilja under resan, både om lopp och stadsdelar.
Bussen tog oss först via Lincoln Tunnel över till New Jersey. Där åkte vi förbi Newark (flygplatsen) och Elizabeth för att korsa en bro över till New York igen (ej Manhattan), för då hamnade vi på ön Staten Island. Vi korsade ön för att komma till brofästet på Verazzano-Narrows bridge.
Loppet har fem broar (detta visste jag redan, för broar fascinerar mig). I ordning som vi springer över dem; Verrazzano-Narrows Bridge. Pulaski Bridge, Ed Koch Queensboro Bridge, Willis Avenue Bridge och sist Madison Avenue Bridge.
Det var häftigt och mäktigt att åka över Verrazzano-Narrows bron med dess höga pyloner och tänk, vi har fått turen att starta vid brofästet och springa uppepå bron.
Bussturen följde i stort bansträckningen. På några ställen var det enkelriktat eller på annat sätt svårt och det var helt enkelt inte möjligt att köra där.
Efter Staten Island kom vi över till Brooklyn. Det kändes typiskt amerikanskt på något sätt, ända tills vi kom till Williamsburg. I Willamsburg bor judisk-ortodoxa. De är helt klart ortodoxa vad beträffar ders sätt att klä sig. I övrigt är de säkert jättenyfikna på oss löpare, guiden sa dock att de inte kommer att visa det. Detta på grund av sin religiösa tro.
Så småningom åkte vi över Pulaski bridge. Här är mitten av loppet. Vid brons början passerar vi 21,1 km. På andra sidan bron är Queens. Queens är den stadsdel (borough) i New York med flest invånare. Här spelas också många filmer in.
Fick en liten skymt av Brooklyn bridge, som jag trots tre besök i New York inte sett i sin helhet eller gått på. (Måste planeras in om det blir något mer besök.)
Busstur "i slutet av" Brooklyn där vi också åker över Pulaski Bridge över till Queens.
(Ed Koch) Queensboro bridge förbinder Queens med Manhattan. Nedanför bron ligger First Avenue. Här kan man uppleva publikled med sex personers djup. Det sägs att ljudnivån på publiken där under NYCM uppgår i XX dB.
Bussen körde oss upp längs 1st Avenue ända upp till nästa bro, Willis Avenue Bridge. Här kommer man över till stadsdelen Bronx. Bronx kändes spontant inte som ett ställe för turister även om det såg fint och städat ut.
Harlem har inte heller något ryckte om sig att vara "turistvänligt". Tur att vi kommer passera här under ordnade former.
Efter Harlem är det lätt att tro att man kommit till Central Park, men det är fel för först kommer en annan liten park. Sen är det "bara" att ta sig an Fifth Avenue och segla in i Central Park och slutböjen. Bussen körde oss dock runt parken istf igenom, eftersom man normalt inte får köra där inne, och lämnade av oss på södra delen av parken/Columbus Circus.
Medan vi åkte runt samt lyssnade på guiden fick vi ett liten frågesport (aka quiz) att göra i bussen. Jag hade svaret på många frågor i min resedagbok, svaret på några kunde jag sedan tidigare och några chansade jag på. Utslagsfrågan handlade om vilka maraton som ingår i Abbott World Marathon Majors-serien. Jag lämnade in mitt papper och tänkte inte på det något mer, jag brukar aldrig vinna.
Efter en stund gick de igenom svaren på frågorna och jag räknade snabbt ut att jag i alla fall inte hade alla rätt. Men det visade sig visst att det inte var någon annan som hade heller. Hur det kom sig så var det visst jag som hade flest rätt och jag vann 1:a pris i min buss. Fick ett presentkort på en ganska stor summa i pris, att utnyttja på Springtime träningresa i Portugal*. Kul!
Väldigt intressant att se vardagslivet även om vi inte stannade någonstans. Lite andra fakta guiden gav oss:
- Löpare som springer utan nummerlapp kallas Bandits.
- Alla stadsdelar (boroughs) välkomnar en på sitt vis och "man ska verkligen känna sig välkommen ".
- Överdragskläderna och 12 ton mat doneras efter loppet.
Turistande
När banbesiktning var klar blev vi avsläppta vid Columbus Circus. Där passade vi på att åka upp i en skyskrapa för att se på utsikten. Alltid lika häftigt, även om jag varit högt uppe i skyskrapor tidigare.
Efter utsiktstittandet hade vi lite olika intressen. Jag minns inte riktigt vad mitt resesällskap ville se/göra men vi gick i riktning mot hotellet. Jag ville till Queens och titta på USTA Billie Jean King National Tennis Center/Arthur Ashe Stadium. Egentligen ville jag gå deras rundtur på området. Jag mailade redan hemifrån (Sverige) och frågade när den var. Tyvärr var den samma tid som den city sightseeing jag redan hade betalat för. Jag får se till att resa tillbaka till New York helt enkelt.
Jag hade dock frågat och halvt bestämt med min nya bekantskap, Nathalie (N.K), att vi skulle åka dit tillsammans. Så jag sökte kontakt med henne (vi åkte banbesiktning i olika bussar). Hon satt då på ett kafé och uppdaterade världen mha gratis kafé-wifi. Hon var fortsatt positiv till att åka med mig. Trevlig bekantskap som vill åka och titta på tennisbanor trots att hon inte alls är intresserad av tennis. Köpte mig en bagel och gick till kaféet för att sammanstråla.
Så jag tog med mig N.K. till Queens för att titta på en tennisarena samt Unisphere. Gemensamt listade vi ut vilken tunnelbana vi skulle ta och så tittade vi lite på vad mer man kunde se, förutom tennisarenan och Unisphere. Då kom jag på att guiden under gårdagen hade tipsat om Panorama. Jag hade ingen aning om vad det var så det skulle vi minsann kolla upp.
Tunnelbanan var enkel att manövrera. Sedan hade jag ju N.K med mig som hade rutin på tunnelbaneåkande eftersom hon varit på plats några dagar före jag anlände. Att byta linje gick också enkelt och utan missöden ... den gången. (Läsa till slutet av inlägget om du är nyfiken på vad jag menar.)
Väl framme vid arenan gick vi runt i parken (Flushing Meadows Corona Park) och hittade till en reception till själva tennisområdet. Jag visste redan på förhand att jag inte skulle få komma in på området, men frågade lite snällt ändå om det fanns möjlighet till det. Men eftersom vi inte skulle spela/träna så var det inte möjligt. Tog en lov in i shopen för att se om det iaf fanns lite merchandise till försäljning. Det var väldigt sparsmakat utbud, men jag köpte mig en vattentermos och efter mycket om och men (försökte nå dottern på messenger) en lila tenniskjol till enbart mig själv.
Sedan traskade vi vidare för att ta en närmare titt på Unisphere. Fontänen var inte igång men sfären var ändå stor och mäktig. På avstånd såg vi de konstiga "tornen" som finns med i filmen Men in Black.
Så såg vi ett intresssant hus som visade sig vara Queens Museum of Art, kan man tänka sig. Det var ju här Panorama skulle vara. De höll nästan på att stänga men var vi snabba så kunde vi gå in och titta ändå. Vi behövde inte betala entréavgift för det heller. :)
Panorama är en modell av New York. Den byggdes för världsutställningen 1964-65. Dygnet skiftade i lagom takt från soluppgång till skymning, så man kunde se N.Y. både under dagen och natten med små lampor. På museumets hemsida kan jag läsa att den är byggd i skala 1:1200. (1 inch=100 feet.) Alla stadens 895.000 byggnader (de byggda före 1992**) finns med liksom alla gator, parker och broar (ca 100 st).
De hade också ett litet litet flygplan som startade och landade på LaGuardia. En anställd sa till oss att det var samma lilla plan sedan modellen bygdes på 60-talet.
Flygplanet är VÄLDIGT litet, men om man tittar noga så kanske man ser en yttepytteplutt som rör sig som ett "V". Från vänster diagonalt ner i flygplatsen (LaGuardia). Sedan lyfter ett nytt diagonalt upp mot höger.
Avslutade vår utflykt med att gå runt arenaområdet närmast Arthur Ashe Stadium. Det var häftig att se även utifrån. Jag hade ju ritat av den i min bok, så jag har sett många bilder på exteriören. Spännande att se det i verkligheten.
Solen lyste vackert på byggnaden medan resten av området var i skugga. Fint med far och son som spelar i förgrunden.
Så begav vi oss till tunnelbanan för att ta oss tillbaka till hotellet. Bytet på Manhattan gick hur smidigt som helst, men senare blev det lite knasigt. Vet inte hur det kunde hända.
Vi åkte helt sonika för långt och hamnade på 86:e gatan. (Vi skulle till 72:a.) Vi gick dessutom av på en station där man inte kunde byta tåg och åka tillbaka. Det enda man kunde göra var att gå ut ur spärrarna och upp på gatan. Sett med lite perspektiv skulle vi tagit nästa tåg längre fel(bort) till en station man kunde byta och åka tillbaka med. Det gjorde vi, som du kanske förstår, inte. Det var väldigt dumt av oss att gå ut genom spärren eftersom jag bara hade enkelbiljett, vilket vi inte alls tänkte på förrän jag försökte gå igenom nya spärren för att ta tåget tillbaka. N.K hade veckokort så för henne var det lugnt, hon kom igenom enkelt. Hur det kom sig så fanns det iaf en spärrvakt i biljettluckan. Jag visade min biljett och försökte förklara problemet. Jag vet inte om hon fattade men hon såg iaf att min vän var på andra sidan spärren och inte jag. Det slutade med att hon öppnade sidogrinden åt mig att passera genom. Sedan kunde vi åka tillbaka till gatan och stationen vi från början hade planerat att gå av vid, dvs W72 nd. Hemresan blev med andra ord mer spännande än vi tänkt.
Tillbaka på hotellet gällde det att preppa allt för morgondagen, dagen med stort D - New York City Marathon. Inte läge att glömma något eller ta med sig saker som inte skulle med. (Ingen drop-bag.) Det svåraste var nog att lägga sig i tid och inte allt för sent.
Vi hade dock lite hjälp av tiden och det faktum att det skulle bli normaltid (vintertid) igen. Klockan skulle vridas tillbaka en timme denna natt. Hurra! En extra timme till oss. Det som var lite unikt för oss européer var att vi hemma i Europa redan hade justerat till normaltid och snurrat klockor. Nu fick vi alltså upplev det två gånger samma höst.
*Tyvärr brann priset inne. Inte på grund av att jag glömde bort mitt presentkort utan för att datumen för de resor som gick att välja mellan inte passade mig och att familjen (läs: maken) var skeptisk. Lite synd. Men det var kul att jag vann.
**Modellen uppdaterades 1992 i och med att museumet skulle vara stängt för en stor renovering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar