Del två av fyra i STHLM Challenge - STHLM 10.
Hur skulle jag ta mig an detta loppet?
Huvudet ville springa fort och få en bra tid.
Erfarenheter de senaste veckorna sa till mig: Ta det lugnt!
Det som komma skall sa: Ta det j*vligt lugnt för f-n.
Efter fin skolavslutning med skönsång och jordgubbar packade V.K. och jag in oss i bilen och drog norrut mot huvudstaden. Jag hade varit förutseende och kollat upp potentiella parkeringsplatser men när vi kom fram föll det sig så enkelt att vi kunde parkera i anslutning till Rålambshovsparken där start och mål för loppet var. Mycket smidigt. Det var inte lika smidigt att betala parkeringsbiljetten när alla automater i närheten krånglade. Efter två telefonsamtal så fick jag till slut stå gratis den ynka timmen som återstod av betaltiden.
Det var en härlig stämning i "Rålis", många löpentusiaster men även annat löst folk som hade en trevlig kväll i parken. Vi hämtade nummerlapp och t-shirt samt gjorde det obligatoriska toabesöket. Vi har fortfarande otroligt bra tajming jag och V.K, vi behöver sällan stå i längre kö till nummerlappar och toa.
Jag försökte intala mig själv att springa långsamt med tanke på de senaste veckornas bravader och att jag fortfarande inte är helt läkt och sover dåligt, men framförallt för att jag imorgon ska cykla runt Vättern. Före loppet var jag förbannat trött. Gäspade så stort och länge att jag trodde fåglarna skulle bygga bo i munnen. Att jag blir trött av många intryck och mycket stimuli, det har jag nog skrivit om tidigare. Skolavslutning och bilfärd satte sina tydliga spår. Men jag var så löpsugen. Det är inget nytt att hjärnan mår bra av motion det finns forskning på att det är läkande för hjärnan, så springa skulle jag.
Att tänka att man ska springa långsamt och spara på sig är en sak. Att verkligen göra det är en helt annan sak. Mina erfarenheter av att ta det lugnt i loppsammanhang... inte så framgångsrika. Jag ställde mig längst bak i startledet i alla fall.
Så gick starten och en rosa flod av löpare gav sig iväg. Mycket riktigt, det var svårt att springa långsamt när resten av fältet flög iväg. Benen gick av sig själv. Det kändes bra.
Senaste mötet med Norr Mälarstrand var långsamt och smärtfullt, men inte denna gång. Nu var det lätt och snabbt. Det är trevligt att få ett bra minne från denna del av staden. När jag passerade stadshuset kom jag på att jag skulle njuta lite av omgivningarna också. Det gick inte så bra. Jag sneglade upp på husen lite grann men jag var mer fokuserad på att springa snabbt. Jag tror att det var vackert, för Stockholm brukar vara vacker i solsken, men jag hann faktiskt inte njuta av utsikten. För ju längre jag sprang desto mer prestationsinriktad blev jag.
Längs Söder Mälarstrand flöt det på bra. Hade häng på en kille framför och höll ett bra tempo. Här minns jag att jag hann njuta av utsikten lite. Men så hände något när vi kom till Långholmen, jag träffade på väggen. Strax före 6 km, typiskt. Jag försökte gneta mig igenom men när Högalidsgatan kom med sin branta stigning mot Västerbron blev det för mycket. Jag gick.
När jag gick där i uppförsbacken tänkte jag att den där Västerbron ska jag minsann ha revansch på. Den var inte lätt att springa uppför på maran efter 34 km och inte så lätt nu heller efter 7 km i högt tempo, men jag skulle minsann göra det. Var hade jag mitt saknade pannben? Jag sa till mig själv på skarpen (i sann Pippi-stil) att springa hela bron. Hur långsamt jag än sprang så skulle det iaf inte vara så långsamt att det var gångtempo. Kan se på min klockdata att jag höll ett tempo på precis under 6 min/km uppför bron och runt 5 min/km nedför. Seger! Jag fick min revansch på den där bron.
Nu var det två ynka kilometer kvar. En "omväg" runt... vad området nu kan heta... och sedan tillbaka till "Rålis". Jag ville gärna i mål under 55 min. Tyvärr lyckades jag inte riktigt med det, för det var lite tungt på slutet. Orkade inte lägga in en slutspurt, men jag är ändå nöjd med min insats.
Efter målgång tog jag emot medalj och folkets jubel... nåja, medalj i alla fall. Sedan hämtade jag mina överdrag och blippade in i appen Raceone för att se hur långt V.K. hade hunnit. Jag hann med några peppande meddelanden före hon dök upp på slutrakan. Sen sprang jag bredvid och peppade ända in i mål.
Vid det här laget var den där bedövande tröttheten, jag hade före start, som bortblåst. Ännu en gång bevis på att träning motverkar min fatigue. (Lite snabbt sökande på internet och jag ser att jag inte är ensam om det.) Löpning är bra för hjärnan v.s.b.
Eftersom vi anmält oss till hela STHLM Challenge ingick det mat efter loppet. Efter detta lopp bjöds på grilltallrik. Det var riktigt gott där i sommarkvällen. Vi blev dock inte riktigt mätta men det löste sig snabbare än vi kunde ana. Ett företag, vars anställda hade sprungit, höll på att packa ihop sina grejer och då hade de fått munkar och dryck över. Det delade de ut till de som var närmast vilket råkade var vi. En munk på maten och vi var proppmätta. Tack så mycket.
Sedan körde vi hem. Vi var hemma ganska sent, en bra bit efter midnatt, och då hade vi inte ens duschat. Så det blev en snabbdusch och direkt i säng. Jag behövde varenda minuts sömn för på fredagkvällen är det dags för Vätternrundan. Natten mellan fredag och lördag blir det inget sova.
Nästa lopp: 16/6 (i morgon) Vätternrundan, 300 km (cykel)
Nästa lopp i STHLM Challenge: 12/8 STHLM Urban Trail
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar