Blodomloppet i Linköping 2019 - race report

Jag är tacksam för att Blodomloppet iår inte låg samma vecka som Stockholm Marathon. Detta gjorde att jag inte behövde hålla igen på löpningen utan kunde ta detta som ett bra träningspass just inför maran.

Solen sken och alla var glada. Jag tog mig till startområdet, satte mig ner och väntade på uppvärmning och start. I startfållan träffade jag mina löparvänner från TNT, Sara och Leif. Vi stod och pratade lite och hade det allmänt trevligt. Så kom det ett SMS. Det var en reporter från den stora lokaltidningen i länet. Hon undrade om det stämde att jag hade sprungit alla lopp sedan starten 1997 och ville gärna intervjua mig. Oj, nu fick jag annat att tänka på än starten. Nåja, jag svarade att jag kontaktar henne efter loppet eftersom jag skulle starta om bara fem minuter. Tokigt men hedrande att de kontaktade mig.

Starten gick och det är alltid trångt i starten av detta lopp. Fråga mig inte varför de gör så. De hoppas väl att fältet ska sprida sig efter passagen men det blir mest en propp i en flaskhals... det brukar nämligen vara trångt efter också. Fältet brukar sprida sig först vid 2-3 kilometer. Men, men, det är bara att gilla läget, lika för alla utom eliten.

Har inte så mycket att säga om loppet mer än att det kändes bra att springa. Hade mentala svackor vid 5 km samt vid knappa 7 km. Tog mig sedermera samman och sprang i mål trots trängseln när femkilometersbanan och tiokilometersbanan förenades i stan. Det positiva är i alla fall att jag får en egoboost och ny energi av att se att jag springer snabbare än de, trots att jag redan sprungit 8 km och de bara 3 km. Tiden på 56:17 hade ju gärna fått vara lite bättre men jag är ändå nöjd.

Nästa lopp: 1/6, Asics Stockholm Marathon, 42,2 km.

Göteborgsvarvet 2019 - race report

Inför
Jag har under vintern sprungit mer än jag gjort tidigare år. Tyvärr har diverse sjukdomar som vanligt gjort sitt bästa för att motverka min allmänna form. Alldeles försent insåg jag att jag borde träna mer intervaller. Men för att inte vara allt för negativ, jag är ju i ganska bra form trots allt. Men något personligt rekord visste jag att jag inte hade formen för.

Jag har, på gott och ont, haft tankarna på andra saker de senaste veckorna, varför känslan när det nu var dagen före Varvet var "Va! Är det redan dags för Varvet?!"

Vi kom iväg lite sent på fredagen och matstopp med det bidrog att det blev lite stressigt till mässan. Vi var aldrig i tidsnöd men det hade varit trevligt med mer tid. Jag visste precis vad jag var ute efter och behövde komplettera med på mässan, förutom att hämta nummerlappen.

Årets tröja trycktes "on demand", dvs först skulle man välja tröja och sedan stå i kö till tröjtryckningen. Det är ju smart för säljarna då det inte blir massor med årströjor kvar i lagret. Dessvärre orkade jag på grund av massa omständigheter inte stå i kö, än mindre ta beslut om vilket tryck jag skulle ha. (Det fanns tre att välja mellan.) Så iår på mitt tioårsjubileum blev det ingen t-shirt. Fast det kanske var lika bra för min byrålåda här hemma svämmar över av lopptröjor vid det här laget.

Race day
Sov gott, men som alltid är jag inte utvilad när jag vaknat. Det är numera en livsstil och energibristen är något jag får lösa under dagen. Gjorde inget speciellt i väntan på att åka till startområdet på Slottsskogsvallen.

Men så fick jag ett SMS från Å.W. att hon också ska springa Varvet. Jag blev jätteglad, hade inte räknat med att hon skulle var med... eller så hade jag glömt bort det. Hon frågade vilken startgrupp jag skulle startar i. Det visade sig att hon, gasellen, med pb på 1:40 som springer bra mycket snabbare än jag, startar 30 min efter(!) mig. Jag skriver att hon måste säga hej när hon springer om mig och gissar att det blir vid Nordstan. Men vi insåg att det fanns tid att ses före start och då bestämde vi att höras väl på plats.

Hinner jogga igång och flaxa lite med armar och ben vid uppvärmningen sedan plingade telefonen och Å.W. meddelar att hon var vid väskinlämningen. Jag begav mig genast dit, det var ändå dags att lämna mina egna grejer. Så stod vi och pratade och tog lite foton och tiden gick ruskigt snabbt. Helt plötsligt var det ju dags för start. Jag själv blev lite sen till min startgrupp och fick kryssa mig fram, men jag hittade den lagom i tid till att de gick framåt mot startplatsen. Otroligt att jag inte hamnade längst bak i gruppen.

Loppet
Stod i startfållan utan några särskilda tankar. Rättade till kläder och utrustning och stod och småtrampade medan de flesta runt omkring mig studsade med i uppvärmningen. Så gick startskottet och fältet trippade iväg. Jag höll en låg profil i mitten av vägen. High Five:ade både Rasmus aka Skyltmannen och hans sambo Therese som stod före Säldammsbacken. Fast i backen tog jag spåret till vänster. Mina små steg var snabbare än de andras. Och jag vet att när backen väl vänder och går nerför så orkar iaf jag inte bromsa. Det kändes lätt de första fem kilometerna. Valde dock att gå i knixen upp till Älvsborgsbron, men väl uppe på bron sprang jag. Härlig nerförslöpning och faktiskt mindre parerande för andra än vad jag minns från tidigare år.

Jag drack lite vatten och lät benen göra vad de skulle. Vid Eriksberg spanade jag lite extra efter en person jag visste skulle stå dr och dela ut öl (alkoholfri). Fast jag hade egentligen ingen aning hur hon såg ut. Jag ropade hennes namn för att få respons men jag måste varit helt inne i någon annan tanke för jag hörde inget svar. Senare visade det sig att jag nästan nuddat henne. Hon sträckte fram en öl men jag tog den inte utan bara "susade" förbi. Hon hade iaf sett mig. :)

Det är tämligen lätt löpning på Hisingen men jag blir likförbannat trött. Jag har ovanan att springa över min förmåga. Detta resulterar nästan alltid i att jag kroknar strax efter elva kilometer. Så ock detta lopp. Min dumma hjärna övertalade mig att gå några gånger.

Men så kommer den där Götaälvbron. Förra året hade jag satt som delmål att springa uppför hela bron, vilket jag också faktiskt gjorde. Iår skulle jag minsann inte var sämre. Nu jäklar skulle den där bron forceras, kanske inte med ett leende men med beslutsamhet. Det krävdes några mentala pepp på vägen men jag fixade den faktiskt iår också. Vid vätskekontrollen efter snurren var det dags för extra energi. Iår hade jag med mig min egen energiboost. Jag har nämligen slutat dricka sportdrycken för jag tror att det finns något i den som gör att mitt gomsegel svullnar upp. I alla fall har jag de senaste loppen känt av det, men när jag inte dricker den är gomseglet normalt. Därför dricker jag bara sportdrycken i slutet av loppet när det inte är så långt kvar att springa.

Lunkade upp för Avenyn men orken att springa hela fanns inte iår heller. Ett annat år då jag lärt mig att disponera mina krafter bättre lär jag orka. Det var ändå trevligt att titta på folk som tittar på folk. Det är verkligen en folkfest i hela stan. När jag rundat Poseidon gick det lättare att springa igen. Jag spanade på de mötande löparna för att se om jag såg Å.W. hon borde vara ikapp mig snart tyckte jag. Men jag såg henne inte. Vasagatan var inget problem men Linnégatan med sitt svaga motlut fick mig att resignera. Trots att det var ganska varmt (17 grader) och jag hade sprungit 19 km så hade jag inte sprungit genom en enda dusch, men när det var en fjuttig kilometer kvar passade jag på. Jag tror minsann att det var den sista duschen före målet.

Sedan var det bara upploppet kvar och det kändes mycket bra. Ännu en gång hade jag klarat Göteborgsvarvet utan några missöden. Min tionde varvetmedalj var ett faktum. När jag som bäst stod i målet och ömsom fipplade med elektroniken (aka mobilen) och ömsom fick skön vattenspray i ansiktet fick jag av en tillfällighet syn på Å.W., för visst var det väl hon? Ja visst var det hon alltid. Helt otroligt att vi kommer i mål samtidigt. Vi står och diskuterar om hon sprungit om mig och i sådant fall var? Men efter en del efterforskning och jämförelse av tider och klockslag visar det sig att Å.W. faktiskt aldrig sprang om mig, inte ens på upploppet. Det skiljde fjuttiga 36 sekunder mellan våra målgångar. (Ja, i tid skiljer det ju mer iom att hon startade runt 30 min efter mig.)

Så kul att vi kunde ta medaljfoto ihop. Det hade vi inte planerat när vi före loppet bestämde att ses vid väskorna efter loppet.

Hur gick det då tidsmässigt. Nja, jag sprang in på dryga halvminuten snabbare än 2018, 2:18:00. Om jag lyckas eliminera några kilo så tror jag att tiden kommer att bli snabbare. Det är dock svårt för #jagspringerförattjagälskarkakor och chips.

Nästa lopp: 23/5, Blodomloppet, 10 km.

Väderväxling

Imorgon är det Göteborgsvarvet. Jag har bevakat diverse vädersidor för att försöka lista ut vad det blir för väderlek. Det har ju som bekant varit kallt ett tag. Nu de senaste dagarna har det tack och lov blivit varmare.

Jag vet att man inte kan förutspå väder särskilt lång tid i förväg, så ock i det här fallet. Det har varit mycket skiftande men jag tycker att det är på väg åt rätt håll. Idealiskt löpväder för mig är runt 20 grader och ingen vind, solen får gärna lysa också.

Jag är intresserad av vädret i Göteborg 18:e maj kl 14-18. Såhär har väderprognosen på yr.no skiftat i veckan:

Först regn och ganska blåsigt...

Sen lite mindre regn men något mer vind...

Och så försvann solglimtarna...

Så tilltog regnet något medan vinden minskade... (hittills har de följt varandra fast omvänt)...

Några timmar senare... uppehåll...

Nu äntligen har väderprognosen stabiliserats och det är så nära att prognosen faktiskt är ganska säker och pålitlig...

 Ser idealiskt ut, bara solen som saknas...

Vädret är det enda vi inte kan styra över så det är bara att gilla läget men det som blir. Jag hoppas vi slipper regn det blir både behagligare och enklare då.

Vårruset Linköping 2019 - race report

Så var det dags för årets Vårruset i vår stad. Det är andra året det arrangeras i Linköping och andra året jag springer med dottern. Genom åren har jag själv sprungit Vårruset på ett flertal orter; Malmö, Norrköping och Örebro om jag minns rätt.

Jag ser det som ett ypperligt tillfälle att göra en mamma-dotter grej då båda gillar idrott. Jag hade ju frågat henne om hon ville förstås. Jag tvingar inte barnen till sådana här saker men jag vill gärna att de ser idrott som en bra grej. Att det är hälsosamt för kroppen och faktiskt kan vara en social tillställning.

Vädret var fantastiskt och äntligen är värmen tillbaka. Solen sken, inte ett moln på himlen och alla var hjärtligt glada. På väg till startområdet frågade dottern om vi var med i tidtagningsklassen. Då blev jag lite osäker på om jag anmält oss till rätt klass. Fem kilometer är ju ganska långt för en nioåring. Fun Run utan "tävlingsinslag" hade kanske varit mer pedagogiskt!? Jag sa att vi var med i tidtagning. Responsen blev positiv. Hon ville verkligen ha tidtagning. Det var en lättnad såklart.

Vi strosade omkring på startområdet och fick plättar, frukt och kolsyrat vatten av en sponsor. Hos en annan sponsor testade vi vår spänst. Dottern var böjlig som ett måttband och jag som en tumstock. Ingen överraskning, gymnast vs. fotbollsspelare liksom.

Så blev det dags för uppvärmning och när vi stod där i startfållan blev vi intervjuade av Isa Sylvan från Sverige Springer. Lite överraskande och nervöst, det är ett av få program jag följer och gärna tittar på. Intervjun gick väl sådär om jag får säga det. Jag svarade nog på frågorna men svävade också iväg med oväsentligheter. Jag hade svårt att höra vad hon sa i den ljudmatta som var samtidigt som min hjärna processar information mycket långsammare än jag vill. Förhoppningsvis gjorde jag inte bort mig så mycket. På tisdag vet vi. 🙈

När starten gick sprintade dottern fullkomligen iväg. Jag sa att skulle hon springa så fort så får hon springa utan mig. Då saktade hon ner sitt 4:40-tempot till ett betydligt behagligare. I detta lopp var det dottern som bestämde farten. Efter knappt en kilometer insåg hon att det gått för fort och hon kroknade. (Äpplet faller inte långt från trädet sägs det. 🙄 ) Dock så kämpade hon tappert vidare. Men när det började göra ont i vristerna saktade vi ner tempot rejält. Men hon gick inte allt för länge utan stretade på. Jag sa flera gånger att det är okej att gå lm9man måste. Men det ville hon inte.

Vid tre kilometer var det tungt. Hon hade mer ont och ville väl egentligen inte gå men jag övertalade henne till det. Jag vet inte, men hon kanske tror att jag springer hela tiden när jag springer långlopp. Och det är helt fel, det gör jag verkligen inte. Ju längre lopp desto fler gångpauser. Därför var det sunt av henne att gå. Men efter att vi träffat på Isa Sylvan igen och blivit filmade igen och vi närmade oss mål peppade jag henne att försöka springa. Och det gjorde hon. Det blev en grym spurt i mål som  speakern uppmärksammade. Det blev ingen hjulning som hon pratat om men vem bryr sig om hjulningar när man just klarat springa en halv mil?!

Världens grymmaste tjej sprang hela fem kilometer. Jag är så imponerad. Speciellt som att hon inte tränar löpning eller friidrott. Hon var riktigt trött när hon kom i mål. Jag själv  hade i princip joggat runt och var inte så trött.

Vi satte oss i bilens bagageutrymme i lä från vinden. Där satt vi och chillade medan kvällssolen sänkte sig. Riktigt mysigt, bara hon och jag. När vi bytt till torra tröjor åkte vi och åt på tjejens favoritställe. Det var hon riktigt förtjänt av.

Tid: 33:09

Nästa lopp: 18/5, Göteborgsvarvet, 21,1 km.

Hålligångrunda

Jag skulle bara ta en kort tur, typ 3 km, i långsam fart för att hålla igång löparkänslan. Övervann min trötthet och gav mig ut. Det kändes jättebra och allt flöt på. De sex kilometrarna kändes inte långa och inte gick det onormalt långsamt heller, snarare lite kvickare än jag borde. Dessutom blev det negativ split vilket jag typ aldrig brukar orka. Kroppen var inte trött och helt slut när jag var färdig. Det finns hopp om Varvet i helgen. Inte så att jag kommer göra personbästatid utan för att det kommer bli en trevlig upplevelse.

Jag lärde mig dock att det inte går att byta ut eftermiddagsluren mot löprunda. Till en början var jag alert men jag somnade gott sen, bara lite senare än vanligt.

Rosenkällaloppet 2019 - race report

Idag sprang jag lite spontant Rosenkällaloppet. Eftersom både halvmara och mara väntar valde jag såklart 10 km. Vädret var som det varit de senaste två veckorna, kallt och blåsigt med inslag av regn. Tolv grader var det visst och 7 m/s.

Trots att jag hållt igång någorlunda bra under våren och faktiskt också plågat mig med intervallträning är jag i dålig form.

Okej, att ställa sig på startlinjen med träningsvärk i låren är inte optimalt, det provade jag bl a på förra årets Göteborgsvarvet. Men gjort är gjort och detta var iaf inte för mig ett seriösare lopp, mer ett lopp att testa formen. Det är skillnad på att springa på egen hand och springa lopp.

Men som sagt, formen är dålig, jag kroknade redan efter 2,5 km. Som så många gånger förr sprang jag för fort för min egen kapacitet. När ska jag lära mig? Men så vid 4 km kom jag in i andra andningen. Troligen var det väl nedförslut. ;)

Så när 5 km och 10 km förenades sprang vi genom en kohage...med kor i. Nu står ni still där! sa jag bestämt, för jag har lite skräck för svenska kor. Jag litar inte alls på dem. Jag klarade mig helskinnad, korna hade vänligheten att stå still medan jag passerade någon meter ifrån dem. När jag sprang över färisten ut ur hagen sneglade jag bakåt och upptäckte att korna då kom skumpande efter några andra. Skönt att jag hade hunnit ut ur hagen.

Gick massa gånger. Fotbollsspelaren i mig lever kvar...Är ju uppvuxen med att springa, ruscha, stanna, ruscha, stanna, springa osv. som man gör på fotbollsplan. Nu blev det dock bara springa, gå, springa, gå om vartannat. Men jag tog mig i mål under timmen. Hade ju hoppats på bättre tid iom att jag ju tränat en del sedan varvetmilenloppen, men men jag tränar nog på fel sätt.

Det lär inte bli något personliga banrekord på Göteborgsvarvet iår. Men jag ska iaf ha roligt och inkassera min tionde medalj. :) Och det blir ett bra långpass inför Stockholm Marathon.

Nästa lopp: 16/5, Vårruset, 5 km, med dottern.

Omvänt

I april var det sommarvärme, varmt och soligt. Nu i maj är det aprilväder, kallt, blåsigt och en och annan hagelskur. Normalt sett brukar vädret vara det omvända.