Trevlig Halloween alla löparvänner samt alla som inte springer!
30 oktober 2019
Halloween 2019.
Det tog åtskilliga timmar att göra den och jag blev ganska nöjd med resultatet. En Jack O'lantern/ pumpalykta i löpningens tecken.
Trevlig Halloween alla löparvänner samt alla som inte springer!
Trevlig Halloween alla löparvänner samt alla som inte springer!
27 oktober 2019
Kolmårdsrundans Hösttrail 2019 - race report
27/10
Förra året var första gången för detta loppet Då var det fantastisk väder.
Förra året och jag dit ensam och kände egentligen inte en enda människa i dessa kretsar. Det var annorlunda i år, för förra hösten började jag springa med Team NordicTrail. Genom TNT har jag lärt känna massor nya löparvänner och några av de var också med på loppet idag.
Vädret iår var inte lika vackert som 2018. Det hade regnat och arrangören rekommenderade ståldubb. Några sådana har jag inte så det fick bli mina vanliga trailskor.
När jag lämnade hemmet vard det grått, mulet och duggregnade. Vartefter jag närmade mig Kvarsebo så regnade det mer och mer.
När jag hämtade min nummerlapp och insåg jag att jag inte fått med min vindjacka utan bara vinterjackan. Skit händer. Jag kommer inte frysa iaf.
Träffade min vän Dennis från TNT före start och stod och småpratade. Ingen av oss hade andra målsättningar än att ta oss runt. Så gick starten för eliten, jag som inte lyssnat på infospeakern tänkte att nu gick starten men så var det inte. Jag vände kvickt och ställde mig bland likasinnade motionärer.
Första kilometern var tung, men efter 1,5 km kom jag in i andra andningen.
Banan var betydligt halare och lerigare iår. Efter XC-race så sa erfarenheten att jag skulle knyta skorna ordentligt, så det gjorde jag. Men hur det kom sig så tvingades jag stanna två gånger för att knyta om samma sko (1,86 km och 3,13km).
I en gyttjepöl kände jag suget och att leran ville behålla min sko. Tack och lov tappade jag den inte.
Följde två tjejer från Stockholm rätt länge för vi höll samma tempo. Nästan så de var lite snabbare än jag och att jag försökte hålla jämna steg. Men så kom nedförslöpning och där är jag stark och då passade det bra att ta sig förbi. Detta var strax före vattenkontrollen. Sen såg jag inte de tjejerna mer, trots att jag stannade och fotade på ett par ställen.
Om jag förra året fick hjälp att inte springa fel så var det iår jag som hjälpte andra. En kille sprang ikapp och förbi men iom att han irrade vid två ställen hann jag ikapp honom igen.
Blev ett snabbstopp uppe på "klinten"!!!??? för att ta ett foto. Nu har det blivit tradition.
Någonstans runt 8 km, på ett stenigt parti, fastnade jag med ena foten och snubblade. Tur i oturen föll jag i den mjuka mossan bredvid isället för på stenarna.
Efter sista branta stigningen runt 8 km var det enkel löpning kvar. Jag peppade de framför mig sedan ökade jag tempot och sprang om, nu var det ju bara en kilometer kvar. Sista biten är ju dessutom nerför vetja (förutom målsvängen).
När jag tog ut mina sista krafter på arenan, jag hade ju lite krafter kvar, så fick jag härlig pepp av en annan TNTare i gruppen.
Medalj. Kolla statusen på Dennis på Raceone. Han skulle minsann också peppas in i mål. Sen blev det löksoppa och då kom solen fram och värmde oss. Tyvärr försvann solen igen och då fick duschen värma mig. Jag tyckte inte att soppan var så god så efter tvagning kompletterade jag med en korv.
Tid: 1:16:56. Fyra sekunder snabbare än förra året. Iår inga felspringningar men stopp för skosnörknytning och fotografering.
Förra året var första gången för detta loppet Då var det fantastisk väder.
Förra året och jag dit ensam och kände egentligen inte en enda människa i dessa kretsar. Det var annorlunda i år, för förra hösten började jag springa med Team NordicTrail. Genom TNT har jag lärt känna massor nya löparvänner och några av de var också med på loppet idag.
Vädret iår var inte lika vackert som 2018. Det hade regnat och arrangören rekommenderade ståldubb. Några sådana har jag inte så det fick bli mina vanliga trailskor.
När jag lämnade hemmet vard det grått, mulet och duggregnade. Vartefter jag närmade mig Kvarsebo så regnade det mer och mer.
När jag hämtade min nummerlapp och insåg jag att jag inte fått med min vindjacka utan bara vinterjackan. Skit händer. Jag kommer inte frysa iaf.
Träffade min vän Dennis från TNT före start och stod och småpratade. Ingen av oss hade andra målsättningar än att ta oss runt. Så gick starten för eliten, jag som inte lyssnat på infospeakern tänkte att nu gick starten men så var det inte. Jag vände kvickt och ställde mig bland likasinnade motionärer.
Första kilometern var tung, men efter 1,5 km kom jag in i andra andningen.
Banan var betydligt halare och lerigare iår. Efter XC-race så sa erfarenheten att jag skulle knyta skorna ordentligt, så det gjorde jag. Men hur det kom sig så tvingades jag stanna två gånger för att knyta om samma sko (1,86 km och 3,13km).
I en gyttjepöl kände jag suget och att leran ville behålla min sko. Tack och lov tappade jag den inte.
Följde två tjejer från Stockholm rätt länge för vi höll samma tempo. Nästan så de var lite snabbare än jag och att jag försökte hålla jämna steg. Men så kom nedförslöpning och där är jag stark och då passade det bra att ta sig förbi. Detta var strax före vattenkontrollen. Sen såg jag inte de tjejerna mer, trots att jag stannade och fotade på ett par ställen.
Om jag förra året fick hjälp att inte springa fel så var det iår jag som hjälpte andra. En kille sprang ikapp och förbi men iom att han irrade vid två ställen hann jag ikapp honom igen.
Blev ett snabbstopp uppe på "klinten"!!!??? för att ta ett foto. Nu har det blivit tradition.
Någonstans runt 8 km, på ett stenigt parti, fastnade jag med ena foten och snubblade. Tur i oturen föll jag i den mjuka mossan bredvid isället för på stenarna.
Efter sista branta stigningen runt 8 km var det enkel löpning kvar. Jag peppade de framför mig sedan ökade jag tempot och sprang om, nu var det ju bara en kilometer kvar. Sista biten är ju dessutom nerför vetja (förutom målsvängen).
När jag tog ut mina sista krafter på arenan, jag hade ju lite krafter kvar, så fick jag härlig pepp av en annan TNTare i gruppen.
Medalj. Kolla statusen på Dennis på Raceone. Han skulle minsann också peppas in i mål. Sen blev det löksoppa och då kom solen fram och värmde oss. Tyvärr försvann solen igen och då fick duschen värma mig. Jag tyckte inte att soppan var så god så efter tvagning kompletterade jag med en korv.
Tid: 1:16:56. Fyra sekunder snabbare än förra året. Iår inga felspringningar men stopp för skosnörknytning och fotografering.
19 oktober 2019
XC-race 2019 - race report
19/10
Härlig höstdag med 11 grader i luften och solen som sken. En del vind som störde men i skogen skulle den ändå inte kännas visste jag.
Planen var att ta det lugnt. Det var ju trots allt bara en vecka sedan urladdningen i Göteborg då jag äntligen lyckdes med sub-2 på halvmaran. Dessutom var jag ju ute igår på ett kort men snabbt pass med sonen. Benen var lite trött ty jag glömde att stretcha.
Anslöt Vidingsjö motionscentrum och kvitterade ut nummerlappen. Fotograferade de fina höstträden och lämnade mobilen i bilen. Av tidigare års lopp så visste jag att det kunde bli både lerigt och blött. Ingen vattenkänslig elektronik med alltså.
[BILD] höstträd
Satte mig i omklädningsrummet för att vänta in starten. Pratade med ett gäng glada trevliga människor bl a en fotbollstjej från BK Zeros.
Så gick jag ut och träffade träningsvänner från TNT (Team Nordic Trail).
Så gick starten och planen gick ju åt helvete. Skulle ta det lugnt och njuta så jag ställde mig sist i startledet. Men det är något konstigt med nummerlappar, de får tävlingsmänniskan att vakna. Blev hyfsat frustrerad med så mycket människor framför och med singeltrack stod det i början stundom nästan still.
Det var lerigt, halt, trångt (första varvet) men helt UNDERBART!😍🏃♀️
Och trots att jag knutit skorna lite tightare än vanligt, för jag visste ju att det skulle vara lerigt efter några dagars regnande. Trots detta fastnar ena skon i det leriga kärret på första varvet. Detta efter bara 700 meter. 🙈 Jag försökte ta mig förbi vid sidan av kärret, som de flesta andra men så, plopp! så satt skon fast medan jag var påväg framåt. Efter det var det ju bara att forcera och klafsa sig igenom resten av leran.
👟Skorna var blöta och leriga men vartefter jag sprang så tappade jag leran och fötterna värmde upp det kalla vattnet. Så det blev inte så besvärande som man kan föreställa sig.
Resten av banan var riktigt torr i jämförelse och vattenpölar och leriga diken var inget att bry sig om. På några ställen var det tekniskt svårare att springa med stenpartier, nedfallna träd och backar. Ja, den branta pulkbacken slapp vi inte undan iår heller. Iår fick vi nöjet att ta oss an backen från andra hållet och backen var riktigt hal.
Det var som sagt trångt på första varvet. Singeltrack och både snabba och långsamma löpare skulle samsas. Jag tyckte med andra ord att det sniglade sig fram första varvet. Jag hade ju spring i benen trots gårdagens snabbpass. Första varvet sprangs på 37 min.
Andra varvet sprang jag praktiskt taget ensam. Jag kunde springa i mitt eget tempo... men nu var jag å andra sidan tröttare.
När jag kom till kärret igen hade jag äntligen lyckats komma ikapp två tjejer, som var rätt kvicka. Jag klafsade igenom träsket rätt raskt. Jag hade gjort det tidigare och vad hade jag att spara på liksom. Det gjorde inte tjejerna. Detta gjorde att jag vann tid gentemot dem, vilket de inte tog igen. Det kändes gött!
Det var jätteskönt att halka omkring i skogen på egen hand. Tyst, vackert och harmoniskt.
Andra varvet sprangs inte helt oväntat snabbare, 37 min resp. 34 min.
Tiden var egentligen oviktig men såhär efteråt förbannar jag mig över att första varvet gick så långsamt. 🐌
Note to self: Starta längre fram och låt andra springa om mig istället för tvärtom.
På målområdet tog jag chansen att plaska i de sista vattenpölarna, mest för att få skorna lite renare. (Genomblöt var jag ju redan.) För den som inte redan räknat efter: jag kom i mål på 1:10:51. En okej tid, jag hade kunnat vara lite snabbare om jag sluppit att springa på led.
Strax efter mål stod träningsvännerna och hejade. Tusen tack för ett trevligt mottagande. Även fotbollstjejen var där, hon hade också tappat skon i träsket. Hon hade dock inte hittat sin sko så hon sprang ett varv med bara en sko. Imponerande! Jag erbjöd mig att följa med och leta efter skon. Det visade sig inte vara helt enkelt att gräva runt i geggan men jag började traska runt lite försiktigt och sonderade med en pinne. Och ta mig tusan att vi hittade skon. Helt otroligt egentligen. Den var ju rätt bra kamouflerad i leran.
Nästa lopp: 27/10, KolmårdRundans Hösttrail 10 km.
Härlig höstdag med 11 grader i luften och solen som sken. En del vind som störde men i skogen skulle den ändå inte kännas visste jag.
Planen var att ta det lugnt. Det var ju trots allt bara en vecka sedan urladdningen i Göteborg då jag äntligen lyckdes med sub-2 på halvmaran. Dessutom var jag ju ute igår på ett kort men snabbt pass med sonen. Benen var lite trött ty jag glömde att stretcha.
Anslöt Vidingsjö motionscentrum och kvitterade ut nummerlappen. Fotograferade de fina höstträden och lämnade mobilen i bilen. Av tidigare års lopp så visste jag att det kunde bli både lerigt och blött. Ingen vattenkänslig elektronik med alltså.
[BILD] höstträd
Satte mig i omklädningsrummet för att vänta in starten. Pratade med ett gäng glada trevliga människor bl a en fotbollstjej från BK Zeros.
Så gick jag ut och träffade träningsvänner från TNT (Team Nordic Trail).
Så gick starten och planen gick ju åt helvete. Skulle ta det lugnt och njuta så jag ställde mig sist i startledet. Men det är något konstigt med nummerlappar, de får tävlingsmänniskan att vakna. Blev hyfsat frustrerad med så mycket människor framför och med singeltrack stod det i början stundom nästan still.
Det var lerigt, halt, trångt (första varvet) men helt UNDERBART!😍🏃♀️
Och trots att jag knutit skorna lite tightare än vanligt, för jag visste ju att det skulle vara lerigt efter några dagars regnande. Trots detta fastnar ena skon i det leriga kärret på första varvet. Detta efter bara 700 meter. 🙈 Jag försökte ta mig förbi vid sidan av kärret, som de flesta andra men så, plopp! så satt skon fast medan jag var påväg framåt. Efter det var det ju bara att forcera och klafsa sig igenom resten av leran.
👟Skorna var blöta och leriga men vartefter jag sprang så tappade jag leran och fötterna värmde upp det kalla vattnet. Så det blev inte så besvärande som man kan föreställa sig.
Resten av banan var riktigt torr i jämförelse och vattenpölar och leriga diken var inget att bry sig om. På några ställen var det tekniskt svårare att springa med stenpartier, nedfallna träd och backar. Ja, den branta pulkbacken slapp vi inte undan iår heller. Iår fick vi nöjet att ta oss an backen från andra hållet och backen var riktigt hal.
Det var som sagt trångt på första varvet. Singeltrack och både snabba och långsamma löpare skulle samsas. Jag tyckte med andra ord att det sniglade sig fram första varvet. Jag hade ju spring i benen trots gårdagens snabbpass. Första varvet sprangs på 37 min.
Andra varvet sprang jag praktiskt taget ensam. Jag kunde springa i mitt eget tempo... men nu var jag å andra sidan tröttare.
När jag kom till kärret igen hade jag äntligen lyckats komma ikapp två tjejer, som var rätt kvicka. Jag klafsade igenom träsket rätt raskt. Jag hade gjort det tidigare och vad hade jag att spara på liksom. Det gjorde inte tjejerna. Detta gjorde att jag vann tid gentemot dem, vilket de inte tog igen. Det kändes gött!
Det var jätteskönt att halka omkring i skogen på egen hand. Tyst, vackert och harmoniskt.
Andra varvet sprangs inte helt oväntat snabbare, 37 min resp. 34 min.
Tiden var egentligen oviktig men såhär efteråt förbannar jag mig över att första varvet gick så långsamt. 🐌
Note to self: Starta längre fram och låt andra springa om mig istället för tvärtom.
På målområdet tog jag chansen att plaska i de sista vattenpölarna, mest för att få skorna lite renare. (Genomblöt var jag ju redan.) För den som inte redan räknat efter: jag kom i mål på 1:10:51. En okej tid, jag hade kunnat vara lite snabbare om jag sluppit att springa på led.
Strax efter mål stod träningsvännerna och hejade. Tusen tack för ett trevligt mottagande. Även fotbollstjejen var där, hon hade också tappat skon i träsket. Hon hade dock inte hittat sin sko så hon sprang ett varv med bara en sko. Imponerande! Jag erbjöd mig att följa med och leta efter skon. Det visade sig inte vara helt enkelt att gräva runt i geggan men jag började traska runt lite försiktigt och sonderade med en pinne. Och ta mig tusan att vi hittade skon. Helt otroligt egentligen. Den var ju rätt bra kamouflerad i leran.
Nästa lopp: 27/10, KolmårdRundans Hösttrail 10 km.
18 oktober 2019
Kalsong, dammsugare eller bandyklubba
Studiedag och både jag och Lilla behövde komma ut i friska luften. Vädret var bra. Solglimtar nästan 10 grader och typ vindstilla. Jag snörade på mig löparskorna och Lilla tog cykeln.
Men före vi gav oss ut tittade vi på kartan och ungefär vart vi skulle cykla/springa. Jag mätte först en hypotetisk milrunda för framtida löpning sedan fick Lilla prova mätverktyget för löprundor. Det blev en löjlig kort runda runt kvarteret men så utbrast han: Det ser ut som en kalsong! Den springer vi.
Sagt och gjort. Det måste ju vara roligt för båda. Det mest spännande för Lilla var att se resultatet på klockan.
Före "Kalsongrundans" ynka 750 meter förklarade jag att vi måste ta en längre tur också. Så vi gav oss ut på dagens andra pass. Det blev slumpvis vägar i samhället som Lilla valde. Ganska tidigt insåg jag att han inte ville vara ute länge. Så istället för att springa långt satsade jag på att springa fort. Det blev sedermera ett stegringspass där varje kilometer sprangs lite snabbare än den före. Väl hemma landade vi på knappa fyra kilometer med medelhastigheten 5:22 min/km
Jag tycker det ser ut som en dammsugare, sonen var mer inne på bandyklubba med mål. Tänk vilka olika preferenser man har som vuxen respektive sjuåring. ;)
Men före vi gav oss ut tittade vi på kartan och ungefär vart vi skulle cykla/springa. Jag mätte först en hypotetisk milrunda för framtida löpning sedan fick Lilla prova mätverktyget för löprundor. Det blev en löjlig kort runda runt kvarteret men så utbrast han: Det ser ut som en kalsong! Den springer vi.
Sagt och gjort. Det måste ju vara roligt för båda. Det mest spännande för Lilla var att se resultatet på klockan.
Före "Kalsongrundans" ynka 750 meter förklarade jag att vi måste ta en längre tur också. Så vi gav oss ut på dagens andra pass. Det blev slumpvis vägar i samhället som Lilla valde. Ganska tidigt insåg jag att han inte ville vara ute länge. Så istället för att springa långt satsade jag på att springa fort. Det blev sedermera ett stegringspass där varje kilometer sprangs lite snabbare än den före. Väl hemma landade vi på knappa fyra kilometer med medelhastigheten 5:22 min/km
Jag tycker det ser ut som en dammsugare, sonen var mer inne på bandyklubba med mål. Tänk vilka olika preferenser man har som vuxen respektive sjuåring. ;)
12 oktober 2019
Göteborg Marathon 2019 - race report
Jag passade på att delta i detta lopp eftersom vi ändå var i stan. Eller var det så att jag passade på att vara i stan för att kunna delta i detta lopp...? Det låter jag vara osagt. Jag ångrar i vilket fall inte att jag deltog i detta lopp.
Hade haft jobbiga dåliga dagar både torsdag och fredag. På torsdagen var jag på bak- och chokladfestivalen i Stockholm, något jag länge velat besöka.
Fredagen blev payback för mässan plus ljudmässigt jobbigt mingel på kvällen.
På lördagen vaknade jag till bra temperatur och vackert väder, 12 grader, 8 m/s. Perfekt för en längre löptur, eller lite mycket vind kanske men okej i alla fall. Det kunde varit värre.
Tog mig till fina Slottskogsvallen och knäppte fast nummerlappen. Gick till startplatsen och hade ingen lust att uppvärmningsspringa. Jag ställde mig på läktaren och gjorde lite blandade funktionella övningar.
Väl nere i startfållan frågade jag farthållaren för 2 tim vilken fart han skulle hålla. Tackade för svaret och berättade att jag nog satsade på 2:10 ändå och backade sakta bakåt i startledet.
Jag hade jag funderat och klurat på ett annat mål än sub2, att komma i mål före vinnaren på maratondistansen. Banrekordet där är 2.19.42. Maratonlöparna startade dock 30 min före halvmaralöparna. Efter lite snabbt kalkylerande kom jag fram till att jag då skulle behöva springa på 1:49. Och det mina vänner är INTE realistiskt.
Kl 11 + 2:19 = kl 13:19
Kl 1130 +? = kl 13:18
När startskottet small av befann jag mig som sagt långt bak i fältet. Men jag hade visst spring i benen och rätt snart hade jag sprungit ikapp farthållaren för 2:00, sen höll jag mig där. Vi var en ganska stor skara som följde farthållaren och jag pratade framförallt med en go kvinna vid namn Rosemarie.
Efter 6 km kände jag att det tempo vi höll fan inte går att hålla i två mil, men jag fortsatte pinna på och hängde med gruppen iaf. Tänkte och diskuterade med mig själv, att till hälften (10 km) skulle jag nog orka, sen får vi se hur det blir. Det var som om man hade en liten djävul på ena axeln som sa: Nu jävlar ska du fixa detta. Och en liten ängel på andra som tyckte motsatsen: Tänk på din hälsa, sakta ner. Just då lyssnade jag på djävulen... även om ängeln hade fina mutor på lager. Det var mest nerförslöpning söder ut men också lite motvind.
Sen kom mitten, tack för titten!
Banan vände vid Lilla Amundöns småbåtshamn. Nu väntade medvind och typ uppförsbacke tillbaka. Stärkt av att ha avverkat hälften fortsatte jag i övertempo. Gruppen jag sprang med var trots allt jättetrevlig. Vi skojade friskt med varandra och det underlättade helt klart.
Kilometer 13 var seg och jag visste att vi närmade oss min akilleshäl 15 km. Det är alltid tufft vid 15 km. Femton kilometer kom, och visst var jag trött, men jag fick bästa peppen av gänget som höll 2:00-fart. Gruppen hade dock decimerats betydligt. Flåset var det aldrig någon fara med, det var benen som inte orkade. Knegade trots det på. Jag ville inte släppa gruppen. Ibland sprang jag främst och drog. Lite problematiskt då jag gärna ville dra iväg med resultatet att sen inte orka mer. Denna gång fick jag öva mig på att tyglade min fart och höll mig till farthållargruppen.
Vid 2 till 3 km kvar var det riktigt motigt. Jag kände att väggen var nära och jag ville inget annat än att gå, men det var ju så lite kvar. Bet ihop och pressade mig. Att komma i mål på under två timmar var så orealistiskt för mig att jag funderade på vad jag skulle göra, (belöna mig med) om jag trots allt skulle lyckas. Men jag kom aldrig på nåt bra. Bara konstiga saker dök upp som typ att gå till grannstaden eller något annat dumt. Jag menar Sub 2 var så orealistiskt att uppnå att det är lätt att lova saker man ändå inte vill göra.
Så kom sista motlutet och det var skittungt. Sneglade på klockan och tyckte att tiden rusade iväg. Jag frågade farthållaren om det var säkert att vi skulle klara tvåtimmarsgränsen och det försäkrade han. Några ut gruppen hade superkrafter och drog iväg. Jag kämpade med att hänga med farthållaren.
Så uppenbarade sig målområdet och vilken lycka att korsa mållinjen på Slottskogsvallen och se på klockan att jag stannat den på 1:59:14. Att det blev personbästa tid var helt klart. Men vad blev den officiella tiden? Reflekterande dock över att jag faktiskt sprang HELA loppet och att jag sprang fort.
Jo då, den officiella tiden blev 1:59:13. Putsade med andra ord mitt PB med hela 3 min och 15 sekunder. Men det bästa, jag kom i mål UNDER TVÅ TIMMAR!!!!! Min drömgräns är sprängd. Iof en lättlöpt bana men ändå. Så jävla magiskt!💪🏼
Och regnet slapp jag. Strax efter målgång tog vi gruppbild på "2:00-gruppen", vi som skojat, kämpat och peppat varandra. Sedan började det däremot regna. Skyndade mig att ta bullar och dryck sen kom ösregnet, men då satt jag på läktaren under tak och njöt av min prestation. 😊 Jag fick till och med se maratonvinnaren springa i mål, då vinnaren sprang in på 2:42. Så jag uppfyllde till slut två målsättningar... som egentligen inte var målsättningar.
Mitt tidigare PB var från Stockholmsloppet 1998 (numer Stockholm Halvmarathon) och var 2:02:38. Att prestera under två timmar har känts ouppnåeligt och varit en drömgräns. Jag har sprungit in på runt 2:15 på halvmaradistansen sedan många år tillbaka. Senast var Stockholm Halvmarathon på 2:13:xx, vilket iof också var en framgång efter alla 2:18-tider.
😀🤗 Jag är så jävla lycklig, rent ut sagt! 🤗😀🤩
I flera dagar efteråt var jag i en euforisk chock och naturligtvis jättelycklig. Jag kollade resultatlistan flera gånger för att se om det verkligen var sant, eller om det var något jag drömt.
När jag begav mig hemåt fick jag reda på att Eliud Kipchoge lyckades med sitt rekordförsök på marathon. Han klarade 42,2 km sub 2 timmar. Han sprang med andra ord dubbelt så fort som jag. Två historiska händelser samma dag.
,
Hade haft jobbiga dåliga dagar både torsdag och fredag. På torsdagen var jag på bak- och chokladfestivalen i Stockholm, något jag länge velat besöka.
Fredagen blev payback för mässan plus ljudmässigt jobbigt mingel på kvällen.
På lördagen vaknade jag till bra temperatur och vackert väder, 12 grader, 8 m/s. Perfekt för en längre löptur, eller lite mycket vind kanske men okej i alla fall. Det kunde varit värre.
Tog mig till fina Slottskogsvallen och knäppte fast nummerlappen. Gick till startplatsen och hade ingen lust att uppvärmningsspringa. Jag ställde mig på läktaren och gjorde lite blandade funktionella övningar.
Väl nere i startfållan frågade jag farthållaren för 2 tim vilken fart han skulle hålla. Tackade för svaret och berättade att jag nog satsade på 2:10 ändå och backade sakta bakåt i startledet.
Jag hade jag funderat och klurat på ett annat mål än sub2, att komma i mål före vinnaren på maratondistansen. Banrekordet där är 2.19.42. Maratonlöparna startade dock 30 min före halvmaralöparna. Efter lite snabbt kalkylerande kom jag fram till att jag då skulle behöva springa på 1:49. Och det mina vänner är INTE realistiskt.
Kl 11 + 2:19 = kl 13:19
Kl 1130 +? = kl 13:18
När startskottet small av befann jag mig som sagt långt bak i fältet. Men jag hade visst spring i benen och rätt snart hade jag sprungit ikapp farthållaren för 2:00, sen höll jag mig där. Vi var en ganska stor skara som följde farthållaren och jag pratade framförallt med en go kvinna vid namn Rosemarie.
Efter 6 km kände jag att det tempo vi höll fan inte går att hålla i två mil, men jag fortsatte pinna på och hängde med gruppen iaf. Tänkte och diskuterade med mig själv, att till hälften (10 km) skulle jag nog orka, sen får vi se hur det blir. Det var som om man hade en liten djävul på ena axeln som sa: Nu jävlar ska du fixa detta. Och en liten ängel på andra som tyckte motsatsen: Tänk på din hälsa, sakta ner. Just då lyssnade jag på djävulen... även om ängeln hade fina mutor på lager. Det var mest nerförslöpning söder ut men också lite motvind.
Sen kom mitten, tack för titten!
Banan vände vid Lilla Amundöns småbåtshamn. Nu väntade medvind och typ uppförsbacke tillbaka. Stärkt av att ha avverkat hälften fortsatte jag i övertempo. Gruppen jag sprang med var trots allt jättetrevlig. Vi skojade friskt med varandra och det underlättade helt klart.
Kilometer 13 var seg och jag visste att vi närmade oss min akilleshäl 15 km. Det är alltid tufft vid 15 km. Femton kilometer kom, och visst var jag trött, men jag fick bästa peppen av gänget som höll 2:00-fart. Gruppen hade dock decimerats betydligt. Flåset var det aldrig någon fara med, det var benen som inte orkade. Knegade trots det på. Jag ville inte släppa gruppen. Ibland sprang jag främst och drog. Lite problematiskt då jag gärna ville dra iväg med resultatet att sen inte orka mer. Denna gång fick jag öva mig på att tyglade min fart och höll mig till farthållargruppen.
Vid 2 till 3 km kvar var det riktigt motigt. Jag kände att väggen var nära och jag ville inget annat än att gå, men det var ju så lite kvar. Bet ihop och pressade mig. Att komma i mål på under två timmar var så orealistiskt för mig att jag funderade på vad jag skulle göra, (belöna mig med) om jag trots allt skulle lyckas. Men jag kom aldrig på nåt bra. Bara konstiga saker dök upp som typ att gå till grannstaden eller något annat dumt. Jag menar Sub 2 var så orealistiskt att uppnå att det är lätt att lova saker man ändå inte vill göra.
Så kom sista motlutet och det var skittungt. Sneglade på klockan och tyckte att tiden rusade iväg. Jag frågade farthållaren om det var säkert att vi skulle klara tvåtimmarsgränsen och det försäkrade han. Några ut gruppen hade superkrafter och drog iväg. Jag kämpade med att hänga med farthållaren.
Så uppenbarade sig målområdet och vilken lycka att korsa mållinjen på Slottskogsvallen och se på klockan att jag stannat den på 1:59:14. Att det blev personbästa tid var helt klart. Men vad blev den officiella tiden? Reflekterande dock över att jag faktiskt sprang HELA loppet och att jag sprang fort.
Jo då, den officiella tiden blev 1:59:13. Putsade med andra ord mitt PB med hela 3 min och 15 sekunder. Men det bästa, jag kom i mål UNDER TVÅ TIMMAR!!!!! Min drömgräns är sprängd. Iof en lättlöpt bana men ändå. Så jävla magiskt!💪🏼
Och regnet slapp jag. Strax efter målgång tog vi gruppbild på "2:00-gruppen", vi som skojat, kämpat och peppat varandra. Sedan började det däremot regna. Skyndade mig att ta bullar och dryck sen kom ösregnet, men då satt jag på läktaren under tak och njöt av min prestation. 😊 Jag fick till och med se maratonvinnaren springa i mål, då vinnaren sprang in på 2:42. Så jag uppfyllde till slut två målsättningar... som egentligen inte var målsättningar.
Mitt tidigare PB var från Stockholmsloppet 1998 (numer Stockholm Halvmarathon) och var 2:02:38. Att prestera under två timmar har känts ouppnåeligt och varit en drömgräns. Jag har sprungit in på runt 2:15 på halvmaradistansen sedan många år tillbaka. Senast var Stockholm Halvmarathon på 2:13:xx, vilket iof också var en framgång efter alla 2:18-tider.
😀🤗 Jag är så jävla lycklig, rent ut sagt! 🤗😀🤩
I flera dagar efteråt var jag i en euforisk chock och naturligtvis jättelycklig. Jag kollade resultatlistan flera gånger för att se om det verkligen var sant, eller om det var något jag drömt.
När jag begav mig hemåt fick jag reda på att Eliud Kipchoge lyckades med sitt rekordförsök på marathon. Han klarade 42,2 km sub 2 timmar. Han sprang med andra ord dubbelt så fort som jag. Två historiska händelser samma dag.
,Drömtiden spräckt!
Jag har klarat det!!!
Jag har sprungit ett halvmarathon på en för mig drömtid under två timmar! En tid som länge känts ouppnåelig.
Mitt förra personbästa på halvmaran satte jag på det som då hette Stockholmsloppet (nu Stockholm Halvmarathon) 1998, då blev tiden 2:02:38.
Idag sprang jag Göteborg Halvmarathon och kom i mål på 1:59:13.
Längre referat från loppet kommer om några månader... när jag först skrivit om Helsingborg Marathon, Stockholm Halvmarathon, ett inofficiellt backyard, Lidingöloppet samt Rosabandet loppet.
Sen vet jag att kenyanen Eliud Kipchoge idag satte historiskt rekord på maradistansen genom att springa under två timmar. Han kom i mål på 1:59:40. Han sprang mao dubbelt så fort som jag.
Jag har sprungit ett halvmarathon på en för mig drömtid under två timmar! En tid som länge känts ouppnåelig.
Mitt förra personbästa på halvmaran satte jag på det som då hette Stockholmsloppet (nu Stockholm Halvmarathon) 1998, då blev tiden 2:02:38.
Idag sprang jag Göteborg Halvmarathon och kom i mål på 1:59:13.
Längre referat från loppet kommer om några månader... när jag först skrivit om Helsingborg Marathon, Stockholm Halvmarathon, ett inofficiellt backyard, Lidingöloppet samt Rosabandet loppet.
Sen vet jag att kenyanen Eliud Kipchoge idag satte historiskt rekord på maradistansen genom att springa under två timmar. Han kom i mål på 1:59:40. Han sprang mao dubbelt så fort som jag.
11 oktober 2019
Choklad och lakrits som motpol
Som motpol till all träning var jag igår på Bak- och Chokladfestivalen på Stockholmsmässan.
Jag har många år velat besöka denna men det har inte passat. Ett år försökte jag passa in det med en musikal jag och två vänner ville se. Men jag klantade till det och köpte musikalbiljetter till fel helg, så det gick inte att kombinera.
Men wow! När jag kom in så kändes det som om jag var i paradiset. Så mycket vackra praliner och godheter. Och gott om choklad i diverse utföranden. Choklad och lakrits är en oslagbar kombination.
Det vore elakt att enbart nämna ett eller några företag och bageri, så jag låter bli. Kan säga att min lakritsfavorit fanns med på mässan iaf. Likaså isländsk lakrits. Dock var det inte det märke jag fastnade för när jag var på Island för tretton år sedan. Det märket hette Nizza. Men den som fanns provsmak på var också god.
En annan wow-upplevelse var att få smaka på proffskonditorers bakverk. Det har jag aldrig gjort förut. Jag har ätit många goda desserter men aldrig från en prisad konditor. Förra årets vinnare i Årets Konditor, Disa Molin, visade hur hon gjorde en petit four. En av de bakverk hon vann med. Och några fick chansen att smaka. Jag var en av de som höll sig framme. Oh my... vad läcker den var. Mina minnen av petit four blev genast värda att minnas. Tidigare har det varit smaken av min mormors pâte à choux:er som låg någonstans i hippocampus. Nu är den glömd och ersatt av något gudomligt.
Jag letade upp exakt vad det var jag njöt av, för minnas allt som sas där och då var omöjligt.
"PETIT FOURER: ”TOMBOLA” – Pate a choux-bakelse fylld med
krämig vaniljgrädde och körsbärskräm. Dekorerad med en
vacker mördegsblomma och bladguld."
http://www.aretskonditor.se/press/pressmeddelanden/disa-molin-fran-goteborg-ar-arets-konditor-2018/
En stund senare förevisade en annan proffskonditor sina talanger. Cecilia Andersson som korades till Årets konditor 2012 visade en hallonskapelse och en chokladmousse. Jag fick möjlighet att smaka hallondesserten. Lika gudomlig som petit fouren.
Cecilia arbetade med något som hette "instant vegan gel". Det var en smet gjord av, enligt henne, det vita "gucket" (citrusfiber?) i citrusar. (Jag hittar bara att det är gjort av kassava.) Hur som helst fick vi reda på att det är en produkt som stabiliserar lösa såser och puréer och kunde ersätta ägg. Bra för veganer. Fördelen med denna var att den var fri från både lukt, färg och smak. Vi fick smaka och jag kan intyga att det inte smakade något.
Gick runt och spanade in alla läckerheter och köpte mig en del. Bland annat hittade jag en spännade bok om Japanska bakverk. Många av bakverken är gjorda på bönor och olika rissorter. Jag var ju hemskt nyfiken på hur de smakade och har sällan vägarna förbi Japan och har möjligheten att köpa bakverk där, så jag passade på att köpa en kaka. Även om jag kanske aldrig kommer baka något ur den boken så köpte jag den. Det är iaf mycket intressant läsning om en bakkultur man inte har en aning om och säkert inte kommer att se live. Nu har jag iaf boken så möjligheten att baka något ur den finns. Boken är skriven av Ai Ventura och går att beställa på nätet.
Härom veckan såg jag första delen i tv-serien "Chokladens underbara värld", där en person gjorde en grammofonskiva av choklad. Hon visade processen vid tillverkning och sa att det verkligen fungerade. Men vi tittare fick aldrig höra resultatet. Då blev det extra kul att en utställare faktisk förevisade att det funkar. En chokladskiva går att spela ungefär tio gånger, sedan har pickupen raspat sönder spåren. Då kan man äta upp skivan.
Den mest intressanta smakkombinationen jag smakade under dagen var den lakrits med choklad som var smaksatt med svart vitlök, hallon och balsamico vinäger. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig och var lite tveksam att prova. Men jag vågade och den var oväntat god. Hade lust att köpa en burk, men vid den tidpunkten hade jag övertrasserat budgeten för utflykten. Nu vet jag hur den smakar till nästa gång jag ser den och har kanske råd.
Det sista jag inhandlade före det var dags att åka hem var ett exemplar av festivalpralinen. En pralin som exklusivt tillverkats för mässan och enbart såldes där och då. Jag köpte bara en och jag ska njuta av den när tillfälle ges. Iår var det med smak av kanelbulle.
Jag har många år velat besöka denna men det har inte passat. Ett år försökte jag passa in det med en musikal jag och två vänner ville se. Men jag klantade till det och köpte musikalbiljetter till fel helg, så det gick inte att kombinera.
Men wow! När jag kom in så kändes det som om jag var i paradiset. Så mycket vackra praliner och godheter. Och gott om choklad i diverse utföranden. Choklad och lakrits är en oslagbar kombination.
Det vore elakt att enbart nämna ett eller några företag och bageri, så jag låter bli. Kan säga att min lakritsfavorit fanns med på mässan iaf. Likaså isländsk lakrits. Dock var det inte det märke jag fastnade för när jag var på Island för tretton år sedan. Det märket hette Nizza. Men den som fanns provsmak på var också god.
En annan wow-upplevelse var att få smaka på proffskonditorers bakverk. Det har jag aldrig gjort förut. Jag har ätit många goda desserter men aldrig från en prisad konditor. Förra årets vinnare i Årets Konditor, Disa Molin, visade hur hon gjorde en petit four. En av de bakverk hon vann med. Och några fick chansen att smaka. Jag var en av de som höll sig framme. Oh my... vad läcker den var. Mina minnen av petit four blev genast värda att minnas. Tidigare har det varit smaken av min mormors pâte à choux:er som låg någonstans i hippocampus. Nu är den glömd och ersatt av något gudomligt.
Jag letade upp exakt vad det var jag njöt av, för minnas allt som sas där och då var omöjligt.
"PETIT FOURER: ”TOMBOLA” – Pate a choux-bakelse fylld med
krämig vaniljgrädde och körsbärskräm. Dekorerad med en
vacker mördegsblomma och bladguld."
http://www.aretskonditor.se/press/pressmeddelanden/disa-molin-fran-goteborg-ar-arets-konditor-2018/
En stund senare förevisade en annan proffskonditor sina talanger. Cecilia Andersson som korades till Årets konditor 2012 visade en hallonskapelse och en chokladmousse. Jag fick möjlighet att smaka hallondesserten. Lika gudomlig som petit fouren.
Cecilia arbetade med något som hette "instant vegan gel". Det var en smet gjord av, enligt henne, det vita "gucket" (citrusfiber?) i citrusar. (Jag hittar bara att det är gjort av kassava.) Hur som helst fick vi reda på att det är en produkt som stabiliserar lösa såser och puréer och kunde ersätta ägg. Bra för veganer. Fördelen med denna var att den var fri från både lukt, färg och smak. Vi fick smaka och jag kan intyga att det inte smakade något.
Gick runt och spanade in alla läckerheter och köpte mig en del. Bland annat hittade jag en spännade bok om Japanska bakverk. Många av bakverken är gjorda på bönor och olika rissorter. Jag var ju hemskt nyfiken på hur de smakade och har sällan vägarna förbi Japan och har möjligheten att köpa bakverk där, så jag passade på att köpa en kaka. Även om jag kanske aldrig kommer baka något ur den boken så köpte jag den. Det är iaf mycket intressant läsning om en bakkultur man inte har en aning om och säkert inte kommer att se live. Nu har jag iaf boken så möjligheten att baka något ur den finns. Boken är skriven av Ai Ventura och går att beställa på nätet.
Härom veckan såg jag första delen i tv-serien "Chokladens underbara värld", där en person gjorde en grammofonskiva av choklad. Hon visade processen vid tillverkning och sa att det verkligen fungerade. Men vi tittare fick aldrig höra resultatet. Då blev det extra kul att en utställare faktisk förevisade att det funkar. En chokladskiva går att spela ungefär tio gånger, sedan har pickupen raspat sönder spåren. Då kan man äta upp skivan.
Den mest intressanta smakkombinationen jag smakade under dagen var den lakrits med choklad som var smaksatt med svart vitlök, hallon och balsamico vinäger. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig och var lite tveksam att prova. Men jag vågade och den var oväntat god. Hade lust att köpa en burk, men vid den tidpunkten hade jag övertrasserat budgeten för utflykten. Nu vet jag hur den smakar till nästa gång jag ser den och har kanske råd.
Det sista jag inhandlade före det var dags att åka hem var ett exemplar av festivalpralinen. En pralin som exklusivt tillverkats för mässan och enbart såldes där och då. Jag köpte bara en och jag ska njuta av den när tillfälle ges. Iår var det med smak av kanelbulle.