Lidingöloppet 30 km 2020 virtuell @Lidingö - race report

 Pandemi och därför inget riktigt Lidingöloppet iår. Istället erbjöds de som anmält sig att springa en virtuell variant, alltså på egen hand, inom ett visst datumintervall.

 Detta virtuella lopp kunde man i sin tur välja att antingen "@home", dvs springa hemma på en egen vald bana/spår med egen vald jobbighetsgrad vad avser backar etc. Eller så kunde man springa "@Lidingö", vilket innebar att man sprang Lidingöloppets tremil på just Lidingö och den riktiga banan. 

 Jag valde @Lidingö och planerade en resa dit på egen hand.

 Jag valde mitt lopp till 24/9, en torsdag, och förväntade mig att det skulle vara rätt tomt i spåret. (Hade loppet blivit av hade det gått på  lördagen 26:e.)

 Bilade upp och parkerade vid statyn på Grönsta gärde. Tänkte att det var skönt att ha bilen nära när jag väl kommit i mål. Sedan promenerade jag till Koltorps gärde för att springa mina tre mil. 

 Som väntat var det ingen trängsel, varken på vägen dit eller på plats. Väldigt tomt, nästan lite kusligt ensamt. Trots detta gladde jag mig åt att det var vackert väder denna dag, sol och 18-21°C och begränsat med vind, typ 5 m/s.

 Väl på Koltorps gärde gick jag upp på kullen och tittade ut över ett öde fält. Tog min obligatoriska selfie och bestämde mig för att ge mig iväg.

 Klockan 1301 slog jag på min sportklocka och lunkade iväg på gräset.

 Det var tur att banan var snitslad annars hade jag garanterat sprungit fel. Den som snitslat banan hade gjort ett riktigt bra jobb dessutom. Många komplimanger till den personen. 

 Det fanns ju många fördelar med att spåret var helt tomt. Bland annat fick man chansen att på riktigt se hur vacker banan faktiskt  är. Man kunde se utsikten. Under ett normalt Lidingöloppet så ser jag inget annat än typ ryggar, ben och löparskor för att undvika att springa på någon annan. Nu kunde jag, som sagt, se mig omkring på ett helt annat sätt. 

 Redan efter 4,5 kilometer gick jag. Det kändes av någon anledning inte helt hundra, men jag fortsatte ändå. Vad hade jag för val? Bilen stod på Grönsta.

 När jag passerade Kyrkviken kunde jag visualisera det jubel som vanligtvis är här. Naturligtvis var det dödligt tyst detta år. Mötte bara nån enstaka person som var ute med sin hund.

 

 Runt 11 km nådde jag en vägg. Mina magmuskler gjorde ont och jag hade problem med både värmen och andningen. Vid ca 15 eller 16 km tog mig ut i terrängen och plockade blåbär. Det blev en välbehövlig liten paus. Sedan fortsatte jag med delmålet Grönsta. 

 Där, i bilen, hade jag med mig energi och förfriskningar. Nu väntade sista milen. Trots trötthet och besvär var bryta inget alternativ denna gång heller. 

 Minns inte så mycket av sista milen mer än att jag faktiskt stannade vid skylten vid Aborrbacken och fotade. Men jag är säker på att jag svor åt den backen och den där "jävla Karin".

 Så nådde jag till slut slutrakan och eftersom jag sprungit i mål ganska många gånger på Grönsta, kunde jag nästan höra speakern och publikens sorl, fast jag var helt ensam på arenan. Trots detta fick jag samma euforiska känsla av att vara i mål.

 Efter att jag stått och pustat några minuter kom en familj på utflykt förbi. Jag frågade om de kunde hjälpa mig att ta ett foto och det gick så bra så. 

 Sedan tittade jag på klockan för att se hur det gått tidsmässigt. Förväntade mig inga stordåd i och med med både andnöd, stopp för fotografering, blåbärsplockning och att det var allmänt jobbigt. Foton stannar jag sällan för och blåbär brukar jag t ex verkligen inte plocka under detta lopp. Detta ensamlopp kändes lika jobbigt som första gången jag sprang tremilen här 2011. Jag har inte bloggat om den upplevelsen men jag vet att jag lovade mig själv att bara springa  LL30 EN gång till och det när jag skulle göra min svenska klassiker. Detta var mitt sjunde LL30. Tänk så det kan bli.

 Döm om min förvåning när jag såg att jag persade med hela 11 min 35 sek. Sluttiden blev 3:33:13.

 Nu var jag redo för en lång varm dusch. Bodde över någonstans gjorde jag inte och det fanns såklart ingen dusch på Grönsta med omnejd. Jag hade dock en slug plan. Jag tänkte mig att duscha i tennishallen på Lidingövallen. Jag är ju själv tennisspelare så jag stegade helt sonika in i tennishallen med bestämda målinriktade steg och självförtroende. Det blev alltså som jag önskade, en varm dusch ganska länge.

 

 Sedan körde jag hem.

(Bilder tillförs senare.)

Stockholm Marathon virtual/ Helsingborg Marathon - race report

Tidigare förtjänade medaljer fick tjänstgöra igen.

Stockholm Marathon blev virtuellt. Helsingborg Marathon blev inställt. Hade på facebook sett att ett gäng lokala entusiaster skulle springa helsingborgbanan tillsammans på den tänkta dagen för Hbg maraton. Jag tänkte mig att kombinera både Helsingborg och virtuellt Stockholm så jag hakade på.

 Engagerade mina föräldrar som hjälp att langa energi på utvalda ställen. Hade förberett olika påsar och lappar var de skulle "leverera" vilken påse. Planerade bara energistopp till andra halva av loppet, dvs 21 km till mål. Jag hade min löparväst på mig, där hade jag också stoppat i grejer bl a vätska i blåsorna. Men jag ville absolut inte springa med allt jag behövde; chips(salt), läskflaskor(socker) med mera.

 Samlingen var, som ett vanligt år, på Sundstorget vid Dunkers kulturhus. Det var ett 20-tal personer, flest män. Vi var bara två kvinnor faktiskt. Först gruppfotografering, på bra avstånd från varandra, för att föreviga "eventet".

 Passade på att ta ett foto på en av herrarnas tatuering.

 Efter foto"sessionen" gav vi oss iväg genom staden. (Startade min klocka kl 10:02.) 

 Uppför backen till Raus fick jag fina tips av en löpcoach om hur man ska springa i uppförslut. Det var inte helt lätt att implementera. Men jag tar med mig tipsen och försöker öva på det hemma.

 Jag har bara sprungit Helsingborg maraton en gång förut. Och så har jag iof sprungit första halvan en gång, i ett arrangerat provlöp. Trots detta hade jag ganska bra koll på hur bansträckningen gick, men det var ändå skönt att ha sällskap. Vi hade såklart olika löpstyrka men vi var några stycken som hade sällskap en bra bit, typ till Fredriksdal, som nästan är halvvägs.

 Av förklarliga skäl kunde vi inte springa in på Fredriksdals friluftsmuseum för att det är avgift för att komma in. Så denna dag sprang vi runt hela området istället. När jag kommit runt och till huvudentrén hade jag sprungit halvvägs 21 km. Föräldrarna stod med min energi som utlovat.

 Liten snurr runt Helsingborgs Arena och förbi Olympia sedan ner till Kärnan, 24 km var avklarade.

 Medan jag sprang på första halvan kom jag på att jag glömde min Coca cola i kylskåpet hemma.  Smsade att de skulle köpa ny att langa vid Johan Banérs gata/ Pålsjö/ Krematoriet. När jag efter 28 km kom till Pålsjö längtade kroppen efter snabbt socker och jag såg verkligen fram emot cola. Antiklimax när jag såg att föräldrarna köpt cola light, den UTAN socker. Fail! Jag ville ju inte ha cola för smaken och bubblorna liksom.  Fick trycka i mig av det andra istället, socker som inte pumpas ut i blodet lika snabbt.

 Rundade Maria Park och efter den tror jag faktiskt att jag sprang lite fel. Jag tog höger istället för vänster och direkt höger i en korsning. Felspringningen genererade inte så mycket fel, varken geografiskt eller distansmässigt, för jag kom ut på rätt spår ganska snart ändå.

 På min depå före Sofiero, missade de mig helt. Jag ville mötas vid Tinkarpsgården, på den lilla parkeringen på Dag Hammarskölds väg, då jag sprungit ca 35 km. Men när jag kom dit var det ingen där. Sprang därför vidare, stå och vänta verkade dumt. Efter några hundra meter skymtade jag deras bil, och dem, på Sofiero Gård. Men de var under förflyttan mot vägen och var mao i osynk med mig och inte alls på plats, så några förfriskningar blev det såldes inte.

 Lunkade vidare förbi Sofiero och in i Laröd för en "specialare". Originalbanan går ju senare in i Sofiero och förbi slottet men där är det, precis som på Fredriksdals friluftsmuseum, entréavgift för att komma in. För att kompensera för detta hade någon både mätt ut och markerat lite extra kringelikrokar inne i Laröd. Maratonet skulle vara ett maraton och inte kortare.

 Ser på min logg att jag stannade när jag kom förbi entrén till Sofiero, 38,7 km, men jag minns inte varför. Enligt mina lappar hade jag planerat en energikontroll där. Och kanske stod föräldrarna där, eller någon annan jag kände. Eller så knöt jag bara skosnöret?🤷‍♀️

Tinkarpsbacken är alltid skön att rulla nerför. Det är liksom slutrakan på loppet. Och den absolut sista biten går ju längs havet. Det kan knappast vara bättre än så. I love it!

 Mål! Woohoo!

 Själva mållinjen är utmärkt i asfalten men den var såklart inte så tydlig med båge som ett vanligt lopp.

 Som sig bör efter Helsingborg maraton blir det "Dopp efter lopp". Jag badade efter loppet 2019, så det är nu ett måste. En gång är ingen gång, två gånger en vana. Iår var det kallare i vattnet än det var 2019.

 Förra gången jag sprang var det nära 30 grader varmt. Då kom vi (jag och Åsa) i mål strax före 6-timmarsspärren. Idag kom jag runt på imponerande  4:36:10 (4:39:15). Det officiella resultatet skrevs av Stockholm Marathon till 4:36 medan min klocka visade 4:39, men så blev det något längre före jag stannade klockan.

 Detta skrev jag och postade på facebook:

Galet! 😱🤪😁
I mål på 4:39 (och då sprang jag dessutom 400 m för långt). Så egentligen sprang jag på 4:36:10.
Satte med andra ord personbästa på maradistansen med 39 min och personbästa på denna bansträckning med hela 1 timme och 18 minuter. 😱😎😀💪🏼
Medaljerna är från förra årets lopp. 😉
Tusen tack för support mamma Cecilia pappa Sven. 💕

 Någonstans ösregnade det visst på oss också, men överlag var det strålande fint väder. Har skrivit det i en kommentar på facebookposten.

(Har glömt en del eftersom detta skrevs ur minnet januari 2024.)

Inställt New York Marathon

Årets stora mål, New York Marathon, har inte helt oväntat ställts in på grund av riskerna med Covid-19 viruset.

Lite tråkigt men som sagt väntat. Det är i alla fall skönt att allt ställts in, för det sämsra scenariot hade varit om loppet blev av men att vi inte fick resa dit.

Nu får jag ställa om och räkna ner till 7 nov 2021 istället. Jag är ju anmäld och jag har redan lagt in en hel del pengar till researrangören.

Ej publicerat

Jag har skrivit mycket på min blogg under vintern och våren men publicerat det har jag visst inte.

Ska försöka ta mig samman att göra det för min egen skull om inte annat. Så de inlägg som publiceras från april och framåt kan vara författade redan i januari. För att få händelserna i kronologisk ordning så hittar jag på ett publiceringsdatum helt slumpmässigt.

Först ut är Varför Därför.

Min Tjejvättern 2020 - race report

 Pandemin gjorde att även Vätternrundans lopp blev virtuella och behövde göras på hemmaplan.

 Mitt femte Tjejvättern blev alltså ett virtuellt lopp - Min Tjejvättern. Jag och Viktoria, som brukar cykla tillsammans, bestämde att så göra även denna gång.

 Vi hade Viktorias trädgård som utgångspunkt, depå och mål. Totalt skulle vi cykla 100 km, så vi delade in loppet i tre olika loopar. På så sätt fick vi två depåstopp med lite vila. 

 Första loopen 40 km. Malmslätt via Rappestad/Slycke - Linköping  (Tornby) - Vreta Kloster - Ledberg - Rappestad.

 Andra loopen 40-75 km (35 km). Västerlösa- Maspelösa  - Ledberg - Rappestad.

 Tredje loopen 75-101 km (25 km) Rakered - Vikingstad kyrka- Västerlösa - Slycke -Rappestad.

När vi äntligen cyklat färdigt stod distansmätaren på 101,5 km. 

Vi startade klockan 0815 och kom i mål 5 timmar och 21 minuter senare.

Varför Därför

(Skrivet 2020-01-26)

Jag får mycket sällan kommentarer på mina inlägg här på bloggen. När jag pratar med min omgivning får jag däremot frågor som jag så gott jag kan försöker svara på. Tänkte att det kanske finns intresse att offentligt reda ut de här.

Har du andra frågor? Ställ de i en kommentar så ska jag försöka svara.

Varför tar det så långt tid innan dina lopprapporter/race report blir skrivna?

Har inte alltid ork. Läs om "the Spoon Theory" och fundera ett tag på hur många skedar du använder för olika göromål. Tänk på att en frisk människa har hur många skedar som helst medan någon med (kronisk) sjukdom har ett begränsat antal. Sedan får du fundera på hur det blir om skedarna tar slut. Jag prioriterar min familj och att överleva mig själv.

Varför tar det så långt tid innan dina lopprapporter/race report blir publicerade?

När jag väl har ett påbörjat inlägg på bloggen så är det enda jag behöver för att slutföra det ork och tid. Mina anteckningar är på inga sätt fullständiga meningar eller färdiga texter. De måste formuleras så de blir begripliga, broderas ut samt hamna i rätt ordning. Jag vill gärna ha välskrivna texter* men min uthållighet (se sista frågan) är begränsad, vilket visar sig i att jag är splittrad och inte kan fokusera lika länge som förr på en sak. Därför tar det tid att skriva och redigera. Det tar med andra ord flertalet dagar och till och med veckor att få en text som jag är nöjd med. Ska det vara bilder med tar det förmodligen ännu längre tid. Allt handlar om dagsform.

Hur kan du komma ihåg vad som hänt så lång tid efteråt?

Kort svar: Det gör jag inte. Inte detaljerna iaf.

Långt svar: Mitt minne är tyvärr inte helt som det ska vara. Dock är det inte långtidsminnet som är drabbat. Sanningen är att jag samma dag/kväll som loppet sker har skrivit ner noteringar och stödord om händelser. Dessa har jag lättåtkomligt i mobilen. Och på mest oväntade ställen, t ex i samtal med andra, poppar minnen upp och jag kan lätt fylla på dessa. När jag tycker att jag fått med allt värt att berätta om loppet fixar jag över text och stödord till bloggen.

Hur kan du orka springa/skida så långt/länge men inte jobba heltid?

Tänk om jag kunde svara exakt på det. Min hjärna är skadad på grund av den degenerativa sjukdomen MS - Multipel Skleros. Den är inte längre lika uthållig och orkar helt enkelt inte lika mycket ljud och andra stimuli som den gjorde förr. Det som gör att jag orkar (skid)löpning är just att kroppen får jobba men den trötta hjärnan behöver inte engageras något nämnvärt. Det är därför jag mår bra av den aktiviteten. Få mentala processer/kognition behöver engageras, ty dessa är massivt energikrävande. Rent fysiskt/motoriskt är jag inte sjuk (med undantag för en del skador då och då), det är som sagt min hjärna som är något defekt i vissa avseenden. I andra avseenden fungerar den utmärkt. Jag är inte dum i huvudet bara för att saker ta längre tid, så att säga.
Att springa långt är en träningssak har jag märkt.



*Är man uppvuxen i en "språkpolisig" familj så ligger det i generna att det ska vara snygg och bra svenska. På sista tiden känner jag, ledsamt nog, att jag vacklar i min språkkänsla.

Inställt pga virus

Det är lite tråkigt att ett elakartat virus, Covid-19, sprids över världen. Det får ledsamma följder i form av avlidna människor, isolering, karantän, samhällsproblem, ekonomiska bekymmer med mera.

Det får också konsekvenser i att det bestämts från regeringen att ha begränsningar i hur stora folksamlingar som tillåts. Först var det max 500 personer som tilläts, någon vecka senare blev det max 50 personer. Det är stora rekommendationer med social distansiering och om möjligt jobba hemifrån, för att minska smittspridningen.

Följden för atleter (och supportrar) är att alla evenemang och mästerskap ställs in eller flyttas. Exempelvis flyttas både årets Fotbolls-EM för herrar och Sommar OS till 2021. Dessutom måste damernas Fotbolls-EM 2021 flyttas till 2022... för att herrarna ska spela 2021...

Rent personligt så blev mina planerade lopp inställda. Inget: Varvetmilen, Göteborgsvarvet eller Tjejvättern iår. Vad beträffar Stockholm Marathon så fick det ett nytt datum i höst. Det sorgliga med det var att de valde 5 september, samma dag som Helsingborg Marathon. Jag hade planerat att delta i det även iår men så blir det alltså inte... om inte Stockholm ställs in igen (men inte Helsingborg), då omgrupperar jag skyndsamt till Skåne.

Byggplats

Jag har prioriterat bort bloggningen. Det är så mycket annat jag måste samla ork för att göra och slutföra.

Efter att ha städat soptipp nr 2, aka sonens rum, och därtill hittat samt sorterat alla playmobilpryttlar fick min man för sig att vi skulle göra desamma med Legot.

Så under den senaste veckan har hela vardagsrummsgolvet tjänstgjort som legobyggplats med samtliga legobitar utspridda på golvet.

Vasaloppet 2020 - race report

-Resa-
När vi lämnade hemmet var det snö på mark och terräng. Väl framme i Dalarna var det däremot barmark. Såg framför mig att få åka på en vit slinga genom grön terräng.

Vi installerade oss på hotellet i Rättvik, hämtade nummerlappar och hade det gott.

-Lördag (dagen före loppet)-

På lördagen gjorde jag och dottern en fin insats i Blåbärsloppet. Propagandaväder deluxe. Ypperligt tillfälle att öva spårbyte, balans och teknik. (Hade ju som bekant inte åkt skidor sedan Vasaloppet 2019).

 Efter loppet lämnade jag in skidorna för vallning. De levereras sedan till hotellet. Praktiskt!

 När jag preppade för loppet på kvällen såg jag att det börjat snöa lite grann. Mysigt, men tänkte att det nog bara skulle bli lite puder på marken.

 Hade som vanligt svårt att somna trots att jag var trött. Även om jag slappnade av så hade hjärnan svårt i och med att den hörde mellodifestivalens skval. När jag väl somnat till så kom dottern och knyckte min laddasladd till mobilen. Men till slut somnade jag visst på riktigt för kl 0220 ringde larmet och då var det bara att pallra sig upp.

-Loppdag-

När jag försiktigt tittade ut genom fönstret mitt i natten så yrde snön omkring oss. Det var alltså samma pissväder som förra året, inkl motvind. Det hade minsann inte bara blivit lite puder utan hela 15 cm nysnö.

Tvingade i mig lite frukost. Vem äter mitt i natten liksom? Tog med mig en macka i magväskan för "second breakfast". Iår hade jag sällskap till bussen av två från Täby, far och dotter. De var tacksamma över någon som "varit med förr" i rutinerna. 

Efter att bussen plockat upp folk på diverse ställen i byn styrde den mot Berga by. Dryga timmen senare var vi framme och Miss Li välkomnade oss med "Lev nu dö sen" i högtalarna på Vasaloppsstarten. 

Efter förra årets sorti i Oxberg hade jag klurat på en annan strategi, förutom att skida snabbare. Fanns det något mer jag kunde påverka och ändra för att lyckas? Att seeda upp sig i startleden hade jag redan sumpat. Och jo, jag ändrade något vid starten iår. Och jo då, en liten ändring blev det. Vad jag ändrade tänker jag inte skriva här ty den visade sig vara lyckosam. ;) 

Efter "sedvanliga" rutiner som toabesök, energipåfyllning etc. sprang jag en mile som uppvärmning för att hålla min runstreak. Efter loppet finns varken motivation eller ork för det. Viftade med i den gemensamma uppvärmningen sen gick starten och vi gled iväg. 

Starten-Smågan
I uppförsbacken rörde det på sig hela tiden. Väldigt trevlig upplevelse ty förra året stod jag mest still. Passade på att ta den numer obligatoriska bilden-i-första-backen. Ser på bilden att jag tog den rätt långt ner i backen. Jag var väl ivrig och rastlös. Medan jag grejade med telefonen, laddasladd och midjeväska fick jag en kommentar av en medåkare; att man nog var rätt rutinerad när man börjar fota när man åker skidor. Nja, jag är inte så rutinerad och så mycket skidåkning var det inte just då. ;) Tidigare år har jag till och med postat den på socialamedier medan jag stått där i kö, men det skippade jag iår. En målsättning iår var att inte ödsla massa tid på att fota längs vägen, jag prioriterade att försöka ta mig i mål och värdesatte det högre än foton.

Tog häng på sällskapet som jag åkt med från hotellet. Jädra vilken fart. Blev helt trött ganska fort men jag kämpade på fast besluten att ta mig så snabbt som möjligt till både Smågan, Mångsbodarna och Risberg, sen utifrån tidsbilden planera det fortsatta äventyret.

Det var inte helt enkelt att åka i nysnön. På väg mot Smågan trillade jag typ fyra gånger på platt underlag. Landade dock mjukt tack vare nysnön iaf.

Efter nästan 9 åkta kilometer (ca 80 km kvar) skidade jag förbi ett tv-team, men jag fattade och såg inte då att det var Clara Henry och Mattias Svahn, folkets åkande reportrar. Jag var så inne på att hålla jämna steg med mitt sällskap. På SVT ser man mig skida förbi i min gröna jacka. Jag vinkar lite till kameran. Skrolla 2:13 tim in i sändningen. "Vasloppet I Spåret med Clara Henry och Mattias Svahn". Detta tv-team startade i startled 5(!) och jag i 10.

I och med att alla rörde sig hela tiden i första backen i Sälen så kom jag till Smågan på knappa två timmar (1:49). Snabbt jämfört med förra årets 2:10. Tog en GT-tablett och blåbärssoppa men stannade inte länge i Smågan utan fortsatte ganska raskt mot nästa kontroll.

Smågan-Mångsbodarna
Pinnade på till Mångsbodarna. Ville inte äventyra ytterligare repdragning i Oxberg, eller någon annanstans.

I Mångsbodarna norpade jag en bulle och blåbärssoppa och råkade hamna i skottgluggen av en svt-kamera som filmade en åkare som blev intervjuad. Då höll jag låg profil jämfört med förra kameran då jag vinkade.

Såg senare, på svt-play (när eliten åkt 3:18 tim), att det var fina Karen som blev intervjuad. Hade jag varit lite mer uppmärksam då hade jag åkt fram och pratat med henne (efter intervjun). Vi hade jättetrevligt under Lidingöloppet då vi bodde på samma plats och åt en utsökt middag på kvällen.

Precis som i Smågan blev visiten ganska kort i kontrollen och färden fortsatte ganska kvickt.

Jag minns inte exakt var men det snöade faktiskt inte hela dagen. Det var faktiskt uppehåll. På Svts sändning såg jag att det var uppehåll i snöandet när jag var i Mångsbodarna.

Mångsbodarna-Risberg
Hade hunnit bli lite kissnödig. Typiskt, men jag kände att jag inte hade tid att stanna. Hoppades på att svettas ut vätskan så småningom. Skidåkningen flöt på. I den mån den kan flyta när man ofta måste anpassa fart efter andra. Jag har en tendens att åka ikapp men när jag krånglat mig förbi tappar jag fart för att sedan inse att jag skidar ikapp igen.

Ingen flopp i Risbergsbackarna iår. Stabilt och säkert åkte jag i en av de upp-plogade fårorna.

Risberg-Evertsberg (12 km)
Nypistat före i Evertsberg. Iår höll spåren att åka i. Rena drömföret i jämfört med tidigare. Tyvärr blir spåren fort dåliga då alla byter spår hit och dit. Med nysnö har spåren liksom inte satt sig. Men likväl upplevde jag det bättre än 2019.
Många snå backar som tar på krafterna ordentligt, men ska man i mål så är det bara att knata på.

Språkade med en medåkare, han var från Malmö. Jag försökte mig på att berätta att igår (29/2) var det minsann Malmös nationaldag. Han var trött och fattade inte, vilket var helt okej. Jag förklarade att det var skottdagen. Han skrattade till. Det var mitt bidrag till årets skämt i Vasaloppsspåret.

Evertsberg-Oxberg (15 km)
Första biten efter Evertsberg går neråt. Härligt!

I Bjönarvet/Vasslan stod skidklubbarna och peppade. Fick sportdryck och kexchoklad. Alltid lika gott. Berättade att jag iår minsann skulle ta mig i mål. De försäkrade att så skulle bli fallet. De undrade vilket startled jag startade i. De tyckte der var bra jobbat från startled 10.

Så skidade jag vidare. Fick ett par apelsinklyftor av andra skidklubbars supportrar. Alltså det är _så_ gott med just apelsin i dessa sammanhang. Sött, vätska och lite substans till magen. Banan är inte lika framgångsrikt. Visst det är också sött och ger snabb energi men banan blir ofta så geggigt i munnen, sen åker man och bara längtar efter vatten att skölja munnen med.

Schweizarna stod på samma ställe som förra året. Iår bjöd de på bananer. Jag tycker generellt inte om banan men jag äter det för energin jag behöver. Med tanke på hur lite jag hittills ätit och druckit under loppet så tackade jag ja till banan.

Sen strax efter kommer Lundbäcksbackarna. Jävla backar! När man tror att de är slut så kommer det mera uppför. Ett steg i taget. Höger. Vänster. Höger. Vänster var mantrat för att hålla fokus och inte trilla.

Pratade med en medåkare och vi konstaterade att nu minsann var det bara en Tjejvasan kvar, en träningsrunda (en normal vinter) så att säga

Och så uppenbarade sig kontroll Oxberg. Jag var så lycklig över att hinna dit med typ 37 min marginal. Stannade generellt inte så länge i kontrollerna men här gjorde jag ett undantag och letade fram mitt trumfkort. Firade icke-repet i Oxberg med att äta medhavd smågodis. Fantastiskt gott!

Note-to-self: Packa alltid med smågodis.

Oxberg-Hökberg (9 km)
Jag fotade som sagt inte så mycket i detta lopp, jag ansåg mig inte ha tid för det, men i Oxberg kostade jag även på mig en selfie. Sen dags att fokusera om och ta sikte på Hökberg.

Nånstans mellan Ocberg och Hökberg finns Volvospåret. Ett gäng kameror som filmar dig som ett minne. När jag åkt Öppet Spår så var det många som valde att inte åka igenom, men nu på Vasaloppet åkte alla runt omkring mig igenom den. Klart man ska ha en trevlig film efter målgång.

Funderade på hur långt det var mellan Hökberg och Eldris. Hade inte memorerat det. Reptiderna hade jag däremot koll på. Fusklappen i midjeväskan var iår uppgraderad. Jag mindes att jag förra året hade problem att få fram den där lappen, när jag hade skidvantar på. Så iår tejpade fast reptiderna på stavarna, dock hade jag inte avstånden, men de servade iaf Vasaloppet med när man lämnar kontrollerna. Men som sagt hur långt är det mellan Hökberg och Eldris. Hur låg jag till tidsmässigt med rep och sådant? Den matematiken fick vänta till jag var igenom Hökberg.

Stadiums kontroll sick-sackade jag mig igenom. Alla stod huller om buller och intog vätska.

Ytterligare sponsorgrej, det så kallade Preemspåret (15,7 km kvar). På den brukar jag inte alltid stanna till, men iår fick den mitt besök och jag fick en chokladboll och en mössa.

Hökberg-Eldris (10 km)
Mellan Hökberg och Eldris (med 15 km kvar till mål började det bli svårt att se pga mörker. Jag tänkte att jag hinner ta mig till Eldris. Där kan jag ta fram pannlampan. Fel! Med 13 km kvar stannade jag och tog på den. Ett lyckosamt drag att packa ner den trots att den tog mycket plats. Plötsligt kunde jag se och åka med de krafter jag hade kvar. Hade ett koppel av åkare efter mig... Det måste ha varit riktigt svårt att åka utan ljus. Trots att jag såg så kändes de fem återstående kilometrarna till Eldris evighetslånga, faktiskt längre än de 9 från Eldris till målet.

Så äntligen kom jag till Eldris. Nu fanns inga mer reptider. Nu kunde jag skida imål hur fort eller långsamt jag ville. Lyckan var total. Och mitt sällskap var också där. Vi hade åkt lite om varandra hela loppet. De var dock snabbare än jag så de kunde vila mer i kontrollerna. Tog en lycklig selfie, sedan var batteriet i mobilen slut.

Eldris-mål (9 km)
Under de sista 9 kilometerna fick jag förmånen att åka i nypistade spår. Jag åkte precis bakom pistmaskinen. Behövde en "hare" som höll jämnt tempo.

Det går inte att beskriva hur det känns att nå målrakan efter allt slit. Det är lycka på hög nivå. Att dottern och föräldrar stod och hejade gjorde det hela ännu bättre. Av dem fick en jag en fin krans runt halsen vilken prydde mig de sista hundratalet meter in i mål.

Precis som tidigare år gjorde vallateamet ett fantastiskt jobb. Perfekt valla från start till mål.

Det känns så fantastiskt och ofattbart att jag skidat nio mil samtidigt som det känns självklart. Att klara Vasaloppet är dock aldrig självklart. Jag och alla(?) andra fick slita ordentligt. Så här efteråt känns slitet värt det. Förra året var jag betydligt mer besviken. 

PS Trillade inte i en enda nedförsbacke iår och åkte i alla.

Blåbärsloppet 2020 - race report

Detta lopp skidade jag med mitt äldsta barn. Der är trevligt att sporta tillsammans. 

Vi fick vänta i busskö i Mora en bra stund. Det var i alla fall bättre än förra årets bastuupplevelse.

När vi kom till Eldris lämnade jag kvickt in skidorna för vallning hos Swix-gänget och meddelade samtidigt att det som satt på var från förra årets Vasalopp. De såg mycket förvånat på mig och frågade hur det hade kommit sig.

Några små förberedelser till för att rätta till utrustning samt fotografering. En klubbkamrat kom fram och hejade och vi stod och språkade en stund. Det var trevligt trots att jag aldrig mött personen förut. Han skulle också åka VL imorgon men har förmånen att starta i grupp 8.

Sen stapplade vi iväg på osäkra ben. Att jag hade vallan kvar från förra året berodde ju på att jag inte åkt längdskidor sedan dess. Men jag måste säga att det gick förvånansvärt lätt att hitta tekniken igen. 

Det var rent propaganväder med sol, -1 grad och nästintill ingen vind. Jag njöt nog lite mer av skidåkningen än vad min dotter gjorde. Dottern kämpade på bra i spåret, med tanke på att hon inte heller åkt längdskidor sedan förra Blåbärsloppet (och jag Vasaloppet).

Det var motigt på sina ställen och jag gjorde mitt bästa för att hålla energin och modet uppe. En anledning till nedåtgående mungipor var att det var ganska tomt i spåret efter ungefär halva loppet. Jag förklarade att det får ta den tid det tar att ta sig i mål, vi var långt ifrån sist.

Strax före Moraparken fanns det choklad på ett staket. Kanske inte ämnat för mig, men tack Team 165. Den var lite svår att nå pga snöbrist, men skam den som ger sig. ;)

Väl i Moraparken fick vi hejarop av folk vi passerade. Det var trevligt och jag tror det peppade min dotter. Sista backen forcerades med bra fart sen var det bara upploppsrakan kvar.

Dottern blev intervjuad av speakern i mål. En kul upplevelse för henne.
Jag passade på att prata lite med speakern i mål om morgondagen. Fick tips om kontrollerna. Ta vätska vid sista bordet, stanna inte länge. Om valla, lämna skidorna först, drick samtidigt.

Sen begav vi oss till supporterskaran aka mormor och morfar för gratulationer och kramar.

Vinter

Nu när Kung Bore visat sig fick jag feeling att editera färdigt min lopprapport från Gore-Tex Winterrun. Det loppet sprang jag för bara en månad sedan. Då fanns ingen snö, men jag får min vinterlöpning ändå. :)

Om en liten vecka...

Om en vecka, som kommer gå snabbt, är det dags för årets Vasalopp. Efter förra årets nederlag, att bli stoppad i Oxberg, tänkte jag mig att ta revansch iår. Vi får väl se hur det blir....

Denna vinter har jag åkt exakt 0, noll, zero, nada centimeter på mina längdskidor. Det har verkligen varit en förfärligt dålig vinter för skidsport där jag bor.

Jag kommer att ställa mig på startområdet 1 mars. Jag håller tummarna på att tekniken finns i ryggmärgen. Är i alla fall glad att det inte är mitt allra första försök att ta mig från Berga by till Mora. Jag ska göra mitt yttersta för att komma imål iår.

Lite uppfräschning av skidandet blir det i alla fall dagen före. Då ska jag och min dotter åka Blåbärsloppet ihop. Det var så trevligt förra året att vi ville göra om det. Hoppas vi får lika fint väder som 2019.

Ett steg närmare

Idag bokade jag hotell och gjorde min andra delbetalning av mitt livs marathonresa.

Jag kommer dock inte åka hem från New York direkt. Det är så långt att åka över Atlanten att jag kommer att passa på att se lite mer. Efter några dagar i New York kommer jag ta mig till Chicago. New York har jag varit i tidigare men jag har aldrig varit i mellersta delarna av USA så det ska bli spännande.

One down, seven to go...

Om det är någon som vill läsa om det inofficiella backyard jag sprang i september så är lopprapporten färdig nu.

https://lakritztrollet.blogspot.com/2019/09/tnt-inofficiella-backyard-2019.html

Nu ligger jag bara efter med:

• Lidingöloppet 30k
• Rosa Bandetloppet
  
• Göteborg (halv)Marathon
  
• XC-race
  
• Kolmårdsrundan Hösttrail
  
• Skanneloppet
  
• Gore-Tex Winterrun
  

Sedan är det också lite annat jag funderat på men inte fått på pränt. Många tankar men lite ork och koncentrationsproblem orsakar denna stack av oskrivna lopprapporter.

Gore-Tex Winterrun 2020 - race report

Inför
Med förra årets lopp i minnet ville jag gärna delta även iår. Både genom reklammail och i flödet på sociala medier påmindes jag om loppet redan i november. Som så ofta vet jag inte alltid om jag kan delta just det datumet varför anmälan till loppet fick vänta. Men efter lite diskussioner så stod det i början av januari klart att helgen var fri. Jag anmälde mig.

Prepp
Nu började förberedelserna för hur jag skulle vara klädd. Ja, alltså löparkläder är ju inte svårt att välja förstås men det intressanta är hur jag ska lysa? Förra året snurrade jag en halvtaskig julgransslinga runt höften och lånade min dotters lila partyhatt som har dioder som kan blinka. (Den har för övrigt inte använts sedan dess.) Iår ville jag ha något annat.

I höstas hittade jag på en "kinasida" en keps med LED-skärm i vilken man, via en app, kan skriva in valfri text. Jag tror till och med att jag tänkte på detta lopp när jag beställde den. När jag haft den vid speciella tillfällen så som dotterns gymnastiktävling och hockeymatcher etc så är det många som kommenterat den och tyckt den var cool och häftig. Den är given att ha på loppet. Men inte bara den... det blir lite lamt.

Så kom jag på att många hundar jag sett gå sin kvällspromenad med sin husse/matte haft halsband försedd med LED-ljus. Aha! Det är på djuravdelningen jag ska leta efter något lysande. Tänkt och gjort. Inhandlade två, en var för kort för att få runt mig. (Praktiskt nog gick de att koppla ihop.) Och jag kunde funktionstesta dem när jag var i alperna nyligen. För av någon konstig anledning hade jag packat ner dem men glömt min reflexväst.

Så förutom min keps (förstärkt med pannlampa) hade jag hundhalsband på mig. Det blev kalasbra. Inte så fantasifullt kanske men lysande. Så hittade jag även en LED-pryl att pynta skorna med. Tydligen en populär pryl för de fanns bara med vitt sken kvar, lila, blå eller grön hade varit roligare.

Resa
Loppet var på kvällen så jag behövde inte ställa väckarklocka och åka iväg tidigt. Skönt också att redan vara anmäld så jag inte behövde passa någon efteranmälningstid.

Reste i god tid och gjorde ett snabbt stopp i Norrköping för att se om de lysande grejerna på skorna fanns i en roligare färg än i vitt sken. Bingo! Hittade rosa, fast de såg mer lila ut. Hade med mig de vita samt kvitto så det var bara att byta. Inget konstigt.

Alltid nervös över om jag ska hitta parkeringsplats eller inte. Det är alltid fullt med bilar överallt längs gatorna. Tidigare år har jag haft jättetur och hittat en ledig plats direkt jag kommit dit. Iår var det likadant. Fullt längs gator och allėer, MEN när jag svänger in på den tänkta alléparkeringen så är det EN tom plats. Nästan så jag borde köpa en lott, sån tur är det.

Samlade ihop mina saker och begav mig mot Skansen. Det var en fantastisk kväll och solnedgång. Liksom flertalet andra stannade jag på Djurgårdsbron och fotograferade Nybroviken och Strandvägen.

Prelopp
Jag var i sådan god tid att jag hann fotografera den fina kvällen, stå i nummerlappskö, stå i toakö, fixa med min utstyrsel OCH se starten för 5 km-loppet. Jag avskyr stress så detta mådde jag bra av.

Hade med mig min koskälla och pinglade iväg 5 km-löparna. Sedan tog jag mig in på startområdet. Där fanns ett sånt där trevligt fotobås. Det var ingen kö så jag tog chansen. Hann ta två bilder men är egentligen inte så nöjd med någon av dem. Sen gick jag för att heja in löparna i mål.

Stod där länge på upploppet och pinglade med min bjällra, hade liksom inget annat för mig. Sen blev det dags för oss i 10 km-klassen att starta.

Loppet
Jag hade anmält mig till sista startgruppen, nr 3, de som sprang på över timmen. Det var kyligt att stå och vänta för det blåste där uppe vid Sollidens scen. Men jag hittade en eldkorg och stod där och värmde mig.

Så var det dags. Startskottet gick och så även startfältet. Alltså så frustrerande långsamt alla rörde sig framåt. Fick sicksacka mig fram. Så var det till på köpet en rejäl nedförsbacke. Det var iof vackert att se en orm av ljusbeklädda löpare slingra sig ner för Skansen, men jag kunde verkligen inte springa i mitt tempo. Jag startade helt klart i fel startgrupp.

Tack och lov blev banan bredare och det var lättare att springa förbi. Iår upplevde jag att banan var smyckad med fler marschaller än förra året. Mycket vackert och stämningsfullt.

Löpningen kändes oförskämt bra. Och jag var glad att jag hade pannlampan med som förstärkning, med den var det lättare att öka tempot i utförslöpningen.

På första varvet orkade jag trycka på i de flacka uppförsluten. Men uppförsbackar är jobbiga att springa i, speciellt om de har kraftig lutning. Detta lopp har iaf två rejäla uppförsbackar (som skulle forceras två gånger). Jag uppskattar att jag sprang 80-90 procent av dem på första varvet.

Första vändan upp för backen vid Skansens bergbana (har backen något namn?) försökte jag springa så mycket jag kunde. Halvvägs upp sprang John "Jesus" Kingstedt förbi i ett rasande tempo. Han var på slutspurten och sprang med andra ord mer än dubbelt så fort som jag. När jag väl var uppe, ja jag gick det sista, så kunde jag springa mer normalt igen. Men backen suger verkligen musten ur benen.

Några svängar inne på Skansen och runt Sollidens scen och varvningen var ett faktum. Nu var det betydligt färre löpare på banan och jag kunde jag löpa backen i mitt tempo. (Medeltempo första resp andra varvet: ca 6:10/5:05 min/km.)

Med cirka 3 km kvar tog jag hjälp av en superhjälte för att orka hålla tempot. Superhjälten var dock lite starkare än jag i sista backen upp på Skansen. Uppförsbackarna blev övermäktiga på andra varvet. Kändes som alla backpass jag gjort i Alperna och med Team Nordic Trail var som bortblåsta och att jag hade sämst kondition och styrka i världen. Men iår sprang jag iaf mer av dessa branter än jag gjorde förra året.

När sista backen äntligen var besegrad glömde jag bort att det var nästan en hel kilometer kvar till mål. Jag ökade tempot nästan direkt uppe på "hjässan" i tron att jag snart var i mål. Det blev en jobbig sista kilometer men till slut rundades scenen och det fina målet syntes. Det stöd som gavs i målfållan räckte faktiskt krafter till en superspurt. Som belöning fick jag en proffsig bild på målgången.

Stannade klockan och gissade på en tid runt 57-58 minuter. Blev mycket överraskad när jag såg att den stannat på strax under 56 min. Wow! Detta är en ganska tuff bana, inte på något sätt flack och lättsprungen (bortsett från nedförsbackarna då).

Postlopp
Fick en (reflex)medalj och lite annat smått och gott i mål. Klädde på mig min vinterjacka och överdragsbyxor och hejade in de sista löparna i mål.

Ett trevligt och mysigt lopp, det enda som saknades för ett fulländat vinterlopp var snön. Den officiella sluttiden blev 55:48 min. En, för mig, snabb tid för att vara så tidigt på säsongen.

Sedan tog jag mig till duschen. Blev en snabbdusch ty hotellet hade dubbelbokat herrarnas omklädningsrum så de fick tyvärr stå och vänta tills damerna var färdiga. Därför fick jag skynda mig. Så tog jag bilen och åkte hem, dock tog jag omvägen om brorsan för att lämna en födelsedagspresent.

Runstreak

Jag har tidigare skrivit att runstreak inte är något för mig pga familj, sjukdom etc. Men så trillade jag förbi Paceonearth och deras januariutmaning. Jag bestämde mig då för att åtminstone göra ett försök för att se om det är något för mig. Det är en sak att anta och en annan att verkligen prova.

I övrigt har jag inget specifikt mål med min träning/löpning, förutom att må bra.