Backyarden startade egentligen vid 10, men jag hade lite andra saker att uppleva med familjen före detta. Jag anslöt vid 1320 och satt ensam och njöt i solen.
Cirka tjugo minuter senare droppade löparna in. De flesta hade redan sprungit fyra varv. Jag hade själv tänkt springa ett till två varv á 6,7 km för att fylla veckokvoten av löpning. (Har ju mitt årsmål att sträva mot.)
Gjorde ett bra första varv. Ganska pigg i kroppen trots dålig dag. Inte helt pigg eftersom jag under gårdagen sprungit 10 km i en annan skog. Då hade jag glömt bort att detta var idag. Men jag höll ett förhållandevis högt tempo men ändå behagligt.
Andra varvet var också skönt och behagligt, dock så trillade jag på en rot och blev lite stukad. Slog i ena handen och ena knät. Väl tillbaka till utgångspunkten var mitt mål med råge uppfyllt och jag kunde egentligen avbryta här.
Klockan 1600 gav jag mig ut dock på ett tredje varv för att det ändå kändes rätt ok trots att jag trillat. Lite omplåstring i form av att tvätta av knät, välbehövlig vila och sedan dags för varv tre.
När jag kom till stället jag föll tänkte jag specifikt att jag skulle lyfta bättre på fötterna. Vad tror du händer?! Jag snubblar på samma jävla rot på tredje varvet! Vad är oddsen för det på ett traillopp där det finns åtskilliga rötter, stenar och stockar att springa över? Det är större sannolikhet att vinna på Triss än att lyckas med det, tror jag.
Nu slog jag i samma knä och höger axel. Blev ledsen och besviken för det kändes som ett stort misslyckande men jag lunkade vidare ändå. Hade en klump av ledsamhet halsen som gjorde att jag inte kunde andas ordentligt. Fick stanna för att hämta andan. Sänkte därefter tempot, gick, djupandades ett gäng gånger, lunkade igång igen och sprang ikapp mitt sällskap. Väl tillbaka brydde jag inte om att tvätta. Inställningen var nu: känn inte efter nu, bara gör din grej så kan du slicka såren och tycka synd om dig efteråt.
Efter lite snabb energi i form av läsk, "bollgurka", vatten och en GT-tablett lunkade jag iväg på mitt fjärde varv. (Förra backyarden i våras nöjde jag mig med tre varv.)
Fjärde varvet var inget speciellt. På platsen jag snubblat två gånger på gick jag medvetet. Nu fick det vara nog med skador. Kom faktiskt helskinnad förbi. Trillade inte heller någon annanstans trots att jag vara nära till det på ett annat ställe. Skönt att komma tillbaka efter ett fullbordat fjärde varv.
1800 och sista varvet, mitt femte, skulle starta. Tvekade om jag skulle ge mig ut då det gjorde ont typ överallt, på två olika sätt. Dessutom regnade det och jag frös. Satte på mig vindjackan men frös ändå. Med tre minuter till start av sista varvet sa jag att jag minsann skulle ta mig runt det också om det så skulle ta över timmen. Det var ju trots allt sista varvet.
Trötta stela ben stapplade iväg exakt 1800.
Sista varvet var det enda jag sprang ensam, men det gjorde absolut ingenting. Vid 29 tillryggalagda kilometer började de små uppförsluten bli jobbiga så jag gick. Annars hade jag faktiskt sprungit samtliga varv utan att gå någonstans... med undantaget för fallen. Nu på sista varvet stannade jag faktiskt till och fotograferade den jävla roten. Roten till allt ont jag fått.
Varv 1: 46:53 min
Varv 2: 44:17 min
Varv 3: 47:36 min
Varv 4: 46:02 min
Varv 5: 51:43 min
Det var smått fantastiskt att jag inte fick ett enda skavsår på fötterna, vilket jag brukar få av trailskorna. Dessutom fick jag inte lock för öronen, vilket jag brukar få vid 15 km.
På detta backyard gjorde jag distansrekord i backyardsammanhang, totalt 33,5 km.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar