23 september 2017

Lidingöloppet 2017

Såg med tillförsikt fram emot tremilen. Iår är jag bättre tränad än någonsin. Jag deltagit i många lopp och fotbollsmatcher under året och nu under hösten har jag känt att jag har jobbat upp en bra grundkondition.

Årets lopp blir första delmomentet i min tredje svenska klassiker. Eftersom jag nästa kalenderår gör En Svensk Klassiker (ESK) och En Svensk Halvklassiker parallellt blir det en smärre krock vid Lidingöloppet. Halvdistansen går på morgonen/förmiddagen och hela strax efter lunch. Det finns människor som klarar att springa båda efter varandra, men jag avstår den utmaningen nästa år. För att fixa ESK så får det bli 2017-årslopp.

Vädret iår var fantastiskt bra, inte så kallt, sol och fint. Underlaget var perfekt, inte torrt och dammigt och inte heller blött och geggigt. Perfekt med andra ord.

Jag upplevde inte att det var lika trångt längs banan iår som förra året. Konstigt med tanke på att jag startade i samma startgrupp. Kan det ha haft något med min placering vid starten? Jag brukar vara ganska försynt och ställa mig i mitten eller i bakersta leden. Iår ställde jag mig nästan längst fram.

Löpningen flöt på bra. Som vanligt har jag svårt att bromsa mig i nedförsbackarna vilket gör att farten blir ganska hög...och jobbigt...iaf i början av loppet. Men jag känner samtidigt att jag inte vill lägga massor av min dyrbara energi på att bromsa bort gratisfart. Jag låter helt enkelt tyngdlagen jobba och litar på mina reflexer. (Senare i loppet typ sista milen orkar jag inte springa fort så då går energi åt att bromsa lite.)

Kände mig ganska fräsch långt in i loppet.
Kyrkviken är alltid kul att passera. Man är pigg, fräsch och glad. Det gick ganska lätt och ledigt fram och förbi första milen. Så kommer det ett gäng backar och plötsligt som från ingenstans fanns det en vägg som jag träffade med råge. Det var någonstans vid 17 km...minns inte riktigt. Gick förbi Grönsta vätskestation och den där Grönstabacken springer jag bara om den är i början av loppet och jag inte sprungit långt dagen före. Fast det är rätt gött att komma till Grönsta, det mesta gjort, bara en mil kvar.

Sista ynka milen kvar. Tänk att den kan vara så jobbig. Väl uppe på platån försöker jag hitta nya krafter. Där uppe är rätt lättlöpt, men så blit det kuperat igen och kroppen säger ifrån. Huvudet orkar inte heller, utan säger hela tiden: Gå! Jag tillåter mig att gå allt oftare men bara i uppförsbackar, inte slättförs och nerför.

Hittills har jag hållt ett bra tempo som skulle ta mig i mål på 3,5 timme. Jag ville så gärna  ha den tiden men så kom Aborrbacken. Den är sjukt brant och jag förstår inte hur folk okar jogga uppför den. Jag går. Sen kommer några små jobbiga backar som lätt glöms bort för varje år. Minst lika jobbiga så här med 27 km bakom sig.

Man tänker att de är fjuttiga två kilometer kvar det fixar jag, men så kommer så Karins backe. Fy fnuttan! Gå igen, finns inga alternativ om jag ska komma helskinnad i mål.

När enkilometersskylten dyker upp kommer första lyckokänslorna. Jag fixar det! När jag sedan hör speakern och musiken från målet då blir det känslosamt att springa. Lycka över att återigen klarat Lidingöloppet, lycka över att äntligen vara i mål och lycka över att få sin välförtjänta medalj.

Jag klarade inte tre och en halv timme iår men jag slog personbästa tiden med ungefär en kvart! Jag är nöjd!

Nu ska jag försöka vara duktig och behålla min goda kondition över vintern så jag inte behöver träna upp den från början igen.

Nästa lopp i klassikern: Öppet Spår söndag.