Inställt! Inställt!

27 september 2019

Vältajmad post

När jag kom hem från Helsingborg Marathon (som jag ännu inte skrivit lopprapport om) uppmärksammade min make mig på att jag tappat något. Han såg att min klocka (Suunto Ambit3 Sport) saknade en skruv. För ett år sedan bytte jag armband föra att det var heltrasigt, men att tappa en enstaka skruv var något nytt. Hur skulle jag lösa detta? Var köper man en skruv som passar? Det är inte bara att åka till närmaste blå-gula möbelvaruhus att fixa reservdelar till en klocka som köpts via internet.

Hur som helst så kontaktade jag supporten och efter ett par veckor fick jag svar att reservdelsskruvar skulle skickas med post. Det kunde dock ta några veckor till för det skulle skickas från Rumänien. Bara att acceptera att jag skulle få springa Lidingöloppet med en "vobblande" klocka. Det funkade ju iof som det var, jag har ju sprungit ett antal mil sedan det upptäcktes, men det hade helt klart varit bättre med en hel så jag inte riskerade att tappa klockan helt.

Och idag, dagen för avresa till Lidingö, damp skruvarna ner i brevlådan. Hipp hurra! Ibland har man mer tur än man vågar hoppas på.

En snabb lov i källaren efter rätt mejsel, sen var klockan hel. En bra start på Lidingöloppshelgen.

24 september 2019

Denna höst också...

Jag såg på mitt Instagramkonto att jag den 27 oktober 2018 gjorde ett nytt innerhål i mitt skärp/bälte.

Häromdagen fick jag göra ytterligare ett nytt hål längst in på skärpet. Det här med löpning verkar göra en lite tunnare. Helt okej. Jag är just nu lite konvex, eller som jag säger när barnen hör: bubblig, i kroppsformen. Heja mig!

Och så bjuder jag på en devis jag levt efter sedan typ 2004, då jag trillade på den första gången:

Jag är i form. Rund är en form!

14 september 2019

TNT inofficiella Backyard 2019 höstedtion - race report

Denna dag var egentligen ingen bra dag. Var trött fast jag sovit bra och länge. Var lite yr och såg sämre på ena ögat.

Backyarden startade egentligen vid 10, men jag hade lite andra saker att uppleva med familjen före detta. Jag anslöt vid 1320 och satt ensam och njöt i solen.

Cirka tjugo minuter senare droppade löparna in. De flesta hade redan sprungit fyra varv. Jag hade själv tänkt springa ett till två varv á 6,7 km för att fylla veckokvoten av löpning. (Har ju mitt årsmål att sträva mot.)

Gjorde ett bra första varv. Ganska pigg i kroppen trots dålig dag. Inte helt pigg eftersom jag under gårdagen sprungit 10 km i en annan skog. Då hade jag glömt bort att detta var idag. Men jag höll ett förhållandevis högt tempo men ändå behagligt.

Andra varvet var också skönt och behagligt, dock så trillade jag på en rot och blev lite stukad. Slog i ena handen och ena knät. Väl tillbaka till utgångspunkten var mitt mål med råge uppfyllt och jag kunde egentligen avbryta här.

Klockan 1600 gav jag mig ut dock på ett tredje varv för att det ändå kändes rätt ok trots att jag trillat. Lite omplåstring i form av att tvätta av knät, välbehövlig vila och sedan dags för varv tre.

När jag kom till stället jag föll tänkte jag specifikt att jag skulle lyfta bättre på fötterna. Vad tror du händer?! Jag snubblar på samma jävla rot på tredje varvet! Vad är oddsen för det på ett traillopp där det finns åtskilliga rötter, stenar och stockar att springa över? Det är större sannolikhet att vinna på Triss än att lyckas med det, tror jag.

Nu slog jag i samma knä och höger axel. Blev ledsen och besviken för det kändes som ett stort misslyckande men jag lunkade vidare ändå. Hade en klump av ledsamhet halsen som gjorde att jag inte kunde andas ordentligt. Fick stanna för att hämta andan. Sänkte därefter tempot, gick, djupandades ett gäng gånger, lunkade igång igen och sprang ikapp mitt sällskap. Väl tillbaka brydde jag inte om att tvätta. Inställningen var nu: känn inte efter nu, bara gör din grej så kan du slicka såren och tycka synd om dig efteråt.


Efter lite snabb energi i form av läsk, "bollgurka", vatten och en GT-tablett lunkade jag iväg på mitt fjärde varv. (Förra backyarden i våras nöjde jag mig med tre varv.)

Fjärde varvet var inget speciellt. På platsen jag snubblat två gånger på gick jag medvetet. Nu fick det vara nog med skador. Kom faktiskt helskinnad förbi. Trillade inte heller någon annanstans trots att jag vara nära till det på ett annat ställe. Skönt att komma tillbaka efter ett fullbordat fjärde varv.

1800 och sista varvet, mitt femte, skulle starta. Tvekade om jag skulle ge mig ut då det gjorde ont typ överallt, på två olika sätt. Dessutom regnade det och jag frös. Satte på mig vindjackan men frös ändå. Med tre minuter till start av sista varvet sa jag att jag minsann skulle ta mig runt det också om det så skulle ta över timmen. Det var ju trots allt sista varvet.

Trötta stela ben stapplade iväg exakt 1800.

Sista varvet var det enda jag sprang ensam, men det gjorde absolut ingenting. Vid 29 tillryggalagda kilometer började de små uppförsluten bli jobbiga så jag gick. Annars hade jag faktiskt sprungit samtliga varv utan att gå någonstans... med undantaget för fallen. Nu på sista varvet stannade jag faktiskt till och fotograferade den jävla roten. Roten till allt ont jag fått.



Varv 1: 46:53 min
Varv 2: 44:17 min
Varv 3: 47:36 min
Varv 4: 46:02 min
Varv 5: 51:43 min

Det var smått fantastiskt att jag inte fick ett enda skavsår på fötterna, vilket jag brukar få av trailskorna. Dessutom fick jag inte lock för öronen, vilket jag brukar få vid 15 km.

På detta backyard gjorde jag distansrekord i backyardsammanhang, totalt 33,5 km.

10 september 2019

Nytt gammalt motionsspår

Jag har sprungit Lidingöloppet jag vet inte hur många år (varierade distanser) och inför varje år har jag fått rekommendationen att åka till Olstorp för backträning. Det har aldrig blivit av. Det krävs en bilresa på nästan 30 min att ta sig dit fast det är inom samma kommun.

Jag har hört att det ska vara jättebackigt. När jag letar upp vart jag egentligen ska åka (jag har bara ett hum om var det ligger) ser jag på hemsidan att de själva ställer frågan om det till och med är Östergötlands tuffaste.


http://vretaskicenter.se/?page_id=52

Idag tog jag mig dit och möttes av en otroligt vacker (och stilla) plats. Bra för kropp, hjärna och själ.

Jag sa till mig själv att målet med dagens pass var att ta mig runt utan vare sig tidskrav eller krav på att springa i alla backar. Så tryckte jag igång klockan och började min 5 km-runda.

Efter 1,5 km tänkte jag:
Vad vackert här är och så bra det känns. Nästa gång kanske jag tar två varv!?

Efter 2,5 km tänkte jag:
Hur springer man 7,5 km? (Finns 5+2,5 spår) Alltså var delar sig spåren? Jag ska kanske förlänga och göra det idag? Det blir inte två varv idag i alla fall.

Efter 3 km tänkte jag:
Jag ska f-n inte gå i någon backe idag. Knega på, skit i tempo, men gå inte.

Efter 3,5 km tänkte jag:
Gaaaah! Det blir bara ett varv idag... och nästa gång... och nästa... och...

Vid 4,5 km, då läste jag fel på skylten och tyckte att det bara stod 4 km, tänkte:
Fan, min klocka har ju redan passerad 4 km för länge sedan. Vid det laget var det sista backen och sedan var det nerför ner till startplatsen igen.

På slutrakan tänkte jag att detta var ett Swiss Irontrail i miniatyr minus traildelen. (Referatet från det loppet är inte färdigskrivet än. Håll utkik här på bloggen. Sprangs 27/7.)

Det blev alltså en rejäl genomkörare för kropp och ben. Trots allt en trevlig upplevelse, inte minst för att jag fick se något nytt. Hit måste jag orka ta mig igen.

8 september 2019

Snabb tid och långsamt skrivande

Nu ligger jag sådär mycket efter igen. Har fortfarande inte slutfört mina texter för Swiss Alpine Irontrail, City Run och Helsingborg Marathon och igår sprang jag Stockholm Halvmarathon.

Det går inte fort och smidigt att skriva rapporterna. Många pauser blir det. Mer om det i ett annat inlägg.

7 september 2019

Stockholm Halvmarathon 2019 - race report

Fredag 7/9
Fredag och jag vaknar med ögoninflammation. Denna skitreaktion på att jag gjort för mycket. Jag försökte bota den genom att sova hela dagen.

Lördag
Hade tänkt att i detta lopp verkligen försöka springa in på en bra tid under 2:20. Det var liksom dags nu efter all löpträning och lopp. Men med ögoninfektion tvivlade jag på om jag ens skulle delta. Hade i och för sig inget att förlora eftersom jag vunnit startplatsen av #kexchokladrunning. Tusen tack!

Jag ville VÄLDIGT gärna springa detta trevliga loppet så jag bestämde mig för att åka upp ändå och göra ett försök. Jag hade varken feber eller halsont, bara svårt att se med ena ögat. Jag springer på sätt och vis inte med ögonen men det underlättar helt klart att se ordentligt. Förra året blev jag omsprungen av en blind. DNS (Did Not Start) var inte ett alternativ.

Jag som alltid springer i svarta shorts kände att jag skulle bryta trenden och letade därför upp ett par gamla blå från min tid i Råå IF. Jag hade ju redan bestämt mig för svarta kompressionsstrumpor. Med blå shorts blev jag inte helsvart.

Men förutom keps tog jag även med mina fula solglasögon anno 90-talet. De har tidigare tjänat som skidglasögon soliga skiddagar i alperna. Nu hade jag både hängslen och livrem. Skrotade genast målsättningar och loppet fick bli som det blir. Allt utom DNF (Did Not Finish) var bra.

Bilresan upp gick u.a., men det var ösregn vid ankomst till huvudstaden. Väderleken sprack turligt upp när jag parkerade. Vad jag inte räknat med var att av alla vattenpölar blev tårna genomblöt redan bara av att gå till p-automaten. Åt det fanns inget att göra så jag tog min ryggsäck och begav mig med T-bana till starten vid slottet. Gick mycket smidigt att hämta nummerlappen, som iår var stiligt svart. Så passande att jag tog blå shorts så jag inte blev helsvart. Jag kanske har ett sjätte sinne?

Mycket lång toakö, men det hanns med råge. Stod och prata med två spanjorskor och vips var det min tur. Denna gång glömde jag inte körkort etc på bajamajan. Lämnade in väskan, tog några selfie framför slottet och sicksackade mig sedan fram till startfållan, allt gick ganska smidigt.


Loppet
Den effektfulla och spännande röken vid starten luktade inte gott, kan jag tala om för den som undrar.

Trippade iväg lugnt i början sedan gick benen av sig självt. Hade planen att springa med farthållarna för 2:10 så länge jag orkade.

I tunneln var det varmt även iår. Och det gick svagt nerför vilket resulterade i att jag sprang för fort. Försökte sakta in tempot men det var svårt dels för att jag var pigg i kroppen (ja, så pigg man kan vara med en infektion) och dels för att alla andra rusade iväg och det är så lätt att dras med i andras tempo tidigt i lopp.

Någonstans efter tunneln  (2 km) stod Carolin af Ugglas och hennes kör och sjöng The Proclaimers låt "I'm Gonna Be", mycket peppande och här var jag ju fortfarande fräsch i benen. Jag har ett svagt minne av att jag hörde de även på Stockholm Marathon, fast då stod de på Odenplan.

Så följde kilometer efter kilometer och jag sprang i ett tempo som kändes bra, men snabbt. Det bara flöt på liksom. Ansträngande men ändå hyfsat behagligt. Var inte särskilt andfådd som jag minns det heller.

Då det gick upp för mig att farthållarna jag planerade att följa fortfarande var bakom mig ändrades planen till att hålla de bakom mig så länge jag orkade.

Det var först vid Kristinebergs IP som uppförsbacken blev lite övermäktig och jag vandrade en bit uppför. Men det gick betydligt snabbare nerför. I sann Lidingöloppsanda måste jag ta igen det jag förlorat uppför i den följande nedförsbacken. Så det gjorde nog inget att jag gick, det tog ut varann så att säga.

Norr Mälarstrand så oändligt rak och lång. Försökte hålla mig springande, men iom att det även var flackt så blev tempot för snabbt och jag kroknade. Då blev strategin att springa typ snabba intervaller. Gå - springa hyfsat snabbt - gå - springa hyfsat snabbt osv. Så som jag sprang förr i tiden och så som jag har satt mina pb-tider på olika distanser.

Hjältarna Rasmus (aka Skyltmannen) och Therese stod med varsin skylt strax före Stadshuset där Norr Mälarstrand tar slut, dvs vid ca 11km. Peppande för en trött kropp.


Nu, halvvägs, försökte jag övertyga hjärnan om att det ju inte var långt kvar. Jag försökte med nedräkning av kilometer medan skyltarna visade uppräkning. Konflikt maximus… i hjärnan alltså.

Vandrade upp för Slussens backe och spanade bakom mig om jag såg 2:10-flaggorna. Vid första anblick såg jag de inte. Vid en närmare titt så kom de faktiskt där nere, kanske bara dryga halvkilometern bort. Det sporrade mig att fortsätta springa, även uppför. Men backen tog ut sin rätt.

Jag hade som mål att hålla 2:10-farthållarna bakom mig. Det lyckades jag med i 14,5-15 km. Med sju kilometer kvar trippade de förbi mig som om de bara sprungit 2 km. 😳

Enervit stod och delade ut gels och jag greppade några. En att ta nu direkt och två att ha senare i loppet. Petade in de under cykelbyxan. De sitter fast bra där. Men det var nu trötta ben som tog sig runt Söder. De ömsom gick och ömsom sprang. Uppförsbackar forcerades genom gång trots att jag ju visste att det var ynka fyra kilometer kvar.

Alltså uppförsbacken vid Drakensbergsparken/Zinkens väg (Tantolunden)... egentligen inte så brant, men sjukt lång och sjukt seg. Inte sprang jag den inte. Det fanns det ingen ork för. Jo vissa partier sprang jag faktiskt. Här är det fjuttiga tre kilometer kvar men jag kunde ändå inte övertyga kropp och hjärna att mobilisera kraft att springa om än så långsamt.

Med 2 km kvar kände jag något kladdigt på benet! Gissa vad?! Snabb eliminering av kladdförpackning, aka energigel. Första gången jag varit med om att de gått sönder. Lite frustrerande att mina händer också var kladdiga. Någon vätskekontroll fanns inte heller. Slickade dock av det värsta, energin kanske kunde göra nytta? Fick i alla fall snällt vänta till efter målgång med att tvätta händerna.

Strax före nedförsbacken ner mot Gamla Stan såg jag en kille hålla fram en låda med godis. Det är för oss, tänkte jag och tog en utan att fråga. Som tur var sa han varsågod. Nu gällde det att hålla ihop och springa på, det var ju nedförsbacke nästan ända fram till målet.

Mål
Så äntligen såg jag målet och kraftsamlade till fin avslutning. Jag kom i mål på tiden 2:13:51. Sjukt stolt såklart eftersom mina halvmaratider de senaste åren legat på runt 2:20.


Förbannelsen är bruten. Galet, 2:13 trots infektion i kroppen. Det är en förbättring med nästan sju minuter jämfört med 2018, (6 min och 41 sek för att vara exakt. ;)) Jag som tvekade om jag ens skulle vara med. Jag börjar komma i form... eller så var det för att jag sprang i blå shorts och snabba glasögon... men det är mindre troligt. ;)

Det var jättebra väder, typ 17-19 grader och mest mulet. Ösregn när jag anlände Valhallavägen, men det försvann ju och inte en droppe regn föll under loppet. Först kanske 10-15 min efter att jag kommit i mål kom en rejäl skur men då var jag klar och redo att ta mig till tunnelbanan. Helt perfekt! Att även vinnaren Mustafa "Musse" Mohamed satte nytt banrekord vittnar om bra förhållanden.

Efter dusch blev det ett stämningsfullt foto från Stadion. Det var vackert, men med tänd belysning på arenan, som förra året, var det mer balans och vackrare.

Plats 2490/3773 (kvinnor)
381/537 (åldersklass)

Nästa lopp: 28/9, Lidingöloppet, 30 km.

1 september 2019

Statistik 2019-09-01

Antal olika länder jag sprungit lopp: 3.
Sverige, Österrike och Schweiz.

Antal sprungna maraton: 3
Stockholm Marathon x2
Helsingborg Marathon


Antal länder jag sprungit maratonlopp: 1
Sverige.