Tjejvättern 2021 - race report

11/9 -21

 Tjejvättern jag skulle cyklat dagen efter Vätternrundan 5/9 men det blev att jag gjorde den virtuellt en vecka senare istället.

 Det var nämligen så att Viktoria, som jag skulle cykla med, inte kunde längre och jag orkade inte med tanke på mina knän. Så jag gick till information och bad att då cykla Tjejloppet virtuellt istället,  dvs cykla en annan dag på egen hand.

 Startade alldeles ensam kl. 09:55 med sikte på Mantorp. Cyklade dock aldrig in i samhället utan vek av mot Västerlösa.

 Jag tänkte mig en resa utan att mellanlanda hemma. Hade jag gjort det vet jag inte om jag hade slutfört "loppet".

 Min rutt blev till slut så här:

Sjögestad - Mantorp - Västerlösa - Maspelösa -  Ljungs Västra (Borensberg) - Ljungs slott -Ljungsbro - Berg (via Björkövägen) - Linköping (Tornby, Kallerstad, Råberga, Vimanshäll - Duvkullen - Åleryd - Berga/Skarpan - Hagaberg - Garnisonen -Slestad - Stora Aska - Lilla Aska - Slaka - Lambohov - Mjärdevi - Malmslätt - Vikingstad - Rakered- Vikingstad kyrka - och runt Vikingstad för att få ihop de sista kilometerna.

  Cyklade på många till synes endlöst raka vägar. 

  Borta vid Ljungs Västra (Borensberg) var det vackert med spegelblankt vatten i Göta Kanal. Stannade till men satte mig inte att fika.

 Etappen inne i stan var i motsas väldigt ryckig på grund av att jag fick stanna för tafikljus etc.

 Det var inte helt enkelt att tajma sträckan, så trots att jag förlängde runt bl a Lilla och Stora Aska.

 När jag närmade mig hemmet så saknades det ändå massa kilometer. Jag löste det med en extraloop runt kyrkan. När jag kom tillbaka svor jag åt mig själv att det fortfarande saknades en handfull kilometer.  Skulle jag aldrig få parkera min cykel? Det var ju ändå ganska enkelt att räkna ut på "slutslutet" eftersom alla mina löprundor gett mig god kännedom om hur jag skulle ta mig runt ganska exakt. Jag vet olika långa "rundor". Så avslutningen blev en av mina löprundor runt samhället. Sen var jag äntligen i mål och kunde ställa undan cykeln.

 Det tog mig 5 timmar 20 min. Vädret var faktiskt ganska perfekt, molnigt, ganska varmt och ingen vind.

 Molnigt 19°C, 2 m/s

Bild från dagen efter Vätternrundan,

en vecka tidigare.

Noteringar från mitt Instagram:

Endless straight roads. Not all the time but lots of it. I biked in town as well with lots of stops due to crossings.

🛣

Last weekend I biked #vatternrundan 315k. The day after I was supposed to bike #tjejvättern 100k.

🚴‍♀️

Due to soar knees I had to cancel my race and make it a home edition instead. 

🤷‍♀️

Today I went. Unfortunately alone. My best friend who I usually bike with had to cancel at last minute. 

😪

Anyhow, it was surprisingly enjoyable. Maybe because of warm weather an that it was no wind. 

👌🏼

Note! The film comes in two parts.

https://www.instagram.com/p/CTr9stGosTi/?igsh=MTA2ajJ3eDI4NTVsNA==

🎬

Tjejvasan/ Vasaåket 30 2021 - race report

 Detta pandemiår är inte vasaloppet som vanliga år. Tjejvasan bytte skepnad till Vasaåket 30 med ungefär samma bansträckning. Det blev lite kortare (2,5 km) iår på grund av att starten gick vid kontroll Oxberg istället för på vanliga startområdet.

 Jag körde upp med bil redan på fredagen och åkte via en vän i Gagnef. Jag skulle hämta ett trave böcker hos henne. Väl i Mora checkades in på det hotell jag hade bokat i Mora. Det var mycket smidigt med endast 800 meter till målområdet. Den främsta anledningen till valet att bo i Mora var att ha nära tillgång till dusch. På grund av restriktioner så plockades många faciliteter bort, bl a duschmöjlighet efteråt.

Sov utomordentligt gott den natten.

Loppdag

Knatade till bussen vid målområdet, nära som sagt. Alla utrustades med munskydd och covidanpassningen var bra. Jag hann med mycket god marginal till starten. Vädret var fantastiskt; soligt och några plussgrader. Jag led inte alls i vårvärmen i väntan på min start. Det var i och och för sig 'öppen start', vilket innebar att man fick ge sig iväg när man ville, egentligen inom ett intervall. Jag väntade till fem minuter före mitt intervall och gav mig sedan iväg.

Spåren var hårda och fina så det gick verkligen undan i nedförsbackarna. Jag älskar när det är hög fart, såvida jag inte hinner ikapp någon framför i samma spår, då är det inte lika kul längre. Fick lyfta skidan i farten en gång pga en stav som låg över halva spåret där någon hade trillat.

I Hökberg blev det snabbstopp med blåbärssoppa och vatten.

Tack vare vädret var det en härlig dag att skida och allt gick fint och bra. Det fanns mycket plats i spåren för någon trängsel var det inte. 

 Trillade bara två gånger. Första vurpan hände när jag skulle saxxa runt en sväng, jag trasslade in mig i mina egna skidor på något sätt och fallet var ett faktum. Andra vurpan var visst vid bron  över till Mora Parken som jag skulle saxxa upp för. Jag var nästan stillastående och inför en fin liten hejjarklack bjöd jag på en liten vurpa. Skit händer.

Så nådde jag målet, som iår var framflyttat till Zornmuseet, glad och stolt över att ha bärgat min 3:e Tjejklassiker. Målet var mycket vackert dekorerat med kransar.

Så vandrade jag tillbaka till hotellet, på vägen plockade jag upp min medalj, som hängde vid Vasaloppets Hus. Väl på hotellet bytte jag mina genomblöta strumpor till torra, snörade på mig löparskorna och sprang till den riktiga målportalen.

Ett fint lopp trots annorlunda förutsättningar. Svårt att säga om jag åkte snabbare än tidigar år iom att loppet var 2,5 km kortare.

Oxberg (start) kl 11:15
Hökberg 0:43:43
Eldris 1:35:54
Mål/Mora 2:18:37

PS Detta är skrivet två år efter loppet, fritt från mina minnesanteckningar jag gjort i en bok

Vansbrosimningen + Tjejsimmet Home Edition 2020 - race report

 Motala simklubb ställde upp och arrangerade (läs: övervakade) så att vanligt folk kunde göra sin "home edition-simning" under kontrollerade former. (För oss som inte gärna ger oss ut att simma i öppet vatten på egen hand.) En bra idé av den som kom på det och enkelt och bra arrangerat. Det är alltid skönt att ha livräddare på plats, eller ja, någon som potentiellt kunde rädda en om olyckan var framme. Den som simmat Vansbrosimningen i Vansbro vet att det är en rigorös säkerhetapparat bakom. Det finns livräddare utplaserade på båtar, supar med mera och de står väldigt tätt på den avslutande 800(?) meter långa bryggan in i mål.

 Platsen för Motalas simning var Göta Kanal, eller möjligen Motala ström? Det var typ bakom simhallen och fotbollsarenan i Motala.

 Jag skulle simma både 3 km och 1 km (tjejloppet). Bestämde mig för att börja med 3k. Det var faktiskt ganska varmt och skönt i kanalen, typ 23 grader. Dessutom väldigt bra förhållanden med stilla vatten (jmfr: strömmar eller vågor) ingen vind eller båtar.

 Helt ensam att simma var jag inte. Det var ett litet gäng till som också skulle göra sin "home edition". Dessutom hade coachen för ungdomarna i Motala SS förlagt dagens träning till kanalen.

 Jag kämpade på med mina vändor för att få ihop mina tre kilometer. Lite avundsjuk var jag allt på alla snabba ungdomar som en efter en passerade mig om och om igen och sedan var färdiga med sin träning och gick upp ur vattnet. Men jag gav mig, som vanligt, inte utan harvade på tills jag nått mitt mål.

 Tre avklarade kilometer och jag unnade mig att vila lite på land. Ett vanligt år i Vansbro går loppen dagarna efter varandra. Nu fanns bara denna chans till övervakad simning i öppet vatten så jag behövde ju göra båda efter varandra.

 Efter nio minuters vila började jag på den återstående kilometern (Tjejsimmet). Då hade alla andra simmare simmat färdigt, både ungdomar och "vansbrosimmare". Nu var jag alltså ensam i vattnet. Som ni förstår var det ännu mer stilla i vattnet nu och det var faktiskt väldigt rofyllt och vackert.  

 Simtränaren (till ungdomarna) var schysst och stannade kvar tills jag var färdig. Men jag var inte så elak att jag låg och plaskade lite långsamt i vattnet, jag försökte alltså simma på ordentligt så att både jag och han (simtränaren) skulle få åka hem.

 När jag så äntligen gjort mina fyra kilometer fick jag faktiskt också beröm av tränaren: -Det var bra fart i dig, sa han. Sånt blir man glad av att höra. Han hjälpte mig att ta lite foton också.

 Sedan gick jag till simhallen bredvid och duschade av mig.

3k, 1:16:32

1k, 25:29

Min Tjejvättern 2020 - race report

 Pandemin gjorde att även Vätternrundans lopp blev virtuella och behövde göras på hemmaplan.

 Mitt femte Tjejvättern blev alltså ett virtuellt lopp - Min Tjejvättern. Jag och Viktoria, som brukar cykla tillsammans, bestämde att så göra även denna gång.

 Vi hade Viktorias trädgård som utgångspunkt, depå och mål. Totalt skulle vi cykla 100 km, så vi delade in loppet i tre olika loopar. På så sätt fick vi två depåstopp med lite vila. 

 Första loopen 40 km. Malmslätt via Rappestad/Slycke - Linköping  (Tornby) - Vreta Kloster - Ledberg - Rappestad.

 Andra loopen 40-75 km (35 km). Västerlösa- Maspelösa  - Ledberg - Rappestad.

 Tredje loopen 75-101 km (25 km) Rakered - Vikingstad kyrka- Västerlösa - Slycke -Rappestad.

När vi äntligen cyklat färdigt stod distansmätaren på 101,5 km. 

Vi startade klockan 0815 och kom i mål 5 timmar och 21 minuter senare.

Rosabandet loppet 2019 - race report

Hade en trevlig kväll med plankstek av oxfilé, som jag typ aldrig äter annars, dagen före Rosabandet loppet.

Trött och uppe i varv samtidigt men somnade till slut.

Söndag (loppdag)
Sliten i kroppen men började så smått vakna av att alla packade ihop sina luftmadrass etc.
Åt en dålig frukost bestående av chips och två bullar jag sparat från gårdagens lopp.

Mina skor från gårdagen var fortfarande jätteblöta så jag valde att ta mina trailskor.

Vid 11-tiden drog jag mig mot Grönsta tillsammans med min madrassgranne. Agerande bärhjälp åt min sovgranne. Hon gjorde 55:an och var en hel del sliten, vilket man kan förstå. Passade på att smita med in och chilla i deras VIP-tält tills V.K. tagit sig Grönsta. Jag höll en låg profil. Just där och då kände jag att jag inte hade något att komma med med mina i sammanhanget ynka 30 km. De hade ju lyckats med 45 km på lördagen.

Så äntligen kom V.K. till Grönsta och vi möttes. Stod och pratade och hade det angenämt. Tittade runt på området lite grann för att se vad sponsorerna hade med sig. Lämnade överdragen på anvisa plats för att sedan stå i obligatorisk lång toakö men som ändå gick rätt kvickt.

Uppvärmning med alla snabba vältränade i startled 1B. De flesta hade förmodligen inte sprungit på lördagen. När jag står där i första startledet så känns det alltid som att jag hamnat fel. Men av någon anledning så kvalificerar jag mig till den startgruppen, vilket är trevligt.

Startskott och alla satte av i ett rasande tempo... såklart. De var ju pigga i kroppen. Såg på min klocka... 4:15 min/km. Skrattade för mig själv och visste att när backen kom skulle jag ändå gå.
Men jag klarade att springa halva Grönstabacken. Framsteg!

Tredje kilometer var min snabbaste med 5:22 min/km.

Slättförs och ffa utför gick det hur bra som helst att springa. Höll ett för högt tempo typ hela loppet, men det kompenserades av att jag ju gick i alla långa branta uppförsbackar.

Abborrbacken, hej hej. Lite ömt att gå uppför också. Lisa Ring ångade förbi mig på asfalten. Hon gjorde 55:an och startade 10 min efter mig. Schysst att hon inte hann ikapp förrän vid 5 km. Brydde mig inte om det och sprang först när jag passerade högsta punkten.

Var ändå förvånad hur hyfsat pigg jag var i benen på slättförslöpning och nerför bara ångade jag på för att iaf försöka vinna några sekunder av det jag gått upppför.

Valet av skor var helt fel även idag. Synd att jag inte gjorde tvärtom och hade trailskorna när det var regn och de vanliga idag när det var typ torrt. Men men, framåt tog jag mig i vilket fall.

Lycklig i mål på min 6:e Rosabandet loppet (fd Lidingö Tjejmil) och min andra Tjejklassiker. Som vanligt svårt att inte starta för hårt när man startar i första startgruppen. Rullade i mål på 1:01:09. Hade velat vara närmare timmen men jag är ändå nöjd. 🏅

Var till en början inte nöjd när jag kom i mål (riktigt förbannad vid förvarningen faktiskt). Men med några timmars distans till det hela så är det ju faktiskt en hyfsat snabb tid för en motionär med 30 km i benen. 😊

På väg hem från en fantastisk helg hör det till att fotografera familjens löpare med medalj vid det gula huset. Iår saknade dock barnen.

Placering: 551/2410 (första femtedelen)

Nästa lopp: 12/10, Göteborg (halv)marathon, 21,1 km.

Vansbro Tjejsim 2019 - race report

Före loppet
Mina vänner var uppe tidigt för att simma Vansbro korta. Jag var tyvärr inte lika morgonpigg så jag var inte där och hejade. Jag förberedde mig istället för Tjejsimmet som var lite senare på dagen. Jag kände mig sliten i kroppen och hade lite ont i ena skuldran, men det var nog bara överansträngning eller träningsvärk.

Glömde kolla temperaturerna för jag hade tankarna någon annanstans, men de var alldeles säkert snarlika gårdagen, knappa 16 gradigt vatten. Fast vad spelade det för roll egentligen? Jag hade ställt mig in på att simma oavsett temperatur.

Checkade ut och åkte in till Vansbro i tid för jag hade för avsikt att träffa V.K. och höra hur deras lopp gått. Men väl på väg till målområdet insåg jag att jag behövde vända och gå till starten istället. Och på väg på bron hann jag se elitledet starta. Någonstans där i fjärran plaskar de fram.

Vet inte varför, men jag lyckades med konststycket att under morgonen behöva gå på toa fyra gånger under 1,5 timme. Vad var jag nervös för? Jag har ju gjort detta tidigare. Gjorde mina förberedelser med selfiefoton, vaselin och simutstyr. Väl vid överdragsinlämningen träffade jag en bekant hemifrån. Det var hon som såg mig. Föga förvånande eftersom färdigheten att hitta folk i folksamlingar är en förmåga som försämrats hos mig. Det var dock trevligt att stå och prata en stund. Hon startade en startgrupp före mig, vilket gjorde att jag var på plats tidigt i min startgrupp. Tog då beslutet att inte backa utan stå bland de allra första i startledet. Jag är fortfarande för feg att göra detta. Tycker liksom att alla andra är snabbare än jag. Men denna gång skulle jag prova att starta först, tyckte jag.

Loppet
Uppvärmning på mjukt underlag. Tummen upp för det. När det var vår tur att starta så satte jag fart direkt. Hade dock lite problem med glasögonen vid start, de hade tagit in vatten. En skyndsam åtgärd, sedan full fart. Nu fanns ingen anledning att spara på krafterna. Även i detta lopp upplevde jag att jag crawlade mindre än tidigare år, men som kompensation tryckte jag mer i bröstsimmet.

Det var en mycket trevlig erfarenhet att det inte var så trångt, som det annars brukar vara. Efter nästan halva loppet, 500 m, simmade jag ikapp de sista gula eftersläntrarna i gruppen före. Och strax efter 500 m blev det trångt med gula simmare. Men det var bara att lägga sig längre ut i älven och/eller kryssa sig fram. Simningen blev hackig. Ibland kunde jag simma om med bröstsim men andra gånger fick jag skifta till crawl för att bli smalare i min simning och på så sätt komma om.

Mitt knä som började gör ont under 3k-loppet igår gjorde sig påmind efter knappt halva loppet idag med. Varvade också med crawl för att slippa smärta, men armarna orkade inte. Jag fick fortsätta bröstsimma med ont i knät som följd. Kände att jag verkligen måste gå en simkurs i frisim så att jag gör på rätt sätt och orkar mer. Som det är nu är jag mer eller mindre självlärd, sedan jag simmade i simklubb i tioårsåldern. Jag måste helt enkelt simträna mer till nästa gång.

Jag försökte hela tiden hålla koll på hur jag låg till i min startgrupp. Jag uppfattade som att jag låg bland de första i blå gruppen hela loppet. Länge var det bara 5-6 blå före mig. Några av dem var riktigt kvicka och det blev svårt att hålla koll i virrvarret av simmare med mössor i allsköns färger.

Hade en spurtstrid med två blå flickor, i vilken jag förlorade. Jag orkade inte riktigt knyta ihop säcken. Men det var riktigt skönt att sätta handen i plattan. Jag tror att jag kom i mål som kanske nr 7 eller kanske 10. Och som varje gång när man simmat i Vansbro var det svårt att ställa sig upp och gå upp för rampen. Mystiskt! För när jag träningssimmat långa distanser så har jag aldrig upplevt detta. Vinglade upp och haltade iväg. Denna gång släppte dock inte det onda i knät efter simningen.

Efter loppet
Fick en välförtjänt medalj. Den andra Tjejsimmedaljen i ordningen. Tog varm dryck och stod framåtlutad och grimaserade över smärtan i knät. Då kom en funktionär och frågade hur det var. Ont i knät, sa jag kort, och haltade vidare. Men jag kom inte så långt, typ fem meter före jag behövde stanna igen och grimasera. Då kom en annan(?) funktionär och tipsade om den mobila vårdcentralen. Jag sa att jag gissade att det var menisken som spökade och tillade att jag inte trodde att de kunde göra nåt.

Men jag tog beslutet att uppsöka de ändå bara för att vara på den säkra sidan. Och precis som förutspått. Det var inget direkt fel på knät. Bara vanlig hel slapphet efter korsbandsrekonstruktionen för över tjugo år sedan. Så som jag redan trodde, "bara" gamla skadan som spökade. Ta det lugnt och vila. Så diskuterade vi hur knät rör sig vid simning och mina gamla skador som jag inte har problem med egentligen. Hade jag fortfarande problem/ont på måndagen skulle jag uppsöka sjukgymnast på hemorten. Men jag tror, som sagt, att detta kommer gå över om några timmar och jag är säkert ute och springer imorgon igen. ;)

Vid duscharna hamnade jag av en slump bredvid någon som kände igen mig. Jag överhörde när flickan i familjen berättade för sin mamma att hon hade race:at mot mig. Jag kunde inte låta bli att lägga mig i och gratulerade naturligtvis till prestationen att klara Vansbro Tjejsim. Det visade sig att hon simmade i simklubb och tyckte inte att det var särskilt märkvärdigt.

Hur gick det tidsmässigt på loppet undrar du säkert. På Vansbrosimningen persade jag med fyra sekunder. På Tjejsimmet gick det ytterligare ännu bättre. Satte PB med 54 sekunder. Tyvärr missade jag min stipulerade sluttid, 23 min, med två ynka sekunder. Om jag bara hade... suck! Men jag är såklart mycket nöjd med min prestation ändå.

Mat ingick även denna dag och äta bör man. Det är dock svårt att motivera sig att äta när man inte känner hunger. (Biverkning av medicin.) Jag tog den tid jag behövde dvs lugnt. Det fanns ingen tid att passa så varför stressa? Trivsamt. När de började plocka ihop bänkar etc och man är bland de sista kvar så kom det fram en kaka. Den passade bra till teet.

När jag gick från mattältet kändes knät bra... tills jag hade nåt bilen för då smärtade det igen. Alldeles säker på att det är menisken som krånglar.

Tid: 23:02,5 (PB)
Placering: 227 av 1984

Anar en dålig trend med knäproblem. Tjejvasan - u.a.
Tjejvättern - cykelolycka med skrapsår och blåmärken på knäna.
Tjejsimmet - menisk(?)problem.
Vad händer på "Tjejlöpet"/Rosabandet loppet - vill inte veta. 🙈

Note to self: Simträna mer till nästa Vansbro Tjejsim! (...så kanske du kommer under 23 min.)

Hemresa
Resan hem fick GPSen guida. Och jag fick se massa fina ställen och vacker natur då jag inte körde den genaste vägen hem. Resan gick via Inlandsvägen, dvs via Lesjöfors, Filipstad, Kristinehamn, Laxå, Degerfors, Askersund och Motala. På resan upp körde jag däremot Bergslagsdiagonalen, dvs Borensberg, Tjällmo, Hjortkvarn, Örebro, Torphyttan/Lindesberg, Guldsmedshyttan och Grängesberg,

Nästa lopp: 31/8, Helsingborg Marathon, 42,2 km.

Sagt och gjort

Efter gårdagens seger att äntligen simma hade jag satt upp att idag simma 3000 meter. Sagt och gjort. Mycket nöjd med att hålla vad jag planerat. För er information så är det ett av många problem jag har. Jag har många saker på gång, vill göra mycket men orken och motivationen saknas oftast.

Tjejvättern 2019 - race report

Det var varmt, soligt, knappt någon vind och toppenbra förhållande på årets Tjejvättern. Jag och V.K. var glada och hade ambitionen att bräcka vår tidigare rekordtid. Vi satsade med andra ord på en stund under fem timmar.

Det var tufft att cykla och som vanligt var jag less på det redan när vi lämnade Motala. Faktiskt var cyklingen en pina ända fram till Borghamn. Tack vare V.K. fortsatte jg såklart. I depå Borghamn fick jag konstigt nog ny energi. Kanske var det för att jag därbtog ut mina öronproppar. Jag hade satt i dem för att reducera luftbruset. Men nu vet jag att de inte är ämnade för landsvägscykling.

Note-to-self: Jag ska inte ha mina öronproppar när jag cyklar någon mer gång.

Vid halva loppet, och kilometer 53, strax före depå Rök, råkade jag krascha med en medcyklist. På en splitsekund råkade vi vingla lite och våra styren stötte emot varandra. Allt gick så fort och huxflux låg vi på asfalten.
Jag ville egentligen inte inventera skadorna. Jag hade inte slagit i huvudet och inget kändes av/brutet. Lite medtagen såklart, man blir så överraskad. Jag fick bara några blesyrer på knäna, ena armbågen och handflatorna. Det kunde gått mycket värre så jag är tacksam för att det inte gjorde det. Det gick förhållandevis bra med den andra cyklisten också. Hon fick vad jag såg ett sår på ena låret. Kanske fick hon mer men inget jag han se. (Såg på resultatsidan att hon lyckades cykla i mål.)

Det blev inte mindre jobbigt att cykla efter det. Det blev tungt att cykla fast på ett annat sätt.

I Väderstad fick jag ny energi tack vare att familjen var där och hejade. Tänk att man kan bli så glad bara av att se någon. Jag stannade såklart och berättade om min vurpa. Vid den tiden hade jag fortfarande ont i armen och skrapsåren på knäna var irriterande så jag tvangs kavla upp mina trekvartsbyxor. Bullarna under loppet var goda men jag ser fram emot vaniljbullar från Centralkonditoriet senare idag. För innan jag lämnade bad jag maken köpa med sig några hem.

Så gav vi oss iväg mot depå Skänninge. Där i Skänninge hände inget särskilt. Lite saft, bulle och banan så satt vi på cyklarna igen.

Halvvägs från Skänninge blev det supertungt igen. Att bryta är inte min kopp te så det var bara att trampa på. Jag krigade mig mer eller mindre hela vägen in i mål. För målet nådde jag även denna gång. Om än lite stukad.

Vårt tidsmål skrotade vi i och med cykelolyckan. Men under hela loppet låg vi bra till för att klara det. Det var bara det att olyckan tog lite lång tid.

Bästa V.K. hjälpte mig runt även detta år. Utan V.K som draghjälp hade det inte gått.

Jag har prioriterat löpträning framför cykelträning, det märktes och kändes. Svårt att träna både för maraton och cykellopp, cyklingen blir lidande för det är tråkigast. ;)

Nästa år har jag sikte på min femte Tjejvättern och V.K. sin fjärde. 💪🏼

Nästa lopp: 15/6, ECO Trail Stockholm, 16 km.

Mina knän tre dagar efter olyckan:

Tjejvasan 2019 - race report

Jag planerade egentligen inte att skida Tjejvasan iår. Men så öppnades möjligheten i och med att vi blev barnfria en vecka. Då anmälde jag mig och överraskade min bästa väninna V.K. Hon blev glatt överraskad då hon hade förväntat sig att göra loppet på egen hand.

Så fort jag anmält mig kollade jag alla möjligheter att transportera mig upp till Mora. Tåg? Buss? Samåkning? Tyvärr fanns inga avgångar som passade med jobbtider etc så det blev att köra bil på egen hand.

Resdag
Jag har inga problem att köra ensam. Jag är en van bilförare. Det enda jag kan bli riktigt irriterad över, ja rent av galen, är de bilister som kör 70 på 80 och 90 väg. Jag förstår att man håller nere hastigheten när sikten är dålig, det skymmer eller väglaget är tveksamt etc. Denna dag var det dock bra sikt och väglag. Jag satt och svår en stund och när tillfälle gavs körde jag sonika om.

Väl framme gick jag raka vägen till Vasaloppsmässan. Planen var att hämta samtliga mina nummerlappar (fyra stycken) för vasaloppsveckan, men se det gick inte. Jag fick snällt nöja mig med den för Tjejvasan och återkomma följande helg.

Gick runt på mässan och insöp den alldeles speciella stämning som är. Tittade på vasaloppskollektionen på riktigt. Jag hade ju redan sneglat på webben och visste på ett ungefär vad jag ville ha, årströjor och en hoodie. Jag höll dock inte den gjorda shoppingbudgeten. Det blev bara årströjan för Vasaloppet och inte Tjejvasan. Men så hittade jag en vätskeryggsäck. Såklart provade jag den, sedan fantiserade jag om att ha obegränsat med pengar. Jag köpte ingen ryggsäck.


Jag hade ju ändå inget bättre för mig. så jag fortsatte att titta på mässan. Hittade en monter där man kunde prova skjuta med ett skidskyttegevär. Det var riktigt kul! I egenskap av gammal skytt så kunde jag ha stått där hela kvällen, men det gjorde jag inte. Hungern gjorde sig påmind. Jag hade inte ätit något vettigt sedan lunch och nu var klockan redan 21. Så det blev en promenad till mataffären i centrum före jag begav mig till Mora Folkhögskola där jag skulle sova.

Hittade enkelt till boendet och källaren där vallateamet stod och kletade. Fick ju en mindre "chock" när de började prata tyska med mig. Det visade sig att de var från Österrike och mitt efternamn skvallrade om desamma. Övade min tyska med lite småprat, men jag var tacksam över att de kunde svenska. Jag klarar mig med mina tyskkunskaper men jag känner mig inte så komfortable att jag kan prat om vad som helst nr som helst.

När jag hittat min plats för övernattning visade det sig att nästan alla redan sov. Nu gällde det att förbereda sig tyst, bädda och lägga fram kläder etc. Jag tassade upp till hallen för att äta min mat samt fixa med nummerlapp etc. Sedan smög jag ner till min madrass. Sist i säng i mitt rum.

Loppdag
Det intressanta var också att jag vaknade först av alla i min sal. Dessutom att jag vaknade före mitt satta larm. Intuition? Det var dock en lättnad för då besparade jag de andra min hemska väckningssignal samt att väcka de som hade möjlighet att sova längre.

Frukost. Den var säkert jättegod om jag hade varit sugen på frukost. Petade i mig lite grann för sakens skull och för att jag vet att jag behövde det. Tog med en smörgås i min midjeväska. (Visade sig bli barlast då jag aldrig åt den.)

Sedan började promenaden mot Vasaloppsmässan och bussen som skulle ta mig till Oxberg. Två snälla göteborgstjejer såg mig knata iväg och tyckte kanske lite synd om mig i tidig morgontimma. De erbjöd mig skjuts in till centrum och jag tackade ja. :)

Buss till Oxberg och det gick snabbare än jag hade räknat med. (Förra gången fick jag privatskjuts.) Det var en fantastisk känsla att vara på plats i tid, över en timme före start. (Jmfr 15 min.) Solen sken. Alla var glada. Träffade bästa väninnan V.K. Så roligt att tillsammans kunna förbereda för start, småprata och dela upplevelsen denna gång. Uppvärmningen deltog jag också i. Det var en ny upplevelse. Den missade jag förra gången.

Strax före start molnade det på så jag bytte snabbt till genomskinliga glas på glasögonen. Start. Iväg.  Jag hade som tidigare år mycket bra glid, å andra sidan hade jag inget fäste. Jag tror dock att fästproblemet kan bero på bristande teknik. Det var trångt, speciellt i starten. Vid Stadiums depå släppte det dock och då kunde jag åka mer i det tempo jag ville. Då var det bara att köra på.

Minns inte så mycket mer än att jag vid första depån i Hökberg skidade ikapp friidrottsstjärnorna Sanna och Jenny Kallur. Där tog jag mod till mig och frågade om jag fick ta selfie med dem. Utan att nämna vem så svarade den ena systern att de var upptagna och inte riktigt hade tid, medan den andra vänligt sa att det kunde de nog ordna. Jo, jag kommer också ihåg att jag gjorde en vurpa under loppet. Jag bromsade men inte tillräckligt, så tyvärr åkte jag in i tjejen framför. Båda trillade men det gick bra för båda, farten var inte så hög.

Normalt sett brukar jag få adrenalinpåslag vid Risberg när det återstår 9 km. Denna gång kickade den in något tidigare, redan vid 11 km kvar. KÖR bara, tänkte jag. Vila kunde jag göra sedan. Vid 6 km kvar då fäste det minsann. Snön klumpade sig rejält under skidorna i uppförslut och det var segt att få av, men gick.

Jag hade tidigare i loppet åkt med inställningen att ha ett trevligt lopp utan någon som helst prestation. När jag närmade mig bebyggelsen blev loppet helt plötsligt en kamp mot klockan. Tävlingsmänniskan i mig insåg att möjligheten till en bättre tid än 2017 fanns. Jag har nog aldrig tokstakat på upploppsrakan som jag gjorde iår. Värsta spurten och i mål kom jag. Och jag fixade det! Yes! Putsade PB med 3 min 29 sekunder.

Efter loppet
Eftersom jag under loppet tog en trevlig selfie med systrarna Kallur så passade jag även på att fota lite med kransmasen. I år var Victor Sticko kransmas. Han åker riktiga skidor, såna där breda man kan hålla balansen på. Ja just precis, slalomskidor. Victor representerar Sverige i Skicross.

Efter medalj, varm saft och inlämnade av skidor tog jag mig till marknadsstånden och köpte en hästmedalj till V.K. och så köpte jag en till mig själv.

Sen stod jag vid upploppsrakan och väntade in min vän. Då började svetten torka och mina fuktiga kläder gjorde att jag frös. Jag hade liksom inte tid att åka och hämta överdrag och sedan återvända. Så när min fantastiska väninna skidade i mål var det riktigt gött att komma till duscharna.

Hämtade våra diplom och tittade på mässan tillsammans. Åt en fantastisk måltid. Nåja, pizza respektive tacotallrik, men efter en lång dag så var det utsökt. Så var det dags att avsluta äventyret för att bege oss hemåt åt varsitt håll. Min bil stod tryggt kvar vid folkhögskolan. Väskan kändes betydligt tyngre på tillbakavägen. Visst jag gick längre sträcka tillbaka, för jag fick skjuts på morgonen, men jag var ganska trött i hela kroppen vid det här laget.

Sammanfattning
Lopp. Så kul.
Dusch. Så skönt.
Mat. Så gott.
Kropp. Så trött.

Siffror
Dryck: 4 muggar blåbärssoppa. (1+2+1).
Bullar: 0
Kändisar spottade: 3
Tid: 2:35:49
Placering: 1241/ 6120 (alla),
150/605 (D40)

PS Bilresan hem var utan anmärkning och gick bra trots dagens strapatser.

Nästa lopp: 2/3 Blåbärsloppet, 9 km (med Stora barnet)