100:e Vasaloppet 2024 - race report

 Ett långsiktigt mål jag jobbat mot i min "skidkarriär" var att skida Vasaloppet 100 år samt 100:e Vasaloppet. Vasaloppet fyllde 100 år 2022 och nu var det som sagt dags för 100:e loppet.

 Tack vare Vasloppets lojalitetsprogram hade jag förtur att köpa startplats, så det var enkelt att anmäla sig. Kan redan nu avslöja att jag endast nådde Evertsberg iår.

En liten film som Vasaloppet lagt ut på sin sida inför loppet:

Boende
 Förra gången jag skidade Vasaloppet, 2022, hyrde jag in mig hos en privatperson i Mora. Det var riktigt trevligt och bra. Så redan i mitten av mars förra året kontaktade jag värdinnan och bokade in oss. (Oss i detta sammanhang är jag och mina föräldrar som supportrar.)

 Tiden gick och jag kontaktade henne igen 3 januari för att bekräfta bokningen och meddela hur många vi blev. (Det var länge lite oklart om dottern skulle följa med eller inte.) Allt var under kontroll.

 Kontaktar igen 30 januari för att meddela att vi blir en färre, dottern har hittat annat att göra (födelsedagsfest med övernattning). Dagen efter får jag lite panik eftersom jag får svaret att det blivit en dubbelbokning och vi får inte plats. Om jag bara hade läst färdigt hela meddelandet så hade jag sluppit alla jobbiga tankar på att göra en B-plan om var jag/vi skulle bo.

 Hade jag läst färdigt så hade jag fått reda på att värdinnan varit vänlig och redan  kontaktat sin granne som snällt hyr ut sitt hus åt oss.

 Det hela grundade sig i en miss av båda egentligen. Jag hade tydligen inte betalat handpenningen och då hittade inte värdinnan mig som bokad. Jag hade inte fått någon hint/påminnelse om att jag skulle betala i förväg. (Att jag gjorde det för två år sedan minns jag ju inte.) Jag är oerhört glad över att den första värdinnan var så hjälpsam att hitta alternativt boende. Och jag är tacksam att grannen tar emot oss (mig och föräldrar).
 
100:e Vasaloppet 

 Vädrets makter kan vi inte rå på. Dessutom hade det varit uselt i flera dagar med plusgrader och regn. Jag hoppades innerligt att jag skulle ha krafter nog att ta mig i mål. Ett normalår är det tufft, iår skulle det ÄNNU tuffare. Jag överhörde deltagarna på stafettvasan på målområdet, att det var mycket tungt och svåråkt.

 Och jo, det var überjävligt. Äventyret tog slut i Evertsberg men jag är inte nedslagen. Det var faktiskt ganska skönt med tanke på de urusla förhållanden som var. Jag var inställd på att det skulle bli tufft och en kamp mot repen. Jag gav allt och det räckte till Evertsberg.

Men vi tar det väl från början...

Mitt lopp fram till Evertsberg:
 

 Tidig morgon, som alltid vid långlopp. Väckarklockan ringde 03. (Buss avgår från Prostgatan kl 04-0445.) Var ovanligt pigg när klockan ringde. Iår hade jag somnat ganska i tid och faktiskt somnat, även om jag vaknade till några gånger när de andra gick och la sig. Iår behövde jag inte försöka somna till tonerna av Melodifestivalen.

 Åt frukost och gick mot bussarna strax före 04. De skulle börja gå 04. Kön var då inte jättelång, men vartefter växte den sig superlång. Vi frukosten hade jag funderat på att lämna en kvart senare än jag brukar, men gjorde till slut inte det. Blev bara en handfull minuter sen. Jag bestämde att gå som jag brukar och gick med andra ord i rätt tid.

 Trots att jag sovit sju timmar och var piggare än vanligt så somnade jag på bussen.

 Anlände Vasaloppsstarten runt halv sju. Det var supergeggigt och jag mitt klant gick i den värsta lerfloden. Försökte torka bort så mycket jag kunde med hjälp av snö.

Tog inget eget foto av eländet,

så jag lånar ett från svt.

 Så satte jag upp mina skidor i en stilig pyramid. Det var enklare denna gång än förra.

Vad skulle jag göra nu i regnet? Ja, för det regnade och var trist. Jo, jag sprang för att upprätthålla min runstreak. Som traditionen bjuder som uppvärmning. Siktade upp mot elitledet och lite till, så vände jag och sprang tillbaka. 1,63 km blev det.

 När jag stod i toakön pratade meteorologen ut över området. Hon meddelade att vädret var "stabilt". Hon upprepade ordet stabilt många gånger. Både temperatur, vind, regn och molnighet var stabilt. Det hon egentligen menade var nog konstant. Att det inte var så mycket förändringar att vänta under dagen.

 Precis före startskottet fick vi höra klassisk kulning. Sa till killen bredvid att de är oss, här längst bak, i "cattle class" hon ropar på. Det var mitt bidrag till årets skämt i spåret. (Det riktiga skämtet var vädret och snöslushen.)

 Jag tog årets bild i första backen i början av backen iår. 

 För att fördriva tiden i första backen, där det alltid står mer eller mindre still för oss i bakre leden, så pratar jag med folk omkring. Iår hittade jag två trevliga tjejer från Kimstad GoIf, tre tjejer från Uppsala varav en pluggade på Linköpings universitet, två åkare från Estland (de hade sitt lands flagga på nummerlappen) för att nämna några. Till de från Estland sa jag kort och gott: Welcome to Sweden! We like to stand in lines. 

 Sen fanns det en person som jag inte pratade med. Denne fanns bakom mig. Vederbörande kila notoriskt fast mina stavtrugor under sina skidor. Jag ska precis kliva uppåt med skidorna och ska ta med stavarna som då sitter fast. Det var superirriterande för jag trillade någon gång och nästantrillade massor, eftersom tyngdpunkten ändras. Det blev bättre när jag lyckades få en annan person bakom mig.

 Fattar inte varför det tar sån tid uppför första backen? Eller jo, jag vet ju varför, men upp till högsta punkten där man kan börja åka tog det, för mig, förra gången 1 timme och 10 minuter. Idag tog det 1 timme och 36 minuter. 

Kuriosa: 42 min efter startskottet kl 0800 hade vi nåt 1-kilometersskylten.😳
 

 Var i Smågan kl 1032.😮 Jag åkte rakt igenom med endats en sportdryck som förfriskning. Det är inte normalt att det tar 2,5 timme att komma dit. Reptiden är normalt kl 1030. Jag hade läst på sociala medier att de hade förlängt reptider pga att folk som skulle starta satt i bilkö till att starta. Arrangören hade uppenbara problem med parkering etc. Logistiken för oss som åkte buss från Mora fungerade dock bra.

 Jag brukar jag kunna åka in tid, men det gick inte alls med årets slushsnö. Trots att de förlängde reptiderna blev jag mer och mer försenad för varje kontroll. Staktagen gav dålig utdelning. Två steg fram och ett tillbaka. Tappade hela tiden tid. I nedförsbackarna fick man t ex ingen fart. Det var som om det satt små hullingar under skidorna. Man kände hur de stora blöta iskristallerna bromsade en. Den energi man satsade framåt vid diagnolåkning gick åt sidorna på grund av den slush vi kämpade i. Där det borde funnits ordentliga spår fanns ingenting. Det var för varmt. Man fick försöka åka i någon annans spår så gott det gick.

Föret hade passerat bäst före för länge

sedan. Ser ni några vettiga spår?

Risbergsbackens fint upp-plogade fåror

för oss som kommer från bakre leden.👎

 Motvind mellan Smågan och Mångsbodarna gjorde inte skidåkningen lättare. Till slut kom jag dock in i kontrollen i Mångsbodarna, fyra minuter efter ordinarie reptid. Jag hade tappat tid istf att åka in dito. Ödslade ingen extra tid i kontrollen mer än att fylla på vatten i min flaska.

Siktade på Risberg men allt eftersom trodde jag faktiskt att jag skulle få kliva av rekordtidigt, nämligen i Risberg. Men jag nådde dit... fjorton minuter efter ordinarie reptid. Förstår du nu vad jag menar med att jag tappade tid mellan kontrollerna?

 Jag tänkte mig att sörpla i mig lite blåbärssoppa men det visade sig inte bli så lätt. Muggarna var slut. Så där stod jag och funderade på hur jag skulle göra, om jag skulle offra en vätskeblåsa eller inte. Så fann jag en mugg på marken. Jag är inte så känslig när det kommer till exv tappt godis på golvet eller dricka ur en använd mugg. När jag vae färdig gav jag muggen till en kille som verkligen var i behov av vatten, sa han.

 Speakern i kontrollen var de tydlig med att informera om att det lagts på 30 min i samtliga kontroller. En klen tröst i det dåliga föret, men ändå en liten livlina. Snabbräknade att jag kanske skulle hinna till Evertsberg. Men det var innan jag visste vad som fanns på vägen.

 De hade satt upp en kontroll som den såg ut på 1920-talet. Det var ingen kontroll i den bemärkelsen att det bjöds på dryck etc. Att stanna var ju ett tvång. Detta var ju speciellt för 100-årsloppet. I samma stund jag stannade visste jag nästan med säkerhet att jag skulle sumpa att hinna till Evertsberg. Så tänkte jag ett steg vidare. Antingen blir jag avplockad där eller i Oxberg. Vad var skillnaden? En lite längre bussresa och lite mindre lidande i spåret, typ.

 Det var i 1920-talskontrollen jag plockade fram min mobil för andra gången för att fota och filma. När jag stod där och fotade så blev jag ändå erbjuden blåbärssoppa (eller kaffe). Jag tackade ja. Han varnade om att den var varm. Och som den var varm. Den var så het att jag brände mig på tungan. Och även fast den nog bara var för beskådan eller de själva, så fick jag även en bit moccaruta/ kärleksmums/ fifiruta. Det gjorde gott.

I förgrunden "ålderdomliga" 10 hk.

I bakgrunden moderna 180 hk.

 Kämpade på mot Evertsberg ändå, kanske skulle det gå? När reptiden +30 min slog hade jag ca 2,5 km kvar. Sen visade det sig att de lagt till ytterligare 15 min, men jag hann ändå inte. C'est la vie! Jag gjorde mitt bästa.

 Någonstans längs spåret såg jag en stor banderoll om att där någonstans hade minsann Gustav Eriksson Vasa övernattat i ett björnide. Då fanns till och med tid att övernatta före "målgång". 😆

 Lite roligt dock. När jag hemma sa att jag skulle åka Vasaloppet så sa flera, oberoende av varandra, till mig: "Jag tror att du kommer bli intervjuad.". Och vet ni? I Evertsberg så dök en reporter från Expressen på mig.😆 Jag har inte hittat intervjun, så den blev (nog) inte utvald för  publicering. Men iaf fall, jag blev intervjuad. 

 Före jag tog mig till bussen så norpade jag ett gäng bullar som färdkost. På bussen satt jag brevid en herre från Godegård. Hade bra samtal om både loppet och annat. Ingen av oss var särskilt ledsen över att tvingas ta bussen till Mora. För honom hade det tagit tre timmar till Smågan. Det smågodis jag har med för att äta som "belöning" i Oxberg åt jag istället på bussen.

 Jag var inte helt ensam om att bli motad av repdragning. Läste att det var omkring 2500 personer som inte fullföljde iår. En ganska stor siffra mot ett normalår då omkring 1000 personer bryter. 

Väl tillbaka i Mora insåg jag det dumma i att lämna in skidorna, åka och hämta överdragspåsen ungefär där vi är inkvarterade och sedan åka tillbaka med bussen för att hämta skidorna och sedan gå tillbaka igen. Vi hade ju, som sagt, inkvartering där borta vid överdragsutlämningen. Jag smög på bussen med skidorna, jag antar att man egentligen inte fick det då det stod många skidor längs staketet vid bussarna. Bussen var dock så smockfull och jag stod i trappan till bussdörren bak, så chaufförer såg inte skidorna. Det sparade mig massor med tid och kallhet.

 Trots att jag bara kom drygt halvvägs och inte nådde mål, så är jag nöjd. Jag var med i det 100:a loppet och det var ett äventyr i sig.

 Ur en positiv synvinkel så fick jag iaf valuta för priset av bussbiljetten.

 Jag får ta revansch ett annat år, men då lär det bli Öppet Spår. Vasaloppet är så upphausat, allt som det fokuseras på är eliten och kändisarna. Annars är det just ingen skillnad, förutom att man på Öppet Spår har mer tid att nå kontrollerna samt mål och att det är färre medåkare i spåret. 

 PS Ni kommer inte att se mig på nån yt-film från Risbergsbacken, eftersom jag inte trillade i den backen iår heller. (Ingen runt mig trillade heller.)

Källa: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/dalarna/efter-blotvader-och-sena-starter-2-500-personer-brot-vasaloppet

En dag i Dalarna, dagen före Vasaloppet

 Dagen före Vasaloppet, vad gör man då?

 Eftersom dottern inte var med (sonen brydde jag mig inte ena om att fråga) så blev det inget Vasaloppet 10/Blåbärsloppet iår. Lite synd eftersom det är då jag fräschar upp hur man åker och gör spårbyten etc. Jag har inte tränat skidåkning inför loppet detta året heller. Jag hoppades klara det på den kondition jag byggt upp genom löpningen och tennisspel.

 Innan vi gjorde andra saker så tog jag skidorna till spåret vid tennishallen/simhallen för att åtminstone ha testat lite skidåkning före loppet. Det var jättestora vattenpölar på campingen. Inte utan att jag funderade på om det skulle bli vattenskidlopp iår. 

 Barnens vasalopp skulle just gå av stapeln men jag (och några andra) tog såklart andra hållet.

 Det blev 3 km och rent tekniskt kändes det bra. Sett till hur snön var så var det tungt. Det kommer bli en hård och jobbig dag imorgon. Stötte på en dam som var ute och promenerade och pratade lite med henne. Hon var Morabo men föredrog att  cykla framför att åka skidor.

 Så behövde jag springa en liten snutt för att hålla runstreaken. Gick tillbaka till där vi hyrt in oss, lämnade skidorna och bytte skor. På löprundan sprang jag in till slutspurtsrakan. Började spontaprata med två damer som stod där vid spåret. Trevligt samtal om ditt och datt. De hade igår kväll varit i en fullsatt kyrka och lyssnat på nåt Lions anordnade. Det lät som de varit på en annorlunda tillställning med fart och fläkt.

 Som så många gånger förut så dyker en turist på mig och frågar saker. Oftast kan jag svara eller visa vägen, men idag gick jag bet. Det unga italienska paret sökte efter någonstans att hyra skidor. Damerna, jag pratade med, hade bättre koll och tillsammans fick italienerna tipset att leta upp Hemus idrottsanläggning. Så sprang jag en omväg tillbaka för att duscha.

 Sedan packade vi in skidorna och oss i bilen  och åkte mot Rättvik för att lämna in för vallning. Jag har testat olika vallare genom åren. De i Rättvik är de jag är mest nöjd med. Det intressanta var att de kände igen mig i butiken. Väldigt förvånande eftersom det var två(!) år sedan jag var där senast. 

 Med skidorna inlämnade fortsatte vi mot Carl Larsson-gården i Sundborn, där konstnärerna Carl och Karin Larsson bodde på sin tid.

 Tillbaka till Rättvik för att hämta skidorna. Passade även på att äta en bit mat.

 

 Det blir en tidig kväll för mig. Lägger mig redan vid 20. Det svåra blir att somna. Galet att få upp redan vid 03. God natt!

Mor i Mora

 Åter i Mora.

 På väg till mässan och utdelningen av nummerlapp (olika platser) överhörde jag de skidlöpare som just åkt stafettvasan. De sa att det var tungt och svårt att åka. Det var tydligen jobbigt i den "varma" snön. Det kommer bli jobbigt på söndag eftersom prognosen säger att det ska vara liknande väder som idag, några plusgrader och lite regn.

 Jag köpte ingenting på mässan, inte ens en buff. Jag måste nu avslöja att jag faktiskt redan köpt årets hoodie och t-shirt, via webben. Jag minns när Lidingöloppet firade jubileum och jag skulle köpa tröjan, men det fanns minnsan ingen kvar när jag kom dit. DET misstaget ville jag inte göra om.

 Det som gjorde mig förvånad och extra glad var när jag besökte Petzl-montern. Jag var egentligen bara nyfiken på vad de saluförde nuförtiden, pris etc. Jag var inte ute efter att köpa någon eftersom jag redan har en utmärkte pannlampa av märket Petzl och versionen Nao+. Jag fick se och klämma på den nya versionen av Petzl Nao+, mycket smäckrare och lättare än min. Så när vi stod där böjde han sig ner och plockade fram ett extra batteri/acc och gav den till mig. Har aldrig ens funderat på att köp ett extra acc, men nu slapp jag fundera på det. Dessutom slapp jag betala 6-800 kr för en. Woop woop! Tusen tack!

 Och så kan jag meddela att jag nu har testat mina pjäxor. Imorgon hoppas jag kunna testa skidorna lite grann före kag lämnar de för vallning. 

Ganska redo

 Packningen står redo för min resa till Mora. Denna resa är behagligare än den resa till Mora jag ska göra på söndag.

 Skidorna har jag också hittat, och ställt i hallen. Trots mycket snö denna vinter har jag åkt exakt 0 meter på dem... men jag har tittat på dem flera gånger, eftersom de står bredvid vår extrafrys i källaren. 

 Jag är taggad för uppgiften trots brist på skidträning. Jag vill VÄLDIGT gärna lyckas komma i mål. Motivationen och viljan finns,  sen får vi se om alla andra faktorer som kan påverka är på min sida.

 Väderprognosen ser sådär ut. Ett fåtal plusgrader och till och med regn är inte helt optimalt. Det positiva är att det inte är så mycket vind, varken med eller mot oss.

 Jag har även läst att spåren efter Evertsberg har varit bedrövliga i Vasaloppsveckans tidigare lopp. Det talar till min nackdel. Jag skriver det i varje lopprapport, mellan Evertsberg och Oxberg är det jobbig terräng  att skida.

 Jag ska göra mitt yttersta, sen kan jag inte göra mer. Då vet jag i alla fall att jag gjort vad jag kunnat för att klara loppet.

Hundrade Vasaloppet 2024

 Häromdagen satt jag i soffan nästan hela dagen och tittade på det 99:e Vasaloppet i ordningen. Jag åkte faktisk förra året då det var hundraårsjubileum. (Vasaloppet startade 1922 men har ställts in tre år.)

 Jag har faktiskt haft ett långsiktigt mål med alla de Vasalopp och Öppet Spår jag åkt genom åren. Det har varit att vara "kvalificerad" att kunna delta i hundraårsjubileet samt det 100:e loppet. 

 Nu har jag anmält mig och är alltså ett steg närmare att fullfölja min målsättning. Den tuffaste uppgiften blir att lyckas klara loppet inom reptiderna. Mina erfarenheter är att reptiderna i Öppet Spår inte är några problem för mig att klara men att i Vasaloppet blir det tidsnöd till Evertsberg och Oxberg, pga den massiva köbildningen i första backen i Sälen. Men jag vet också att jag kan klara loppet, för det har jag gjort både en och två gånger. :)

Första gången jag skidade Vasaloppet kom jag jag tre ynka minuter försent till repet i Oxberg. Jag gav mitt yttersta och hoppades in i det sista att de skulle förlänga reptiden något pga det dåliga vädret, men tyvärr. 

Mitt andra Vasaloppet, gjorde jag några strategiska ändringar och då hann jag till alla kontroller i tid. Den i Oxberg var dock den jag hade minst marginal till.

Tredje Vasaloppet skedde förra året, då det var hundraårsjubileum. Det märktes knappt att det var jubileum,tyckte jag. Inte mer än att det stod på skyltar och souvenirkläder. Jag tänkte att man som deltagare eller "finisher" skulle fått en liten minnessak (förutom medalj och diplom), något speciellt bara för att det just var 100-årsjubileum. Det är ganska små förväntningar på ett jubileum tycker jag.

Skidträningen för dessa Vasalopp har varit minsta möjliga. Det lopp jag skidtränat mest till var Öppet Spår Söndag 2018. Då träningsåkte jag hela 72 km. Annars har det varit rätt skralt, där Tjejvasan helgen före eller Blåbärsloppet/Vasaåket 10 dagen före Vasaloppet utgjort min skidträning. Nu har jag ett år på mig att ändra på den dåliga trenden.

Vasaloppet 100 år 2022 - race report

 Klart man ska vara med när det är jubileum. Det har varit ett långsiktigt mål. Så jag anmälde mig så fort det gick.

 Första Vasaloppet gick av stapeln 1922, dvs för hundra år sedan, så därför är det 100-årsjubileum. Dock är det bara 98:e loppet i ordningen, eftersom det har blivit inställt tre gånger genom åren.

Inför
 Träningen iår har fortfarande varit löpning varje dag. Efter sommaren uteblev långpassen, men ändå persade jag på både maraton och Lidingöloppet vilket får anses som en indikation på att jag nog är bra grundtränad.

 Åkte på det där pandemiviruset några veckor före sportlovet. Det sänkte mig totalt. Springa var jobbigt i många veckor efteråt.
Testade mina skidor en kväll. Kändes som jag åkt hur långt som helst...klockan visade 1(!) km. Till mitt försvar hade jag åkt slalom 5 timmar samt sprungit 1 mile före... men iaf. Sjukt jobbigt tyvärr.

 Hux flux var det dessutom bara en liten vecka kvar till start. Peppade mig genom att se filmen Ur Spår på en streamingtjänst. (Kuriosa: De övergripande vyerna i filmen spelades in 2020.) Underhållande men jag hade ingen ingenkänning förutom all exteriör på själva Vasaloppet. (...och jag såg ingen skymt av mig själv trots att jag åkte det året de spelade in filmen.)

 Iår hade jag hyrt in oss (mig och mina supporters (läs: föräldrar och dotter) hos en privatperson i Mora. Ett mycket trevligt boende hos ett par i mina föräldrars ålder. Det var mycket praktiskt, både för mig och mina föräldrar, att inte behöva köra runt så mycket. 

Loppet

 Upp i ottan efter en traditionsenlig för kort och dålig nattsömn. Det är på riktigt skitsvårt att lägga sig vid 19 för att man ska gå upp vid 03. På något sätt kom jag iaf upp och traskade iväg till målet där bussarna till starten går. Sov och åt frukost på bussen. 

 Det var mer som vanligt vid Vasaloppsstarten iår, mycket folk överallt men ändå mysigt. På något sätt hade jag lyckats att seeda upp mig ett startled. Det blev en ny erfarenhet att starta från VL9. Något ska man roa sig med i väntan på starten så jag testade att göra en skidpyramid. De ser så proffsiga ut. Och jag lyckades. :D

 Så gick starten och alla skyndade sig till den enorma köbildningen i första backen. Även iår tog jag en selfie. Det har liksom blivit en tradition att ta den och posta på sociala medier... iaf ta fotot, att posta är inte så viktigt. 

 Det var vackert väder och bra förutsättningar men det var skitjobbigt.

Strax före Mångsbodarna mådde jag jättedålig. Kändes som jag var i en annan värld och jag skulle svimma. Var liksom inte mig själv och som om jag lite upplevde mig själv utifrån. Tvingade mig själv att stanna strax före kontrollen och åt då medhavt godis. (Det som man inte får äta av förrän i Oxberg.) Kanske var det blodsockret det var fel på? Jag var tvungen att göra något. 

 I kontrollen (Mångsbodarna) stannade jag onödigt länge och åt bullar och drack av allt som fanns (utom buljong, om det fanns). Det var jättenära att jag skulle bryta redan här. Men jag gav mig iväg ändå och till min fördel så släppte faktiskt det dåliga.

 Minns inte så mycket av "resan" mellan Mångsbodarna och Evertsberg, men de var nog ganska liknande upplevelser som jag haft tidigare år. Men jag minns inte att fästvallan skulle ha försvunnit, vilket den visst gjorde ett år.

 Till Evertsberg kom jag med 15 min marginal till repet. Nu hade jag hunnit bli kissnödig och jag behövde nytt fäste på skidorna. Men det blev ett kort stopp, för jag vet av erfarenhet att sträckan till Oxberg är jobbig, den innehåller bl a Lundbäcksbackarna. Jag insåg snabbt att jag fick välja mellan att; 1. Inte gå på toa samt skippa nytt fäste och då eventuellt klara repet i Oxberg eller 2. Besöka toa samtidigt som de lägger på fästvalla i Evertsberg med risk för att inte hinna före repdragningen. Jag valde såklart det första alternativet. 

 Tiden var knapp och resan till Oxberg blev faktiskt en kamp mot klockan. Jag hade verkligen ingen lust att bli avplockad där igen. Jag gav ALLT för att försöka hinna. (Hade jag då inte hunnit hade jag iaf vetat att jag gav mitt yttersta.) Lyckan var total när jag hann till Oxberg med 4 min marginal (ungefär samma tidsspann som en gång stoppade mig).

 Snabbstopp med godisintag och sedan dags att kriga mot nästa klockslag i Hökberg. Jag vet inte varför det blev så hetsigt med tiderna detta år, men till Hökberg hade jag bara drygt 6 min som marginal till repet.

 Snabbstopp även här och bytte mina glasögon mot min excellenta pannlampa. Vis av erfarenhet visste jag att de skulle bli mörkt mellan Hökberg och Eldris. Sista repet i Eldris var bara ett måste att klara och lyckan var obeskrivlig när jag insåg att jag skulle fixa det. Nu hade min marginal till repet ökat till hela 14 min.

 Tog en selfie och sedan dog telefonen pga kylan. Tog mig äntligen tid att få fäste under skidorna. Swixarna i Eldris gör ett bra jobb. När repet i Eldris drogs (19:00) då började jag skida mot Mora med en  MYCKET trött och sliten kropp.

 Nu skulle jag bara ta mig imål. Normalt brukar jag få en kick av att komma till Eldris, så pass att jag ibland bara skidar rakt igenom eller ökar takten efter kontrollen. Iår sket jag FULLSTÄNDIGT i tider och placeringar. Har man klarat sig till Eldris så tar man sig i mål, det finns inga fler hinder som kan stoppa en. (Möjligtvis bara om man skulle skada sig illa.) Slutpatrullen, eller "kvasten" som det heter i löparsammanhang, håller sista åkaren sällskap ända in på mållinjen, har jag sett.

 På sista etappen stötte jag på slutpatrullen som var mycket peppande. Jag kom dock inte sist i loppet, men nära på, men jag kom imål. Mamma, pappa och min dotter stod tålmodigt vid målet och tog emot mig med applåder, hurrarop och fin krans.

 Jag klarade ytterligare ett Vasalopp och jag fick min medalj och diplom. I målet blev jag också intervjuad. Minns inte alls vad vi pratade om dock. Spontant måste det ha varit om hur loppet var och kanske mina kläder, som ju var lite annorlunda. Det är inte många som skidar Vasalopp i Lederhosen och löjlig mössa.

Här poserar jag med kranskullan Wilma Björkman och kransmasen Edvin Nilsson. All heder till dem som orkar stå i målet hela dagen ända till sista skidlöparen tagit sig i mål. Som ni ser är det rätt tomt på arenan i  bakgrunden. Jag var som sagt bland de kanske 50-100 sista?

 Jag kom i mål igen!!! Jag är alltid lika lycklig vid målgång för det är inte en självklarhet att man hinner och lyckas.

 Förresten, jag har aldrig trillat så mycket på ett Vasalopp/Öppet Spår som jag gjorde iår. Tyvärr slog jag i huvudevt ganska hårt vid ett fall efter Evertsberg. Har också ont i en axel, men det kände jag inte förrän jag var i mål. Jag brukar inte känna efter hur ont jag har under lopp. Det sparar jag tills jag är färdig. ;)

Hemresa 

 På måndagen packade vi ihop oss och våra grejer, men mina pjäxor gick inte att finna. Jag letade överallt men jag var HELT säker på att jag ställde de i hallen och att jag inte flyttat dem.

 Det visade sig att de åkt till Halmstad. De som vi delade boende/hus med hade av misstag tagit med sig dem. Tur i oturen bor ju mina föräldrar i Skåne så de var enkla att få tillbaka. Och det var ingen brådska eftersom jag inte hade tänkt att åka mer skidor denna säsong. Vi åkte hem via Filipstad där vi åt en bit mat och sa hej till herr Ferlin, som satt och frös på en bänk.

 Nu får det bli vår och varmt. 

PS Detta är skrivet ett år efter loppet, fritt från mina minnesanteckningar.

Vasaloppet 10 (fd Blåbärsloppet)

 Klart! 5/3-22 

 Till detta år hade Vasaloppsorganisationen bytt namn på loppet. Förr hette det Blåbärsloppet. Nu har det blivit Vasaloppet 10. Att det bara är nio kilometer långt spelar ingen roll. Loppet är dock samma "jippo" med sponsorer som främsta målgrupp följt av barnfamiljer och nybörjare. 

 Åkte detta med dottern. En trevlig liten tradition vi har. 2022 är tredje året vi åker loppet. Egentligen skulle man kunna läsa lopprapporten från Blåbärsloppet 2020, för det skiljde sig inte så mycket från tidigare år.

 Äldsta barnet hade vuxit ur sina pjäxor från förra gången vi åkte 2020. Jag efterlyste bland vänner om det fanns några att låna. Snälla familjen Börjesson lånade ut både pjäxor och skidor till oss. Alltså inte till mig. Jag har både skidor och pjäxor. Mina fötter har slutat att växa för länge sedan. Familjen Börjesson har massor med skidutrustnibg eftersom hela familjen är talangfulla på sporten. De två äldsta barnen Tage och Olle tillhör Sverigeeliten bland juniorer. Tusen tack för lånet av utrustning. 

 Bussresan gick lite smidigare detta år. Stod på Prostgatan i Mora och väntade på avfärd tämligen länge istf på vägen nära starten i Eldris.

 Vallade skidorna och gjorde oss redo. Man fick starta när man ville. Så gav vi oss iväg.

Träffade på en elitåkare ett par kilometer från mål. Han testade skidor (och vallning?) för glatta livet. En trevlig man. Han ställde upp på selfie och önskade oss lycka till.

Vem det var? Tore Bjørseth Berdal. Han vann Vasaloppet 2019. 🙂

Så skidade vi vidare mot målet. Och i mål kom vi. Hurra!

 Efter dusch åkte vi till Rättvik för att lämna in mina skidor för vallning. Medan vi vänade på dem gick vi ut på bryggan och isen. Jag sparkade spark igen, det har jag inre gjort sedan jag var barn och bodde i Blekinge, vad jag kan minnas. Mitt stora barn fick prova för första gången. Härligt men också jobbigt. 

Öppet Spår Söndag/ Vasaåket 90 2021 - race report

 Jag sov dåligt alla de sex timmar jag "sov". Jag var nervös över att inte komma upp i tid till buss etc. Jag var mycket opepp för att åka skidor. Det blev inte bättre för att mina pjäxor var blöta.

 Frukost intogs kl 0430. Rena sovmorgonen i jämförelse med vanliga Öppet Spår och Vasalopp. Till bussen behövde jag gå först vid 0545 eftersom den avgick strax efter 06. Hade sällskap av en trevlig tjej, sen skiljdes vi åt. Det gjorde inget eftersom jag sov i bussen upp till Vasaloppsstarten. Före vi var framme gjorde jag ett taktikbesök på toan på bussen, men misslyckades. Nästan direkt jag kom fram fick jag iaf ställa mig i kö till en bajamaja för att slutföra "ärendet".

Starten -Smågan
 Det var tomt och konstigt på startområdet, det hade istället blivit parkering. Årets startområde hade de flyttat till Tjärnhedens idrottsplats strax ovanför. Med tanke på att vi var färre skidlöpare än vanligt så funkade det utmärkt.

 Jag som, av någon outgrundlig anledning, börjat med konceptet runstreak behövde springa en liten snutt före start. Av erfarenhet vet jag att jag INTE är sugen på att springa efter nio mils skidoåking. Så jag lunkade runt en grusplan i mina kängor(!). Det blev av förklarliga skäl minimunsträckan på 1,61 km. Sedan bytte jag till pjäxorna, drack lite och tog av mig mina övedragskläder. Även i detta lopp var det fri start inom ett tidsintervall. Jag hade blivit tilldelad att starta 0820-0829.

 De flesta trängde sig iväg direkt när de kom till Tjärnheden men nu var det ganska lugnt på platsen. Eftersom det inte var någon trängsel och det är tråkigt att vänta så startade jag tio minuter före mitt intervall (0810).

 Det var rena autostradan till Smågan. Jag hade ingen aning om att det var så mycket nedförslut som det faktiskt var. Normalt sett finns inga spår att åka i men nu kunde den energi man gav faktiskt riktas framåt ... och man kom framåt. Förut har det känts som att energin gått sidleds i sliriga spår. Det var jätteskönt att inte behöva hålla någon annans tempo. Man slapp åka ikapp, sakta in, byta spår eller stressa på för att någom snabbare stressar på bakifrån. Som sagt VÄLDIGT skönt och passade mig kalasbra. Tiden till Smågan blev i runda slängar en timme. Jämfört med dryga två när spåren är fulla.

Smågan - Risberg
 Trots tomma spår och fina förutsättningar ifrågasatte jag vad jag höll på med ända fram till Mångsbodarna. Efter Mångsbodarna blev jag åter motiverad för uppgiften i och med att det var fina nedförsbackar. 

 Men det började bli tungt att åka av någon okänd anledning. Jag kunde inte diagonala ens i svaga motlut utan fick staka. Till slut gled jag in i Risberg, fortfarande "ovetandes" om att det faktiskt var fästet som försvunnit. Jag löste ju uppgiften att ta mig framåt genom att saxxa och staka. Fick öva MYCKET stakning detta loppet.

 Värt att notera var att Risbergsbackarna gick galant att åka ner för. Det var förvisso upp-plogat även iår men med den stora skillnaden att man inte behövde hoppa över och parerar för fallna människor. Jag fick dessutom beröm av en åskådare när jag susade ner i felfri stil. Geronimo! :D
Jag förstår fortfarande inte varför alla plogar sig ner för backarna. Det är ju bara att stå i spåren och så följer skidorna i spåren.

Evertsberg - Oxberg
 Så nådde jag Evertsberg. Tjohoo!

I Evertsberg hade de den sedvanliga speakern, det var trevligt. Skönt med igenkänning. Fick av speakern reda på att Sverige tagit VM-guld i skidskytte sprinten. Vi hade inga nummerlappar därför åkte jag med min löparväst. I den ena vätskeblåsan hade jag sportdryck och den andra vatten. I Evertsberg hade jag druckit upp vattnet och fyllde således på den. Funderade på att stanna vid vallaboden och få på lite mer fäste men struntade i det. Vattenpåfyllning fick ta tiden i denna kontroll.

 Kämpade på uppför till Oxberg. Denna del, mellan Evertsberg och Oxberg, är faktiskt ganska jobbig. Den inkluderar bland annat Lundbäcksbackarna. Tack vare färre deltagare gick det ändå ganska bra att knata upp för den. Det gick fortfarande långsamt men man slapp brottas med andras skidor. Det fanns inga reptider iår så att bli avplockad här gick inte. Oavsett, så låg jag ungefär två timmar före den reptid som brukar vara. Detta TROTS att jag startade klockan åtta, dvs normal vasaloppsstarttid. I Oxberg får man äta av det medhavda godiset, det är tradition. Nom nom!

Hökberg - Mål/Mora
  Efter sockerintag gick färden vidare mot Hökberg med fart. Det finns många tevliga nedförsbackar dit. I Hökberg tog jag en snabb blåbärssoppa och sedan lämna in skidorna för fäste. Kändes som jag ödslade tid, men det var nödvändigt. Ville gärna i mål på nio timmar, i alla fall under tio. Utan fäste skulle det bli jobbigt. Det visade sig vara väl investerad tid. Med fäste blev det enklare att ta sig upp för "trippandes" samt att det gick att diagonala. Varför skaffade jag inte fäste tidigare?

 Ju närmare Eldris jag kom desto mer sugen blev jag på att klara en tid under 10 timmar.

 In i Eldris och ut igen lite fort. Jag åkte faktiskt igenom utan att stanna. Jag hade ju vätska med mig, dessutom var det bara 9 km kvar. Plätt lätt! Nu hade jag målvittring och jag gav nästan allt. Vila kunde jag göra sedan.

 Med 4 km kvar dog min gps-klocka. Den fick batteritorsk ... även detta år. Jag måste klura på hur jag ska lösa det. Har redan minskat uppdateringsintervallet och minskat gps-noggrannheten, plus att jag ju åkte ganska fort detta år. Hmm!?

Äntligen i mål! Yeah! Mitt femte Vasalopp var ett faktum (Även om den inte räknas in i medaljåren.) Gladare än gladast!

Sluttiden blev rekordsnabba 9 timmar 35 min och 17 sekunder. Definitivt personbästa med  den tiden. Nu hoppas jag på en start i Vasaloppet nästa år. Då firar Vasaloppet 100 år. (1922-2022.) 

Tjärnheden (start) kl 0810
Smågan (10 km) 1:12:08
Mångsbodarna (24 km) 2:38:48
Risberg (35 km) 3:43:06
Evertsberg (48 km) 5:11:39
Oxberg (62,5 km) 6:38:31
Hökberg (72 km) 7:56:50
Eldris (81,5 km) 8:54:51
Mål/Mora (90 km) 9:35:17

PS Detta är skrivet två år efter loppet, fritt från mina minnesanteckningar jag gjort i en bok.

Tjejvasan/ Vasaåket 30 2021 - race report

 Detta pandemiår är inte vasaloppet som vanliga år. Tjejvasan bytte skepnad till Vasaåket 30 med ungefär samma bansträckning. Det blev lite kortare (2,5 km) iår på grund av att starten gick vid kontroll Oxberg istället för på vanliga startområdet.

 Jag körde upp med bil redan på fredagen och åkte via en vän i Gagnef. Jag skulle hämta ett trave böcker hos henne. Väl i Mora checkades in på det hotell jag hade bokat i Mora. Det var mycket smidigt med endast 800 meter till målområdet. Den främsta anledningen till valet att bo i Mora var att ha nära tillgång till dusch. På grund av restriktioner så plockades många faciliteter bort, bl a duschmöjlighet efteråt.

Sov utomordentligt gott den natten.

Loppdag

Knatade till bussen vid målområdet, nära som sagt. Alla utrustades med munskydd och covidanpassningen var bra. Jag hann med mycket god marginal till starten. Vädret var fantastiskt; soligt och några plussgrader. Jag led inte alls i vårvärmen i väntan på min start. Det var i och och för sig 'öppen start', vilket innebar att man fick ge sig iväg när man ville, egentligen inom ett intervall. Jag väntade till fem minuter före mitt intervall och gav mig sedan iväg.

Spåren var hårda och fina så det gick verkligen undan i nedförsbackarna. Jag älskar när det är hög fart, såvida jag inte hinner ikapp någon framför i samma spår, då är det inte lika kul längre. Fick lyfta skidan i farten en gång pga en stav som låg över halva spåret där någon hade trillat.

I Hökberg blev det snabbstopp med blåbärssoppa och vatten.

Tack vare vädret var det en härlig dag att skida och allt gick fint och bra. Det fanns mycket plats i spåren för någon trängsel var det inte. 

 Trillade bara två gånger. Första vurpan hände när jag skulle saxxa runt en sväng, jag trasslade in mig i mina egna skidor på något sätt och fallet var ett faktum. Andra vurpan var visst vid bron  över till Mora Parken som jag skulle saxxa upp för. Jag var nästan stillastående och inför en fin liten hejjarklack bjöd jag på en liten vurpa. Skit händer.

Så nådde jag målet, som iår var framflyttat till Zornmuseet, glad och stolt över att ha bärgat min 3:e Tjejklassiker. Målet var mycket vackert dekorerat med kransar.

Så vandrade jag tillbaka till hotellet, på vägen plockade jag upp min medalj, som hängde vid Vasaloppets Hus. Väl på hotellet bytte jag mina genomblöta strumpor till torra, snörade på mig löparskorna och sprang till den riktiga målportalen.

Ett fint lopp trots annorlunda förutsättningar. Svårt att säga om jag åkte snabbare än tidigar år iom att loppet var 2,5 km kortare.

Oxberg (start) kl 11:15
Hökberg 0:43:43
Eldris 1:35:54
Mål/Mora 2:18:37

PS Detta är skrivet två år efter loppet, fritt från mina minnesanteckningar jag gjort i en bok

Vasaloppet 2020 - race report

-Resa-
När vi lämnade hemmet var det snö på mark och terräng. Väl framme i Dalarna var det däremot barmark. Såg framför mig att få åka på en vit slinga genom grön terräng.

Vi installerade oss på hotellet i Rättvik, hämtade nummerlappar och hade det gott.

-Lördag (dagen före loppet)-

På lördagen gjorde jag och dottern en fin insats i Blåbärsloppet. Propagandaväder deluxe. Ypperligt tillfälle att öva spårbyte, balans och teknik. (Hade ju som bekant inte åkt skidor sedan Vasaloppet 2019).

 Efter loppet lämnade jag in skidorna för vallning. De levereras sedan till hotellet. Praktiskt!

 När jag preppade för loppet på kvällen såg jag att det börjat snöa lite grann. Mysigt, men tänkte att det nog bara skulle bli lite puder på marken.

 Hade som vanligt svårt att somna trots att jag var trött. Även om jag slappnade av så hade hjärnan svårt i och med att den hörde mellodifestivalens skval. När jag väl somnat till så kom dottern och knyckte min laddasladd till mobilen. Men till slut somnade jag visst på riktigt för kl 0220 ringde larmet och då var det bara att pallra sig upp.

-Loppdag-

När jag försiktigt tittade ut genom fönstret mitt i natten så yrde snön omkring oss. Det var alltså samma pissväder som förra året, inkl motvind. Det hade minsann inte bara blivit lite puder utan hela 15 cm nysnö.

Tvingade i mig lite frukost. Vem äter mitt i natten liksom? Tog med mig en macka i magväskan för "second breakfast". Iår hade jag sällskap till bussen av två från Täby, far och dotter. De var tacksamma över någon som "varit med förr" i rutinerna. 

Efter att bussen plockat upp folk på diverse ställen i byn styrde den mot Berga by. Dryga timmen senare var vi framme och Miss Li välkomnade oss med "Lev nu dö sen" i högtalarna på Vasaloppsstarten. 

Efter förra årets sorti i Oxberg hade jag klurat på en annan strategi, förutom att skida snabbare. Fanns det något mer jag kunde påverka och ändra för att lyckas? Att seeda upp sig i startleden hade jag redan sumpat. Och jo, jag ändrade något vid starten iår. Och jo då, en liten ändring blev det. Vad jag ändrade tänker jag inte skriva här ty den visade sig vara lyckosam. ;) 

Efter "sedvanliga" rutiner som toabesök, energipåfyllning etc. sprang jag en mile som uppvärmning för att hålla min runstreak. Efter loppet finns varken motivation eller ork för det. Viftade med i den gemensamma uppvärmningen sen gick starten och vi gled iväg. 

Starten-Smågan
I uppförsbacken rörde det på sig hela tiden. Väldigt trevlig upplevelse ty förra året stod jag mest still. Passade på att ta den numer obligatoriska bilden-i-första-backen. Ser på bilden att jag tog den rätt långt ner i backen. Jag var väl ivrig och rastlös. Medan jag grejade med telefonen, laddasladd och midjeväska fick jag en kommentar av en medåkare; att man nog var rätt rutinerad när man börjar fota när man åker skidor. Nja, jag är inte så rutinerad och så mycket skidåkning var det inte just då. ;) Tidigare år har jag till och med postat den på socialamedier medan jag stått där i kö, men det skippade jag iår. En målsättning iår var att inte ödsla massa tid på att fota längs vägen, jag prioriterade att försöka ta mig i mål och värdesatte det högre än foton.

Tog häng på sällskapet som jag åkt med från hotellet. Jädra vilken fart. Blev helt trött ganska fort men jag kämpade på fast besluten att ta mig så snabbt som möjligt till både Smågan, Mångsbodarna och Risberg, sen utifrån tidsbilden planera det fortsatta äventyret.

Det var inte helt enkelt att åka i nysnön. På väg mot Smågan trillade jag typ fyra gånger på platt underlag. Landade dock mjukt tack vare nysnön iaf.

Efter nästan 9 åkta kilometer (ca 80 km kvar) skidade jag förbi ett tv-team, men jag fattade och såg inte då att det var Clara Henry och Mattias Svahn, folkets åkande reportrar. Jag var så inne på att hålla jämna steg med mitt sällskap. På SVT ser man mig skida förbi i min gröna jacka. Jag vinkar lite till kameran. Skrolla 2:13 tim in i sändningen. "Vasloppet I Spåret med Clara Henry och Mattias Svahn". Detta tv-team startade i startled 5(!) och jag i 10.

I och med att alla rörde sig hela tiden i första backen i Sälen så kom jag till Smågan på knappa två timmar (1:49). Snabbt jämfört med förra årets 2:10. Tog en GT-tablett och blåbärssoppa men stannade inte länge i Smågan utan fortsatte ganska raskt mot nästa kontroll.

Smågan-Mångsbodarna
Pinnade på till Mångsbodarna. Ville inte äventyra ytterligare repdragning i Oxberg, eller någon annanstans.

I Mångsbodarna norpade jag en bulle och blåbärssoppa och råkade hamna i skottgluggen av en svt-kamera som filmade en åkare som blev intervjuad. Då höll jag låg profil jämfört med förra kameran då jag vinkade.

Såg senare, på svt-play (när eliten åkt 3:18 tim), att det var fina Karen som blev intervjuad. Hade jag varit lite mer uppmärksam då hade jag åkt fram och pratat med henne (efter intervjun). Vi hade jättetrevligt under Lidingöloppet då vi bodde på samma plats och åt en utsökt middag på kvällen.

Precis som i Smågan blev visiten ganska kort i kontrollen och färden fortsatte ganska kvickt.

Jag minns inte exakt var men det snöade faktiskt inte hela dagen. Det var faktiskt uppehåll. På Svts sändning såg jag att det var uppehåll i snöandet när jag var i Mångsbodarna.

Mångsbodarna-Risberg
Hade hunnit bli lite kissnödig. Typiskt, men jag kände att jag inte hade tid att stanna. Hoppades på att svettas ut vätskan så småningom. Skidåkningen flöt på. I den mån den kan flyta när man ofta måste anpassa fart efter andra. Jag har en tendens att åka ikapp men när jag krånglat mig förbi tappar jag fart för att sedan inse att jag skidar ikapp igen.

Ingen flopp i Risbergsbackarna iår. Stabilt och säkert åkte jag i en av de upp-plogade fårorna.

Risberg-Evertsberg (12 km)
Nypistat före i Evertsberg. Iår höll spåren att åka i. Rena drömföret i jämfört med tidigare. Tyvärr blir spåren fort dåliga då alla byter spår hit och dit. Med nysnö har spåren liksom inte satt sig. Men likväl upplevde jag det bättre än 2019.
Många snå backar som tar på krafterna ordentligt, men ska man i mål så är det bara att knata på.

Språkade med en medåkare, han var från Malmö. Jag försökte mig på att berätta att igår (29/2) var det minsann Malmös nationaldag. Han var trött och fattade inte, vilket var helt okej. Jag förklarade att det var skottdagen. Han skrattade till. Det var mitt bidrag till årets skämt i Vasaloppsspåret.

Evertsberg-Oxberg (15 km)
Första biten efter Evertsberg går neråt. Härligt!

I Bjönarvet/Vasslan stod skidklubbarna och peppade. Fick sportdryck och kexchoklad. Alltid lika gott. Berättade att jag iår minsann skulle ta mig i mål. De försäkrade att så skulle bli fallet. De undrade vilket startled jag startade i. De tyckte der var bra jobbat från startled 10.

Så skidade jag vidare. Fick ett par apelsinklyftor av andra skidklubbars supportrar. Alltså det är _så_ gott med just apelsin i dessa sammanhang. Sött, vätska och lite substans till magen. Banan är inte lika framgångsrikt. Visst det är också sött och ger snabb energi men banan blir ofta så geggigt i munnen, sen åker man och bara längtar efter vatten att skölja munnen med.

Schweizarna stod på samma ställe som förra året. Iår bjöd de på bananer. Jag tycker generellt inte om banan men jag äter det för energin jag behöver. Med tanke på hur lite jag hittills ätit och druckit under loppet så tackade jag ja till banan.

Sen strax efter kommer Lundbäcksbackarna. Jävla backar! När man tror att de är slut så kommer det mera uppför. Ett steg i taget. Höger. Vänster. Höger. Vänster var mantrat för att hålla fokus och inte trilla.

Pratade med en medåkare och vi konstaterade att nu minsann var det bara en Tjejvasan kvar, en träningsrunda (en normal vinter) så att säga

Och så uppenbarade sig kontroll Oxberg. Jag var så lycklig över att hinna dit med typ 37 min marginal. Stannade generellt inte så länge i kontrollerna men här gjorde jag ett undantag och letade fram mitt trumfkort. Firade icke-repet i Oxberg med att äta medhavd smågodis. Fantastiskt gott!

Note-to-self: Packa alltid med smågodis.

Oxberg-Hökberg (9 km)
Jag fotade som sagt inte så mycket i detta lopp, jag ansåg mig inte ha tid för det, men i Oxberg kostade jag även på mig en selfie. Sen dags att fokusera om och ta sikte på Hökberg.

Nånstans mellan Ocberg och Hökberg finns Volvospåret. Ett gäng kameror som filmar dig som ett minne. När jag åkt Öppet Spår så var det många som valde att inte åka igenom, men nu på Vasaloppet åkte alla runt omkring mig igenom den. Klart man ska ha en trevlig film efter målgång.

Funderade på hur långt det var mellan Hökberg och Eldris. Hade inte memorerat det. Reptiderna hade jag däremot koll på. Fusklappen i midjeväskan var iår uppgraderad. Jag mindes att jag förra året hade problem att få fram den där lappen, när jag hade skidvantar på. Så iår tejpade fast reptiderna på stavarna, dock hade jag inte avstånden, men de servade iaf Vasaloppet med när man lämnar kontrollerna. Men som sagt hur långt är det mellan Hökberg och Eldris. Hur låg jag till tidsmässigt med rep och sådant? Den matematiken fick vänta till jag var igenom Hökberg.

Stadiums kontroll sick-sackade jag mig igenom. Alla stod huller om buller och intog vätska.

Ytterligare sponsorgrej, det så kallade Preemspåret (15,7 km kvar). På den brukar jag inte alltid stanna till, men iår fick den mitt besök och jag fick en chokladboll och en mössa.

Hökberg-Eldris (10 km)
Mellan Hökberg och Eldris (med 15 km kvar till mål började det bli svårt att se pga mörker. Jag tänkte att jag hinner ta mig till Eldris. Där kan jag ta fram pannlampan. Fel! Med 13 km kvar stannade jag och tog på den. Ett lyckosamt drag att packa ner den trots att den tog mycket plats. Plötsligt kunde jag se och åka med de krafter jag hade kvar. Hade ett koppel av åkare efter mig... Det måste ha varit riktigt svårt att åka utan ljus. Trots att jag såg så kändes de fem återstående kilometrarna till Eldris evighetslånga, faktiskt längre än de 9 från Eldris till målet.

Så äntligen kom jag till Eldris. Nu fanns inga mer reptider. Nu kunde jag skida imål hur fort eller långsamt jag ville. Lyckan var total. Och mitt sällskap var också där. Vi hade åkt lite om varandra hela loppet. De var dock snabbare än jag så de kunde vila mer i kontrollerna. Tog en lycklig selfie, sedan var batteriet i mobilen slut.

Eldris-mål (9 km)
Under de sista 9 kilometerna fick jag förmånen att åka i nypistade spår. Jag åkte precis bakom pistmaskinen. Behövde en "hare" som höll jämnt tempo.

Det går inte att beskriva hur det känns att nå målrakan efter allt slit. Det är lycka på hög nivå. Att dottern och föräldrar stod och hejade gjorde det hela ännu bättre. Av dem fick en jag en fin krans runt halsen vilken prydde mig de sista hundratalet meter in i mål.

Precis som tidigare år gjorde vallateamet ett fantastiskt jobb. Perfekt valla från start till mål.

Det känns så fantastiskt och ofattbart att jag skidat nio mil samtidigt som det känns självklart. Att klara Vasaloppet är dock aldrig självklart. Jag och alla(?) andra fick slita ordentligt. Så här efteråt känns slitet värt det. Förra året var jag betydligt mer besviken. 

PS Trillade inte i en enda nedförsbacke iår och åkte i alla.

Blåbärsloppet 2020 - race report

Detta lopp skidade jag med mitt äldsta barn. Der är trevligt att sporta tillsammans. 

Vi fick vänta i busskö i Mora en bra stund. Det var i alla fall bättre än förra årets bastuupplevelse.

När vi kom till Eldris lämnade jag kvickt in skidorna för vallning hos Swix-gänget och meddelade samtidigt att det som satt på var från förra årets Vasalopp. De såg mycket förvånat på mig och frågade hur det hade kommit sig.

Några små förberedelser till för att rätta till utrustning samt fotografering. En klubbkamrat kom fram och hejade och vi stod och språkade en stund. Det var trevligt trots att jag aldrig mött personen förut. Han skulle också åka VL imorgon men har förmånen att starta i grupp 8.

Sen stapplade vi iväg på osäkra ben. Att jag hade vallan kvar från förra året berodde ju på att jag inte åkt längdskidor sedan dess. Men jag måste säga att det gick förvånansvärt lätt att hitta tekniken igen. 

Det var rent propaganväder med sol, -1 grad och nästintill ingen vind. Jag njöt nog lite mer av skidåkningen än vad min dotter gjorde. Dottern kämpade på bra i spåret, med tanke på att hon inte heller åkt längdskidor sedan förra Blåbärsloppet (och jag Vasaloppet).

Det var motigt på sina ställen och jag gjorde mitt bästa för att hålla energin och modet uppe. En anledning till nedåtgående mungipor var att det var ganska tomt i spåret efter ungefär halva loppet. Jag förklarade att det får ta den tid det tar att ta sig i mål, vi var långt ifrån sist.

Strax före Moraparken fanns det choklad på ett staket. Kanske inte ämnat för mig, men tack Team 165. Den var lite svår att nå pga snöbrist, men skam den som ger sig. ;)

Väl i Moraparken fick vi hejarop av folk vi passerade. Det var trevligt och jag tror det peppade min dotter. Sista backen forcerades med bra fart sen var det bara upploppsrakan kvar.

Dottern blev intervjuad av speakern i mål. En kul upplevelse för henne.
Jag passade på att prata lite med speakern i mål om morgondagen. Fick tips om kontrollerna. Ta vätska vid sista bordet, stanna inte länge. Om valla, lämna skidorna först, drick samtidigt.

Sen begav vi oss till supporterskaran aka mormor och morfar för gratulationer och kramar.

Om en liten vecka...

Om en vecka, som kommer gå snabbt, är det dags för årets Vasalopp. Efter förra årets nederlag, att bli stoppad i Oxberg, tänkte jag mig att ta revansch iår. Vi får väl se hur det blir....

Denna vinter har jag åkt exakt 0, noll, zero, nada centimeter på mina längdskidor. Det har verkligen varit en förfärligt dålig vinter för skidsport där jag bor.

Jag kommer att ställa mig på startområdet 1 mars. Jag håller tummarna på att tekniken finns i ryggmärgen. Är i alla fall glad att det inte är mitt allra första försök att ta mig från Berga by till Mora. Jag ska göra mitt yttersta för att komma imål iår.

Lite uppfräschning av skidandet blir det i alla fall dagen före. Då ska jag och min dotter åka Blåbärsloppet ihop. Det var så trevligt förra året att vi ville göra om det. Hoppas vi får lika fint väder som 2019.

Träningsrekord

Det är varmt och torrt ute och cykelsäsongen har dragit igång. Iår ska jag endast cykla Tjejvättern. Ja, det känns riktigt skönt att jag inte ska trampa mig runt hela sjön. Som en lättnad, fast jag gör det av fri vilja.

Precis som jag ofta upprepar att utförsåkning är roligare än längdskidåkning påminner jag dig om att landsvägscykling kan vara någon av de tråkigare sporter som jag utövat. Jag är ingen bra ambassadör för sporten helt enkelt.

Förra året träningscyklade jag 45 km (och året dessförinnan 30 km) före loppen. Inget att skryta om men jag klarade trots det mina 100+300 km  resp. 150+300 km de åren.

Iår har jag redan slagit mitt träningsrekord. På två pass har jag redan uppnått 57 km. Detta är inte min förtjänst utan helt och hållet V.Ks. Det är tack vare henne som jag kommit ut på och tagit mig runt. Jag är nästan helt säker på att vi hinner trampa några mil till före det är dags för årets Tjejvättern.

Vasaloppet 2019 - race report

Vasaloppet är en ny erfarenhet för mig då jag tidigare "bara" skidat Öppet Spår.

Inför
Sjukdom och mildväder har gjort att skidträningen inte blivit så omfångsrik detta år heller. Skidade i alla fall Tjejvasan förra helgen. Det blev en rejäl genomkörare och ett bra träningspass. Min tid på Tjejvasan räckte inte riktigt till att bli uppseedad ett startled... om jag hoppat över att stanna och ta selfies hade jag kanske hunnit. Nåja, gjort är gjort så jag fick jobba utifrån de förutsättningar som var. Var rejält nervös över de där repen eftersom jag kommer starta i sista ledet nr 10. Vet att jag har klarat Öppet Spår tre gånger utan problem med repen, men då startade vi ju en timme tidigare. Det är mycket annorlunda nu när alla startar samtidigt. Min bästa Öppet Spår-tid är 10:20. Nervöst som attans med andra ord.

Vädret
Prognosen inför söndagens bravader skiftade väldigt sista veckan med allt från massa plusgrader och regn till en inledning med minusgrader för att sedan övergå i plusgrader. Vart efter veckan led "stabiliserades" prognosen och landade på en handfull minusgrader och snöfall. Dessutom motvind som en extra antagonist. Inte idealiskt. Mer skitväder än skidväder.

Resan
Jag och min supporterskara (dotter, mor och far) körde bil mot vårt bokade boende ganska sent på fredagen. Det blir så när förvärvsarbetande måste arbeta färdigt först. Nästa gång kanske man kan överväga att ta ut en semesterdag även på fredagen!? Men sent om sider var vi så framme i Rättvik. Där möttes vi av värdinnan som precis skulle gå en kvällspromenad med hunden. Hon blev överraskad att vi kom för hon väntade oss först under morgondagen. Det hade blivit en kommunikationsmiss mellan oss. Tur i oturen fanns två lediga rum. (På lördagen åkte jag och dottern Blåbärsloppet.)

Starten
Det är inte helt lätt att och lägga sig så att man får tillräckligt med sömn för att gå upp kl 0200. Hur som helst så kom jag i säng och till slut så somnade jag, även om det tog tid. Och upp kom jag också och petade i mig lite frukost. Lite extra sömn blev det på bussen till Berga By/Transtrand. Väl framme blev det ett trevligt välkomnad då jag hörde Winnerbäcks Granit och Morän i högtalarna. Då blir man lite extra glad. :)

La ut skidorna nånstans typ längst bak. Av någon anledning skulle jag till butiken men på vägen dit gjorde jag en ordentlig luftfärd, trots att jag gick försiktigt. Jag vurpade rejält på det hala underlaget. Marken bara försvann under fötterna. I fallet slog jag i höger arm och bakhuvudet. Flera kom fram för att hjälpa och se hur det gick. En kille tyckte jag skulle uppsöka sjukvården. Jag avböjde och sa att det nog gick bra. Borde kanske ha konsulterat sjukvården men jag var rädd att inte få starta. Det var ju inte helt optimalt att slå i huvudet igen, efter alla de lätta hjärnskakningar jag redan haft de senaste åren. Men nu var jag på plats och då ville jag delta. Mitt envisa (dumma) jag ignorerar krämpor. Förövrigt hittade jag inte det jag skulle ha i butiken. Återvände till startplatsen men denna gång gick jag ännu mer försiktigt än jag gjorde tidigare.

Det var en mäktig syn att se alla människor ge sig iväg. Verkligen en wow-upplevelse! Det tråkiga var att typ alla var framför mig. Men så blir det när man inte är en snabb skidlöpare. Jag vill och kommer att uppleva vasaloppstarten på plats igen.

Loppet
Jag vet inte vilken taktik man ska ha för att klara först delen till Smågan så enkelt, smidigt och snabbt som möjligt när man har 14 000 personer framför sig? Denna gång tog det över två timmar att ta sig till Smågan. Hade förvisso ingen tidsnöd till repet i Smågan men det skadar ju inte att ha mer tid på sig att verkligen åka skidor framåt än att bara stå still och trängas i en backe som lämpar sig bättre för skidåkning åt andra hållet fast med bredare skidor. (Ja, jag vet. Jag har skrivit det förut. Det är bara för att utförsåkning egentligen är 100 gånger roligare.)

-Mångsbodarna-
Halvvägs till Mångsbodarna tänkte jag "fy fan". Det var både motvind och slirigt i de så kallade spåren att det gick långsammare att skida. Det var slitigare än normalt. Inte samma njutning och glädje som de tidigare Öppet Spår jag åkt. Jag menar, i tidigare Öppet Spår har jag varit trött först i Oxberg, det var annorlunda idag. Någonstans under färden började jag fundera över smärta. Hur ont gjorde det egentligen när jag födde barnen? Jag kunde inte minnas eller gradera den. Nu upplevde jag iaf en annan form av smärta och den var också bara att ignorera. Eller snarare acceptera. Stephan Wilsons mantra dök upp i huvudet: Älska smärta! Älska smärta! Det var heller ingen tidsnöd till kontrollen i Mångsbodarna men jag la inte någon längre tid på att stanna där. Drack lite och tog reda på reptiden till nästa kontroll i Risberg.

-Risberg-
I Risbergsbackarna var det plogat och färdigt för flipp eller flopp. Skulle jag ta mig ner med hedern i behåll eller skulle jag hamna på ett youtube-klipp? Det blev det sista, fast jag hamnade tack och lov inte på film. Jag la mig ned när jag kände att det skulle gå åt pipan. Så med ett litet obetydligt fall tog jag mig snabbt ut i terrängen. Jag körde iaf inte in i någon. Sedan reste jag på mig och åkte i stor stil och utan problem ner för backen. Passade på att high-five de som stod på rad med mobiler och filmade. Kontrollen i Risberg anländes utan anmärkning och min resa fortsatte.

-Evertsberg-
Egentligen skulle jag möta supporterskaran i kontroll Evertsberg. När jag tittade på klockan insåg jag att jag inte hade tid att stanna, så det gjorde inget att de inte var där. Jag hade klarat repet med fjuttiga fem minuters marginal. Då insåg jag att min skidåkning var långsammare än tidigare lopp. Det skulle bli tufft att nå Oxberg i tid. Man fick verkligen kämpa på alla plan. Den fart man tog gick liksom förlorad i de sliriga spåren. Energin gick sidleds istället för framåt.

-Oxberg-
Efter Evertsberg var det två fotografer som tryckte i varsin snöhög. Det såg inte speciellt varmt och gott ut. Jag var på gott humör trots trötthet och kostade på mig ett leende. Plötsligt i ett skogsparti blev jag överraskad av alla dekorationer. Det var nämligen fullt av Schweiziska flaggor. Detta enkla gjorde mig på bra humör och fick mig att tänka på något lustig jag läst:

"

Jag har inget positivt att säga om Schweiz, men deras flagga är ju i alla fall ett plus.

"

Jag vände mig till tjejen som skidade bredvid mig och sa detta, hon skrattade och skidade sedan vidare. När jag hade några kilometer kvar till Oxberg tittade jag på klockan och insåg att jag troligen inte hade marginalerna på min sida. Jag hade tyvärr ingen extra växel att lägga in heller. Min förhoppning var att de skulle förlänga reptiden med några minuter på grund av vädret. När jag var så nära kontrollen i Oxberg att jag såg den, såg jag även att några lämnade kontrollen. Hoppet levde men redan då visste jag att jag redan var efter reptiden. Det var en kamp mot klockan och jag förlorade med typ tre minuter. Jag orkade helt enkelt inte öka tempot i den motvind och på det underlag som var. Vinden och snön blev för jobbiga motståndare.

Jag frågade varför de drog repet och inte förlängde tiden pga vädret. Jag fick till svar att det var för att det blev mörkt. Men om man ha pannlampa, fick man fortsätta då? Mannen berättade att de delade ut sådana senare i loppet men att de inte räckte. Jag hade en egen pannlampa med mig, men jag fick ändå inte fortsätta*. Så tyvärr tog äventyret slut i Oxberg. :( Så det blev buss tillbaka till Mora detta år. En ny erfarenhet. Jag är, trots besvikelsen att inte få fortsätta, ändå nöjd. Hade det var i Eldris jag missade repet hade jag varit fly förbannad. Men 2020 står jag där igen på startområdet i Berga By. Jag har revansch att utkräva. :)

Nästa år
Tusen tack till alla som följde och peppade mig via appen Raceone. Jag kommer som sagt att försöka ta mig i mål nästa år igen, då hoppas jag att vädret är betydligt bättre. Sen kan man ju hoppas på att jag är bättre tränad för uppgiften, även om jag inte direkt är otränad nu. Lite färre sjukdomar och mer snö i januari underlättar så att säga.

Note to self: Gör jag klassikern och är anmäld till Vasaloppet (jmfr Öppet Spår) se till att åka Engelbrektsloppet eller Öppet Spår för säkerhets skull.

Nästa lopp: 23/3 Varvetmilen Mantorp, 10 km.

*Det är dock väldigt frustrerande att se dessa tv-program om deltagare som får hjälp med En Svensk Klassiker etc och där flera får fortsätta trots att repet dras. Någon tv-personlighet övertalar repvakten att släppa förbi en eftersläntrare som r mer än tre minuter sen. Det blir ju bra för tv-programmet liksom.