28 november 2018

Hektisk tid

Nu är det slutspurt av året. Julavslutningarna och sammankomsterna avlöser varandra. Barnen kräver sitt i form av julpynt och andra julrelaterade aktiviteter. Nu är det in i kaklet i 110. Jag hinner inte ta hand mig själv. Om fyra veckor får jag chans att vila upp mig igen.

22 november 2018

Ultrastraff

Här sitter jag nu i ett nersläckt rum med ögoninfektionen från helvetet. Både öga och huvud värker. Näsan rinner och jag känner mig frusen. Som sagt. Man blir straffad efteråt.

20 november 2018

Straff

När jag gör mer än jag borde straffas jag inte för stunden utan dagarna efteråt.

Igår var jag med barnen i simhallen/badhuset. Det är en hemsk plats för någon vars sjukdom gör att man blir trött av ljud och för mycket stimuli. Just i stunden när man är där klarar man ofta av det mer eller mindre men efteråt får man ta sitt straff. Men jag hade lovat och en god mor som jag är håller jag oftast vad jag lovar.

Vi hade det trevligt och alla var glada och nöjda hela kvällen. Jag var trött så jag la mig tidigare än normalt. Sov således mer denna natt än jag brukar.

Idag vaknade jag och var trött i kropp och huvud redan då. Det tog tid att gå upp, men till slut kom jag upp. Fick iväg skolbarnen till skolan och mig till jobbet.

Efter drygt halva jobbpasset var jag så galet trött, huvudet och hjärnverksamheten funkade inte alls så bra som den borde. När jag satt mig på golvet orkade jag inte resa mig vid förflyttning utan jag kröp istället (till vissa barns förtjusning, de såg mig väl som en häst eller något). Vid slutet av dagen (min anpassade arbetsdag) var jag inte mycket att ha. Jag lyckades ta mig hem helskinnad iaf.

Horistontalläge (läs: sova), som så ofta när jag kom hem. Tyvärr laddas inte batteriet fullt, men lite påfyllning blev det. Tillräckligt för att orka hämta barnen på skolan.

Sen var det kväll. Tisdagar är min träningsdag. Jag var dock helt slut så jag var på vippen att inte ge mig iväg. Det var ansträngande att bara byta om till träningskläder. (En frisk person kan nog aldrig förstå hur jävla trött och utmattad någon med en kronisk (nerv)sjukdom kan bli av så lite, speciellt om dagen före varit mer än vanligt.)

Hur det än kom sig fick jag på mig alla kläder och åkte iväg till löpträningen. Och jag är galet glad över att det blev så. Fick mig en ordentlig genomkörare med backintervaller genom de superbra ledarna för TNT, Team Nordic Trail. Nu efteråt är jag också trött fast på ett helt annat sätt. Nu blir det sängen och så hoppas jag att morgondagen blir bättre än idag och att jag inte fortsatt straffas för simhallsbesöket.

12 november 2018

Målsättningen

Nu är det gjort.
Jag har anmält mig till mitt andra marathon. Den 31 augusti 2019 ska jag transporter mig 42 195 meter runt Sundets Pärla aka Helsingborg. Denna fina stad jag en gång i tiden bodde några år i.

Jag ser fram emot att se mitt Helsingborg meddelst joggingskor. Det blir ingen lätt uppgift för jag har läst mig till att det är åtskilliga höjdmeter att bemästra. Men har jag tur så står familjen, släkt (och kanske några vänner) och hejar fram mig.

8 november 2018

Exakt denna dag

Den 31 oktober varnade jag för att jag kunde bli sjuk nu, eller snarare jag bad om att hålla tummarna för att jag inte skulle bli sjuk nu.
Men jag gick inte sjukdomsfri denna höst heller.

Vid den här tiden för exakt två år sedan blev jag utbränd på jobbet och därmed sjukskriven, först heltid, sedan deltid.

Vid den här tiden för exakt ett år sedan fick jag dubbelsidig lunginflammation, vilken sänkte mig totalt.

Iår åkte jag på någon slags influensa. Jag har iaf legat däckad men värk i kroppen, ögoninflammation, förkylning, huvudvärk och feber. Sov i stort sett hela dagen idag efter en 11 timmars natt.

Man vet inte hur bra man mår förrän man blir sjuk.

6 november 2018

Traillöpning - Nybörjarperspektiv

Jag är nybörjare på traillöpning, även om jag faktiskt sprungit några lopp. Det är en riktig utmaning det här med trail. Jag känner att man måste koncentrera sig hela tiden, speciellt på var man sätter fötterna. Det går uppåt, neråt, är krokigt, lerigt och halt. Det finns rötter, är stenigt och ibland måste man klättra. Hela kroppen måste jobba. Dessutom måste man vara uppmärksam på vart man ska springa så man följer den utmärkta banan. Vill man snäppa upp utmaningen ytterligare springer man trail på kvällen när det är mörkt och det enda du ser är det som pannlampan lyser upp. Trots att det är massivt jobbigt så tycker jag det är trevligt. Det är befriande skönt för huvudet att springa i skogen.

4 november 2018

Höstlovshelg

Jag har haft en finfin långhelg i Skåne. Tog ut en semesterdag på fredagen för att få en utökad helg hos mina föräldrar. Barnen var ju redan där sedan en vecka tillbaka så nu var det dags att hämta hem dem.

Fredag
Eftersom jag åkte ner redan efter jobbet på torsdagkvällen hade jag hela fredagen i Skåne. Vi gjorde inte så mycket utan tog det mest lugnt. Badade i utejacuzzin och bara chillade. På kvällen åkte jag däremot till Falkenberg och sprang. Är fortfarande stolt över min åttonde plats. Det kan jag leva länge på.

Lyckades med en snabbvisit och turboshopping på det halländska megavaruhuset efter loppet. Det var också en prestation, att lyckas spendera massa pengar där eftersom jag bara var där en timme. Sedan "hem" i ilfart och sova.

Lördag
I lördags åkte vi till Wapnö gård/slott och tittade på kor och komjölkningskarusellen. En mycket trevlig, lugn och gemytlig plats i Sverige, trots att det luktade ladugård... men det var ju inte oväntat.


På hemvägen mellanlandade vi i sommarstugan för att se om det fanns någon svamp kvar. Den var klurig att hitta men det fanns tillräckligt för kantarellsmörgås för tre personer.

Hann även med kvällsbad med barnen. Det var mysigt att sitta där i det varma sköna vattnet och titta upp på stjärnorna.

Söndag
Sista dagen passade jag på att åka en snabb sväng till Sundets Pärla (aka Helsingborg). Jag saknar ofta denna stad och förbannar mig ibland att vi flyttade därifrån. Men nu är det nu och vi bor inte där just nu. Vem vet vad framtiden erbjuder? En gång livet flyttade vi ju otippat dit. Nog om det, i Helsingborg hade jag som ärende att besöka Löplabbet för att inhandla ny löparskor. Butiken var inte öppen när jag kom så jag tog en trevlig promenad i stan.

Skor blev det också till slut, men det var svårt att välja. Jag provsprang tre fina skor: Asics, Saucony och Hoka. Alla bra och sköna på sitt sätt. Denna gång var det Saucony Triumph ISO 5 som fick följa med mig hem. Jag ser fram emot många mil med dessa på fötterna.

Mission accomplished. Nya löparskor inhandlade i staden jag nästa år ska springa marathon i. Nöjd och lycklig över inköpet tog jag en promenad längs Strandpromenaden och Gröningen före jag åkte tillbaka till familjen.

Före hemfärd norrut bjöd föräldrarna på mat. Vi hann även med efterrätt, idag chokladfondue. Riktigt gott att doppa frukt i smält choklad.

Tack!
På återseende.

2 november 2018

Halloween Nightmare - race report

Jag vet inte var jag hörde talas om det här loppet första gången, men det var för några år sedan. Eftersom det arrangeras av Falkenbergs OK så ligger det ju inte så nära till hands att delta i för en boende i Östergötland. Tidigare år har jag inte "fått ihop det" att ta mig dit. I år passade det utmärkt i och med att barnen var på höstlov hos mina föräldrar i Skåne. Jag anmälde mig frivilligt att åka ner och hämta dem. Kombinera nytta med nöje helt enkelt.

I bilen på väg till Falkenberg funderade jag på min målsättning med loppet. Jag hade sneglat på tidigare års resultat och funderat på om jag kunde matcha topptiderna, men jag hade ingen aning om hur banan var. Innerst inne ville jag placera mig högt i resultatlistan. Men efter en del funderingar hit och dit intalade jag mig att jag faktiskt inte är en så snabb löpare. Det blev till slut lite mer realistiska mål, såna som inte är helt omöjliga att uppnå.

1. Snabbare medelhastighet än tidigare mörkerlopp.
2. Inte komma sist.
3. Inte trilla och slå mig.
(4. Kanske en tid runt 30 min.)
Den där sista la jag till eftersom jag inte riktigt kunde släppa en dröm om topplacering (läs: topp-10.)

När jag kom till FOKs klubbstuga hälsades jag (och alla andra) välkommen av en tjej. Jag kände direkt att detta kommer bli en trevlig kväll, trots att jag inte kände en kotte.

Hämtade nr-lapp och frågade om det fanns möjlighet att duscha efteråt. Sprang tillbaka till bilen (uppvärmning) för att hämta ombytesgrejerna och la i omklädningsrummet. Skönt med varma ombyteskläder. Fixade iordning det sista sen satt jag i omklädningsrummet och vänta, chilla och pratade med lokalbor och de som inte bodde lika lokalt (Karlskrona). Det var betydligt gemytligare och varmare att sitta där än att vara ute i 11 grader och snålblåst om 9 m/s. När det närmade sig start värmde jag upp lite till för att få igång kroppen.

Start, ställde mig någonstans mitt i. Insåg när startskottet gått att jag borde ställt mig längre fram. Spurtade om ett helt gäng...men höll jag ett för högt tempo? Jag blev fort trött tyckte jag. Försökte ignorera och körde på.
Banan gick på större grusvägar och stigar, inte alls så mycket terräng som jag trodde, det var väldigt lite obanat i jämförelse med de två senaste loppen jag sprungit. Loppet hade i och för sig inte profilerat sig som trail utan mer upplevelse. Banans "snälla" terräng gjorde att jag kunde springa i högre tempo.

Längs med banan fanns diverse otäcka figurer som skrämde oss. Det fanns både spöken, gastar, skelett och dinosaurier som överraskade oss. Då och då hördes också hemska skrik från skogen. Ett riktigt  halloweenlopp. Eftersom jag inte sprang först i någon klunga eller ensam, så fick jag distans till läskigheterna. Jag blev inte särdeles skrämd men överraskad. Spökerierna låg på helt rätt nivå och var ett mycket kul inslag i loppet.

Nu kan man tro att jag orkade springa hela tiden på ett så kort lopp som 5 km och med lätt terräng. Så var tyvärr inte fallet. Jag vet inte vad som gjorde att jag inte orkade, kanske har jag en begynnande infektion i kroppen? Jag gick iaf vid några tillfällen efter drygt halva loppet. Blev omsprungen av några (män och kvinnor) men gnetade ändå ikapp och om en tjej.

På den mysiga marshallkantade målrakan såg jag tack vare pannlampssken att någon var mig hack i häl. Hade ingen aning om det var man eller kvinna men jag la oavsett in en spurt för att hålla vederbörande bakom mig. (Det finns en tävlingsdjävul i mig även om varken fysik eller nerver tar mig till de främsta.)

När jag sedan tittade i resultatlistan såg jag att det endast skiljde en sekund emellan oss och jag vann en placering. Trillade inte någon gång.

Tid: 31:58 min.
Placering: 8 av 51.

Som många andra höstlopp så var det ingen medalj som belöning. Denna gången hade däremot jag tur i lotteriet. Jag vann på mitt startnummer. Wohoo! Förutom fina minnen fick jag ett cykelreparationsset. Det kan komma väl till pass när jag cyklar Vätternrundan... fast jag hoppas att jag slipper använda det. Det är jobbigt med punktering och tråkigt att laga cykeldäck.

Innan jag for stöttade jag klubben genom att köp en korv och en dryck. Sedan åkte jag inte raka vägen hem. Nej, jag for till ett stort gul-blått varuhus i samma kommun. Jag var ju så nära och de hade ju öppet till 22, så jag passade på.

Nästa lopp: ?
Har inget lopp inplanerat just nu. Tror att Vasaloppet 4/3 2019 är det närmast inbokade.