Förklara för mig

 Förklara detta för mig.

Vi (min son och jag) sitter med våra mobiler i soffan. (Reklam på tv.) Vi tittar på olika saker eftersom olika saker intresserar oss.
Han avbryter mig stup i ett för att jag ska titta på hans klipp även fast jag är mitt uppe i mitt egna intressanta klipp. Jag blir alltså avbruten hela tiden och måste se om för att få helhet.
Till slut ger jag upp. Sparar klippen/reelsen för att kunna se ostört senare och lägger sedan undan telefonen. (Tittar på tv istället.) När jag tittar på tv avbryter han mig inte en enda gång.
Varför?

Helsingborg Marathon - race report

 7/9 -24 

 Egentligen skulle jag nästan kunna kopiera rapporten från 2019 för det var lika galet varmt iår. Men det gör jag inte för det var några skillnader bl a annat sällskap, delvis ny bansträckning och bättre framförhållning iår.

 Väckarklocka ställdes på 0630 och jag masade mig upp. Äta frukost är jag fortsatt dålig på men åt en yoghurt ändå.

 Så åkte vi, Mille och jag, 0730 prick. Jämfört med 2019 planerade jag att inte missa rätt avfart. Vi hade iof höjd för både felkörning och snack före start, men det var så onödigt stressigt 2019.

 Istället för att irra runt efter parkering valde jag en ett stycke bort. (Fast denna gång planerat ett stycke bort.) Så gick vi till Sundstorget/Dunkers. Det var nedförsbacke. Bävade redan då för den uppförsbacke vi skulle få med våra trötta ben efter maran. Men förträngde det och tänkte; att det problemet får vi ta då.

 Satte oss på Gröningen en stund och åt en "obligatorisk" banan i väntan på start. Hörde och såg barnloppet och valde att röra oss mot startområdet före målområdet blev invaderat av barn och föräldrar.

 Jag sprattlade med lite i uppvärmningen. Det var 1900 löpare anmälda till maran enligt speakern på livefilmen (som jag tittade lite på i efterhand).

 Det var en fin start och jag var väldigt löpsugen, faktiskt också på att springa långt. Hade gott om energi.

 Det var varmt men jag sprang på medan lust fanns. Så uppenbarade sig en person med lika snygga rosa sleeves som jag. Precis som förra gången jag såg någon med lika sleeves som jag hojtade jag "snygga sleeves"! Och dra mig baklänges, det var Max som jag konfronterade med samma utrop under Göteborgsvarvet Marathon, 3/9 -23 (Jag har visst inte publicerat den rapporten än för det saknas bilder.) Det var ju naturligtvis han som kände igen mig och inte tvärtom. Det är detta som gör det roligt att springa långlopp. Inte att alla andra är uthålligare och snabbare utan att man träffas och pratar och utbyter upplevelser och erfarenheter.

 Som sagt så gick det enkelt och galant ner till Råå, dels för att jag var löpsugen och dels för att efter industriområdet är det sjukt vackert. Efter Råå hamn börjar stigningen mot Ättekulla. Tyckte mig spotta Anna Holmlund (f.d skicrossåkare) bland publiken vid uppförsbacken mot Ättekulla. 

 Det var lite frustrerande med alla som sprang stafetten. De delade ju på maratonsträckan och hade bara nån mil att springa vilket betydde att de höll mycket högre fart. Så frustrerande att bli omsprungen i den farten liksom.

 På Ättekulla snackade jag med en 40-åring, som fått starten av sin syster. En födelsedagspresent. Systern sprang inte själv. Killen var inte otränad men höll på med annat än löpning. När vi pratade höll jag på att ställa till det för en medlöpande i rullstol.  I en nedförsbacke blev jag nästan nerkörd, men det var ju mitt eget fel och inte hennes. Var så inne i konversationen med 40-åringen att jag iof hörde henne föredömligt ropa "håll vänster" eller "kommer höger" men hjärnan registrerade det inte nämnvärt, men jag räddade mig in i buskaget vid sidan. Alla överlevede. Ingen skadade sig.

Jordbrodalen.

Jordbrodalen.

 Hade farthållarna för 4:30 bakom mig ganska länge. Blev en "sport" att se hur länge. Så länge som möjligt hoppades jag. Det var inte en fråga om de skulle springa om utan när. Lyckades hålla de bakom mig till 19,5 k, då de retfulllt enkelt trippade förbi.

Ramlösa Brunnspark

Fredriksdal.

 Stannade vid väderkvarnen inne på Fredriksdal för att stretcha ömma vader och lår. Då kom också Mille och sprang om mig. Jag hade ingen koll på var han var. Jag visste att han var bakom mig men inte hur långt bakom. Inte speciellt långt bakom visade det sig. Såg till att strecha färdigt lite snabbt sedan sprang jag ikapp honom och vi  passerade 21,1 tillsammans.

Vatten vid Kärnan(?)

 Mina knän är fortfarande konstiga efter den neuroborrelios jag haft. Det yttrar sig i onda knän utan egentlig orsak. På Göteborgsvarvets jubileumsmaraton var det extremt tidigt de gjorde ont. Idag dröjde det iaf ganska många kilometer. 

 Sprang och pratade med en tjej längs raksträckan mot Maria Park. Vi höll jämna steg en bit. Hon sprang stafett så hon var ju betydligt fräschare än jag.  

 Någonstans vid Pålsjö tennisbanor sprang jag ikapp en annan tjej som jag småpratade med. Hon sprang också stafetten men hon gav mig en boost. Jag som sprungit tre mil höll högre tempo än hon som bara sprang runt 10k.

Maria Park/Pålsjö

 Strax före Sofiero kom farthållare för 4 tim 45 min ikapp. Försökte springa med dem, men orkade tyvärr inte så långt. 4:45 är en normal sluttid för mig på maraton nuförtiden, men det var för varmt.

 Mille hade jag egentligen koll på mer än att han var före mig. Han låg före mig hela andra halvan, dvs han passerade mellantiderna flera minuter före mig. Men det visade sig att jag knappade in för varje 5k. Vid 40k var han ynka minuten före.

Laröd.

Laröd.

 När jag "rullat" ner för Tinkarpsbacken, och till den vackra avslutande delen av maran, såg jag Mille. Då hade jag drygt 2 km till mål som jag kunde gneta ikapp honom, vilket jag också till slut gjorde. Jag levlade helt enkelt upp när jag såg honom. Närmade mig ganska raskt men valde att hålla mig lite bakom till 1 km återstod. Han sprang konstant jag sprang intervaller. En kilometer kvar och jag drog om M. Bra för självförtroendet att lyckas springa om Mille på upploppet. Så kunde jag vänta in honom i mål.

Mille i grön tröja.

Alltså detta lopp har ett fantastiskt upplopp som andra maraton har svårt att matcha. Jag är nästan säker på att det är vackert även när det regnar.

 Apropå regn, vädret var ju fantastiskt, iaf sett ur ett åskådarperspektiv. För oss löpare var det 10-15 grader för varmt. Men vem klagar på sol och 28 grader? Det blev ju ännu skönare att ta det där doppet efter loppet på det sättet.

 Längs banan hade många privatpersoner satt upp vattenspridare och stod med vattenslangar. Galet skönt! Tusen tack alla helsingborgsbor.

 Vid målet tog mina föräldrar emot mig. Tidigare år har de kunnat stå vid mållinjen men nu har loppet växt sig så stort att de måste spärra av för enbart löpare.

 När vi (Mille och jag) återhämtat oss lite hämtade vi väskorna för att sedan bada. Nu upplevde jag något riktigt sjukt. Mille och jag har ju träffats av en slump på olika lopp och på så sätt lärt känna varandra. Jag skulle hjälpa att ta foto på honom när han gick i vattnet så sa han: -Om mobilen låser sig så är koden .... . Jag tittade mycket förvånat på honom och sa: - Va!? Det är ju samma kod som jag har! Hur sjukt är inte det. Två slumpmässigt "hittade" vänner har slumpmässigt exakt samma pinkod av alla tiotusen kombinationer som går att skapa.

 Badet var svalt men skönt. Jag tog mig bort till den andra bryggan och socialiserade med mina föräldrar sedan tog jag mig tillbaka och socialiserade med Mille.

 När vi badat färdigt letade vi upp Anna-Carin och Jan, mina vänner från Göteborg. Tillsammans åt vi glass och sedan var de snälla och skjutsade oss till vår parkerade bil. Vi slapp med andra ord att gå upp för mördarbacken.

 Tiden 4:48 i 28-gradigvärme är jag nöjd med. Har presterat betydligt långsammare tider i samma förhållanden. Jag vet inte hur många som startade men 1471 löpare tog sig i mål på maraton.

 En blind man sprang (med guide). Ibland sprang de om mig ibland sprang jag om dem. I mål prioriterade Helsingborgs maratons fotografer att fota den blinda mannen andra och mig, jag har ingen målgångsbild pga det. Iaf, Tv4 hade gjort ett reportage med/om honom. Ändå Lite festligt att jag sprang imål strax efter Daniel och Daniel och i deras reportage. Min så min målgång hamnade mao i tv istället.

https://www.tv4play.se/klipp/0815c2ff594862be8750/video-blinde-daniel-sprang-ett-helt-maraton

 Kan också meddela att jag såg honom stå och spy vid 30k, men valde snabbt att titta åt ett annat håll.

 Jupp. Saltgurka är 🤮 så jag förstår att han🤮. Saltgurka är inte nyttigt för någon. Bättre med saltade chips. Helsingborg Marathon är det enda maratonlopp jag känner till som serverar chips och apelsin. Helsingborgarna vet vad löpare behöver och vill ha. Vet, som sagt, inget annat maraton som gör det. (Har iof inte sprungit så många olika.) Stor eloge och guldstjärna. 🌟

  Men vem har egentligen kommit på att just  saltgurka skulle vara optimalt som saltkälla på ett maratonlopp? Saltgurka luktar och smakar blä! Chips är genialt! Hbgm delade även ut pappmuggar med chips efter målgång. Appplåder! Jag återvänder.

 De serverade inte bara banan, som generellt är trist, utan även apelsinklyftor. Älskar när man får apelsin och/eller vattenmelon. Både socker och vätska liksom. Banan är mest smetigt och blir geggigt i munnen. Frukten, eller bär som det egentligen är, är dock bra som bukfylla eftersom man äter dåligt under flera timmar. Chips och apelsin borde fler maraton ta efter och erbjuda sina löpare.

Nostalgi 1

  Jag har massa grejer, som jag nu rensar i. Bland dessa pryttlar hittar jag ibland guldkorn som jag inte använt på cirka 35 år. Jag har ingen egentlig intention att börja använda de heller men jag kan av förklarliga skäl inte slänga dem heller.

 Pryl nummer 1:

 Nintendo 8-bitar (och originalkartong) med några spel med tillhörande lilla TV jag hade på mitt flickrum.

 Pryl nummer 2:

  Min Lilla Sportspegeln-t-shirt. Hur cool som helst, speciellt som att jag tävlade i studion.

 Pryl nummer 3:

  Min samling av autografer. Den innehåller  en del "tunga" namn som Astrid Lindgren, Börje Salming och Lasse Åberg.

Astrid Lindgren

Lasse Åberg

Robert Broberg

Börje Salming

Pärla Karl-Bertil Jonsson

 En synnerligen god jul tillönskar jag er mina trogna läsare!

 Jag tycker att "Karl-Bertil Jonssons julafton" är det bästa programmet som sänds på julafton. Jag vill verkligen inte missa det kl 1905.

 För något år sedan snubblade jag på att någon hade pärlat Karl-Bertil och hans föräldrar och satt upp i fönstret. Det nappade jag på och satte igång att göra egna. Jag hittade en fin förlaga på självaste Karl-Bertil hos "pappaspärlor" på Instagram. Den "ömma modern" och pappa Tyko var krångligare. Men efter lite sökande på webben hittade jag dem också. 

 Här kunde allt varit frid och fröjd och det bara var att pärla på, men nej, det fanns problem att lösa. De få förlagor jag hittade (andra som pärlat)  hade olika skalor. Den ömma modern var bl a alldeles för stor i förhållande till de andra och någon tittade åt fel håll (var spegelvänd).

 Spegelvändningen var enkel att lösa. Det var ju bara att flippa bilden i bildredigeringen. Modern däremot fick jag fnula extra på. Minns inte hur jag hittade rätt men till slut hade jag alla tre i rätt skala jämfört med varandra.

 Så här ser min Jonssonfamilj ut. Lillasyster saknas förstås. Får se om jag fixar det ett annat år.

 Förra året fick min far en Karl-Bertil. Iår fick han de andra två gestalterna, så nu är hans fönster komplett.

 När jag gjorde familjen senast passade jag på att fota av dem. Jag tänkte att fler kanske ville pärla dessa och pryda sina hem med. För att vara schysst noterade jag även vilket nummer på pärlfärgen jag använt. Någon  färgjustering mot de förlagor jag hade har jag nog gjort, man är fri att ta en annan nyans om man vill. Jag har använt mig av pärlor av märket Hama.

Lycka till!

 PS Såg på Karl-Bertil och Ömma Modern att jag hade gjort några små fel, vilka jag rättat till efter bilderna togs. Jag har därför försökt att rätta till dessa i mobilens bildredigering. Är du skarpsynt så ser korrigeringarna.

Asics Stockholm Marathon 2019 - race report

Jag var nervös på mer än ett sätt inför den här maran.
1. Det är långt, orkar jag?
2. Hur reagerar kroppen efteråt?
3. Har jag tränat tillräckligt?

Målsättning med maran:
1. Ha en fantastisk dag med likasinnade.
2. Nå mållinjen och ta en selfie med medalj.
3. Ta mig till Östermalms IP efter loppet.
Bonus: Få en bättre tid än 2018.

Resdag
Jag åkte upp på fredagen. Denna gång hade jag planerat att ha en hel helg i Stockholm istället för att åka jättetidigt samma dag. En okänd vän från facebookgruppen Marathontjejer hade några veckor tidigare annonserat att hon ville dela hotellrum med någon. Jag som då med största sannolikhet skulle resa ensam nappade på idén att dela boende. Det visade sig bli en fantastisk helg tillsammans. Så när jag kommit fram till Stockholm och efter att ha checkat in på hotellet drog jag till city och nummerlappsutdelningen/mässan, nuförtiden kallat expo. Där skulle jag hämta min nummerlapp etc, numera kallat race pack samt köpa souvenirer även kallat merchandises. Före besöket på mässan passerade jag Stadion. Där var förberedelserna för High Five i full gång. Jag passade på att titta till arenan, besöka målet och ta en selfie för att peppa mig att ta mig dit under morgondagen igen.

Iår hade mässan flyttat från Kungliga Tennishallen till Danicahallen på Östermalms IP. Eftersom min nya bekantskap - K.P. -, som åkte buss, var försenad pga trafikolycka så fick jag gott om tid att titta på allt. Liksom förra året så kunde man köpa en årströja och få en "på köpet". Jag som bara ville ha en(1) tröja ville hellre dela med någon och då betala halva priset. Det var inte helt enkelt att hitta någon att dela med dock. Jag stod där länge, säkert 45 min, och frågade människor om de för det första var svenskar och för det andra bara skulle köpa en tröja. Jag hade ju inga kontanter så jag (eller de) var ju tvungen att kunna swisha min/sin del. (Swish är än så länge en svensk tjänst, så vitt jag vet.) Men så till slut, efter att ha frågat uppskattningsvis 40 utlänningar, 20 svenska personer i sällskap, som skulle delade med varandra, och 10, som skulle köpa mer än en tröja, så hittade jag en person som blev lika lycklig som jag att kunna dela kostnaden.

Strosade omkring på mässan och fick hjälp av två japanska kvinnor att få ett foto på mig på prispallen. I gengäld hjälpte jag dem med samma sak.

Tog en hel hög med prospekt över spännande maratonlopp i världen. Tänk att få springa i Barcelona, Helsingfors, Hamburg, Venedig, New York... ja, listan kan göras lång. Jag drömde och fantiserade en stund. Men inom mig gnagde ändå en viss oro. Det jag siktade in mig mest på var att klara morgondagens lopp utan missöden. För om det var så att jag skulle få likadana problem under årets mara, eller likadana reaktioner efter loppet som jag fick förra året, då visste jag att jag skulle få ge upp det här med maradistanser redan efter mitt andra maratonlopp. Då fixar helt enkelt inte min kropp att springa så långt.

Vid en monter stod legendaren Evy Palm och blev intervjuad av radio. Denna gigant inom långdistanslöpning. Hon sa många klokheter som jag försökte ta till mig, t ex att springa långsamt i
början och försöka hålla ett jämnt tempo över hela loppet. Gjorde man det skulle man kunna plocka flera placeringar i slutet av loppet. Nu var jag inte ute efter att jaga placeringar men råden är nog nyttiga bara för att klara en mara. Så passade jag på att ta en selfie, när träffar jag Evy Palm nästa gång liksom, bäst att passa på.

Gav mig ut på idrottsplatsen och hejade på deltagarna i High Five. Jag hade starka intentioner att själv delta, men jag tog beslutet på morgonen att avstå. Jag ville väldigt gärna och hade till och med packat för det, men jag tvekade i och med att jag inte ville äventyra maran. Sen var det ju det där med hur kroppen skulle reagera. Jag behövde veta svart på vitt vad som orsakade förra årets reaktion, om det var min MS, värmen och/eller hjärnskakningen?! Då behövdes inte fler variabler som kunde göra resultatet tvivelaktigt. Men det var trevligt att heja på alla som deltog. Många glada miner och high fives. Så blev det också "payback time" och lite extra hejande på Rasmus och Therese, aka Skyltmannen och hans sambo, när de passerade.

När jag som bäst satt och njöt av en glass i solskenet kom K.P. En trevlig ny bekantskap. Vi tog oss tid att sitta ner på pasta partyt. K.P. hade redan ätit på bussen men jag behövde mat, så det var ju både praktiskt och enkelt att sitta ner en stund och insupa maraatmosfären. Att det ingick i startavgiften gjorde att det redan var betalat för. Sen begav vi oss till hotellet.

Gjorde oss hemmastadda och preppade och la fram för årets asfaltsupplevelse i Stockholm. Det var lite osäkert med klädvalet. Långt eller kort? Keps eller inte?

Loppdag
Sov dåligt som brukligt. Börjar bestämt blir en vana inför långlopp. Denna gång var det fläkten i rummet som dånade och väsnades. Vädret var mulet och 13 grader, 4-5 m/s med prognos att det skulle regna och bli ännu kallare. Bävade för att det skulle vara för kallt. Tvekade fortfarande om jag skulle ha vindjacka eller inte. Valet föll på inte. Jag har klätt mig för varmt så många gånger redan. Övertalade mig att: skulle jag frysa så får jag springa mig varm.

Det där tidsbandet, jag plockade till mig på mässan, med den stipulerade sluttiden på 5:15 resp. 5:30 skippade jag också i sista stund. Jag ville gärna klara 5:15 och trodde redan förra året att jag hade kapacitet för det. Men jag valde att springa utan bandet och tidspress, ev kunde jag ju hänga med farthållare istället.

Mot Stockholm C medelst pendeltåg och t-bana och resan gick hur smidigt som helst. Lite trixigt att hitta rätt på T-centralen, men K.P. hade erfarenhet och visste precis vart vi skulle. Väl på Östermalms IP letade vi upp mötesplatsen för Marathontjejer. Det var trevligt att träffa alla hjältar på riktigt och prata lite om loppet. Här bestämde jag mig för att springa i t-shirt och keps. Jag tyckte det var lite för ljust trots molnigheten dessutom kanske det skulle regna och skärmen skyddar bra även mot regn.

Sedan blev det dags att lämna överdrag och stå evighetskö till bajamajan. Men på något magiskt vis så var det aldrig någon tidsnöd utan vi begav oss till startfållan i tid. Vi lyckönskade varandra, då vi startade i olika startgrupper, och så skiljdes vi åt. Sedan väntan på start. Satt utrustning rätt? Nja, ena skon kunde nog vara lite tajtare knuten...eller?...nä, det blir nog bra. Hade underhållning på nära håll då en tv4-reporter intervjuade farthållare just där jag råkade sitta och vänta.

Starten
Nationalsång och pang så sprang de som startade kl. 1200 iväg. Vi i 1210-grupperna väntade tålmodigt på start men man kände ändå av både nervositet, entusiasm och upprymdhet. En otroligt mäktig känsla med så många som gjorde vulkanen precis före start. Så gick vårt startskott och massan rörde sig sakta framåt. När vi väl kunde börja springa hann jag inte längre än kanske 100 meter före jag gjorde mitt första stopp. Skon satt inte så bra som jag trodde, det var lika bra att knyta om den redan nu. Tänkt och gjort.

Nu gällde det.
Pain is temporary, glory is forever!

Loppet
Redan tidigt hängde jag med farthållarna för 5:00 timmar. Så tidigt att det var redan när vi svängde in på Valhallavägen. De skulle hålla tempot 7 min/km i snitt och det kändes som en lagom fart och inte helt orimligt fort. Jag satte som eget mål att följa dem till 21,1 km, och längre om jag orkade.

På St. Eriksgatan (3 km) kände jag en liten men ack så irriterande sten framtill i ena skon. Det var tidigt i loppet och jag hade bra flyt i löpningen, så jag pallade inte stanna och ta ut den med allt vad det innebar med omknytning av skor etc. Jag hoppades istället att den skulle hitta ett gömställe i skon där jag inte kände den. (Det gjorden den efter typ tre mil då jag hade andra ställen på kroppen som gjorde ondare.)

Höll ett jämnt och fint tempo och allt kändes oförskämt bra. Ibland sprang jag lite före farthållarna för att de stannade något lite längre på vätskestationerna, men ganska snart var det ikapp igen och vi sprang sida vid sida. Jag sprang aldrig långt efter dem. Efter 10 km kändes det som om farthållarna höll ett lite för snabbt tempo för mig. Jag kollade klockan flera gånger och den visade stundtals runt 6:35-fart, så mina misstankar var riktiga. Jag frågade farthållarna varför och det visade sig att de ju sprang ikapp tidsförlusten i starten. Deras femtimmarsmål gällde från startskottet klockan 1210 och inte nettotiden, från då de korsade startlinjen. Sedan ville de också ha lite marginal berättade de för mig. Och det är väl rimligt, det brukar gå långsammare uppför och vi hade en bit kvar till Söder och dess uppförsbackar. (Jag hade isf behövt springa in 5 min.) Alltid lär man sig något nytt om löpning. :) Men jag hängde på ändå, fast besluten att kampera med dem till 21,1 km som ju var ett delmål.

Förra året gick jag endel redan före 20 km. Jag minns bland annat att jag gick upp för Oxenstiernsgatan för att spara krafterna. Så gjorde jag inte iår. Jag knatade på i lagom tempo och stannade inte ens vid vätskedepåerna, men av naturliga skäl sprang jag dock lite långsammare där. I slutet av Oxenstiernsgatan skymtade jag två individer med orangea västar. Jag sprang ikapp dem sakta men säkert. På västarna stod något om MS, jag antar att de sprang för välgörenhet. Det visade sig vara två kvinnor från England och jag gissar att det på västarna uppmanade till att skänka pengar till MS-forskningen, troligen https://www.mssociety.org.uk . Såklart pratade jag med dem. Den ena av dem hade MS, den andra var hennes syster. Sen segade jag ikapp farthållarna som passade på att passera.

På Djurgården vid 19 km satt två fina TNTare (TNT = Team Nordic Trail.) och hejade i skogsbrynet. I egenskap av medlem och aktiv i min lokalklubb hejade jag såklart tillbaka.

Halvvägs
Förresten när jag nådde halvmaran var jag förvånansvärt pigg och så glad att jag sträckte armarna i luften och tjoade högt. Det tyckte en tv4-reporter såg trevligt ut och frågade om de fick prata med mig. Jag avböjde och sa att jag inte hann. En sanning med modifikation. Jag hade massor med tid, men jag kände att jag de senaste två loppen blivit tillräckligt intervjuad av media (Sverige springer och lokalpressen.) att det fick räcka. Jag har haft mina "15 minutes of fame" detta året.

Utanför Gröna Lund och Abbamuseet var den röda mattan utlagd även iår. Den var inte menad som någon catwalk utan mest för att skydda oss löpare från att trampa snett i spårvagnsrälsen. Men fint var det och välkommen kände man sig. "Agneta" och "Anni-Frid" stod också där och hejade dansande på alla löpare.

Iår blev andra svängen på Strandvägen på rätt sida. (Jmfr: i allén under träden). För i år sken inte solen. Nej, istället började det regna ungefär här... om jag minns rätt. Vid Nybroviken var det avdelat och vi mötte de snabbaste löparna som inte hade långt kvar till målet. De såg piggare ut än jag kände mig. Förra året gick jag här, det gjorde jag inte iår.

Passerade Gamla Stan och där stod det på en skylt att det bjöds på Pepsi. Åh, det såg jag fram emot. När jag närmade mig och såg att det inte alls var Pepsi utan någon annan slags cola blev jag besviken. Jag smakade i alla fall för jag behövde sockertillskott, men det var inte alls gott. Synd. Så kom den branta stigningen vid Slussen upp mot Söder. Jag sprang nästan upp för hela backen. Orken började tryta så efter 2/3 så gick jag faktiskt. Vis av erfarenhet valdes Ice Power bort även denna gång. Den gjorde ingen nytta förra året. Det stank mest.

Så var vi uppe på Söder. Nu var det dags att släppa farthållarna ur sikte. Så jag tackade för hjälpen, önskade lycka till och sa bye-bye till dem. Är stolt över att ha lyckats att följa farthållarna till 25,5 km. Så fortsatte jag lite till i mitt tempo.

När jag nått Söder regnade det visst ymnigt, men det var inget som störde mig. Det mest irriterande var att man behövde kryssa mellan vattenpölar och djupa fåror med vatten. Jag ville undvika att plaska skorna rakt i djupa vattenpölar.

Vid 27 km nere på Söder Mälarstrand gjorde det ont i benen. Vid vätskestationen stannade jag och stretchade igenom benen ordentligt. Det gav mig nya krafter. Även de glada ironiska meddelande från maken piggade upp:

Slussen är fin eller hur :-)

följt av

(Undrar varför telefonen föreslår "muskelbristning" när jag skriver "heja" :-D )

Jag skrattade för mig själv. De nya krafterna var välkomna men de var inte så mycket kraft att jag sprang i uppförsbacken upp till på Folkungagatan men jag sprang på platt mark.

Inne i tunneln vid 31 km stod en äldre herre och hade jätteont. Jag som ändå gick i tunneln tog mig tid att kolla hur det var. Det visade sig att han hade kramp. Jag kunde tyvärr inte hjälpa till så mycket. Frågade om jag skulle springa vidare och be en funktionär om hjälp, men han avböjde. Uppmanade honom att försöka stretcha så gott han kunde och så knådade jag lite. Efter en stund kunde han röra sig sakta framåt. Jag försäkrade mig om att han mådde bra och frågade om det var okej att jag fortsatte mitt lopp.

Vid Västerbrons fäste bestämde jag mig för att springa hela bron. Jag visste att min vän U.B.B. förra året hade sprungit upp för den. Det sporrade mig att inte vara sämre även om jag skulle gå efteråt. Det var värt ett ärligt försök. Den kunde väl inte heller vara jobbigare än Göta Älv bron? Men jo då, det kunde den. Det var riktigt segt. Jag sprang inte fort men jag gick inte. Steg för steg kom jag närmare krönet och det var peppande att se att jag sprang om några. Väl uppe kändes det som en seger. Men shit vad trötta ben jag hade. Utförslöpor som jag annars är rätt avslappnad i, och tycker om (om de inte är för branta), var inte helt enkelt att springa efter brons stigning. Men eftersom det var nedför så gick jag inte heller där. Det fick vänta till Norr Mälarstrand.

Norr Mälarstrand, 35 km, sju kilometer till mål. Det var betydligt fler människor på denna sträcka iår, både löpare och publik. Orsaken: Jag hade överlag sprungit snabbare och framförallt smartare iår. OCH jag hade inte samma problematiska smärta som förra året. Men visst det gjorde ont i benen men det var inte alls samma smärta som förra året. Unnade mig att gå en sträcka, för välbefinnandets skull, det blev ett stopp för stretch också. Sen lunkade jag igång igen fast besluten att sist kilometerna inte skulle ta lika lång tid som 2018.

Den lilla uppförsbacken före Nybroviken kändes högre och längre än den var. Efter att ha rundat viken stod ett högljutt peppande gäng viftandes med stora flaggor och skrålade. Det var Ssidline City och det var bra att de stod kvar där. (Jag hade ju sett dem de två tidigare passeringarna också.) Några high fives gav en extra kick att springa Strandvägen. Såhär såg det ut när de guidade en av de sista löparna till mål.

Visa det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av ASICS Stockholm Marathon (@stockholm_42195) 1 Jun 2019 kl. 9:15 PDT

Som sagt Strandvägen funkade men när jag kom till Narvavägen tog det stopp. Promenerade uppför och hade satte som eget sista delmål att väl uppe på Karlaplan så skulle jag springa hela vägen in i mål.

Vilken fantastisk känsla att se Stadion och att springa in på dess arena. Ett lyckorus som fick tårkanalerna att nästan svämma över. Denna gång verkligen njöt jag av ärevarvet. Jag tittade upp på läktaren och var så glad att jag kunde spricka. Kanske att K.P. hunnit dit? Jag hade ingen aning om när hon kommit i mål dock. Armarna i luften och äntligen i mål!

Med medaljen runt halsen tog jag det obligatoriska fotot i mål och strax efter forsade lyckotårar att jag hade klarat av detta välbehållen.

Detta betydde så mycket mer än ni kan tro.
Detta bekräftar att jag inte tog ett felbeslut att uppsöka sjukvården 2018. Det var helt enkelt hjärnskakningen i kombination med värmen som var orsaken till förra årets sjukdomsfall. Post concussion helt enkelt.
Detta betyder att jag klarar av maratondistansen med rätt förutsättningar.
Detta betyder också att så många möjligheter till spännande lopp i framtiden öppnade sig... och jag planerar redan. ;)

Efteråt
Efter att ha plockat upp en folie-vad-det-nu-kan-heta mot att bli nedkyld kunde jag själv förflytta mig genom Klocktornet ut ur Stadion och vidare till Östermalms IP. Wohoo! Detta var en ny erfarenhet. Före loppet nämnde någon från Marathontjejer att den där trappan ner på idrottsplatsen skulle var jobbig efteråt. Nu visste jag vad hon pratade om. Det var inga lätta ledig steg nedför. Precis som förra året så var herrmodellen i storlek medium slut. Arrangörerna måste nog fundera på att ta fram ännu fler i den storleken till nästa år. Jag plockade till mig en dammodell i storlek xl istället. Men jag gillar inte kragen på damtröjor, jag vill hellre ha den inte så vida herrvarianten. Men det är bara att gilla läget, jag fick min finishertröja i alla fall.

Jag skulle inte missa något nu när jag tagit mig till IP. Jag skulle uppleva efterfesten till fullo. Så jag ställde mig bland annat i kö till att ta en minnesbild med min tid. Ja, hur gick det med tiden? Jag kom inte i mål på fem timmar men väl 5:15:44. Helt sjukt. Jag persade med 37 minuter!

Om man persade fick man ringa i pb-klockan. Klinge-linge-ling!

Så förenades jag med K.P. och vi begav oss stolta, nöjda, trötta och glada till tunnelbanan. Medan jag fortfarande hade viss rörlighet kvar i benen, fast de var trötta, visade det sig att K.P. hade större problem. Det var rent komiskt att se henne ta sig ner för trapporna på T-centralen. Vi köpte lite smörgåsar på vägen hem för vi gissade att ingen av oss skulle orka gå ut och äta på någon restaurang. Så låg vi och pratade om dagen och våra upplevelser samtidigt som vi surfade på sociala medier, åt smörgåsar, godis och chips. Det är helt klart roligare att åka flera till lopp och dela upplevelsen än att åka ensam. Som sagt så blev det en rolig och fantastisk helg.

Note-to-self
Träna core; ljumskar och ryggmuskulaturen till nästa marathon.

Nästa lopp: 8/6, Tjejvättern (cykling), 100  km.

Vårruset Linköping 2019 - race report

Så var det dags för årets Vårruset i vår stad. Det är andra året det arrangeras i Linköping och andra året jag springer med dottern. Genom åren har jag själv sprungit Vårruset på ett flertal orter; Malmö, Norrköping och Örebro om jag minns rätt.

Jag ser det som ett ypperligt tillfälle att göra en mamma-dotter grej då båda gillar idrott. Jag hade ju frågat henne om hon ville förstås. Jag tvingar inte barnen till sådana här saker men jag vill gärna att de ser idrott som en bra grej. Att det är hälsosamt för kroppen och faktiskt kan vara en social tillställning.

Vädret var fantastiskt och äntligen är värmen tillbaka. Solen sken, inte ett moln på himlen och alla var hjärtligt glada. På väg till startområdet frågade dottern om vi var med i tidtagningsklassen. Då blev jag lite osäker på om jag anmält oss till rätt klass. Fem kilometer är ju ganska långt för en nioåring. Fun Run utan "tävlingsinslag" hade kanske varit mer pedagogiskt!? Jag sa att vi var med i tidtagning. Responsen blev positiv. Hon ville verkligen ha tidtagning. Det var en lättnad såklart.

Vi strosade omkring på startområdet och fick plättar, frukt och kolsyrat vatten av en sponsor. Hos en annan sponsor testade vi vår spänst. Dottern var böjlig som ett måttband och jag som en tumstock. Ingen överraskning, gymnast vs. fotbollsspelare liksom.

Så blev det dags för uppvärmning och när vi stod där i startfållan blev vi intervjuade av Isa Sylvan från Sverige Springer. Lite överraskande och nervöst, det är ett av få program jag följer och gärna tittar på. Intervjun gick väl sådär om jag får säga det. Jag svarade nog på frågorna men svävade också iväg med oväsentligheter. Jag hade svårt att höra vad hon sa i den ljudmatta som var samtidigt som min hjärna processar information mycket långsammare än jag vill. Förhoppningsvis gjorde jag inte bort mig så mycket. På tisdag vet vi. 🙈

När starten gick sprintade dottern fullkomligen iväg. Jag sa att skulle hon springa så fort så får hon springa utan mig. Då saktade hon ner sitt 4:40-tempot till ett betydligt behagligare. I detta lopp var det dottern som bestämde farten. Efter knappt en kilometer insåg hon att det gått för fort och hon kroknade. (Äpplet faller inte långt från trädet sägs det. 🙄 ) Dock så kämpade hon tappert vidare. Men när det började göra ont i vristerna saktade vi ner tempot rejält. Men hon gick inte allt för länge utan stretade på. Jag sa flera gånger att det är okej att gå lm9man måste. Men det ville hon inte.

Vid tre kilometer var det tungt. Hon hade mer ont och ville väl egentligen inte gå men jag övertalade henne till det. Jag vet inte, men hon kanske tror att jag springer hela tiden när jag springer långlopp. Och det är helt fel, det gör jag verkligen inte. Ju längre lopp desto fler gångpauser. Därför var det sunt av henne att gå. Men efter att vi träffat på Isa Sylvan igen och blivit filmade igen och vi närmade oss mål peppade jag henne att försöka springa. Och det gjorde hon. Det blev en grym spurt i mål som  speakern uppmärksammade. Det blev ingen hjulning som hon pratat om men vem bryr sig om hjulningar när man just klarat springa en halv mil?!

Världens grymmaste tjej sprang hela fem kilometer. Jag är så imponerad. Speciellt som att hon inte tränar löpning eller friidrott. Hon var riktigt trött när hon kom i mål. Jag själv  hade i princip joggat runt och var inte så trött.

Vi satte oss i bilens bagageutrymme i lä från vinden. Där satt vi och chillade medan kvällssolen sänkte sig. Riktigt mysigt, bara hon och jag. När vi bytt till torra tröjor åkte vi och åt på tjejens favoritställe. Det var hon riktigt förtjänt av.

Tid: 33:09

Nästa lopp: 18/5, Göteborgsvarvet, 21,1 km.

1 mm gör skillnad

Tänk att en millimeter kan göra så stor skillnad. Jag trodde det bara var toppidrottare som kände skillnad på små skillnader. Tänker på Anja Pärson och Mats Wilander som kände skillnad på sina verktyg, pjäxa resp. racket då endast färgnyansen var annorlunda. Tydligen var färgens sammansättning annorlunda och gjorde då att materialet i t ex pjäxan fick en annan konsistens/hårdhet. Tennisracketen blev tydligen tyngre. (Källa: I huvudet på Gunde Svan, TV4, 2013. Här trollar de t ex med tejp.) Jag är förbluffad och imponerad av deras finkänslighet... men det var inte det blogginlägget skulle handla om.

Jag har cyklat många mil på min racerhybrid och jag har alltid känt att det framförallt varit jobbigt för mitt högra knä. Knät är liksom i fel vinkel på pedalen, jag behöver vinkla ut foten lite och inte har den så rakt. Trots två Vätternrundor och tre Tjejvättern har jag inte åtgärdat problemet utan trampat på och lidit.

Så jag konsulterade min bästa vän V.Ks make M.K, som är en duktigt MTB-cyklist, i ärendet. Han skruvade lite på skon. Jag testcyklade lite och jag blev förvånad över att jag direkt kände skillnaden. Det blev så mycket bättre. Jag fick liksom mer kraft i trampandet och inte lika ont i knäna. Nu är jag redo för morgondagens Halvvättern.

Framtidsyrke?

På televisionen visas det reklam, bland annat för ett stort sängvaruhus. De påstår i sin reklam att de har utbildade sängexperter och att deras "sängrådgivare" är "ovanligt välutbildade".

Eftersom de är ovanligt välutbildade så måste de har utbildats, men hur?
Hur utbildar man sig till sängrådgivare? Vad är det för utbildning man går? Hur lång är utbildningen, en dag eller 180 hp? Vilka ämnen läser man? Finns det överhuvudtaget en yrkestitel som heter sängrådgivare?

Chockande bollsport

Vanligtvis brukar jag inte tycka om att titta på sådant där folk gör illa sig, typ Jackass eller hemvideor med idiotiska trick. Men detta lilla inslag från ett norskt tv-program fick mig att kikna av skratt. Inte av det faktum att det gjorde ont på deltagarna utan för att det såg så fruktansvärt roligt ut med de rörelse som blev av bestraffningen.

Se och skratta:

Mycket bra SVT

Först december och traditionsenligt bjuder SVT barn och vuxna på följetong i 24 delar. I år heter julkalendern Tjuvarnas jul. Jag vill efter ett avsnitt ännu inte uttala mig om årets version av julkalender men en sak vill jag beröma SVT för, även i år teckengestaltar de nämligen julkalendern, alltså inte bara tolkar utan gestaltar. (Första gången julkalendern teckengestaltades var 2010 när Hotell Gyllene Knorren sändes.)

Äntligen ges Sveriges döva och hörselskadade nästan samma möjlighet att följa julkalendern som vem som helst annars. Applåder och hurrarop! Julkalendern är faktiskt en av de produktioner för barn som SVT satsar mest pengar på. Så det vore, i jämlikhetens Sverige, orättvist om en del av befolkningen med gick miste om den.

Självklart har jag spanat i den teckentolkade versionen av första avsnittet och jag måste säga att det är riktigt bra, även om jag inte kan teckenspråk (dock är jag intresserad av TAKK, vilket ska förtydligas inte är samma sak som teckenspråk).

Nyfiken? Gå in på http://svt.se/tjuvarnasjul Tryck på den lilla bilden med händer uppe i högra hörnet, bredvid svenska flaggan, innan du sätter i gång klippet.

Kärt återseende i rutan

Ikväll börjar en ny säsong av En idiot på resa.
Jag kommer sitta klistrad vid TVn åtta söndagar i rad, kommer inte att missa ett avsnitt. Det var nämligen förra vinterns i särklass bästa och roligaste program. Slå på SVT 1 klockan 2130. Ni kommer inte att bli besvikna, humor på hög nivå.

Fighting Gravity

Tittade på America's Got Talent igår innan jag gick och la mig. En grupp duktiga gossar som kallar sig Fighting Gravity fängslade mig. Fantastiskt bra uppträdande och en kul idé de kommit på. Några på youtube säger dock att de "stulit" idén från någon annan. Men det är då första gången jag ser något sådant här i alla fall.

Eftersom det inte fanns någon inbäddningskod att använda får ni hålla tillgodo med länkarna.

Först det uppträdandet jag såg igår:
http://www.youtube.com/watch?v=puLZe-IKbnY
(öppnas i nytt fönster)

Sedan en där alla deras uppträdanden är samlade:
http://www.youtube.com/watch?v=CW2XWcW6PbA
(öppnas i nytt fönster)

En idiot på resa

Den tveklöst bästa serien som går på tv just nu är En idiot på resa. Att den ligger under SVTs humorblock säger det mesta.

Programmet som är som en resedokumentär eller reseskildring går ut på att skicka runt Karl Pilkington runt i världen för att betrakta världens sju underverk. Att Karl Pilkington är en skeptisk och en ytterst motvillig resenär gör hela programmet. Alla hans funderingar och kommentarer är obetalbart roliga i vissa sammanhang. Det är hans två vänner Ricky Gervais och Stephen Merchant, som skickat ut honom på resorna. (Ricky Gervais och Stephen Merchant är brittiska komiker mest kända för serien The Office.)

SVT 1 torsdagar 22.45.
En serie i åtta delar.
Tredje avsnittet ikväll går till Jordanien, där Petra ska utforskas.

Kinas mat, Så mycket bättre.

Jag måste revidera min åretslista över föregående år. En av frågorna var: "Årets TV-program". Då hade jag ingen aning om vilket eller vilka program jag tyckte var bäst under året så jag höftade till det. Nu vet jag bättre.

Jag vill framhäva tre program som jag tycker höjt sig över mängden.

1. Kinas mat. Fredrik Önnevall åker med sin fotograf Per Anders Rudelius runt i Kina och berättar om Kina och kinesernas sätt att laga mat och ta hand om råvaror. Ett varmt och intressant program som i alla fall gör mig sugen på att åka dit. Att Fredrik Önnevall talar kinesiska och direkt talar med kineserna gör programmet mycket personligt och trivsamt. Om programmet ur SydNytt.
2. Så mycket bättre. Åtta kända svenska artister tolkar varandras låtar. Ett roligt koncept med bra resultat. Petra Marklund, aka September, gjorde bl a en fantastisk tolkning av Petters låt Mikrofonkåt.
3. Byss. Ett program på teckenspråk om dövas livsstil. Tar bland annat upp hur hörande uppfattar döva och om hur döva uppfattar hörande, i olika situationer. Intressant program bara för att jag är intresserad av teckenspråk. Jag själv använder mig av TAKK (Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation), men ett och annat ord kan man säkert snappa upp från programmet.

Narkolepsi pga vaccin?

Tittade på kvällens Kalla Fakta och det handlade bland annat om eventuella biverkningar av den massvaccination som gjordes för ett år sedan, då den så kallade svininfluensan (H1N1) skulle motarbetas. En onormal ökning av antalet insjuknande i sjukdomen narkolepsi har rapporterats/upptäckts på barn och ungdomar under året. Läskigt.

Det var med tanke på eventuella framtida biverkningar jag avstod från att vaccinera mig och vår dotter. En annan var att jag aldrig haft influensa. Att jag avstod vaccinationen, det är jag glad över när jag hör denna upptäckt.

Men jag ska tillägga att det (enligt inslaget) inte finns några bevis på att vaccinet och insjuknandet i narkolepsi har något samband. Men visst blir man lite misstänksam alltid.

Nobel fest

Tänk att gå på Nobelfesten, få förunnat.

Som student kan man dock köpa sig en lott och sedan hoppas på att man är en av de lyckligt utvalda att få en inbjudan. Man får betala för att vara med, men det hade jag lätt gjort om jag hade vunnit.

För många år sedan, då jag pluggade, köpte jag nämligen en lott. En kursare undrade vad jag skulle göra och jag berättade. Coolt, tyckte han och köpte sig också en lott. Sen föll de sig tyvärr så att han vann, men inte jag. Ibland är det orättvist. Men om jag skulle plugga igen, då ska jag försöka vinna igen. Tills dess får jag se tillställningen på TV.

Nåja, vad är väl en fest i Blå hallen i stadshuset..? Det kan vara dötrist och långtråkig och alldeles... alldeles... underbart!

Så mycket bättre

Ikväll kommer ett mycket trevligt program på tv, Så mycket bättre heter det. Sänds 20:00 i TV 4 och jag rekommenderar alla mina vänner att titta på det. Sju kända artister tolkar varandras låtar. Ikväll är det Petra Marklunds (aka September) låtar som ska framföras. Kan bli både intressant och bra. De andra artisterna som antingen redan haft sin dag/program eller kommer att ha är Lasse Berghagen, Barbro "Lill-Babs" Svensson, Thomas Di Leva, Christer Sandelin, Petter Askergren och Per "Plura" Jonsson. Ikväll sänds det sjätte avsnittet av åtta. Så zappa in TV4 klockan åtta ikväll och de två följande lördagarna.

Lunchsnack

Samtals ämnet vid bordet på dagens lunch var ganska underhållande och intressant. Vi kom in på sport. Sedan gick associationerna och landade på skytte och via bågskytte vidare till spjut. Vi diskuterade bågskyttepilar respektive spjut och undrade vilket som skulle göra minst ont om man skulle bli träffade av dem. (Med anledning av den stackars längdhoppare som fick ett spjut i ryggen.) Vi kom fram till att bågpilen nog var mycket snabbare och spjutet tyngre varför bågpilen kanske gjorde minst skada. Inte bara för hastigheten utan också för dess mindre volym. Måste göra ont båda två, jag väljer ingen av dem! ;)



Några associationer senare kom vi in på backhoppning, fråga mig inte hur. En person tyckte att det var den konstigaste sporten. Dels ska man hoppa längst, men det måste också vara snyggt. Som att tävla i 100m piruett!? Gång tyckte en annan var fånigt. Vilket jag kan hålla med om. Som någon uttryckte sig: -Ta dig fram så fort som möjligt, men du får inte göra det på det snabbaste sättet! (springa).

Min bättre hälft tyckte att man skulle börja tävla i vem som kan viska högst. Shit, vad jag skrattade. Det var ju en jättebra liknelse för hur fåniga sporter det kan finnas.

Det kom naturligtvis upp en hel del andra funderingar och skojiga kommentarer, men de minns jag inte. Man kan ju inte komma ihåg allt. :)