Lidingöloppet 15 km 2018 - race report

Resdag
Reste i sedvanlig ordning till Lidingö på fredag efter jobbet för att plocka upp nummerlappar.
Iår blev det fyra stycken, två till mig och en till vardera barn. Det var kallt som satan, 6 grader, om det kommer vara så kallt på loppet kommer jag frysa ihjäl. Sedan åkte vi till hotellet. Väl på plats lokaliserade jag t-banan för att inte behöva irra på morgonen.

Loppdag
Ställde klockan tidigt...huuu. Det är kämpigt att gå upp tidigt när kroppen inte har vilat färdigt. Men bara jag tänker på att jag ska göra något roligt så funkar det rent fysiskt.
T-bana till Ropsten tillsammans med ett tusental andra löparentusiaster och motionärer.
Träffade mina vänner jag gör halvklassikern med. Mycket trevligt.
Iår lämnade vi väskor på Lidingövallen innan vi traskade mot starten. Så trevligt att ha sällskap på den där vandringen. Normalt sett brukar jag gå där utan vänner att prata med.

Jag är en vanemänniska och det årliga foto på kullen före start fick absolut inte glömmas bort. Det kan kännas lite fånigt att stå där och posera, men jag kan tala om att fotot är kul att ha. Speciellt när det gått flera år.

Vis av tidigare år så var jag inte blyg iår utan ställde mig längst fram i startledet. Detta så det inte skulle vara så trångt i spåret. Brukar resonera som så att det är roligare att springa om än att bli omsprungen och ställer mig ofta långt bak. Jag har förstått att detta hindrar mig i min löpning varför jag nu skiter i om jag blir omsprungen bara det inte är så trångt.
Efter en svettig uppvärmning gick startskottet klockan tio. Pang! Iväg.
Höll ett bra tempo. Nådde 5 km på snabba 27 min!? Det kändes bra. Innerst inne visste jag att detta tempo kunde jag inte hålla hela loppet. Men jag körde ändå på så länge jag orkade.

Vid halva loppet (igen!) blev jag trött. Gick i vissa uppförsbackar, men jag skulle minsann inte gå nedför iaf. Den där tvättbräda var jobbig även när bara halva Lidingöloppet ska springas. Taktiken blev att ösa på nedför för att försöka ta igen det jag förlora uppför.
Tänkte att jag skulle hålla mina vänner bakom mig. Tävlings-jag ville komma först i mål av oss även om tiden inte skulle vara snabbast.

Sista tre kilometrarna var jag för trött för att springa och för trött för att gå. Vet faktiskt inte hur jag tog mig framåt. Men så vid sista 1,5 km fick jag målvittring och det kändes som att jag löpte på bra, vem vet om jag kanske ökade!?  Spurtade på upploppet så jag gjorde en bra avslutning. Tyvärr räckte insatsen inte för att komma under 1,5 timme. Sexton sekunder saknades så det var bra nära iaf.

Efter loppet
Hämta jag överdragen så fort jag kunde för det var kallt. Sedan stod jag på läktaren och väntade in resten av gänget. I detta läget är appen Raceone otroligt bra. Jag hade full koll på när mina tre vänner närmade sig förvarningen och mål. Därför kunde jag peppa dem de sista metrarna in i mål.

Vi tog oss tillbaka till Lidingövallen och kom ganska lagom till att se eliten i 30 km-loppet passera Kyrkviken. Jisses vilket tempo de håller. Jag skulle inge orka det tempot i ens en kilometer.

Vissa av oss var lite gladare än de andra efter loppet. Nu hade vi klarat av vår Halvklassiker. Det är fantastiskt att göra och få dela upplevelsen med vänner. Så därför lagade vi mat och firade med bubbel.

Alla somnade vi ovaggade den kvällen. Själv laddade jag om för ytterligare en dag vid Grönsta gärde. Söndagen bjöd på alla ungdomslopp samt Rosabandet loppet, vilken jag också anmält mig till.

Tid 1:30:15
776 av 2781 kvinnor
1941 av 5040 alla

Vansbro halvsim 2018 - race report

I år hade jag inte simtränat lika mycket som till mitt första sim 2014. Läste i min träningslogg på Svettig.se att jag hade simmat 18 km till mitt första Vansbrosim. Iår blev det modesta 6 km. Men jag fick ett långsim på tre kilometer och jag tror det räcker.
Precis som förra gången hyrde vi ett flygplan på klubben och vi flög upp till Dalarna.

Startkuvertet hämtade vi dagen vi anlände. Alltid skönt att ha allt på plats loppdagen och slippa stressen som kan uppstå om det är långa köer. Passade även på att köpa mig ett par nya fräsiga simglasögon. Dotterns simglasögon är förvisso bra och för stora för henne, men det är skönt att ha sina egna.

Race Day
En trevlig kvartett vandrade mot halvsimmets startplats, V.K., hennes svägerska C.B. och hennes syster L.W. samt jag. Vi var ute i god tid till startplatsen. Att stressa är inte vår melodi. Nu skulle vi beta av tredje momentet i vår Halvklassiker.

När vi kom fram kände jag dock inte igen mig, den fina gräsmattan jag bytte om på förra fyra år sedan var borta. Vi hittade en liten gräsfläck att byta om på. Jag parkerade mig först i en myrstack, det var mindre lyckat. Krängde på oss våra våtdräkter och gjorde oss redo för start. Trots att det var 19-20 grader i vattnet vågade jag inte riktigt simma utan extra fett på huden. Fick lite vaselin av V.K.

Så hörde jag att speakern annonserade att Arlett Ballnus skulle starta. Jag hade läst om henne och pratat lite på Facebook. Hon skulle simma nästan alla distanser för att öka folks kunskap om MS. Det är MS vi har gemensamt... och att vi skulle simma. Jag rusade ner till starten för att hälsa och önska lycka till.

Inte långt efter var det dags för oss att starta. Speakern uppmärksammade ett gäng startande i gruppen, bl a mig. Smickrande. Jag hade en plan för simmet och de var att ta mig i mål lite snabbare än 2014.

Jag gick i vattnet och hade totalt glömt av att man ska ta det lugnt och vänja sig vid temperaturen. Fick en smärre köldchock när jag snubblade i, som tur var gick det över ganska fort. L.W satte av i ett högt tempo att hålla jämna simtag med henne var döfött och jag tappade bort henne ganska fort. Men jag plaskade iväg i alla fall. Jag fick kryssa mig fram för jag har tydligen ännu inte lärt mig att jag borde ställa mig i de främre leden.

Den där medströmmen i Vanån jag mindes från tidigare år kändes knappt alls iår. Jo, visst lite medströms var det men inte alls samma skjuts som jag upplevt tidigare. Å andra sidan så var det inte lika mycket motström i Dalälven heller. När vi simmade runt tallen/kröken var temperaturskillnaden och motströmmen inte alls så tydlig.

Om själva simningen finns inte så mycket att säga. Jag simmade omväxlande crawl/frisim och bröstsim med övervikt för bröstsim.

Vid cirka 400 meter kvar såg och hörde jag familjen och serviceteamet (aka V.Ks make och familj) som stod på strandpromenaden och hejade. Mycket energigivande. Nu var det bara att spurta i mål...typ. Med cirka 100-150 meter kvar hörde jag en bekant röst bakom mig. Det var C.B. som sniffade mig i hälarna. Nu var det upp till bevis att visa att det fanns krafter kvar och hålla jämna steg med henne. Tävlingsmänniskan i mig kom fram. Jag orkade verkligen inte men på något vis hittade jag krafter och gjorde det ändå. Inte kunde jag låta henne korsa mållinjen före mig. Nej det gick inte. ;) Spurt med mina kraftfullaste crawltag och visst slog jag handen i plattan före henne. Men räckte det? Vi steg ju inte ner i vattnet samtidigt. När jag sedan kollade det officiella resultatet visade sig att jag var tre sekunder snabbare. Yes! 💪

Hur gick det då med tiden jämfört med 2014? Jo då, den blev bättre iår. Inte mycket snabbare men än dock personbästa på 1,5 km simning öppet vatten. Jag kapade tiden med 36 sekunder.

Då var tredje delen i Halvklassikern avklarad. Den absolut enklaste om du frågar mig.

PS Några timmar efter Halvsimmet simmade jag Vattenprovet med min dotter. Hon var lite orolig för att simma i öppet vatten för det hade hon inte gjort förut. "Fiskarna kan ju bita mig", tyckte hon. Så pedagogiskt jag kunde försökte jag förklara att fiskarna var räddare för oss än vi för dem... om de ens var i närheten när det var så många andra som också var i vattnet samtidigt.

Jag kan tala om att hon var jätteduktig. Det var inga problem att hoppa i vattnet och simma 200 meter varav 50 meter ryggsim. (För mig är det ju en barnlek.) Jag är såklart jättestolt att hon fixade det. Så fick vi ett fint vattenprovet-märke vid målgång, eller ja, barnen fick. Egentligen fick inte vi vuxna, men så föll det sig så att det inte var så många bakom oss i vattnet så märkena räckte till mig också. Ibland ska man ha tur. 🙂

Bild lånad från www.svensksimidrott.se

Nästa lopp i halvklassikern: 29/9 Lidingöloppet 15 km.
Nästa lopp: 7/7 (i morgon) Vansbrosimningen, 3km.

Varmt i vattnet

Det är rekordvarmt i Vanån och Västerdalälven iår, iaf för mig. Hela 20 grader i Västerdalälven och 18,5 grader i Vanån.

Första året jag simmade Vansbrosimningen var 2014, då var det 14 grader i vattnet. Det var så kallt att de halverade den långa 3 km-sträckan och starta vid halvsimmets startplats.

Jag minns att det blev trångt i vattnet för det var så många startanden på liten yta, fältet spreds liksom inte.

Jag minns också att jag smetade in mig i lanolin/ullfett och att det därför inte kändes så vansinnigt kallt.

Detta år lär jag knappast behöva ullfett. Jag tycker i och för sig att det är kyligt att gå i utomhusbadets 24 grader hemma, men jag fryser inte när jag väl simmar. Vi får se hur jag gör...

Imorgon är det uppvärmning med Halvsimmets 1,5 km. Tredje grenen i Halvklassikern. Och några timmar senare simmar jag Vattenprovet 200 m, där jag kommer vara med som ett stöd för min snart nioåriga dotter.

Halvvättern 2018 - race report

10 juni 2018
Dags för andra delen i Halvklassikern - Halvvättern - med min bästa vän V.K. Vi utgör ett ypperligt bra team i cykelsammanhang. Hon drar första halvan när jag tycker det är trist och tråkigt och jag drar andra halvan, eller iaf i slutet, när hon är trött och jag fått adrenalinpåslag för att vi snart är i mål och slipper cykla mer.

Uppe med tuppen som alltid vid cykelrace, men jag kan ju ändå inte sova så just detta lopp gjorde det inte så mycket att gå upp tidigt. Sen kan man ju ha åsikter om att det kanske inte är lämpligt att cykla 150 km när man inte sover ordentligt. Den diskussionen tar vi inte här och nu.

Alla förberedelser var gjorda, utom cykelträningen. Men det har ju blivit en dålig tradition att inte cykelträna inför dessa lopp.

Start, Motala-Borghamn 0-30+ km
Vårt start gick 0814, en perfekt tid för då behöver vi inte stressa för att hinna i mål före det stänger. Redan efter nån kilometer eller två kände jag att nu var det bra, nu kan vi vända och cykla tillbaka. Annars finns egentligen inte så mycket att rapportera om den första etappen till Borghamn. Trots att jag tröttnat redan i början av loppet så upplevde jag att det gick väldigt fort att ta sig dit. Det blir väl så när man känner igen sträckan. Fast jag tänkte några gånger: Varför gör jag det här?.

Borghamn-Ödeshög 30-50+ km
Efter depå Borghamn kommer backen upp för Omberg. Den är alltid lika spännande att ta sig an. Hittills har jag cyklat upp för den alla gånger utom en. V.K verkade var peppad för uppgiften och satte av i ett hiskeligt tempo. Hon cyklade helt sonika ifrån mig. Men när jag närmade mig backens krön såg jag även V.Ks rygg och jag ropade till henne. "Heja V! Kämpa! Nu kommer jag och flåsar dig i nacken!".
Denna gång var det alltså inte heller några problem att ta sig upp. Visst den är jobbig och det går inte fort, men med lägsta växeln så går det att tugga sig upp.

Sen är det fin cykling på Omberg, lite kringelikrokar men man ser Vättern, en riktigt njutningssträcka. Och nedförsbackar är trevliga, men man ska ha respekt för farten. Det är så lätt att tappa koncentrationen och då kan det gå illa. Allt gick bra för oss.

Väl nere vid Alvastra blev det att svänga höger mot Ödeshög. Vi var väl lite vana att svänga vänster mot Rök, så det var lite roligt att cykla en ny väg. Den inledande nedförsbacken var trevlig men sen blev det trist. Jag hatar verkligen raksträckor, raka, breda och oändligaaaaaa. Bristen på variation gör mig utled. Jag löste det genom att fästa blicken nära cykeln, eller rumpan/ryggen framför. Men till slut nådde vi depå Ödeshög. Här blev det toastopp och jag sneglade på min sportklocka och märkte till min besvikelse den inte var igång. Skit händer. Jag satte igång klockan från Ödeshög i alla fall.

Ödeshög-Boet drygt 50-80 km
Nu blev det mer variation i cyklingen igen. Lite upp och lite ner och vackra omgivningar. Vi cyklade söderut mot Gränna men så vände det norr ut igen och då kom uppförsbackarna. Trots uppförsbackar så var det vackert och skog. Skogen var väldigt trevlig att cykla i. Det blev liksom lite mindre hett att cykla då. Det var ju ändå upp emot 29 grader. Lite liknande förutsättningar värmemässigt som för Stockholm Marathon, men nu kunde man dricka när man ville och fartvinden svalkade. Men det började bli motigt. Varför gör jag det här? Mitt vanliga pannben fattades mig.

Boet-Rök 80-100+ km
Framme i Boet. En plats jag aldrig varit på förut. Nu var jag färdig med cykling. I Boet mådde jag inte på topp. Jag var trött på många sätt. Satte mig i skuggan ett tag och tyckte synd om mig själv. Bästa peppen kom från V.K. så jag satte mig sedan på cykeln och fortsatte ändå. Jag kunde ju inte sluta nu för då får jag ju ingen halvklassiker. Och så hade vi ju det så trevligt jag och V.K.

Vägen mellan Boet och motorvägsöverfarten är nog tillsammans med Omberg Halvvätterns vackraste avsnitt. Att det var mycket nedför är med stor sannolikhet en anledning till att jag tycker så. Vid motorvägsöverfarten hade vi cyklat 9 mil. Vägkyltarna visade Väderstad åt höger och vi blev dirigerade vänster. Jag skämtade om att vi blev lurade för jag visste ju att vi skulle cykla förbi Väderstad, men inte utan att passera Rök.

Helt plötsligt vänder sig V.K om och säger gelé. Jag fattar absolut ingenting. Huvudet gick på högvarv, vad menade hon egentligen? Gelé? ??? Så tittade jag mig omkring och där i diket låg en fotograf. Då började jag asgarva...och jag tror jag skrattar än. En trött hjärna registrar inte alltid det rätta. Jag är lite nyfiken på hur fotot blev. Jag ser förmodligen hur förvirrad ut om helst.

Efter det var det jag som drog. V.K. hade hittills dragit mig största biten. Jag drog visst en del till Borghamn, vill jag minnas, men V.K hade utan tvekan legat först mest. Nu tog jag mig samman och lät V.K. vila lite.

Rök-Skänninge drygt 100-125 km
I depå Rök blev stoppet lite längre än planerat av många anledningar. Dels var kön till vetebullen lång, dels för att jag var mentalt trött men framförallt för att vi unnade oss massage av onda axlar. Kön var inte jättelång men det tog ju tid när det endast fanns fyra massörer.

Varsin energi/mineral-tablett och lite godis senare var vi på cyklarna igen. Nu kommer i mitt tycke den tråkigaste biten... raksträckan mellan Rök och Väderstad. Jag har skrivit det förut men jag gillar verkligen inte evighetslånga raksträckor. Som tur var hade jag min V.K., bästa cykelsällskapet. Hon hade ork och pannben att dra när jag saknade det denna dag. Vi kom till Väderstad till slut och det var lockande att stanna och ta en fika på Centralkonditoriet, men vi fortsatte. Vi får åka dit och fika en annan dag.

Av någon anledning så blev det lite lite lättare att cykla efter Väderstad, den troliga anledningen är att jag känner till vägen, men trött var jag fortfarande, inte så mycket i musklerna utan i huvudet. Bara att koppla bort och låta kroppen jobba.

Skänninge-Mål, Motala 125-150 km
I Skänninge fanns supporterklubben, också känd som V.Ks familj. Jag blev precis lika glad av att se dem som V.K. blev. De är fantastiska. Lite snack, vätska och pepp sen var vi på det igen. Nu var det inte långt kvar. Det mesta var redan cyklat. Vi låg helt rätt i tidsplaneringen eftersom vi inte hade gjort någon tidsplan. Så det var bara att trampa på till vi kom i mål. Sista biten känns alltid så lång. Jag önskar att Vätternrundan organisationen satte upp tätare kilometerskyltar sista milen, det skulle bli enklare mentalt för oss trötta själar som inte cyklar i subgrupper och klungor.

I mål tog min andra familj (V.Ks familj) emot oss och vi var lyckliga att ha genomfört loppet. När de fina barnen sedan kom med varsin fin nalle att hänga runt våra halsar blev jag känslosam och då kom lyckotårar.
Vi låg länge på strandpromenaden och njöt av vår prestation och så åt vi godis och den mat man fick efter loppet.

Jag hann fundera flera gånger vad jag tyckte om distansen 150 km. När jag var mitt i det var det hemskt långt, det kändes som en onödig distans. Hela är ju liksom hela med allt vad det innebär och Tjejvätterns 100 km är lagom. Men jag vet inte... 150 km... bra träningspass om man ska cykla helvättern men annars tycker jag distansen är onödigt lidande. Så tycker jag nu. Jag kan inte lova att jag inte cyklar den igen.

Nästa lopp: 14/6 STHLM 10. (Andra delen av fyra i STHLM Challenge.)
Nästa lopp i Halvklassikern: 6/7 Vansbro Halvsim.

1 mm gör skillnad

Tänk att en millimeter kan göra så stor skillnad. Jag trodde det bara var toppidrottare som kände skillnad på små skillnader. Tänker på Anja Pärson och Mats Wilander som kände skillnad på sina verktyg, pjäxa resp. racket då endast färgnyansen var annorlunda. Tydligen var färgens sammansättning annorlunda och gjorde då att materialet i t ex pjäxan fick en annan konsistens/hårdhet. Tennisracketen blev tydligen tyngre. (Källa: I huvudet på Gunde Svan, TV4, 2013. Här trollar de t ex med tejp.) Jag är förbluffad och imponerad av deras finkänslighet... men det var inte det blogginlägget skulle handla om.

Jag har cyklat många mil på min racerhybrid och jag har alltid känt att det framförallt varit jobbigt för mitt högra knä. Knät är liksom i fel vinkel på pedalen, jag behöver vinkla ut foten lite och inte har den så rakt. Trots två Vätternrundor och tre Tjejvättern har jag inte åtgärdat problemet utan trampat på och lidit.

Så jag konsulterade min bästa vän V.Ks make M.K, som är en duktigt MTB-cyklist, i ärendet. Han skruvade lite på skon. Jag testcyklade lite och jag blev förvånad över att jag direkt kände skillnaden. Det blev så mycket bättre. Jag fick liksom mer kraft i trampandet och inte lika ont i knäna. Nu är jag redo för morgondagens Halvvättern.

Halvvasan 2018 - race report

Halvvasan 2018.
I söndags skidade jag Öppet Spår, igår var det en välbehövlig vilodag, men idag var jag på det igen. Nu var det dags för andra momentet i vår Halvklassiker.

Inte helt otippat var jag förbannat trött på morgonen trots vilodagen igår. Men trött är inte en känsla längre utan en livsstil. Dock var den vanliga tröttheten kryddad med fysisk trötthet. Kroppen ville egentligen inte ut och motionera, speciellt inte tidigt på morgonen. Men det var bara att förbise och intala sig själv att det skulle bli en trevlig dag i snön. Temperaturen var inte den mest angenäma denna dag heller. Med målgången från i söndags i färskt minne och hur mina fingrar kändes då packade jag raskt om min midjeväska. Jag skrotade allt jag fann onödigt och proppade ner mina vinterhandskar istället.

I mitt sällskap var det jag som var minst hurtig ner till frukosten, men ner hasade jag mig och frukost fick jag i mig.

Precis som till Öppet Spår så åkte jag förbokad buss och det var exakt lika skönt denna gången. Det var ursmidigt med bussen från hotellet direkt till starten i Oxberg. Eftersom vinden ven ute, det var egentligen inte så kallt, -12 grader med blåsten (runt 5-7 m/s) kändes det som -25 pga kyleffekten. Då kan ni förstå att bussen var ett skönt tillhåll i väntan på start.

Vi satt och samtalade och tog det lugnt, åt en banan, pratade med andra i bussen, smidde strategier och fixade med de sista med nummerlapp, telefoner etc. Min strategi var att ta mig i mål. Jag var trött i kroppen, fast jag vet ju att när kroppen väl kommer igång så kickar tävlingsmänniskan i mig igång och jag glömmer till viss del tröttheten och bara kör. Jag vill överträffa mig själv.

Så var det dags för start. Alla fyra startade i samma startgrupp, mycket trevligt även om vi sedan inte håller samma tempo. (När jag tänker efter så är det bara i Lidingöloppet vi inte kommer att starta i samma startled.) L.W. sprintade iväg i ett rasande tempo, men är man skidinstruktör, vallar sina egna och andras skidor och håller på med skidlöpning på ett mer seriöst sätt än vi andra så får man sprinta iväg. Vi andra skidade iväg gemensamt. Det visade sig att C.B. och jag höll ett ganska jämnt tempo så då tänkte jag att vi kommer nog skida alla 45 km tillsammans. Trevligt trevligt. Efter ca 2 km skidade vi ikapp V.K. Det var ganska trångt i starten och flera "flaskhalsar", V.K. hade bevisligen hittat ett bättre spår än vi.

Vid 3 km tröttnade jag, inte på sällskapet men på farten. Jag ville lägga till ytterligare en växel. Sagt och gjort. Jag sa hej till C.B. och fortsatte ensam.

Det var kallt att skida på sjön, öppet och blåsigt, men otroligt vackert. Så fint att se skidåkarna på ett långt "led". Det upplever man inte i skogen på samma sätt.

Även detta lopp hade jag fantastisk valla och jag fick köra samma taktik som tidigare lopp; att stanna på krön för att den framför i spåret skulle hinna undan. Ja annars hade jag glidit in i dem. De bakom mig trodde nog att jag var knäpp som bara stod och avvaktade. Hade de inte tid att vänta så fick de gå om mig. Det mest irriterande var när de gick förbi för att sedan gå tillbaka. Det gjorde ju att jag tvingades vänta längre tid innan det blev fritt. Som tur var hände inte det så ofta.

I kontrollerna gällde det att vara kvick annars blev det kallt. Jag kände rätt fort att den värme man jobbat upp under skidåkningen snabbt försvann. Stannade man för länge fanns risk för förfrysning. Det var bara att staka på, banan och kontrollerna hade jag ju nyss sett. I Hökberg vände det vackra soliga vädret till snöfall.

Huxflux var jag i Eldris, loppens sista kontroll. Det var en trevlig syn i dagsljus. Brukar nämligen vara ganska mörkt när jag kommer dit efter 81 km. Och ni som räknar snabbt, eller själva åkt, vet att nu är det bara ynka 9 km kvar. Nu var det dags att ta ut det sista ur mage, armar och ben.

Väl på upploppet blev jag så ivrig att ta mig om andra åkare och snabbt ta mig i mål att jag trillade precis där målrakan började. Bara lite pinsamt, men jag trasslade mig upp och borstade av snön. Lycklig kom jag i mål i min första Halvvasan. Lika stor lycka som målgång i Öppet Spår.

Väl i mål så började mina fingrar mycket riktigt frysa till is. Jag bytte skyndsamt till de tjocka alpina skidhandskarna jag packat ner. Bra och klokt gjort, fingrarna blev iaf inte kallare även om de hunnit bli stela och obrukbara. Kanske var bytet av vantar skillnaden mellan att förfrysa fingrar eller inte?

Hastade mig skyndsamt till buss, väskutlämning och den hägrande duschen. I omklädningsrummet satt jag och jäste i värmen. Åt medhavd godis...och gudarna ska veta att det var riktigt gott... Jag gjorde mig ingen brådska för jag visste att förr eller senare så skulle fler i sällskapet komma.

Jag sökte i resultatlistan och blev mycket förvånad över min placering i loppet:

Plac 55 av 255, D40.
Plac 324 av 1865, D (alla)

Jag är stolt och nöjd. Jag en fjösig tjock otränad motionär liksom.

Eftersom man tyvärr inte får någon medalj på Halvvasan så var målet nu att köpa ett dalahästhuvud med inskription. Något fysiskt minne att ha bland de övriga klassikermedaljerna ville tre fjärdedelar av oss ha. Vi hade diskuterat denna tidigare, om vi skulle köpa den redan på måndagen då vi flanerade i Mora. Vi beslutade dock att köpa den efter loppet. Ett dumt beslut visade det sig. När jag kom bort till marknadsståndet hade de packat ihop för länge sedan. Så det blev ingen "hästjävel", som vi benämnde den.

Nu föll det sig emellertid så att jag visste att en bekant senare i veckan skulle skida Vasastafetten. Jag frågade vänligt om hon kunde hjälpa oss att köpa dessa "hästjävlar" till oss. Det gjorde hon gärna. Så några veckor efter Halvvasan fick vi våra "medaljer" tack vare en hjälpsam Hallänning och mina föräldrar i Skåne som fick agera postombud.

Nästa lopp i Halvklassikern: Halvvättern, cykling 150 km, 10 juni.
Nästa lopp: 24/3 Varvet Milen, Mantorp Park (seedningslopp för Göteborgsvarvet)