Lista som tidsfördriv och flykt från annat

 Denna lista gjorde jag även 2008 och 2018. :)

För 15 år sedan (2007):
- Startade jag denna intermittenta blogg
- Bodde jag i villa, samma villa som idag.
- Rehabiliterade jag mitt högra knä igen. Hade gjort en titthålsoperation av menisk.

För 10 år sedan (2012):
- Födde jag vår son.
- Pluggade jag heltid på universitet igen (campusförlagd utbildning).
- Bakade/skapade jag goda och fina tårtor.

För 5 år sedan (2017):
- Jobbade igen, nu på förskola. 
- Skidade och cyklade in min andra En Svenska Klassiker.

- Gjorde Stockholm Challenge med min vän V.K.
- Hade dubbelsidig lunginflammation. 

För 3 år sedan (2019):
- Skidade Vasaloppet för första gången (jmfr Öppet Spår).

- Sjukskriven på heltid.
- Genomförde många lopp, framförallt löplopp. Klarade bl a maratondistansen utan komplikationer, vilket var en stor seger för framtiden. Sprang också mitt första utlandslopp.

- Fick ringa 112 för tredje gången i mitt liv för att jag var först på plats vid en (bil)olycka.

- Covid Sars började spridas i världen.

För 1 år sedan (2021):
- Pandemi pga covid sars 2019 viruset. Klarade mig från att bli smittad.

- Spelade ganska mycket padel, i brist på tennispartner.
- New York Marathon blev inställd för européer, då gränsen öppnades dagen efter loppet.

För 3 månader sedan (oktober):
- Många tandläkarbesök för att byta ut en sprucken framtand (fasad/krona).
- Spelade seriespel i tennis i Svenska Tennisligan.

-Samlade äpplen till musteriet, totalt 453 kg iår.

- Bytte bromsmedicin till Rituximab/Rixathon/Mabthera.

- Första akutenbesöket av tre den hösten.

- Förberedde mig för mitt livs löparresa till New York.

Igår (19 december 2022):
- Åt av bakmaskinbröd för första gången. Julklapp till hemmet från mig.

- Sprang runstreak dag #1084.

- Gjorde lumbalpunktion för att bekräfta neuroborrelia/borreliaartrit blodprovet skvallrade om. Fick antibiotikakur i 14 dagar.
- Fikade med barnen på stan.
- Fyllde på min redan överfulla dosett. (Alla 15 piller får inte plats.)

Idag (20 december 2022):
- Gör så lite jag kan för det har varit alldeles för mycket på sista tiden. 
- Barnen går på jullov.
- Fixar med avslutningsgåvor till barnens ledare.

- Bakar ett italienskt bröd i vår (läs: min) nya bakmaskin.

- Fick bekräftelse på att jag har (neuro)borreliainfektion.
- Är jag glad om jag inte somnar före 17.*
- Låter jag bli att städa undan andras grejer.

I morgon (21 december 2022):
- Monterar takbox på bilen.
- Avslutning på tennisklubben. 

- Vila.

- Packar.

Om 1 år (december 2023):
- Är jag inte längre anställd i grannkommunen.

- Har jag lyckats vinna fler tennispriser.

- Har jag gjort mig av med prylar i hemmet. 
- Kanske jag hittat/fått hjälp med en anpassad och tillrättalagd anställning, eller så är jag arbetslös och utförsäkrad.

- Har jag sjukersättning på minst 50%.

*Misslyckades eftersom jag somnade 1530 och sov en halvtimme. 

Vätternrundan 2021 - race report

3-4/9 -21 

 Seriöst! Man ska inte ha cykellopp på hösten. Det var utan tvekan det vidrigaste lopp jag varit med om.

Motala/Start - Ödeshög

 Även detta år hittade jag någon i starten att slå följe med. En herre, som hette Conny, med några års längre livserfarenhet än jag. Tror han sa att detta var hans första Vätternrundan (VR). När klockan slog 19:37 på fredagskvällen startade vi vår resa runt sjön. 

 Hade en föraning om att det skulle bli kallt och hade därför klätt mig i långa byxor över mina cykelbyxor och mina skidvantar istf cykelvantar. Hade dock klätt mig för lite på överkroppen så jag frös ändå som ett as.

 Denna dag var det fint väder så det var en fantastisk vacker solnedgång att titta på.

 När man startar på fredagskvällen får man uppleva glada hejande människor i både på väg ner till och i Vadstena. Mellan Vadstena och Ödeshög är det däremot folktomt. Väl framme i Ödeshög är det dock fest vid depån. 

 Ödeshög: In i depå kl. 21:54. Ut ur depå kl. 22:03.

Ödeshög - Ölmstad 

 Efter planerat stopp och energiintag och man ger sig iväg igen kan man räkna med en ensam resa ner till Jönköping... såvida man inte är proffsig och cyklar i klunga. Jag är inte proffsig. Av någon anledning så hade vi bara sporadiskt sällskap ner till Jönköping. Jag minns det som mest ensamt och mörkt.

 Det var mörkt, mycket mörkt och kallt hela vägen ner. Vanligtvis är det en ljus junikväll och man ser skogen samt lite ljus mellan träden, så var det inte i september. Nu var det som sagt mörkt. Ljuskäglan från cykellyset lyste förvisso upp, men egentligen bara framför en. Detta gjorde att man tappade typ alla referenser och det fanns just inget att titta på. Astrist. Faktiskt ännu tråkigare än ett vanligt tråkigt år.

 Passerade Grännas kullerstensgata runt klockan 23:25. Jag avskyr att cykla på kullerstensgatan. Mina händer mår inte bra av de vibrationer som blir av cykling på vanlig asfalt. Då kan ni fundera hur kullersten blir. I övrigt är det mysigt att cykla genom Gränna. Här finns en och annan nattflanör på hemväg från någon fest eller uteställe.

 Efter Gränna siktar man på depå Ölmstad. Varierad väg med backar och svängar. Kändes trixigare i mörkret. Fanns inte heller något att titta på.

 Ölmstad: In kl. 00:18. Ut kl. 00:30.

Ölmstad - Jönköping 

 Resan mellan Ölmstad och Jönköping minns jag inte så mycket av mer än att frös massor.

 Väl nere i Jönköping fick jag svaret på varför jag frös. Termometern stod på minusgrader (-1°C). Inte typsikt för VR, som brukar cyklas i början av juni.

 Anlände halv två på natten och tog mig snabbt in i mattältet med hopp om lite värme. Det var fel. Det enda som var varmt var maten och sällskapet, som jag av en slump stötte på redan på cykelparkeringen. Satt mitt i natten och åt välbehövliga köttbullar med potatismos och frös i kopiösa mängder om ffa överkroppen.

 Vi satt och diskuterade kölden och våra kläder. Sällskapet bestämde sig för att köpa sig en extra jacka. En stund senare meddelade han dock att han skulle bryta. Han frös för mycket. Jo, han hade lite tunnare klädsel än jag och tunna cykelvantar. Trots mina något tjockare kläder frös jag också, men jag hade inga planer på att bryta. Detta lopp gällde så mycket. Detta lopp fick nämligen, pga pandemin, räknas dubbelt i En Svensk Klassiker. Kommer jag i mål lyckas jag mao att slutföra två klassiker samtidigt. Bara att gilla läget och trampa vidare. 

 Jönköping In kl. 01:38. Ut kl. 02:10.

Jönköping - Bankeryd

 Kylan var hemsk. Uppförsbackarna var hemska. Mörkret var inte lika mörkt och hemskt denna bit tack vare gatlyktor och bebyggelse.

 En tredjedel avklarat men knäna hade nästan gett upp. De gjorde ont. Försökte lätta på det onda genom att gå i uppförsbacken efter Jkpg. Det var skönt trots obekväma promenadskor. Unnade mig också ett  kortare stopp/ paus mitt i backen (3 min). Hade ju ingen tid att passa direkt. Inga tider som behövde slås etc. Jag skulle ju bara ta mig igenom loppet. Som jag tidigare skrivit så gällde ju detta loppet två fullföljda klassiker för mig.

 Bankeryd in kl. 02:41. Ut kl. 02:44.

(1937:: 7,04-7,07)

Bankeryd - Fagerhult

 Minneslucka. Trött och ont i knäna, gissar jag av anteckningar före och efter. Stannade ändå 25 min i depå Fagerhult undra vad jag gjorde?

(19:37:: 8:40 - 9:05)

Fagerhult In kl. 04:17. Ut kl. 04:42.

Fagerhult - Hjo

 Gick in i mattältet och åt min lasange. Försökte både värma mig och motivera mig själv att inte ta så långt stopp här. Men det var inte lätt. Mycket skönare att sitta på en bänk som inte vibrerar än den fjuttiga hårda sadeln. Stoppet blev ganska långt för jag är trött när jag kommer till Hjo. Medan jag åt och försökte övertala mig själv att fortsätta  började solen gå upp. (Kl 06:09)

(1937:: 11:28 - 12:52)

Hjo In kl. 06:05. Ut kl. 07:29.

Hjo - Karlsborg

 Efter Hjo var det som sagt ljust igen. Det var en magnifik soluppgång. Något att titta på istället för asfalt. Annars händer inget spännande. Västra sidan av sjön är tråkig att cykla.

 Väl i Karlsborg blev det fika och energiintag. Försökte värma mig i solen en stund sedan sökte jag upp massagen. Knäna var i uselt skick. De hjälpte mig med stödförband och där och då kändes det bra. När jag väl började trampa gjorde det ingen skillnad. De värmde iaf knäna lite, vilket borde vara bra för cirkulationen.

(1937:: 14,53 - 15,22 )

 Karlsborg In kl. 09:30. Ut kl. 09:59.

Karlsborg - Boviken

 Minns inte att det hände något särskilt här. Fortfarande på tråkiga västra sidan och redigt less på landsvägscykling.

 I depån blev det banan och toabesök.

(1937::16,55 - 17,08)

 Boviken In kl. 12:32. Ut kl. 12:45

Boviken - Askersund

 Den nya bansträckning tog oss in i Askersund där de lagt en depå. (Förr depå  Hammarsundet.) På torget var det mycket folk och feststämning. Det livade upp. Där ville jag stanna kvar istället för att cykla vidare.  Grabbade ett gäng kanelgifflar och minimuffins och trampade iväg ändå. Lite lättare att motivera sig att cykla nu när det var dag.

(1937:: 19:13 - 1930)

 Askersund In kl. 14:50  Ut kl. 15:07.

Askersund  - Godegård

 Både Askersund, Godegård och vägen där emellan var trevligt men jag saknade den fina utsikten vid Hammarsundet och de där goda honungsbullarna vid Hammarsundet är ändå borttaget sedan länge. De fanns bara första året jag cyklade, 2015.

  Denna nya sträcka var bilfri. Det uppskattas mycket. Varierat avsnitt, men jag minns inte så mycket av den. Med andra ord hände inget konstigt eller annorlunda. 

 Däremot var det en ny depå i Godegård. (Förr var det Medevi.) Stannade bara för att fylla min vattenflaska.

(1937:: 21,23 - 21,28)

 Godegård In kl. 17:00. Ut kl. 17:05.

Godegård - Motala/Mål

 Gillade inte att trängas med lastbilar, som det var på gamla bansträckningen, det slapp vi här. Dock kändes det evighetslångt till mål. Priset för bilfri väg är att loppet är 15 km längre. Tycker redan att  300 km är långt. Man kan tycka att 15 extra kilometer inte är någonting om man jämför med vad man redan cyklat. Så kändes det dock inte. Jag tyckte de kändes som de förlängt banan med tiotal mil. Varje extra meter var en plåga trots att jag var närmare målet än någonsin. 

 Happyride.se hade ställt upp en kamera vid Bona med 17 km kvar till mål (298 cyklade km). På bilden syns de knä"strumpor" jag fick i Karlsborg. Man kan också se att jag inte tycker om att hålla i styret med händerna. Detta pga de restsymptom jag har från ett MS-skov. Händer (och fötter) vibrerar konstant och med extra vibrationer förstärks dessa.

Klockan 17:49:26 pip! Klick!

Bild från https://happyride.se

 Men så till slut uppenbarade sig Motala i horisonten. När jag kommer till "motorvägen", som är en motortrafikled men känns som motorväg, är det härdligt att cykla igen. Målet finns på relaterbart avstånd och endorfiner sprider sig i hela  kroppen.

 Nu har jag mina klassiker. Knöt ihop säcken. I och med målgången sluförde jag både min fjärde och femte En Svensk Klassiker. Det måste vara ganska unikt att ha gjort fem klassiker men bara cyklat Vätternrundan fyra gånger. Så var reglerna och det gynnade mig som inte gillar cykelsport. Tack!

 Mål 23:05:50 kl. 18:42

 Detta var inte mitt snabbaste VR, inte ens om man räknar av den extra 1,5 milen. Men jag offrade mina knän och klarade den. (Knäna mår nog bra om några dagar.)

Min Suunto-klocka.

 Lyckades ta mig till Tord där jag sov över. Det var planerat att jag skulle cykla Tjejloppet dagen efter. Kan avslöja att så inte blev fallet utan jag omvandlade min start till en virtuell variant att ta mig an senare. Viktoria som jag skulle cykla med kunde inte heller och cykla ensam hade jag fått mi  beskärda del av redan.

 Sammanfattning:

 Det var horribelt! Så kallt att det var frysgrader. Dessutom mörkt alldeles för länge. Gillar inte att loppet är längre men föredrar bilfri väg. Nu har jag plågat mig igenom fyra VR men bärgat fem En Svensk Klassiker. Det värsta lopp jag genomfört. Det är till och med mer njutningsfullt att springa maraton.

Anteckning från min träningsdagbok:

Vätternrundan - Motala

Fredag 3 september 2021 19:37

Cykel - Tävling

Verktyg

Fy fan!
Jättemörkt jättelänge, skitkallt och längre än tidigare. -1 grad i Jönköping.

Anteckning från mitt instakonto:

I biked Vätternrundan 315k this day (and night).

🚴‍♀️

It was horrible. Too dark too long and freezing cold. It took me horrible 23 h to  bike around  that water. 

⛄😱

Magnificent sunset and sunrise thou. 

🌅

My knees broke after 1/3 of the race. Made it to the finish line anyhow. 

🤜🏼🤛🏼

Vansbrosimningen + Tjejsimmet Home Edition 2020 - race report

 Motala simklubb ställde upp och arrangerade (läs: övervakade) så att vanligt folk kunde göra sin "home edition-simning" under kontrollerade former. (För oss som inte gärna ger oss ut att simma i öppet vatten på egen hand.) En bra idé av den som kom på det och enkelt och bra arrangerat. Det är alltid skönt att ha livräddare på plats, eller ja, någon som potentiellt kunde rädda en om olyckan var framme. Den som simmat Vansbrosimningen i Vansbro vet att det är en rigorös säkerhetapparat bakom. Det finns livräddare utplaserade på båtar, supar med mera och de står väldigt tätt på den avslutande 800(?) meter långa bryggan in i mål.

 Platsen för Motalas simning var Göta Kanal, eller möjligen Motala ström? Det var typ bakom simhallen och fotbollsarenan i Motala.

 Jag skulle simma både 3 km och 1 km (tjejloppet). Bestämde mig för att börja med 3k. Det var faktiskt ganska varmt och skönt i kanalen, typ 23 grader. Dessutom väldigt bra förhållanden med stilla vatten (jmfr: strömmar eller vågor) ingen vind eller båtar.

 Helt ensam att simma var jag inte. Det var ett litet gäng till som också skulle göra sin "home edition". Dessutom hade coachen för ungdomarna i Motala SS förlagt dagens träning till kanalen.

 Jag kämpade på med mina vändor för att få ihop mina tre kilometer. Lite avundsjuk var jag allt på alla snabba ungdomar som en efter en passerade mig om och om igen och sedan var färdiga med sin träning och gick upp ur vattnet. Men jag gav mig, som vanligt, inte utan harvade på tills jag nått mitt mål.

 Tre avklarade kilometer och jag unnade mig att vila lite på land. Ett vanligt år i Vansbro går loppen dagarna efter varandra. Nu fanns bara denna chans till övervakad simning i öppet vatten så jag behövde ju göra båda efter varandra.

 Efter nio minuters vila började jag på den återstående kilometern (Tjejsimmet). Då hade alla andra simmare simmat färdigt, både ungdomar och "vansbrosimmare". Nu var jag alltså ensam i vattnet. Som ni förstår var det ännu mer stilla i vattnet nu och det var faktiskt väldigt rofyllt och vackert.  

 Simtränaren (till ungdomarna) var schysst och stannade kvar tills jag var färdig. Men jag var inte så elak att jag låg och plaskade lite långsamt i vattnet, jag försökte alltså simma på ordentligt så att både jag och han (simtränaren) skulle få åka hem.

 När jag så äntligen gjort mina fyra kilometer fick jag faktiskt också beröm av tränaren: -Det var bra fart i dig, sa han. Sånt blir man glad av att höra. Han hjälpte mig att ta lite foton också.

 Sedan gick jag till simhallen bredvid och duschade av mig.

3k, 1:16:32

1k, 25:29

Vasaloppet 2020 - race report

-Resa-
När vi lämnade hemmet var det snö på mark och terräng. Väl framme i Dalarna var det däremot barmark. Såg framför mig att få åka på en vit slinga genom grön terräng.

Vi installerade oss på hotellet i Rättvik, hämtade nummerlappar och hade det gott.

-Lördag (dagen före loppet)-

På lördagen gjorde jag och dottern en fin insats i Blåbärsloppet. Propagandaväder deluxe. Ypperligt tillfälle att öva spårbyte, balans och teknik. (Hade ju som bekant inte åkt skidor sedan Vasaloppet 2019).

 Efter loppet lämnade jag in skidorna för vallning. De levereras sedan till hotellet. Praktiskt!

 När jag preppade för loppet på kvällen såg jag att det börjat snöa lite grann. Mysigt, men tänkte att det nog bara skulle bli lite puder på marken.

 Hade som vanligt svårt att somna trots att jag var trött. Även om jag slappnade av så hade hjärnan svårt i och med att den hörde mellodifestivalens skval. När jag väl somnat till så kom dottern och knyckte min laddasladd till mobilen. Men till slut somnade jag visst på riktigt för kl 0220 ringde larmet och då var det bara att pallra sig upp.

-Loppdag-

När jag försiktigt tittade ut genom fönstret mitt i natten så yrde snön omkring oss. Det var alltså samma pissväder som förra året, inkl motvind. Det hade minsann inte bara blivit lite puder utan hela 15 cm nysnö.

Tvingade i mig lite frukost. Vem äter mitt i natten liksom? Tog med mig en macka i magväskan för "second breakfast". Iår hade jag sällskap till bussen av två från Täby, far och dotter. De var tacksamma över någon som "varit med förr" i rutinerna. 

Efter att bussen plockat upp folk på diverse ställen i byn styrde den mot Berga by. Dryga timmen senare var vi framme och Miss Li välkomnade oss med "Lev nu dö sen" i högtalarna på Vasaloppsstarten. 

Efter förra årets sorti i Oxberg hade jag klurat på en annan strategi, förutom att skida snabbare. Fanns det något mer jag kunde påverka och ändra för att lyckas? Att seeda upp sig i startleden hade jag redan sumpat. Och jo, jag ändrade något vid starten iår. Och jo då, en liten ändring blev det. Vad jag ändrade tänker jag inte skriva här ty den visade sig vara lyckosam. ;) 

Efter "sedvanliga" rutiner som toabesök, energipåfyllning etc. sprang jag en mile som uppvärmning för att hålla min runstreak. Efter loppet finns varken motivation eller ork för det. Viftade med i den gemensamma uppvärmningen sen gick starten och vi gled iväg. 

Starten-Smågan
I uppförsbacken rörde det på sig hela tiden. Väldigt trevlig upplevelse ty förra året stod jag mest still. Passade på att ta den numer obligatoriska bilden-i-första-backen. Ser på bilden att jag tog den rätt långt ner i backen. Jag var väl ivrig och rastlös. Medan jag grejade med telefonen, laddasladd och midjeväska fick jag en kommentar av en medåkare; att man nog var rätt rutinerad när man börjar fota när man åker skidor. Nja, jag är inte så rutinerad och så mycket skidåkning var det inte just då. ;) Tidigare år har jag till och med postat den på socialamedier medan jag stått där i kö, men det skippade jag iår. En målsättning iår var att inte ödsla massa tid på att fota längs vägen, jag prioriterade att försöka ta mig i mål och värdesatte det högre än foton.

Tog häng på sällskapet som jag åkt med från hotellet. Jädra vilken fart. Blev helt trött ganska fort men jag kämpade på fast besluten att ta mig så snabbt som möjligt till både Smågan, Mångsbodarna och Risberg, sen utifrån tidsbilden planera det fortsatta äventyret.

Det var inte helt enkelt att åka i nysnön. På väg mot Smågan trillade jag typ fyra gånger på platt underlag. Landade dock mjukt tack vare nysnön iaf.

Efter nästan 9 åkta kilometer (ca 80 km kvar) skidade jag förbi ett tv-team, men jag fattade och såg inte då att det var Clara Henry och Mattias Svahn, folkets åkande reportrar. Jag var så inne på att hålla jämna steg med mitt sällskap. På SVT ser man mig skida förbi i min gröna jacka. Jag vinkar lite till kameran. Skrolla 2:13 tim in i sändningen. "Vasloppet I Spåret med Clara Henry och Mattias Svahn". Detta tv-team startade i startled 5(!) och jag i 10.

I och med att alla rörde sig hela tiden i första backen i Sälen så kom jag till Smågan på knappa två timmar (1:49). Snabbt jämfört med förra årets 2:10. Tog en GT-tablett och blåbärssoppa men stannade inte länge i Smågan utan fortsatte ganska raskt mot nästa kontroll.

Smågan-Mångsbodarna
Pinnade på till Mångsbodarna. Ville inte äventyra ytterligare repdragning i Oxberg, eller någon annanstans.

I Mångsbodarna norpade jag en bulle och blåbärssoppa och råkade hamna i skottgluggen av en svt-kamera som filmade en åkare som blev intervjuad. Då höll jag låg profil jämfört med förra kameran då jag vinkade.

Såg senare, på svt-play (när eliten åkt 3:18 tim), att det var fina Karen som blev intervjuad. Hade jag varit lite mer uppmärksam då hade jag åkt fram och pratat med henne (efter intervjun). Vi hade jättetrevligt under Lidingöloppet då vi bodde på samma plats och åt en utsökt middag på kvällen.

Precis som i Smågan blev visiten ganska kort i kontrollen och färden fortsatte ganska kvickt.

Jag minns inte exakt var men det snöade faktiskt inte hela dagen. Det var faktiskt uppehåll. På Svts sändning såg jag att det var uppehåll i snöandet när jag var i Mångsbodarna.

Mångsbodarna-Risberg
Hade hunnit bli lite kissnödig. Typiskt, men jag kände att jag inte hade tid att stanna. Hoppades på att svettas ut vätskan så småningom. Skidåkningen flöt på. I den mån den kan flyta när man ofta måste anpassa fart efter andra. Jag har en tendens att åka ikapp men när jag krånglat mig förbi tappar jag fart för att sedan inse att jag skidar ikapp igen.

Ingen flopp i Risbergsbackarna iår. Stabilt och säkert åkte jag i en av de upp-plogade fårorna.

Risberg-Evertsberg (12 km)
Nypistat före i Evertsberg. Iår höll spåren att åka i. Rena drömföret i jämfört med tidigare. Tyvärr blir spåren fort dåliga då alla byter spår hit och dit. Med nysnö har spåren liksom inte satt sig. Men likväl upplevde jag det bättre än 2019.
Många snå backar som tar på krafterna ordentligt, men ska man i mål så är det bara att knata på.

Språkade med en medåkare, han var från Malmö. Jag försökte mig på att berätta att igår (29/2) var det minsann Malmös nationaldag. Han var trött och fattade inte, vilket var helt okej. Jag förklarade att det var skottdagen. Han skrattade till. Det var mitt bidrag till årets skämt i Vasaloppsspåret.

Evertsberg-Oxberg (15 km)
Första biten efter Evertsberg går neråt. Härligt!

I Bjönarvet/Vasslan stod skidklubbarna och peppade. Fick sportdryck och kexchoklad. Alltid lika gott. Berättade att jag iår minsann skulle ta mig i mål. De försäkrade att så skulle bli fallet. De undrade vilket startled jag startade i. De tyckte der var bra jobbat från startled 10.

Så skidade jag vidare. Fick ett par apelsinklyftor av andra skidklubbars supportrar. Alltså det är _så_ gott med just apelsin i dessa sammanhang. Sött, vätska och lite substans till magen. Banan är inte lika framgångsrikt. Visst det är också sött och ger snabb energi men banan blir ofta så geggigt i munnen, sen åker man och bara längtar efter vatten att skölja munnen med.

Schweizarna stod på samma ställe som förra året. Iår bjöd de på bananer. Jag tycker generellt inte om banan men jag äter det för energin jag behöver. Med tanke på hur lite jag hittills ätit och druckit under loppet så tackade jag ja till banan.

Sen strax efter kommer Lundbäcksbackarna. Jävla backar! När man tror att de är slut så kommer det mera uppför. Ett steg i taget. Höger. Vänster. Höger. Vänster var mantrat för att hålla fokus och inte trilla.

Pratade med en medåkare och vi konstaterade att nu minsann var det bara en Tjejvasan kvar, en träningsrunda (en normal vinter) så att säga

Och så uppenbarade sig kontroll Oxberg. Jag var så lycklig över att hinna dit med typ 37 min marginal. Stannade generellt inte så länge i kontrollerna men här gjorde jag ett undantag och letade fram mitt trumfkort. Firade icke-repet i Oxberg med att äta medhavd smågodis. Fantastiskt gott!

Note-to-self: Packa alltid med smågodis.

Oxberg-Hökberg (9 km)
Jag fotade som sagt inte så mycket i detta lopp, jag ansåg mig inte ha tid för det, men i Oxberg kostade jag även på mig en selfie. Sen dags att fokusera om och ta sikte på Hökberg.

Nånstans mellan Ocberg och Hökberg finns Volvospåret. Ett gäng kameror som filmar dig som ett minne. När jag åkt Öppet Spår så var det många som valde att inte åka igenom, men nu på Vasaloppet åkte alla runt omkring mig igenom den. Klart man ska ha en trevlig film efter målgång.

Funderade på hur långt det var mellan Hökberg och Eldris. Hade inte memorerat det. Reptiderna hade jag däremot koll på. Fusklappen i midjeväskan var iår uppgraderad. Jag mindes att jag förra året hade problem att få fram den där lappen, när jag hade skidvantar på. Så iår tejpade fast reptiderna på stavarna, dock hade jag inte avstånden, men de servade iaf Vasaloppet med när man lämnar kontrollerna. Men som sagt hur långt är det mellan Hökberg och Eldris. Hur låg jag till tidsmässigt med rep och sådant? Den matematiken fick vänta till jag var igenom Hökberg.

Stadiums kontroll sick-sackade jag mig igenom. Alla stod huller om buller och intog vätska.

Ytterligare sponsorgrej, det så kallade Preemspåret (15,7 km kvar). På den brukar jag inte alltid stanna till, men iår fick den mitt besök och jag fick en chokladboll och en mössa.

Hökberg-Eldris (10 km)
Mellan Hökberg och Eldris (med 15 km kvar till mål började det bli svårt att se pga mörker. Jag tänkte att jag hinner ta mig till Eldris. Där kan jag ta fram pannlampan. Fel! Med 13 km kvar stannade jag och tog på den. Ett lyckosamt drag att packa ner den trots att den tog mycket plats. Plötsligt kunde jag se och åka med de krafter jag hade kvar. Hade ett koppel av åkare efter mig... Det måste ha varit riktigt svårt att åka utan ljus. Trots att jag såg så kändes de fem återstående kilometrarna till Eldris evighetslånga, faktiskt längre än de 9 från Eldris till målet.

Så äntligen kom jag till Eldris. Nu fanns inga mer reptider. Nu kunde jag skida imål hur fort eller långsamt jag ville. Lyckan var total. Och mitt sällskap var också där. Vi hade åkt lite om varandra hela loppet. De var dock snabbare än jag så de kunde vila mer i kontrollerna. Tog en lycklig selfie, sedan var batteriet i mobilen slut.

Eldris-mål (9 km)
Under de sista 9 kilometerna fick jag förmånen att åka i nypistade spår. Jag åkte precis bakom pistmaskinen. Behövde en "hare" som höll jämnt tempo.

Det går inte att beskriva hur det känns att nå målrakan efter allt slit. Det är lycka på hög nivå. Att dottern och föräldrar stod och hejade gjorde det hela ännu bättre. Av dem fick en jag en fin krans runt halsen vilken prydde mig de sista hundratalet meter in i mål.

Precis som tidigare år gjorde vallateamet ett fantastiskt jobb. Perfekt valla från start till mål.

Det känns så fantastiskt och ofattbart att jag skidat nio mil samtidigt som det känns självklart. Att klara Vasaloppet är dock aldrig självklart. Jag och alla(?) andra fick slita ordentligt. Så här efteråt känns slitet värt det. Förra året var jag betydligt mer besviken. 

PS Trillade inte i en enda nedförsbacke iår och åkte i alla.

Lidingöloppet 30km 2019 - race report

Jag hade en fantastisk helg!

Fredag
Mot tidigare år så var den dock lite annorlunda. För det första så packade jag för ensamhelg. Detta involverade övernattning i gympasal, vilket jag i och för sig har gjort tidigare just i Lidingö.

När allt var fixat och med i packningen, jag glömde inte massagekudden denna gång, var det dags att åka norrut. :) Min GPS tyckte att jag skulle vara framme kl 21:13. No, no, no, inte bra med tanke på att nummerlappsutlämningen stängde kl. 21. Körde väl inte helt lagligt men kom fram till Lidingövallen kl. 20:56. Sprang till mässan och hann faktiskt. Jätteskönt, slipper trängas imorgon. Jätteskönt också att gå där nästan ensam. Lugnt, tyst och behagligt. Köpa något skulle jag ändå inte.

Tittade förbi Team Nordic Trail montern. Hade på Instagram sett deras fina tygpåsar och ville gärna ha en. Det visade sig att jag stod och språkade med självaste Miranda Kvist. Det är Miranda som startade TNT för drygt 1,5 år sedan. Jag anslöt dock för ett år sedan och jag gillar konceptet.

Installerade mig i Källängens gympasal för det var där jag skulle sova denna helg. Hittade ingen annan logi. På grund av det så följde inte barnen med iår. De blev lite besvikna. De hade sett fram emot detta lopp. Men det gick inte att lösa på annat sätt.

Det var ganska många som campade i salen så ensam var jag inte. Installerade mig  och spred ut alla mina saker. Fläktsystemet hade jag tröttnat på redan efter fem minuter, efter tio hade jag huvudvärk. Grattis till mig.

Pratade ett gäng äldre herrar som visade sig vara "Börjes gäng". (googla) Trevliga gossar från olika delar av landet. Bredvid herrarna fanns även en trevlig Malin och vi diskuterade klädval, skador, frukost med mera.

https://www.lidingoloppet.se/sv/site/tcs-lidingoloppshelgen/nyheter/borje-och-ganget/#.XZR1xGjRY0N


Hade som vanligt svårt att somna inte bara på grund av det där fläktsystemet. Öronproppar satt i öronen och hjälpte till att filtrera bort stora delar av fläkten. Jag var nog den som somnade sist i hela gympasalen. Men jag måste ha somnat för jag vaknade två gånger under natten av att jag frös. Gillar ju inte sovsäck så jag föredrar att försöka ha de som täcke... men det blev som sagt för kallt. Att frysa är värre än en stängd sovsäck. När jag stängde sovsäcken blev det genast skönare. Kuriosa att veta var att jag hade sovsäcken upp och ned. Upp och ned i den bemärkelsen att jag hade huvudfliken över huvudet istf under, på så sätt fick jag det även mörkt iom att jag låg under en nödutgångsskylt.

Lördag
Ljuset tändes tidigt och jag ansträngde mig för att försöka sova vidare, min start var ju inte förrän efter lunch. Till slut blev det svårt och jag masade mig upp. Blev därför mycket dötid i väntan på att gå till starten. Valde för första gången att inte sätta på förebyggande skavsårsplåster, varken på hålfot där jag ofta får skavsår, eller på mina illa sargade tår.

Eftersom det visade sig att Malin (70025) och jag startade i samma startgrupp så slog vi följe till Koltorps gärde. Det händer inte så ofta att jag har sällskap och någon att prata med när jag promenerar vägen till Koltorp. Jag trivdes och njöt av situationen.

Vi hann stå i sedvanlig jättelång toakö och dessutom fota det obligatoriska fotot på kullen. Jag är tydligen en konservativ vanemänniska och jag vill ogärna bryta något som jag "alltid" gjort.

Loppet
Ställde mig någonstans långt fram i startfältet för det har jag lärt mig att jag ska för att få den bästa upplevelsen. Lite uppvärmning och sedan gick startskottet. Öppnade alldeles för snabbt, som alltid men det är ändå skönare att starta långt fram.

Årets Lidingöloppet går till historien som det blötaste och lerigaste någonsin under de 19 år jag sprungit någon av de distanser som finns. Det regnade hela dagen. Tack och lov var det knappt någon vind.

Förbannade mig flera gånger över att jag inte valde mina trailskor. De hade varit ett mycket bättre val i och med att det blev halt av all lera. Nu hade jag inte dessa så det var bara att gilla läget.

Vid vätskan vid  9km+ såg och pratade jag med Line från serien "Min klassiker". Jag träffade henne före Vansbrosimningen också så det var roligt att möta henne igen. Hon kämpade på efter bästa förmåga men såg riktigt sliten ut. Jag peppade så gott jag kunde och sa att det är helt okej att gå.

Jag hade en målbild om att ta mig i mål på 3:30 iår men vid 17 km så bestämde jag mig för att skita i sluttiden. Nu gällde det bara att ta sig i mål med hedern i behåll.

Vid Grönsta gjorde jag ett längre stopp för att stretcha samtidigt som jag tuggade på en torr bulle och försökte peta i mig så mycket vätska jag kunde utan att få sjögång i magen. Sedan gick jag upp för Grönstabacken. Jag kan inte minnas när jag sprang hela den backen senast. Måste ha varit i min ungdom när jag sprang sista milen på typ 52 minuter.

Vid vätskan före Abborrbacken tog jag bl a en banan i farten. Skalet ville jag inte äta så det kastade jag mot ett sopkärl typ 3 meter framför mig. Sopkärlet var i storlek med soptunnan hemma. Jag fick till en perfekt parabel och skalet landade i soptunna. En medlöpare såg det hela och jag fick beröm och applåder av honom. Det kändes fint.

Gick i de flesta uppförsbackar sista milen. :/ Men jag var fortfarande ganska stark på platt och nerför. Inte lika snabb som i början men jag plockade ändå några placeringar.

När det var 1 km kvar peppade jag alla runt omkring mig högt och tydligt. Det blev som en pepp till mig själv eftersom ingen annan kunde göra det.

Jag kom helskinnad i mål, inget personligt världsrekord men väl andra bästa tid på banan. Tog mig i mål på mitt 6:e LL30k på tiden 3:47:41. Lite stolt över prestationen är jag ju faktiskt för det är verkligen en skitjobbig bana. Och jag kände mig starkare efter målgång iår än för två år sedan. Anmärkningsvärt är att jag inte fick några skavsår i hålfoten. 💪🏼👌🏼 Mina tår var inte så glada på mig men de har sett betydligt värre ut efter lopp. Jag har lyckats härda mina fötter bra.

Tog mig tillbaka till gympasalen. Nu var det dags för välförtjänt dusch. När jag som bäst stod där dök Karen Ljungman upp. En sån härlig personlighet. Hon har erfarenheter som en annan saknar både vad gäller livet och klassikerloppen. Det var så trevligt att prata att jag till och med satte mig i bastun av rent sociala skäl. Jag tycker inte om att basta och undviker det om jag kan.

Göttade mig sedan med min massagekudde samtidigt som den medhavda chipspåsen länsades. Låg och snackade med luftmadrassgrannen, Maria (23602), om loppet. Hon var ganska trött eftersom hon var anmäld till 55:an. Maria hade med andra ord först sprungit 15 km på förmiddagen för att sedan ta sig igenom 30 km på eftermiddagen. Under morgondagen väntade sista milen för att få ihop sina 55 km. "55:an" var ett arrangemang av Lidingöloppet för att fira sina 55 år.

Sen hade klockan blivit dags för middag och hela "gänget", mest de gamla rävarna men även Malin och jag, gav oss iväg och åt på Näset. Jag unnade mig oxfilé. Äter inte det så ofta och nu kändes det rätt. Var ju inte hungrig men jag vet att jag måste äta.

Årets medalj hade ett rådjur på sig. Jag minns 2010 när jag träffade på detta rådjur på riktigt. :)

Note to self 1: Ta med ett grenuttag.
Note to self 2:. Välj trailsko (utan dubb) om det regnar ymnigt.

Nästa lopp: 29/9, Rosabandet loppet, 10 km.

Vansbrosimningen 2019 - race report

Förberedelser
Det är ett dåligt återkommande mönster i mina förberedelser inför klassikerlopp att jag har inte tränat så mycket grenspecifikt. Detta år blev det totalt 4 km simmat. Detta uppdelat på två pass dagarna efter varandra, 1 km respektive 3 km.

Resa (fredag)
På fredagen hämtade vi ut vår nya bil från bilfirman. Sen tog jag den och körde norrut. Så jungfruresan blev till Vansbro. Mycket trevlig bil. Lite mindre än den förra, men mycket kvickare. Familjen fick/ville inte följa med iår ska tilläggas.

Visste inte om jag skulle köra över Örebro, som jag gjort de senaste gångerna, eller om jag skulle ta vägen över Karlskoga. När jag väl börjat köra och ställt in gps:en blev det till slut över Örebro och den s.k. Bergslagsdiagonalen. Det var en del trafik men inte överbelastat.

Fastän det var närmare att åka till Vansbro först så åkte jag direkt till det boende jag bokat. Om jag hade nyckeln kunde jag sedan gå i Vansbro i lugn och ro utan att ha någon tid att passa.

Med utkvitterad nyckel åkte jag sedan till Vansbro och hämtade mina mössor och satte dit respektive startnummer. Träffade min bästa väninna V.K. med familj och blev inbjuden på kvällsfika.

Men före kvällsfikat måste Vansbrosimningsatmosfären insupas. Det gjordes bäst genom att titta och heja lite på de sista tappra simmarna i Öppen Älv.

Passade även på att handla en frukostsmörgås sedan begav jag mig tillbaka till Dala-Järna där jag bodde. Lastade in mina grejer och tog mig bort till V.K och hennes familj. Mycket trevligt samvaro över en kopp te och smörgås.

När jag några timmar senare kom tillbaka till mitt krypin var det fortfarande ljust och inte jättejättesent. Jag hade två val, antingen ligga och skrolla på telefonen eller ta en löprunda i kvällssolen. Så praktiskt att både löparkläder och löparskor fanns med i min packning. Så det blev en sightseeingrunda runt byn. Några återvändsgränder träffade jag på men jag hittade rätt ändå. Dala-Järna är inte stort.

Loppdag (lördag)
Vaknade och var egentligen mer sugen på att springa än att simma. Kollade temperatur etc.
Klockan 1030: Luft 16 grader. Vanån 15,8 grader. Västerdalälven 15,4 grader. Betydligt kallare än förra året, men inte så kallt som 2014 då det var max 14 grader i vattnet.

I år hade jag starttid kl. 1318, så jag hade gott om tid till allt jag tog mig för. Stress är en av anledningarna till min sjukskrivning så det behöver jag inte mer av.

Åkte in och gick till målområdet bara för att komma i stämning och få upp simsuget. Det såg ju faktiskt lite roligt ut och det såg inte ut att vara motström iår heller. Hann även med att se prisutdelningen före det var dags att dra sig mot startområdet.

Provade att gå en annan väg än den markerade. Mycket trevlig upplevelse, lugnt och bra för min hjärna, som ju lyssnar på allt och alla vare sig jag vill eller ej.

Gick på toa utan stress. Bytte om och smorde in mig med vaselin och hade gott om tid. Gick mot uppvärmningen och där stod Line, en deltagare från tv-serien Min klassiker, och såg orolig ut. Jag pratade lite med henne och försökte lugna att det kommer gå bra. Det var ju dessutom ingen motström att tala om i Västerdalälven. Ta det lugnt, i din takt. Jag tror på dig. Det kommer gå bra, blev mina peppande ord.

t

Uppvärmning och jag lyckades stå kvar på den grå utlagda mattan. Det var skönt för fötterna. Har tidigare år ondgjort mig över dessa hemska stenar man ska typ hoppa på.

Äntligen dags att äntra vattnet och det kändes kallt när man gick i. Vis av erfarenhet rusade jag inte i. Sköljde av mina nyinköpta TYR-simglasögon och simmade iväg. Efter ett par hundra meter hade jag dock vant mig vid temperaturen. I början av loppet fick jag kryssa mig fram men jag försökte behålla lugnet och hoppades på splittring av fältet.

Strax före 1k simmade jag om eftersläntrande grå mössor från startgruppen före. Iår var det jag som var dålig på att hålla kursen och mitt kryssande berodde dels på trängsel och dels på att jag simmade snett åt fel håll. Kände att jag tyvärr sparkade till några men skyndade mig att säga förlåt. Även jag fick några sparkar bland annat en kraftigare på min högra hand. Vattnet kylde och jag ignorerade. (Efter loppet kändes inget, så det var nog inte så farligt, bara obehagligt.)

Vid halva distansen blev det fler och fler grå badmössor att simma om. Såg även vätskestationen för första gången. Den fanns vid runt 1750 meter.Någon vätska behövdes inte fyllas på dock. Det räckte bra med de kallsupar jag fick under loppet.

På en flotte spelades det fiol/violin. Hörde i och för sig inte så mycket av det för jag hade huvudet mest under vatten. Men det var alldeles säkert trevlig underhållning för de som låg och plaska långsamt och länge.

Strax före 2k simmade jag ikapp och om några röda simmössor. De hade startat två startgrupper före mig. Nu var det dock glesare bland simmarna. Vid udden med 1k kvar simmade en grön mössa om mig från startgruppen efter och det blev riktigt trångt med grå mössor men även de röda blev fler.

Här nånstans vid udden började det kännas som om jag sparkade av mig högerbenet i varje bentag. Gjorde i ärlighetens namn lite ont. Varvade därför bröstsimmet med crawl för att slippa göra bentag. Anledningen till denna smärta beror alldeles säkert på att det en gång i tiden gjorts en korsbandsrekonstruktion och meniskfix i det knäet i kombination med att jag inte simtränat så mycket iår, dvs inte stärkt rätt muskler. Men, ska poängteras, jag har simtränat tre kilometer i sträck utan att få ont.

I början av "upploppet" simmade jag ikapp en och annan grön slentrian (tre startgrupper före) och hör och häpna även en gul mössa. Simmade om en annan deltagare från tv-serien Min Klassiker, denna gång var det herr Stetsko. Hejade/peppade honom men fick inget svar tillbaka, han var nog trött.

Det var trångt i stort sett hela sista kilometern och ett potpurri av färger på simmössor. Bästa V.K, M.K med barn stod och hejade på målrakan. Jag höll på att missa dem trots att jag höll utkik. Som tur var hann jag vinka till dem. Blir så glad av supportrar, både kända och okända.

Så var det dags för slutspurten och som många gånger förr är jag ruskigt trött. Detta året simmade jag mycket mer bröstsim än tidigare år. Trots det gjorde jag en kraftansträngning och crawlade i mål och satte handen i plattan. Sen kommer en av två svåra saker med loppet... att ta sig upp för rampen. (Det första är att ta på sig våtdräkten och smörja in sig utan att kleta ner simglasögonen.) Man är rätt svag i benen efter en timmes simmande kan jag lova, man ser lätt rätt berusad ut.

När jag på svajiga ben stapplat upp för rampen fick jag en spontan och ärlig grattiskram av kransmasen Alfred Eriksson. Det gjorde mig glad. :)

Efter loppet
Sen hörde jag bästa familjen Karlsson ropa på mig över staketet. De gratulerade och överraskade med en godispåse. 💕🍬 De vet precis vad jag tycker om.

Så kollade jag tiden och minsann. Jag satte personbästa tid. Inte så mycket, bara fyra sekunder snabbare, men ändå PB. Med tanke på att jag simtränat rekordlite detta året (4 km) gör ju att prestationen är bra. Som jämförelse så träningssimmade jag 18 km första året. Galet va?! Benet, som under loppet gjorde ont, kände jag inte alls av när jag kom upp på land och gick som vanligt.

Efter dusch och stretching tittade och hejade  jag på V.K och M.Ks dotter som skulle simma Lilla Vansbrosimningen i Plasket. Med kraft och i stor stil utklassade hon alla i sitt heat. En proffsig voltvändning och strax var hon i mål medan de andra precis påbörjat sin andra längd. En riktig simtalang. När hon nått kaklet blev även jag stolt över denna fantastiska tjejs prestation.

Vi hade pratat om att se VM-bronsmatchen mellan England och Sverige tillsammans hos V.K., men tiden hade rusat iväg. Nu fick det bli i mässtältet istället. Jag försåg mig med mat och hittade bästa platsen framför storbildsskärmen. Vilken tur att jag hade mina öronproppar med mig, annars hade detta aldrig gått.

Det var en välspelad och spännande match. Det var rent av nervöst före slutsignalen ljöd.  Ett bortdömt mål för England, en monsterräddning på mållinjen av Nilla Fischer (min favoritspelare sedan 2004) och segern med 1-2 var ett faktum. VM brons till Sverige! En fantastisk avslutning på en bra dag.

Glad över segern var det dags att dra sig tillbaka och ladda om för morgondagens simning.

Tid: 1:05:14,7 (PB)
Placering:
2063 av 5840 (alla).
689 av 2186 (kvinnor).

Nästa lopp: 7/7, Vansbro Tjejsim, 1 km.