Nytt namn

 Lärde sonen de luckor han har i svenska och engelska bokstaveringsalfabetet. Så satt vi och "tragglade" dem både på svenska och engelska.

 De är inte helt enkelt att komma ihåg för det finns väl egentligen ingen logik mer än att de på svenska är mansnamn och ska inte kunna förväxlas med ett annat namn. Det enda sättet att kunna dem är att lära sig dem.

 Så kom vi till de lite klurigare bokstäverna på slutet, q till exempel. Sonen tänkte och tänkte och provade några kombinationer till ansats. Så utbrast han: Qvister!

 Då kunde jag inte hålla mig och skrattade av glädje rakt ut. Qvister, ett rätt bra namn faktiskt. Det finns förmodligen ingen som heter det. Men efter detta blogginlägg så kanske det kommer finnas? Finns Inse så kan väl Qvister finnas, tänker jag.

AI kan man inte alltid

lite helt på, glöm aldrig det.

Okunskap i kyrkan

 Den som känner mig vet att jag är en språkpolis.

 Igår var på konfirmationshögmässan och prästen höll en predikan. Jag tycker det är lite beklämmande att personer som talar offentligt till många människor inte behärskar språket. Inget ont om exv invandrare som inte har svenska som modersmål men infödda svenskar i offentligt ställning, tycker iaf jag, bör ägna tid såt att lära sig rätt. Jag tror det hela dock grundar sig i okunskap. 

 I det här fallet talade prästen, en manlig etniskt svensk, i sin predikan om tre bokstäver och jag ska citera honom, kankse inte ordagrant men ändå:

 " ... jag pratar om tre bokstäver T, H, F. Ture, Hubert, Fredrik ..."

 Alltså, vi har, och andra länder har, ett bokstaveringsalfabet. Detta finns för att man på ett tydligt sätt ska kunna bokstavera ord utan missuppfattning. Inget namn i bokstaveringsalfabetet kan förväxlas med ett annat namn.

 Att prästen säger Ture, Hubert, Fredrik är beklämmande på flera vis, tycker jag, eftersom många av de som lyssnar är ovetande om felet och sedan gör samma fel. Sen sprids farsoten över landet och de riktigt största Dunner-Kruger-personerna tycker att "det för väl inte så mycket" och "alla andra säger/gör så, så, nu är det så".

 För den som inte känner till eller kan bokstaveringsalfabetet kan man följa länken här, googla själv, eller läsa nedan då jag ska dela med mig av både det svenska och engelska till er.

Bokstav - Svenskt namn, engelskt ord (för de har ord och namn)

A - Adam, Alfa
B - Bertil, Bravo
C - Cesar, Charlie
D - David, Delta
E - Erik, Echo
F - Filip, Foxtrot
G - Gustav, Golf
H - Helge, Hotel
I - Ivar, Indigo
J - Johan, Juliett
K - Kalle, Kilo
L - Ludvig, Lima
M - Martin, Mike
N - Niklas, November
O - Olof/Olle, Oscar
P - Petter, Papa
Q - Qvintus, Québec
R - Rudolf, Romeo
S - Sigurd , Sierra
T - Tore, Tango
U - Urban, Uniform
V - Viktor, Victor
W - Wilhelm, Whiskey
X - Xerxes, X-ray
Y - Yngve, Yankee
Z - Zäta, Zulu
Å - Åke
Ä - Ärlig
Ö - Östen

 Vad prästen ville förmedla var de viktiga orden Tack, Hjälp och Förlåt. 

Dubbelt supinum

Titt som tätt hör jag på radio i tv och ute i samhället folk som säger till exempel:

fått sett
kunnat läst

Detta otyg kallas dubbelt supinum. Vad som är korrekt är egentligen supinum följt av ett infinitiv. När de säger "fått sett" menar de "fått se".
kunnat läst ->kunnat läsa
fått gjort -> fått göra

Det gör ont i öronen att höra detta fel. Hör inte folk hur konstigt det egentligen låter? Tydligen inte eftersom jag läst mig till att det är ett så vanligt fel, speciellt i tal, att det används till tre fjärdedelar av alla tänkbara fall.

I denna text av Maria Sundin, så tycker hon att man ska acceptera dubbelt supinum i tal. Men jag ryser av olust när jag hör det. Ni lär inte höra det så många gånger ur min mun i alla fall.

Personal

Jag förstår inte att folk inte fattar att ordet personal är ett samlingsnamn för en grupp anställda. Jag hör och läser gång på gång att "Jag har talat med en personal...", "Vi behöver fler personal..." etc. Om man nu vill använda sig av ordet personal så får man då istället säga "Jag har talat med en ur personalen..." respektive "Vi behöver fler i personalen..." (meningen fler anställda, antar jag). Så svårt kan det inte vara att klämma dit en liten preposition.

Jag föredra i och för sig att säga "Jag har talat med en anställd..." och "Vi behöver fler anställda..."

Så felll.

Det finns en ganska rolig sida som heter felsms.com. Där kan man läsa både det ena och det andra, mest pinsamheter såklart. Men inget gott som har något ont med sig.

Det är, av förklarliga skäl, mest ungdomar som skriver alla dessa sms och det jag stör mig på är alla analfabeter som skriver till exempel "Jag dörrrr", "Så jävvvla tråkigt " och "Jag är så kärrrr!". De skriver ju som de pratar och det ser jag inget fel med egentligen när de bara är dem emellan.

Men sedan när drar man på en konsonant när man drar ut på ett ord? De menar ju naturligtvis "Jag dööör!", "Så jääävla tråkigt!" och "Jag är så kääär!" Visst kan man dra ut på en konsonant också så som till exempel s, l, m och f. Men visst borde de höra vilka som fungerar eller inte?

Vad har hänt med dagens kunskaper i svenska? Vet dagens ungdomar ens vad en vokal är?