Nog för ett tag

Fick kommentaren idag:
-Är inte du på Stockholm Marathon och springer? ;)

Men nej, nu får det vara bra, ett tag framöver. Nästa gång jag springer så ska jag minsann inte ha någon i mig, som knycker min energi. ;)

Blodomloppet 2009

Lagaktivitet, sprang således med mitt underbara fotbollslag - Maik. Det blev lite stressigt med uppvärmning och vi kom lite för sent till starten. Men eftersom det var digital tidtagning så fick vi ju iaf individuella tider klockade, från när vi passerade startbågarna.

Fem kilometer kändes ovanligt kort, måste jag säga, därmed inte sagt att jag ville springa längre. Jag vet inte om det berodde på min senaste löperfarenhet i GBG-varvet, som ju var väldigt långt i jämförelse, eller om det var för att jag sprang om så många som gick? (Eftersom vi ju var sena till starten.)

Hur som helst så tog vi oss i mål allihop, även jag och magen. Och jag sprang nästan hela loppet, utom de sista uppförsbackarna som fick forseras genom gång. Led inte av några krämpor just, inga skavsår och inga uttalade problem med höftböjarna som tidigare.

Nu får dock löparskorna vila ett bra tag, tänker bara använda dem för promenader hädanefter.

I april sprang jag totalt 5,4 km på en tid av 00h 35min 37sek. (Grav. månad 6)
I maj blev det totalt 33,7 km med totaltiden 04h 49min 49sek. (Grav. månad 7)
(maj = två lopp (21,1 km+5 km) och ett träningspass á 7,6 km)

Hej hängmattan! Nu kommer jag äntligen och håller dig sällskap! ;)

Men!

Helt underbara. De enda som fick stående ovationer i semifinalen.
Ta nu hem Talang 2009 Jakob m fl, ni får iaf min röst för talang har ni.

Namnsnurren! eller Vad ska barnet heta?

Jag hittade en namngenerator som slumpar fram namn utifrån föräldrarnas namn. Det som var spännande med denna var att det blev olika förslag om man bara modifierade namnen lite. Det vill säga om vi hade stavat våra namn på ett annat sätt. Jag var ju också tvungen att testa resultatet om vi hetat våra andranamn. Jag har dock tre namn och blivande pappan bara två, vilket ger ganska många kombinationer, speciellt som att mitt tilltalsnamn kan stavas på i alla fall två olika vanligt förekommande sätt och hans andranamn på en massa olika sätt. (Jag testade två olika stavningar utöver så som han stavar.)

Men vi börjar med de förslag som blev utifrån våra namn så som de stavas i våra pass. (Flicknamn, Pojknamn):

Våra tilltalsnamn gav: Ingegerd, Ivan
Våra andranamn gav: Zelda, Zlatan
Mitt tilltalsnamn/hans andranamn gav: Ingvor, Jan
Mitt andranamn/hans tilltalsnamn gav: Jarla, Jonny
Mitt tredjenamn/hans tilltalsnamn gav: Hedda, Hannes
Mitt tredjenamn/hans andranamn gav: Helga, Heinrich

Sen med annan staving på båda eller något av våra namn.
(Flicknamn, Pojknamn):

Tilltalsnamn
-> Ida, Ibrahim
Andranamn
-> Eulalia, Frans
-> Fatemeh, Gabriel
Tilltalsnamn+Andranamn
-> Jacqueline, Johan
-> Irmelin, Jesus
-> Inez, Ingolf
-> Irja, Jerker
-> Ingrid, James
Tredjenamn+Andranamn
-> Hillevi, Holger
-> Hermione, Henrik

Så tyckte generatorn. Vi tänker inte avslöja vad vi tycker mer än att jag kan lugna er med att det inte kommer bli vare sig någon Ingegerd eller Ingolf.

Vad tycker ni? Någon av namnen ovan som föll er i smaken, eller har ni andra roliga förslag? =)

Göteborgsvarvet 2009 - sjukt stolt!

Till de flestas förtjusning och någras förtret: Jag överlevde helgen!
Idag mår jag prima, som om jag aldrig utsatt min kropp för galenskapen. Men i lördags efter loppet (på kvällen) då gjorde det ont, ont, ont. På söndagen träffade jag en kompis, sen så fördrev jag tre timmar i Ullared. Idag, som sagt, inga men av min bedrift.

Hur gick loppet då? Jo alldeles utmärkt enligt eget tycke. Jag sprang, om än långsamt, och stannade bara tillfälligt vid vätskestationerna. Vid 7,5 km hittade jag vänner längs med kanten, som jag naturligtvis stannade och pratade med en stund, så bråttom i mål hade jag inte att jag inte hade tid för vänner. Vid den tidpunkten var jag vid gott mod och kände mig stark och starkare kände jag mig efter deras fina komplinger.

Vid 12 km började det bli ganska segt, jag fick stanna och stretcha för att kunna lunka igång igen. Jag gick och sprang om vart annat fram till 14 km, men där tog det tvärstopp. Vid var varje försök till annat än att gå gjorde det ont, ont, ont. Det gjorde ont i höftböjare och pubisbenet = massa foglossning!? Ganska plågsamt faktiskt. Jag bestämde mig för att det inte var lönt att göra några fler försök och gick resterande 7,1 km, upp för Avenyn, runt Götaplatsen, genom Linnestaden och så småningom in i mål.

Jag är sjukt stolt över att ha klarat av detta. Tiden är inte viktig, jag tog mig runt och i mål innan målet stängde och det var min enda målsättning.

Jag läste på nätet att höjdhopparen Stefan Holm gick in i väggen efter 14 km, precis som jag gjorde. Jag var gravid i vecka 30, vad var hans ursäkt? Han höll i och för sig ett mycket högre tempo än jag, men hans tid var inte så imponerande... endast sex minuter snabbare än min fjolårstid.

På kvällen kunde jag knappt gå. Trappor och minsta uppförsbacke var hemska. Jag unnade mig ett bad hos de vänner jag bodde hos och satt med skön vetkudde i knät.

Söndagen kändes helt annorlunda. Visst kände man sig lite sliten, men jag hade inte alls lika ont som kvällen innan. Jag kunde gå utan problem även om jag var lite trög i starterna. Jag ringde en gammal fotbollsvän från Råå, som flyttat till Gbg, och träffade henne över en fika. Mycket trevligt. Sedan tog jag, som sagt, bilen ner till Ullared och gick och shoppade i tre timmar. Naturligtvis bara saker vi behövde. ;) Efter det hemfärd, ja jag körde hela vägen dit och hem själv och det gick hur bra som helst, trots helgens tidigare bravader.

Säg den gravida i v 30, förutom jag, som orkar med allt detta? *skryta* Men jag kan väl tillägga att jag nog inte kommer att göra om detta, men man ska väl aldrig säga aldrig för jag är en galen kvinna.

Nästa år vill jag se DIG på startlinjen. ;)

Utlovade bilden.

Den utlovade bilden på mitt jordgubbsland:

Kan meddela att plantorna trivs utmärkt bra och att det nog kommer bli läckra bär redan i sommar. I alla fall så skjuter de gladeligen nya blad och några av dem har redan blommor.
De blå Lobeliorna och penseérna, som jag planterade i krukor i samma veva som landet gjordes, lever och frodas de också. Jag kanske har gröna fingrar trots allt?

Death To My Hometown

Logh - Death To My Hometown from Bad Taste Records on Vimeo.

Vill ha!

En sån tröja vill jag också ha! =)

Östria vs Maik

Funderingar kring helgens derbymatch mot mitt förra fotbollslag.

1. I "inför matchen"-texten och i huvudnyhetens inledning skrivs direkt om min roll som assisterande tränare och att detta skulle vara en "tändvätska" för vårt motståndarlag.

Reflektion: Det är intressant att en assisterande tränare känns mer hotfull än själva laget, för laget i fråga. Sen är det också ett tydligt bevis på att den som skrivit texten, förmodligen har stor respekt för mig, trots att han inte gillar mig som person. Underförstått så är han mycket medveten om min kapacitet som spelare/ledare, men vill helst förneka det. Det kallas respekt! ;)

2. I ett normalt fungerande lag behöver man inte understryka att stämningen och sammanhållningen är god i laget. I ett normalt fungerande lag så är det en självklarhet, som inte behöver påpekas för andra. Jag är glad att jag bytte lag.

Reflektion: Att behöva skriva såna saker tyder, för min del, på att stämningen kanske inte är så god eller iaf inte har varit det. Att tränaren måste intala sina spelare att så är fallet, för att ingjuta någon slags god stämning och undanröja den dåliga?

Jag upplevde stämningen förra året som semigod. Den var säkert utomordentligt bra i delar av laget, men som helhet, sett till hela laget fungerade det inte alls. Hela gruppen ska fungera tillsammans, inte bara smågrupper i gruppen, det är det som är poängen med lagsport. Man kan ju hoppas, för lagets skull, att det har ändrats, men jag trivs bättre i nya laget, oavsett om vi leder serien eller ligger sist i tabellen.

Östria vs Maik!? Helt klart Maik.

Forza svart/vit! Forza Maik!

Projekt J

Jag har glömt att berätta att mitt projekt är färdigt.
Jag har grävt ganska länge på en grop i trädgården, men nu är den alltså färdig. Jordgubbslandet står och glänser i solens sken (ja inte just idag, men när det var färdigt). Det blev jättefint och plantorna verkar inte ha tagit skada av att ligga i en plastpåse knappt en vecka.

Nu ser vi med tillförsikt fram emot en jordgubbs- och smultronrik sommar. Om jag kommer ihåg ska jag lägga upp en bild.