Daisy

  Ikväll blev det toast i den toastgrill jag fick av en av mina mostrar för säkert över 25 år sedan. Ser ut som en typisk 1990-talsgrej.

 Eftersom jag redan hade en toastgrill tog jag den hit till Österrike där vi brukar göra toast i ugn. Detta blev jättegott. Jag gillar att den  gör trianglar. Det är mycket enklare att äta för man behöver inga bestick.

 (Morötterna är från en hamburgerkedja i Nederländerna. )

Vänner 2

 Vi (som inte längre är vi) umgicks inte med så många vänner men de vi umgicks med var sådana han lärt känna först, aka hans vänner. Det var aåna som kom på besök en hel helg.

 Mina vänner var vi aldrig med, ibland träffade jag dem, men väldigt sällan egentligen.

 Några få lärde vi känna gemensamt. Då var det jag som tog första kontakten och han "tog över" umgänget.

 Nu är det viktigare än någonsin att träffa de som faktiskt är mina vänner. Under julen passade jag därför på att träffa både Caroline S och Maggan. Maggan, visade det sig, att jag inte mött sedan min dotter var några månader gammal. Idag är hon femton år.

JvH - Cruise Ship

 Jag har aldrig varit på en riktig kryssning. Det närmaste är en resa till Oslo från Helsingborg som ung vuxen samt nyligen en hemresa från Kiel till Göteborg. På den sist nämnda var jag med i mitt livs första musikquiz. I lag med min dotter vann vi alltihop. Hon fick choklad i pris och jag en flaska Cava. 

 Detta pussel tyckte jag var roligt att lägga. Många olika "områden"/sektioner gjorde det varierat att lägga. När man tröttnat exv på rosa bitar kunde man koncentrera sig på gröna, blå eller någon annan färg eller hytt. Det händer mycket i pusslet och jag tyckte om att slippa det vanliga sneda perspektivet.

 Pusslet är tecknat av Rob Derks och lanserades 2020 

  Det fanns ett s.k. påskägg (easter egg), dvs en överraskning. På askens motiv var det bara rör i mitten av fartyget.

 När bitarna las tillsammans fanns en figur där bland rören. Jag har läst rykten om att det skulle vara censur pga hudfärgen på denna figur. Så inget "rasistiskt" på asken men fortfarande kvar på pusslet. Vad vet jag hur det ligger till?

 JvH-pussel innehåller alltid ett antal återkommande figurer, så ock här. I detta fanns inte alla. Att själva van Haasteren inte finns med kanske kan förklaras av att pusslet är ritat av Rob Derks.

Tax official, Shark fin och Octo.

Boy scouts.

Police officers.

Sinterklaas.

Turbo turtle och Super snail.

Crook!?

Crab.

 Själva Max syns inte men hans ben finns med.

Max (hunden).

Cat and mouse.

 Andra roliga saker:

Från nån film i ny kontext

t ex Pretty Woman.

Trivs Mr  Derks på jobbet när han

 lägger Jvh-studion i en översvämmad

toalett med "floaties"?

Lite Kalle Anka-vibbar.

Titanic!?

 Igenkänning:

Jag har målat mycket denna sommar,

både tak och väggar.

Mitt liv, dvs rörigt och grejer överallt.

 Och så alla händer. Räknade till 12 stycken varav en faktiskt inte behöver vara en extra hand.

Extra hand eller inte?

Nostalgi 1

  Jag har massa grejer, som jag nu rensar i. Bland dessa pryttlar hittar jag ibland guldkorn som jag inte använt på cirka 35 år. Jag har ingen egentlig intention att börja använda de heller men jag kan av förklarliga skäl inte slänga dem heller.

 Pryl nummer 1:

 Nintendo 8-bitar (och originalkartong) med några spel med tillhörande lilla TV jag hade på mitt flickrum.

 Pryl nummer 2:

  Min Lilla Sportspegeln-t-shirt. Hur cool som helst, speciellt som att jag tävlade i studion.

 Pryl nummer 3:

  Min samling av autografer. Den innehåller  en del "tunga" namn som Astrid Lindgren, Börje Salming och Lasse Åberg.

Astrid Lindgren

Lasse Åberg

Robert Broberg

Börje Salming

JvH - New York Marathon

 Detta pussel önskade jag mig långt före jag skulle springa New York (City) Marathon. Dessvärre var det ingen i min närhet som (upp)fattade detta. Det återfanns inte i någon födelsedagspresent eller julklapp. Jag tog nyligen saken i egna händer och beställde det.

 Pusslet är tecknat av Jan van Haasteren och lanserades första gången 1998. Andra årgångar är 2012, 2017 och 2021. Det är det från 2021 jag har. 

 Detta var ett roligt pussel att lägga. Många separata områden att bygga på även om skyskraporna blev "terapiarbete". Det enda som irriterade mig var att New York (City) Marathon inte går över Brooklyn Bridge. Dessutom att när man springer av Ed Koch Queensboro Bridge (som säkert kan förväxlas med Brooklyn Bridge) så gör man en snurr ner runt och springer vänster under bron norrut. 🙂 Fick upp fina minnen från loppet när jag la pusslet.

Av barn och dårar...

  När jag hämtade sonen och hans kompis häromdagen hade jag valt att streama en radiokanal istf att lyssna på en befintlig.

 Kanalen jag valt var en som enbart spelade 90-tals hits. Hits och annat från när jag växte upp, både bra och riktigt dåliga.

 På radion spelades Step by Step av NKOTB, ett band som jag vet att många tjejer avgudade, bl a en klasskompis jag umgicks med. Jag själv däremot tyckte de var riktigt dåliga. Nu lallade jag med i melodin och tänkte tillbaka på barndomen.

 Rätt var det var utbrister sonen:

- Vad är det här för dålig låt? De sjunger bara samma hela tiden. Stäng av!

 För en gångs skull hade vi samma åsikt han och jag. Av barn och dårar får man höra sanningen. 

Ett halvår senare kommer början

Ett halvår senare har jag äntligen bloggat, med bilder och allt, om resan till USA. Ett långt blogginlägg om resdagen, 3/11-22. Sedan har jag ju en bunt andra dagar till från min resa att skriva om, inte minst själva maratonloppet i New York. Detta är (en) början i alla fall. :)

Hundrade Vasaloppet 2024

 Häromdagen satt jag i soffan nästan hela dagen och tittade på det 99:e Vasaloppet i ordningen. Jag åkte faktisk förra året då det var hundraårsjubileum. (Vasaloppet startade 1922 men har ställts in tre år.)

 Jag har faktiskt haft ett långsiktigt mål med alla de Vasalopp och Öppet Spår jag åkt genom åren. Det har varit att vara "kvalificerad" att kunna delta i hundraårsjubileet samt det 100:e loppet. 

 Nu har jag anmält mig och är alltså ett steg närmare att fullfölja min målsättning. Den tuffaste uppgiften blir att lyckas klara loppet inom reptiderna. Mina erfarenheter är att reptiderna i Öppet Spår inte är några problem för mig att klara men att i Vasaloppet blir det tidsnöd till Evertsberg och Oxberg, pga den massiva köbildningen i första backen i Sälen. Men jag vet också att jag kan klara loppet, för det har jag gjort både en och två gånger. :)

Första gången jag skidade Vasaloppet kom jag jag tre ynka minuter försent till repet i Oxberg. Jag gav mitt yttersta och hoppades in i det sista att de skulle förlänga reptiden något pga det dåliga vädret, men tyvärr. 

Mitt andra Vasaloppet, gjorde jag några strategiska ändringar och då hann jag till alla kontroller i tid. Den i Oxberg var dock den jag hade minst marginal till.

Tredje Vasaloppet skedde förra året, då det var hundraårsjubileum. Det märktes knappt att det var jubileum,tyckte jag. Inte mer än att det stod på skyltar och souvenirkläder. Jag tänkte att man som deltagare eller "finisher" skulle fått en liten minnessak (förutom medalj och diplom), något speciellt bara för att det just var 100-årsjubileum. Det är ganska små förväntningar på ett jubileum tycker jag.

Skidträningen för dessa Vasalopp har varit minsta möjliga. Det lopp jag skidtränat mest till var Öppet Spår Söndag 2018. Då träningsåkte jag hela 72 km. Annars har det varit rätt skralt, där Tjejvasan helgen före eller Blåbärsloppet/Vasaåket 10 dagen före Vasaloppet utgjort min skidträning. Nu har jag ett år på mig att ändra på den dåliga trenden.

Tacksam

  Idag är jag tacksam för att jag har grundläggande kunskaper i HTML, eftersom texternas formatering lever sitt eget liv här på bloggen. Tack vare mina kunskaper kan jag gå in i koden och ändra/rätta till.

 Förr hade jag större kunskap i alla "förkortningar", taggar, css:er etc och då pillade jag mer i texterna här på bloggen. Den kunskap/färdighet man inte underhåller, den glömmer man tyvärr. Men jag känner att det inte är så viktigt längre. Jag prioriterar att få ut mina tankar och erfarenheter. 

Lista som tidsfördriv och flykt från annat

 Denna lista gjorde jag även 2008 och 2018. :)

För 15 år sedan (2007):
- Startade jag denna intermittenta blogg
- Bodde jag i villa, samma villa som idag.
- Rehabiliterade jag mitt högra knä igen. Hade gjort en titthålsoperation av menisk.

För 10 år sedan (2012):
- Födde jag vår son.
- Pluggade jag heltid på universitet igen (campusförlagd utbildning).
- Bakade/skapade jag goda och fina tårtor.

För 5 år sedan (2017):
- Jobbade igen, nu på förskola. 
- Skidade och cyklade in min andra En Svenska Klassiker.

- Gjorde Stockholm Challenge med min vän V.K.
- Hade dubbelsidig lunginflammation. 

För 3 år sedan (2019):
- Skidade Vasaloppet för första gången (jmfr Öppet Spår).

- Sjukskriven på heltid.
- Genomförde många lopp, framförallt löplopp. Klarade bl a maratondistansen utan komplikationer, vilket var en stor seger för framtiden. Sprang också mitt första utlandslopp.

- Fick ringa 112 för tredje gången i mitt liv för att jag var först på plats vid en (bil)olycka.

- Covid Sars började spridas i världen.

För 1 år sedan (2021):
- Pandemi pga covid sars 2019 viruset. Klarade mig från att bli smittad.

- Spelade ganska mycket padel, i brist på tennispartner.
- New York Marathon blev inställd för européer, då gränsen öppnades dagen efter loppet.

För 3 månader sedan (oktober):
- Många tandläkarbesök för att byta ut en sprucken framtand (fasad/krona).
- Spelade seriespel i tennis i Svenska Tennisligan.

-Samlade äpplen till musteriet, totalt 453 kg iår.

- Bytte bromsmedicin till Rituximab/Rixathon/Mabthera.

- Första akutenbesöket av tre den hösten.

- Förberedde mig för mitt livs löparresa till New York.

Igår (19 december 2022):
- Åt av bakmaskinbröd för första gången. Julklapp till hemmet från mig.

- Sprang runstreak dag #1084.

- Gjorde lumbalpunktion för att bekräfta neuroborrelia/borreliaartrit blodprovet skvallrade om. Fick antibiotikakur i 14 dagar.
- Fikade med barnen på stan.
- Fyllde på min redan överfulla dosett. (Alla 15 piller får inte plats.)

Idag (20 december 2022):
- Gör så lite jag kan för det har varit alldeles för mycket på sista tiden. 
- Barnen går på jullov.
- Fixar med avslutningsgåvor till barnens ledare.

- Bakar ett italienskt bröd i vår (läs: min) nya bakmaskin.

- Fick bekräftelse på att jag har (neuro)borreliainfektion.
- Är jag glad om jag inte somnar före 17.*
- Låter jag bli att städa undan andras grejer.

I morgon (21 december 2022):
- Monterar takbox på bilen.
- Avslutning på tennisklubben. 

- Vila.

- Packar.

Om 1 år (december 2023):
- Är jag inte längre anställd i grannkommunen.

- Har jag lyckats vinna fler tennispriser.

- Har jag gjort mig av med prylar i hemmet. 
- Kanske jag hittat/fått hjälp med en anpassad och tillrättalagd anställning, eller så är jag arbetslös och utförsäkrad.

- Har jag sjukersättning på minst 50%.

*Misslyckades eftersom jag somnade 1530 och sov en halvtimme. 

D: +6-8 Cirkeln är sluten.

Resecirkeln är sluten, jag var åter på akuten.

På fredagen efter resan blev jag sjuk. Rejält förkyld och kände mig allmänt trött, sjuk, hade lite ont i halsen och lite ont i nacken.

Någonstans i bakhuvudet visste jag att någon inom vården sagt att jag skulle kontakta sjukvården om jag hade feber (hade inte) eller huvudvärk (hade inte) eller ont i halsen (hade lite i fredag kväll och på lördagen). Kom dock inte ihåg om det var på grund av medicinering mot sköldkörteln eller mot MS som jag skulle det. Så det gjorde jag i lördags, kontaktade vården alltså. Informerade såklart om båda diagnoserna. 

Kändes inte lika akut som andnöd så jag ringde först 1177 för rådgivning. Efter en halvtimme i kö kom jag fram och pratade med en vänlig kvinna. Efter att hon konsulterat andra kopplade hon mig vidare till jourcentralen.

Jourcentralen hade inte några tider kvar men insisterade på att ta mig till akuten samma kväll. Det kunde INTE vänta till söndag. Okej, det lät ju inte så bra.

Så jag pallrade mig dit, det var ju inte min idé att ta sjukvårdens dyra tid.

Efter en stunds väntan gjordes en okulär undersökning i bl a hals och av nacke, togs blodtryck och crp. Trots att jag påtalade att mitt resesällskap berättat att hon testats positivt för covid*, togs inget covid test. (Fast å andra sidan vad ska man med den vetskapen till när det nog är andra saker de letar efter?)

Nåja. Halsen var lite röd, men inga beläggningar, blodtryck och crp var som de skulle. Nackens onda var muskulärt. Ta en Naproxen. Tack å hej!

Måndagen kom och idag däremot hade jag  j**ligt ont i nacken och rygg när jag rörde mig. (Total ignorans när jag lunkade min mile dock. Jag är inte riktigt redo att bryta min runstreak än. Det var som att uppleva slutet av Stockholm Marathon 2018 igen.)

Jag hade också en sedan länge avtalad telefontid med endokrinsköterskan idag och jag berättade hur jag mådde. Hon frågade och jag svarade. Blev beordrad att sluta med Thacapzol och ta blodprover skyndsamt imorgon. Berättade att jag faktiskt var på akuten i lördags för någonstans visste jag att jag skulle det. 

Det var visst bra agerat, men de tog tydligen inte rätt prover. (!) Nähe. Och hur fasiken skulle jag veta det. Man förväntar sig liksom att de vet sådant på akuten. De har ju hela  läkemedelslistan etc. Ska jag som sjuk säga vilka prover som ska tas. Hujeda mig. Nu vet jag (efter endel eftersökning på internet) att de ska ta LPK diff. Måste nog skaffa mig ett papper att ha med nästa gång. 

Nu tror ju inte jag att jag är döende även om jag mår piss, men iaf. Tror inte de hittar något konstigt på morgondagensprover heller. Men tänk OM det hade varit något  allvarligt fel som behövde åtgärdas? Kan finnas en anledning till att rekommendationerna från endokrin är som de är.

*Tydligen hade hon fått instruktioner från vårdgivaren att om nån annan visar symptom skulle de testas. Detta fick jag reda på idag, måndag. 

Hur känns det efter halvmaran?

(Skrivet under pandemin 2020)

Är med i många löparrelaterade grupper på sociala medier och titt som tätt uppdateras det med rekord. Människor som för första gången sprungit 2 km, 5 km, 10 km, halvmara osv. Nu senast var det en som just lyckats övervinna distansen 21,1 km och jag frågade honom hur han kände såhär efteråt. Det fick mig att fundera över hur jag kände mig när jag sprungit min första halvmara... Vilken var det egentligen? Och när?

Den första halvmaran jag sprang måste ha varit den jag sjöng mig igenom tillsammans med min fotbollskompis U.B.B. Detta var Stockholmsloppet 5 september 1998. Vi hade anmält oss för skoj skull. Ingen av oss höll på med löpning utanför fotbollsplanen. Men förstå hur vältränade vi måste ha varit som tog oss runt sjungandes "Maya min Maya min bitska lilla piraya", som var den "hippaste" låten den sommaren?! Vi korsade mållinjen på 2 timmar 2 min nånting. Och jag minns att vi inte var speciellt trötta efteråt. (Samma höst pajjade mitt knä i en fotbollsmatch.) Det var en halvmaratid som stod sig länge och visade sig ta åtskilliga år att bemästra.

Jag minns också när jag sprang Broloppet, halvmaran över Öresund. Det var 12 juni 2000 och jag var inte helt återställd styrkemässigt från den korsbandsoperation jag genomgick två år tidigare. Men jag var anmäld och loppet skulle aldrig komma igen. Jag sprang klart över min förmåga speciellt i Malmö där publiken peppade "inte långt kvar" och "spurta sista nu" fast det var typ över 5 kilometer kvar. Jag hade ingen som helst koll på distansen eller hur långt det var kvar och ökade såklart takten. En liten adrenalinkick fick jag också genom att lokal(?)radion intervjuade mig medan jag sprang. Jag hade sjukt ont i kroppen efteråt, inte minst i mitt knä som inte alls var rehabiliterat för långlöpning. Jag kom imål och hela kroppen överlevde, knät behövde inga nya ingrepp förrän flera år senare. Tiden blev ändå (i mina mått mätt) imponerande 2 timmar 8 minuter och 25 sekunder.

Den där målgångstiden från 1998 tog mig 21(!) år att slå och jag sjöng INTE en endaste ton under det loppet. Jag hade under de första 19 åren fortfarande inte löpning som mitt stora intresse utan spelade bara tennis och fotboll. Sprang gjorde jag för att komplettera de sporterna.

Smålopp deltog jag i för att det var kul och få medalj. Lidingöloppet hittade jag redan 1996 och blev ett återkommande lopp jag såg, och fortfarande ser, fram emot. Jag sprang loppen i min åldersklass och gick sedan över till Tjejloppet, Lidingöloppets sista kuperade mil. När jag slutade med fotboll började jag springa för att hålla formen... eller snarare, för att inte bli rund som en boll. Under åren till nytt PB på halvmaran hade jag också hunnit knäopereras flera gånger, få plantar fascitiis samt skaffa familj.

Göteborgsvarvet hade jag tidigt fått kännedom om genom Lidingöloppets nummerlappsmässa. Men det dröjde ända till 2008 före jag sprang det första gången. Mitt första Göteborgsvarvet är också mitt snabbaste med tiden 2 timmar 8 minuter och 16 sekunder. Har under de följande tio Varven knappt varit i närheten av den tiden. Närmast var 2017 med tiden 2 timmar 12 min 46 sekunder. Bottentiden var 2009 med 3 timmar 17 min och 23 sekunder, men då var jag gravid i v. 29 (28+6) så det Varvet spelar i en annan division och räknas egentligen inte. 

Jag ser fram emot nya personliga banrekord inom en ganska snar framtid eftersom det skedde något häftigt hösten 2019.

Jag minns som sagt inte hur det kändes att klara halvmaran för första gången. Men jag minns fortfarande känslan när jag korsade mållinjen Sub 2. Det var min stora dröm sedan jag började anta distansen oftare.

Förra året, efter 21 år, hände det ju äntligen. Precis under två timmar på halvmaran och därmed nytt PB! Högst oväntat.

Jag hade på skoj anmält mig till Göteborgs Marathon men sansat mig till halva distansen. Jag har redan skrivit en lopprapport om denna spektakulära händelse så ni får följa länken dit och läsa. Är fortfarande sjukt stolt över prestationen och när jag tänker på det så får jag samma euforiska känsla som då.

Lycka till med just dina mål, oavsett om det är att klara att springa 2 km utan att gå eller om det är att klara en ultra. Det viktiga är att röra på sig och må bra (och få medalj ;) ). Tider, placeringar, personbästa och sådant är inte viktigt... men är man tävlingsmänniska så är det lite svårt att inte tänka på, men jag tränar på det också. Lycka till!

[Edit 1]

Sedan detta inlägg redigerats har jag lyckats att putsa mitt PB på halvmaran. Eftersom alla lopp är inställda så är det inget tävlingsresultat, men det kändes precis som ett lopp i alla fall. Jag sprang provlöpningen av första halvan av  Helsingborg Marathons bana. Det fanns både farthållare och vattenkontroller varför det kändes precis som ett lopp. Kom "imål" på 1:57:xx.

[Edit 2]

Hade hoppats att persa på Göteborgsvarvet 2022 men dubbel (eller trippel) sjukdom satt stopp för det. (Hade vid loppet ms-skov, postcovid samt obehandlad graves sjukdom (hypertyreos).)

Träningsmålet 2019

Mitt träningsmål under året har varit att springa en MEGAmeter, dvs 1000 km, före 31/12 -19. Hur har det gått med det?

Sista juni när halva året gått låg jag nästan åtta mil "back". Jag hade med andra ord sprungit 42 mil. Här finns en summering av första halvåret.

Andra halvåret blev såhär:

I juli är det semestertider vilket innebar att vi inte var hemma så mycket. Fick ihop en del träningspass iaf. Dock hade jag problem med andningen. Det var svårt att andas ut när jag sprang. Orsak okänd. Kanske höjden, kanske formen  men mest troligt pga min nya medicinering. Hittade ett traillopp i Schweiz som jag tog chansen att uppleva. Fantastiskt!

Månadens lopp:
• SwissAlpine Irontrail, 24 km.
Totalt: 79,2 km. Kvar: 498,5 km.

Fortfarande semestertider i augusti men hemma igen från resor och dylikt. Tränade bade distans och intervaller. I augusti inleddes en intensive period av långlopp, några planerade men också ett par jag vunnit startplatsen till. City Run tvekade jag om jag skulle delta i, men som sagt, en gratisplats tackar jag inte nej till.

Månadens lopp:
• City Run -Linköping, 21,1 km.
• Helsingborg Marathon, 42,2 km.
Totalt: 126,9 km. Kvar: 371,5 km.

I övergången till september var det två långlopp tätt inpå och jag var lycklig över att ha klarat dessa. Fortsatte att springa på hemmaplan och laddade för ännu fler långlopp. Stockholm Halvmarathon var jag också lycklig att vinna startplats till. Denna gång vann jag genom #kexchokladrunning . Lidingöloppshelgen var fantastisk trots att det var det blötaste jag någonsin upplevt. Det regnade hela lördagen. Dagen efter var det bättre väderlek. I och med Rosa Bandet-loppet och slutförde jag min andra Tjejklassiker.

Månadens lopp:
• Ramboll Stockholm Halvmarathon, 21,2 km.
• TCS Lidingöloppet, 30 km.
• Rosa Bandet-loppet, 10 km.
Totalt: 131,7 km. Kvar: 239,8 km.

Nu blev det höst och oktober med det började temperaturen sjunka men jag fortsatte springa så mycket jag orkade. Spontananmälde mig till Goteborg Marathon (fast halva distansen). Det blev ett lopp jag sent glömmer. Tack vare farthållare och trevliga medlöpare lyckades jag med SUB-2 för första gången i livet. Något som känts ouppnåeligt var nu uppnåt. Efter halvamaran byttes asfaltssko mot trailsko.

Månadens lopp:
• Göteborgs (Halv)Marathon, 21,1 km.
• XC-race, 10 km.
• Kolmårdrundans Hösttrail, 10 km.
Totalt: 121,6 km. Kvar: 118,2 km.

I tråkmånaden november stagnerar i min löpträning pga olika saker. Får ändå ihop åtta mil tack vare några Parkrun. Jag var registrerad på Parkrun redan före första tilllfället i våras, men det var alltså först nu jag hade möjlighet att delta. Trevligt koncept.

Månadens lopp:
• Skanneloppet, 17 km.
• Vallaskogens Parkrun #26, 5 km.
• Vallaskogens Parkrun #27, 5 km.
• Vallaskogens Parkrun #28, 5 km 
Totalt: 83,1 km. Kvar: 35,1 km.

December kom men inte snön. Hade inte så många mil kvar nu och lika mycket som jag låg efter i början av året låg jag nu före min planering. Succesivt minskade "veckobetinget". Bestämde mig för att "gå i mål"på Vallaskogens Parkrun, som även var ett Tomte-Run. Jag var utklädd till Rundeer. 14/12 nådde jag målet och sprang årets hundrade mil. Men bara för att jag lyckats klara mitt mål med 1000 km så slutade jag inte springa. Dock behövde jag nu inte planera längden på passen. Nu kunde jag springa hur kort eller långt jag ville, allt var bonus.

Månadens lopp:
• Vallaskogens Parkrun #30, 5 km.
• Xmas with Parkrun  Skatås, 5 km.
Totalt: 71,6 km. Bonus: 36,5 km.

~Sammanställning~

Januari: 33,4 km.
Februari: 12 km.
Mars: 52,6 km.
April: 85,9 km.
Maj: 89,4 km.
Juni: 149 km.
Juli: 79,2 km.
Augusti: 126,9 km.
September: 131,7 km.
Oktober: 121,6 km.
November: 83,1 km.
December: 71,6 km.

Summa: 1036,5 km.
Kvar: 0 km.
Bonus: 36,5 km.

Jag är jättejättenöjd med min presentation iår. Förra året sprang jag 500 km med ett åh-jag-kan-nå-500-kilometer-före-nyår-pass dagen före nyårsafton. Det var nog då ideén om att dubbla distansen ploppade upp i mitt huvud.

Att dubbla kändes som ett ganska högt men realistiskt mål. Något som inte skulle komma av sig själv men som jag hoppades kunna kämpa för att nå.

Lidingöloppet 30km 2019 - race report

Jag hade en fantastisk helg!

Fredag
Mot tidigare år så var den dock lite annorlunda. För det första så packade jag för ensamhelg. Detta involverade övernattning i gympasal, vilket jag i och för sig har gjort tidigare just i Lidingö.

När allt var fixat och med i packningen, jag glömde inte massagekudden denna gång, var det dags att åka norrut. :) Min GPS tyckte att jag skulle vara framme kl 21:13. No, no, no, inte bra med tanke på att nummerlappsutlämningen stängde kl. 21. Körde väl inte helt lagligt men kom fram till Lidingövallen kl. 20:56. Sprang till mässan och hann faktiskt. Jätteskönt, slipper trängas imorgon. Jätteskönt också att gå där nästan ensam. Lugnt, tyst och behagligt. Köpa något skulle jag ändå inte.

Tittade förbi Team Nordic Trail montern. Hade på Instagram sett deras fina tygpåsar och ville gärna ha en. Det visade sig att jag stod och språkade med självaste Miranda Kvist. Det är Miranda som startade TNT för drygt 1,5 år sedan. Jag anslöt dock för ett år sedan och jag gillar konceptet.

Installerade mig i Källängens gympasal för det var där jag skulle sova denna helg. Hittade ingen annan logi. På grund av det så följde inte barnen med iår. De blev lite besvikna. De hade sett fram emot detta lopp. Men det gick inte att lösa på annat sätt.

Det var ganska många som campade i salen så ensam var jag inte. Installerade mig  och spred ut alla mina saker. Fläktsystemet hade jag tröttnat på redan efter fem minuter, efter tio hade jag huvudvärk. Grattis till mig.

Pratade ett gäng äldre herrar som visade sig vara "Börjes gäng". (googla) Trevliga gossar från olika delar av landet. Bredvid herrarna fanns även en trevlig Malin och vi diskuterade klädval, skador, frukost med mera.

https://www.lidingoloppet.se/sv/site/tcs-lidingoloppshelgen/nyheter/borje-och-ganget/#.XZR1xGjRY0N


Hade som vanligt svårt att somna inte bara på grund av det där fläktsystemet. Öronproppar satt i öronen och hjälpte till att filtrera bort stora delar av fläkten. Jag var nog den som somnade sist i hela gympasalen. Men jag måste ha somnat för jag vaknade två gånger under natten av att jag frös. Gillar ju inte sovsäck så jag föredrar att försöka ha de som täcke... men det blev som sagt för kallt. Att frysa är värre än en stängd sovsäck. När jag stängde sovsäcken blev det genast skönare. Kuriosa att veta var att jag hade sovsäcken upp och ned. Upp och ned i den bemärkelsen att jag hade huvudfliken över huvudet istf under, på så sätt fick jag det även mörkt iom att jag låg under en nödutgångsskylt.

Lördag
Ljuset tändes tidigt och jag ansträngde mig för att försöka sova vidare, min start var ju inte förrän efter lunch. Till slut blev det svårt och jag masade mig upp. Blev därför mycket dötid i väntan på att gå till starten. Valde för första gången att inte sätta på förebyggande skavsårsplåster, varken på hålfot där jag ofta får skavsår, eller på mina illa sargade tår.

Eftersom det visade sig att Malin (70025) och jag startade i samma startgrupp så slog vi följe till Koltorps gärde. Det händer inte så ofta att jag har sällskap och någon att prata med när jag promenerar vägen till Koltorp. Jag trivdes och njöt av situationen.

Vi hann stå i sedvanlig jättelång toakö och dessutom fota det obligatoriska fotot på kullen. Jag är tydligen en konservativ vanemänniska och jag vill ogärna bryta något som jag "alltid" gjort.

Loppet
Ställde mig någonstans långt fram i startfältet för det har jag lärt mig att jag ska för att få den bästa upplevelsen. Lite uppvärmning och sedan gick startskottet. Öppnade alldeles för snabbt, som alltid men det är ändå skönare att starta långt fram.

Årets Lidingöloppet går till historien som det blötaste och lerigaste någonsin under de 19 år jag sprungit någon av de distanser som finns. Det regnade hela dagen. Tack och lov var det knappt någon vind.

Förbannade mig flera gånger över att jag inte valde mina trailskor. De hade varit ett mycket bättre val i och med att det blev halt av all lera. Nu hade jag inte dessa så det var bara att gilla läget.

Vid vätskan vid  9km+ såg och pratade jag med Line från serien "Min klassiker". Jag träffade henne före Vansbrosimningen också så det var roligt att möta henne igen. Hon kämpade på efter bästa förmåga men såg riktigt sliten ut. Jag peppade så gott jag kunde och sa att det är helt okej att gå.

Jag hade en målbild om att ta mig i mål på 3:30 iår men vid 17 km så bestämde jag mig för att skita i sluttiden. Nu gällde det bara att ta sig i mål med hedern i behåll.

Vid Grönsta gjorde jag ett längre stopp för att stretcha samtidigt som jag tuggade på en torr bulle och försökte peta i mig så mycket vätska jag kunde utan att få sjögång i magen. Sedan gick jag upp för Grönstabacken. Jag kan inte minnas när jag sprang hela den backen senast. Måste ha varit i min ungdom när jag sprang sista milen på typ 52 minuter.

Vid vätskan före Abborrbacken tog jag bl a en banan i farten. Skalet ville jag inte äta så det kastade jag mot ett sopkärl typ 3 meter framför mig. Sopkärlet var i storlek med soptunnan hemma. Jag fick till en perfekt parabel och skalet landade i soptunna. En medlöpare såg det hela och jag fick beröm och applåder av honom. Det kändes fint.

Gick i de flesta uppförsbackar sista milen. :/ Men jag var fortfarande ganska stark på platt och nerför. Inte lika snabb som i början men jag plockade ändå några placeringar.

När det var 1 km kvar peppade jag alla runt omkring mig högt och tydligt. Det blev som en pepp till mig själv eftersom ingen annan kunde göra det.

Jag kom helskinnad i mål, inget personligt världsrekord men väl andra bästa tid på banan. Tog mig i mål på mitt 6:e LL30k på tiden 3:47:41. Lite stolt över prestationen är jag ju faktiskt för det är verkligen en skitjobbig bana. Och jag kände mig starkare efter målgång iår än för två år sedan. Anmärkningsvärt är att jag inte fick några skavsår i hålfoten. 💪🏼👌🏼 Mina tår var inte så glada på mig men de har sett betydligt värre ut efter lopp. Jag har lyckats härda mina fötter bra.

Tog mig tillbaka till gympasalen. Nu var det dags för välförtjänt dusch. När jag som bäst stod där dök Karen Ljungman upp. En sån härlig personlighet. Hon har erfarenheter som en annan saknar både vad gäller livet och klassikerloppen. Det var så trevligt att prata att jag till och med satte mig i bastun av rent sociala skäl. Jag tycker inte om att basta och undviker det om jag kan.

Göttade mig sedan med min massagekudde samtidigt som den medhavda chipspåsen länsades. Låg och snackade med luftmadrassgrannen, Maria (23602), om loppet. Hon var ganska trött eftersom hon var anmäld till 55:an. Maria hade med andra ord först sprungit 15 km på förmiddagen för att sedan ta sig igenom 30 km på eftermiddagen. Under morgondagen väntade sista milen för att få ihop sina 55 km. "55:an" var ett arrangemang av Lidingöloppet för att fira sina 55 år.

Sen hade klockan blivit dags för middag och hela "gänget", mest de gamla rävarna men även Malin och jag, gav oss iväg och åt på Näset. Jag unnade mig oxfilé. Äter inte det så ofta och nu kändes det rätt. Var ju inte hungrig men jag vet att jag måste äta.

Årets medalj hade ett rådjur på sig. Jag minns 2010 när jag träffade på detta rådjur på riktigt. :)

Note to self 1: Ta med ett grenuttag.
Note to self 2:. Välj trailsko (utan dubb) om det regnar ymnigt.

Nästa lopp: 29/9, Rosabandet loppet, 10 km.