Vi har anmält oss till hela STHLM Challenge och då får man tydligen starta i en tidig startgrupp. Vår start var redan klockan 07:50. För att slippa gå upp klockan 0400 och knappt sova något valde vi iår att boka hotell och åka upp till Stockholm redan på fredags kvällen.
Det blev en mycket trevligt resa upp och vi hittade hotellet nästan direkt. Checkade in, lämnade våra saker för att sedan reka var och hur lång tid det tog att ta sig till T-banan. En handfull minuter visade det sig. Vi traskade tillbaka till hotellet igen och förberedde för morgondagen, dvs la fram våra löparkläder. Sen var det bara att slappna av och somna...trodde vi. Det visade sig vara lite knepigare än vi trott. På gatan utanför vårt fönster var det tydligen en nattklubb eller något. I alla fall så var det många ungdomar som väsnades och levde rövare där ute. Det är inte lätt att sova i ett disco.
Loppdagen
Vaknade med stel nacke, en lightversion av det jag upplevde på maran före sommaren. Sådär bra. (Hade samma problem för en vecka sedan. Den blev bättre under dagen och var borta dagen efter. Varför vet jag inte.)
Vi tog oss till tunnelbanan och mot startområdet i Galärparken. Hämtade våra nummerlappar och var allmänt nöjda med tillvaron. Passade på att göra ett obligatoriskt toabesök. Denna gång fick vi stå i en lång kö, men kön gick förvånansvärt snabbt. Sen var det dags för start.
Detta år visste vi vad loppet gick ut på och taggade tog vi det lugnt redan vid första sevärdheten. Här skulle upplevas maximalt, ingen stress och ingen tidsjakt.
Vikingaliv
Hej hopp vi är igång. Selfiestopp i hela museet för oss; puss på farbrorn. kontemplera på tronen och test av vikingahjälm.
Skansen
Att springa genom Skansen var en repris från förra året. Detta år sprang vi dock in genom huvudentrén och ut bakvägen.
Träffade på loppets första trappa - den långa rulltrappan, såklart avstängd. Jag bestämde mig för att springa upp för hela och det var ju inga problem. Väl uppe blev det två positiva möten. Det första var att någon kände igen mig. Jag kände inte igen henne, men det fanns det ju förklaringar till. Det var nämligen den läkare som tog hand om mig vid Stockholm Marathon och skickade iväg mig med ambulans. Det var väldigt kul att träffa henne och kort berätta mer om vad som hände och vad proverna visade etc.
Det andra positiva mötet var Vevpositivt. Det var nya spännande selfiestopp på Skansen iår.
Trots avspärrning tog vi en liten detour förbi Sollidenscenen, jag har inte varit på Skansen sedan 1986 (bortsett från förra årers Urban Trail), så det var nödvändigt.
Styltor, säckhoppning och Tunnband. Jag testade det sista. Verkligen kul att ha testat. Kom på tekniken. Tunnbandet var liksom lite vinklat.
Armémusem
Jättelänge sedan jag var där...nån gång på 90-talet när min fader arbetade för och med de statliga museumen. På selfiestoppet slappade jag lite i tältet. Stela killar dock.
Rigoletto
Repris från förra året nu med uppbyggt selfistopp. På bioduken visades Mission impossible när vi kom in. Det blev Popcorn bonanza.
Mood
Repris från förra året och nästan samma upplevelse. Affärerna var stängda. Dock fick vi springa ner två rulltrappor iår (jmfr in och ut på samma plan).
Downtown Camper
Ett hotell mitt i stan jag aldrig hört talas om. Där fanns förvånade människor som faktiskt bodde på hoteller eller var på besök. De undrade nog varför hundratals människor i likadana tröjor sprang in just där. V.K hade en stund tidgare sagt att hon behövde dricka och där på bordet stod ett oanvänt glas och en flaska vatten. Skål och tack sa V.K.
Musikaliska
Ytterligare en repris från förra året. Iår satt en humorlös pianist och en tjej med oboe och spelade vackert. Iår gick banan upp på scenen istf framför.
Nordiska museet
Denna fantastiska byggnad...
Sprang genom 50-talet samt traditionsdelen. På väg ut smög V.K. och jag in i en uppbyggd spännade makapär. När vi kom in var det bäcksvart...och där fick vi stå flera minuter och vänja ögonen. Vi skulle nämligen titta på aurora borealis dvs norrsken. Jättehäftig!
Josefina
Loppet sista selfiestopp. Här ifrån kunde vi se målet men dessförinnan ville vi fotografera oss med den jättestora uppblåsbara enhörningen. Jisses vad kul vi hade. Någon sa att det gick att klämma in sig två i hålet. Vi försökte och det gick väl sådär. Det resulterade i genuint gapskratt, kul foton och förevigad i reklamfilmen för loppet.
Mål
Nu var det bara att nöjda och glada studsa in i mål och motta våra medaljer. Där i målfållan stod min räddare (aka läkaren från Sthlm Marathon) och delade ut dryck och energibar. Kändes som en bra avslutning att i lugn och ro stå och prata om händelsen jag inte har så mycket minne från, dvs det som skedde inne i tältet samt vad mina läkare hemma sagt. Så hämtade vi överdragen och inte långt efter det så öppnade himlen sig i ett riktigt ösregn. Jag tog skydd i en bajamaja och kunde i lugn och ro byta om samt ta på medhavda regnkläder. Sedan slutade det regna och vi kunde sätta oss och äta frukost med utsikt över fjärden.
STHLM Urban Trail var återigen en fantastisk upplevelse.
Nästa lopp: 25/8 Midnattsloppet Göteborg, 10 km.
Visar inlägg med etikett STHLM Challenge. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett STHLM Challenge. Visa alla inlägg
12 augusti 2018
15 juni 2018
STHLM 10 2018 - race report
14 juni 2018
Del två av fyra i STHLM Challenge - STHLM 10.
Hur skulle jag ta mig an detta loppet?
Huvudet ville springa fort och få en bra tid.
Erfarenheter de senaste veckorna sa till mig: Ta det lugnt!
Det som komma skall sa: Ta det j*vligt lugnt för f-n.
Efter fin skolavslutning med skönsång och jordgubbar packade V.K. och jag in oss i bilen och drog norrut mot huvudstaden. Jag hade varit förutseende och kollat upp potentiella parkeringsplatser men när vi kom fram föll det sig så enkelt att vi kunde parkera i anslutning till Rålambshovsparken där start och mål för loppet var. Mycket smidigt. Det var inte lika smidigt att betala parkeringsbiljetten när alla automater i närheten krånglade. Efter två telefonsamtal så fick jag till slut stå gratis den ynka timmen som återstod av betaltiden.
Det var en härlig stämning i "Rålis", många löpentusiaster men även annat löst folk som hade en trevlig kväll i parken. Vi hämtade nummerlapp och t-shirt samt gjorde det obligatoriska toabesöket. Vi har fortfarande otroligt bra tajming jag och V.K, vi behöver sällan stå i längre kö till nummerlappar och toa.
Jag försökte intala mig själv att springa långsamt med tanke på de senaste veckornas bravader och att jag fortfarande inte är helt läkt och sover dåligt, men framförallt för att jag imorgon ska cykla runt Vättern. Före loppet var jag förbannat trött. Gäspade så stort och länge att jag trodde fåglarna skulle bygga bo i munnen. Att jag blir trött av många intryck och mycket stimuli, det har jag nog skrivit om tidigare. Skolavslutning och bilfärd satte sina tydliga spår. Men jag var så löpsugen. Det är inget nytt att hjärnan mår bra av motion det finns forskning på att det är läkande för hjärnan, så springa skulle jag.
Att tänka att man ska springa långsamt och spara på sig är en sak. Att verkligen göra det är en helt annan sak. Mina erfarenheter av att ta det lugnt i loppsammanhang... inte så framgångsrika. Jag ställde mig längst bak i startledet i alla fall.
Så gick starten och en rosa flod av löpare gav sig iväg. Mycket riktigt, det var svårt att springa långsamt när resten av fältet flög iväg. Benen gick av sig själv. Det kändes bra.
Senaste mötet med Norr Mälarstrand var långsamt och smärtfullt, men inte denna gång. Nu var det lätt och snabbt. Det är trevligt att få ett bra minne från denna del av staden. När jag passerade stadshuset kom jag på att jag skulle njuta lite av omgivningarna också. Det gick inte så bra. Jag sneglade upp på husen lite grann men jag var mer fokuserad på att springa snabbt. Jag tror att det var vackert, för Stockholm brukar vara vacker i solsken, men jag hann faktiskt inte njuta av utsikten. För ju längre jag sprang desto mer prestationsinriktad blev jag.
Längs Söder Mälarstrand flöt det på bra. Hade häng på en kille framför och höll ett bra tempo. Här minns jag att jag hann njuta av utsikten lite. Men så hände något när vi kom till Långholmen, jag träffade på väggen. Strax före 6 km, typiskt. Jag försökte gneta mig igenom men när Högalidsgatan kom med sin branta stigning mot Västerbron blev det för mycket. Jag gick.
När jag gick där i uppförsbacken tänkte jag att den där Västerbron ska jag minsann ha revansch på. Den var inte lätt att springa uppför på maran efter 34 km och inte så lätt nu heller efter 7 km i högt tempo, men jag skulle minsann göra det. Var hade jag mitt saknade pannben? Jag sa till mig själv på skarpen (i sann Pippi-stil) att springa hela bron. Hur långsamt jag än sprang så skulle det iaf inte vara så långsamt att det var gångtempo. Kan se på min klockdata att jag höll ett tempo på precis under 6 min/km uppför bron och runt 5 min/km nedför. Seger! Jag fick min revansch på den där bron.
Nu var det två ynka kilometer kvar. En "omväg" runt... vad området nu kan heta... och sedan tillbaka till "Rålis". Jag ville gärna i mål under 55 min. Tyvärr lyckades jag inte riktigt med det, för det var lite tungt på slutet. Orkade inte lägga in en slutspurt, men jag är ändå nöjd med min insats.
Efter målgång tog jag emot medalj och folkets jubel... nåja, medalj i alla fall. Sedan hämtade jag mina överdrag och blippade in i appen Raceone för att se hur långt V.K. hade hunnit. Jag hann med några peppande meddelanden före hon dök upp på slutrakan. Sen sprang jag bredvid och peppade ända in i mål.
Vid det här laget var den där bedövande tröttheten, jag hade före start, som bortblåst. Ännu en gång bevis på att träning motverkar min fatigue. (Lite snabbt sökande på internet och jag ser att jag inte är ensam om det.) Löpning är bra för hjärnan v.s.b.
Eftersom vi anmält oss till hela STHLM Challenge ingick det mat efter loppet. Efter detta lopp bjöds på grilltallrik. Det var riktigt gott där i sommarkvällen. Vi blev dock inte riktigt mätta men det löste sig snabbare än vi kunde ana. Ett företag, vars anställda hade sprungit, höll på att packa ihop sina grejer och då hade de fått munkar och dryck över. Det delade de ut till de som var närmast vilket råkade var vi. En munk på maten och vi var proppmätta. Tack så mycket.
Sedan körde vi hem. Vi var hemma ganska sent, en bra bit efter midnatt, och då hade vi inte ens duschat. Så det blev en snabbdusch och direkt i säng. Jag behövde varenda minuts sömn för på fredagkvällen är det dags för Vätternrundan. Natten mellan fredag och lördag blir det inget sova.
Nästa lopp: 16/6 (i morgon) Vätternrundan, 300 km (cykel)
Nästa lopp i STHLM Challenge: 12/8 STHLM Urban Trail
Del två av fyra i STHLM Challenge - STHLM 10.
Hur skulle jag ta mig an detta loppet?
Huvudet ville springa fort och få en bra tid.
Erfarenheter de senaste veckorna sa till mig: Ta det lugnt!
Det som komma skall sa: Ta det j*vligt lugnt för f-n.
Efter fin skolavslutning med skönsång och jordgubbar packade V.K. och jag in oss i bilen och drog norrut mot huvudstaden. Jag hade varit förutseende och kollat upp potentiella parkeringsplatser men när vi kom fram föll det sig så enkelt att vi kunde parkera i anslutning till Rålambshovsparken där start och mål för loppet var. Mycket smidigt. Det var inte lika smidigt att betala parkeringsbiljetten när alla automater i närheten krånglade. Efter två telefonsamtal så fick jag till slut stå gratis den ynka timmen som återstod av betaltiden.
Det var en härlig stämning i "Rålis", många löpentusiaster men även annat löst folk som hade en trevlig kväll i parken. Vi hämtade nummerlapp och t-shirt samt gjorde det obligatoriska toabesöket. Vi har fortfarande otroligt bra tajming jag och V.K, vi behöver sällan stå i längre kö till nummerlappar och toa.
Jag försökte intala mig själv att springa långsamt med tanke på de senaste veckornas bravader och att jag fortfarande inte är helt läkt och sover dåligt, men framförallt för att jag imorgon ska cykla runt Vättern. Före loppet var jag förbannat trött. Gäspade så stort och länge att jag trodde fåglarna skulle bygga bo i munnen. Att jag blir trött av många intryck och mycket stimuli, det har jag nog skrivit om tidigare. Skolavslutning och bilfärd satte sina tydliga spår. Men jag var så löpsugen. Det är inget nytt att hjärnan mår bra av motion det finns forskning på att det är läkande för hjärnan, så springa skulle jag.
Att tänka att man ska springa långsamt och spara på sig är en sak. Att verkligen göra det är en helt annan sak. Mina erfarenheter av att ta det lugnt i loppsammanhang... inte så framgångsrika. Jag ställde mig längst bak i startledet i alla fall.
Så gick starten och en rosa flod av löpare gav sig iväg. Mycket riktigt, det var svårt att springa långsamt när resten av fältet flög iväg. Benen gick av sig själv. Det kändes bra.
Senaste mötet med Norr Mälarstrand var långsamt och smärtfullt, men inte denna gång. Nu var det lätt och snabbt. Det är trevligt att få ett bra minne från denna del av staden. När jag passerade stadshuset kom jag på att jag skulle njuta lite av omgivningarna också. Det gick inte så bra. Jag sneglade upp på husen lite grann men jag var mer fokuserad på att springa snabbt. Jag tror att det var vackert, för Stockholm brukar vara vacker i solsken, men jag hann faktiskt inte njuta av utsikten. För ju längre jag sprang desto mer prestationsinriktad blev jag.
Längs Söder Mälarstrand flöt det på bra. Hade häng på en kille framför och höll ett bra tempo. Här minns jag att jag hann njuta av utsikten lite. Men så hände något när vi kom till Långholmen, jag träffade på väggen. Strax före 6 km, typiskt. Jag försökte gneta mig igenom men när Högalidsgatan kom med sin branta stigning mot Västerbron blev det för mycket. Jag gick.
När jag gick där i uppförsbacken tänkte jag att den där Västerbron ska jag minsann ha revansch på. Den var inte lätt att springa uppför på maran efter 34 km och inte så lätt nu heller efter 7 km i högt tempo, men jag skulle minsann göra det. Var hade jag mitt saknade pannben? Jag sa till mig själv på skarpen (i sann Pippi-stil) att springa hela bron. Hur långsamt jag än sprang så skulle det iaf inte vara så långsamt att det var gångtempo. Kan se på min klockdata att jag höll ett tempo på precis under 6 min/km uppför bron och runt 5 min/km nedför. Seger! Jag fick min revansch på den där bron.
Nu var det två ynka kilometer kvar. En "omväg" runt... vad området nu kan heta... och sedan tillbaka till "Rålis". Jag ville gärna i mål under 55 min. Tyvärr lyckades jag inte riktigt med det, för det var lite tungt på slutet. Orkade inte lägga in en slutspurt, men jag är ändå nöjd med min insats.
Efter målgång tog jag emot medalj och folkets jubel... nåja, medalj i alla fall. Sedan hämtade jag mina överdrag och blippade in i appen Raceone för att se hur långt V.K. hade hunnit. Jag hann med några peppande meddelanden före hon dök upp på slutrakan. Sen sprang jag bredvid och peppade ända in i mål.
Vid det här laget var den där bedövande tröttheten, jag hade före start, som bortblåst. Ännu en gång bevis på att träning motverkar min fatigue. (Lite snabbt sökande på internet och jag ser att jag inte är ensam om det.) Löpning är bra för hjärnan v.s.b.
Eftersom vi anmält oss till hela STHLM Challenge ingick det mat efter loppet. Efter detta lopp bjöds på grilltallrik. Det var riktigt gott där i sommarkvällen. Vi blev dock inte riktigt mätta men det löste sig snabbare än vi kunde ana. Ett företag, vars anställda hade sprungit, höll på att packa ihop sina grejer och då hade de fått munkar och dryck över. Det delade de ut till de som var närmast vilket råkade var vi. En munk på maten och vi var proppmätta. Tack så mycket.
Sedan körde vi hem. Vi var hemma ganska sent, en bra bit efter midnatt, och då hade vi inte ens duschat. Så det blev en snabbdusch och direkt i säng. Jag behövde varenda minuts sömn för på fredagkvällen är det dags för Vätternrundan. Natten mellan fredag och lördag blir det inget sova.
Nästa lopp: 16/6 (i morgon) Vätternrundan, 300 km (cykel)
Nästa lopp i STHLM Challenge: 12/8 STHLM Urban Trail
6 maj 2018
Sthlm Trail Run 2018
Nu har jag sprungit ett lopp igen, eller som det står i en barnbok jag läser för barnen ibland, "loppat ett lopp".
Igår 5/5 var det första delen i Sthlm Challenge nämligen Sthlm Trail Run på Norra Djurgården. Senaste gången jag sprang trail var i november, efter det fick jag lunginflammation. Fast det var inget jag tänkte på igår. Ni funderade jag mest på vilka skor jag skulle springa i; de jag tränat i eller de som är gjorda för traillöpning. Valet föll på de sist nämnda. Jag hade ingen aning om hur terrängen såg ut.
Vi packade in oss i bilen strax före 8 och åkte norrut. Det var inte svårt att hitta och parkering hade vi inga problem med. Vi kom fram lagom i tid för att hämta nummerlapp, stå i toakö och lämna in väska. Vädret var fantastiskt, sol och 17 grader, rena sommaren. Förberedelserna har inte varit lika fantastiska som ni vet.
Dags för start. Jag brukar nästan alltid fega och ställa mig långt bak i startfältet. Idag gjorde jag inte det och det var ett bra drag. Starten gick och en grön orm sprang iväg. Som vanligt öppnade jag för snabbt. Det gör jag i stort sett i alla lopp. Jag är väl ivrig att äntligen får ge mig iväg?
De första kilometrarna gick fint att springa över stock och sten. Valet av skor var helt rätt. Och att starta tidig var bra för det var nämligen inte så trångt ute i spåret. Jag sprang aldrig ensam men jag behövde inte trängas i bredd på de smala stigarna. Men vid tre sprungna kilometer kom så skavsåret under foten...alldeles för tidigt. Hur skulle jag fixa resten nu?
Jag sprang på men strax efter hade jag skavsår under båda fötterna. Jag försökte med alla medel ignorera skadan och fortsatte. Det var en tuffare bana än jag trodde och jag tyckte de gick långsamt att springa. Efter fem kilometer tror jag att jag gick i alla uppförsbackar. Jag gick definitivt upp för Fiskartorpets slalombacken. Hujeda mig vad brant och lång den var med fem kilometer sprungna och skav under fötterna. Nåja, nedförsbackarna gick desto snabbare. I love nedförsbackar, det är bara att släppa på och lita på reflexerna, bromsa är alldeles för energikrävande. Den tid jag förlorar i uppförsbackarna måste jag ju ta igen i utförslöporna.
Jag tror att banan var vacker, jag skymtade vatten, typ nån sjö, och jag såg massor av fina vitsippor i den ljusgröna skogen. Men mest såg jag marken; stenar, gräs, lera, rötter, fallna träd med mera. Jag hade full fokus på att sätta fötterna rätt och inte skada mig. Det hade inte vara bra att dra på sig en stukning eller liknande så här nära Göteborgsvarvet. Men jag kände också härliga dofter bland annat av vårliga vitsipporna och den oljade träbron. Mmm, den luktade som en gammal antik träbåt.
Så uppenbarades målet, äntligen. Tio kilometer är ingen lång löprunda för mig nuförtiden men då löper jag på asfalt, utan backar. Nu var jag ganska sliten. Tack vare min goda vän och hennes pepp höll jag humöret uppe och lufsade in i målrakan. (Ingen spurt pga skavsåren) Där stod mina föräldrar och hejade. Det var överraskade och mycket roligt. Mycket glädje över den supporten. Jag brukar oftast åka ensam på mina sportsliga äventyr.
Så fick jag min medalj, proteinsnacks, proteinbar och en proteindryck med kaffesmak. Den där kaffedrycken gav jag snabbt bort till min mor det andra ätbara åt jag upp.
Tiden det tog att ta sig runt var jag först inte så nöjd med. Jisses det tog ju över en timme. Men när jag sedan tittar i resultatlistan så kom jag in på 152:a plats av 927. Helt sjukt bra. Jag är en vanlig motionär men att placera sig på den första fjärdedelen av deltagare anser jag vara riktigt bra.
Nästa lopp i Sthlm Challenge: Sthlm 10 den 14 juni.
Nästa lopp: Vårruset. Jag springa med dottern i hennes takt och tempo.
Igår 5/5 var det första delen i Sthlm Challenge nämligen Sthlm Trail Run på Norra Djurgården. Senaste gången jag sprang trail var i november, efter det fick jag lunginflammation. Fast det var inget jag tänkte på igår. Ni funderade jag mest på vilka skor jag skulle springa i; de jag tränat i eller de som är gjorda för traillöpning. Valet föll på de sist nämnda. Jag hade ingen aning om hur terrängen såg ut.
Vi packade in oss i bilen strax före 8 och åkte norrut. Det var inte svårt att hitta och parkering hade vi inga problem med. Vi kom fram lagom i tid för att hämta nummerlapp, stå i toakö och lämna in väska. Vädret var fantastiskt, sol och 17 grader, rena sommaren. Förberedelserna har inte varit lika fantastiska som ni vet.
Dags för start. Jag brukar nästan alltid fega och ställa mig långt bak i startfältet. Idag gjorde jag inte det och det var ett bra drag. Starten gick och en grön orm sprang iväg. Som vanligt öppnade jag för snabbt. Det gör jag i stort sett i alla lopp. Jag är väl ivrig att äntligen får ge mig iväg?
De första kilometrarna gick fint att springa över stock och sten. Valet av skor var helt rätt. Och att starta tidig var bra för det var nämligen inte så trångt ute i spåret. Jag sprang aldrig ensam men jag behövde inte trängas i bredd på de smala stigarna. Men vid tre sprungna kilometer kom så skavsåret under foten...alldeles för tidigt. Hur skulle jag fixa resten nu?
Jag sprang på men strax efter hade jag skavsår under båda fötterna. Jag försökte med alla medel ignorera skadan och fortsatte. Det var en tuffare bana än jag trodde och jag tyckte de gick långsamt att springa. Efter fem kilometer tror jag att jag gick i alla uppförsbackar. Jag gick definitivt upp för Fiskartorpets slalombacken. Hujeda mig vad brant och lång den var med fem kilometer sprungna och skav under fötterna. Nåja, nedförsbackarna gick desto snabbare. I love nedförsbackar, det är bara att släppa på och lita på reflexerna, bromsa är alldeles för energikrävande. Den tid jag förlorar i uppförsbackarna måste jag ju ta igen i utförslöporna.
Jag tror att banan var vacker, jag skymtade vatten, typ nån sjö, och jag såg massor av fina vitsippor i den ljusgröna skogen. Men mest såg jag marken; stenar, gräs, lera, rötter, fallna träd med mera. Jag hade full fokus på att sätta fötterna rätt och inte skada mig. Det hade inte vara bra att dra på sig en stukning eller liknande så här nära Göteborgsvarvet. Men jag kände också härliga dofter bland annat av vårliga vitsipporna och den oljade träbron. Mmm, den luktade som en gammal antik träbåt.
Så uppenbarades målet, äntligen. Tio kilometer är ingen lång löprunda för mig nuförtiden men då löper jag på asfalt, utan backar. Nu var jag ganska sliten. Tack vare min goda vän och hennes pepp höll jag humöret uppe och lufsade in i målrakan. (Ingen spurt pga skavsåren) Där stod mina föräldrar och hejade. Det var överraskade och mycket roligt. Mycket glädje över den supporten. Jag brukar oftast åka ensam på mina sportsliga äventyr.
Så fick jag min medalj, proteinsnacks, proteinbar och en proteindryck med kaffesmak. Den där kaffedrycken gav jag snabbt bort till min mor det andra ätbara åt jag upp.
Tiden det tog att ta sig runt var jag först inte så nöjd med. Jisses det tog ju över en timme. Men när jag sedan tittar i resultatlistan så kom jag in på 152:a plats av 927. Helt sjukt bra. Jag är en vanlig motionär men att placera sig på den första fjärdedelen av deltagare anser jag vara riktigt bra.
Nästa lopp i Sthlm Challenge: Sthlm 10 den 14 juni.
Nästa lopp: Vårruset. Jag springa med dottern i hennes takt och tempo.
13 augusti 2017
Löploppet utöver det vanliga
Jag kan idag ha sprungit mitt livs roligaste lopp. I alla fall hamnar den i topp tre av roliga lopp.
Jag och en vän sprang upplevelseloppet STHLM Urban Trail som är en del av STHLM Challenge.
Vi reste hemifrån tidigt som tusan eftersom starten för oss gick redan klockan 9 på morgonen. Vi hittade en utmärkt bra parkeringsplats och traskade sedan över till startområdet på Djurgården, Galärparken mitt emot Nordiska museet. Vi hade gott om tid och såg till och med första starten klockan åtta.
Starten gick och ett ljusblått band av löpare sprang iväg i riktning mot Skansen. Eftersom det är ett upplevelselopp är det ingen tidtagning vilket får till följd att de flesta joggar iväg i lagom tempo. Inga tjurrusning för att jaga tid och personbästa alltså.
Det var en surrealistisk känsla att springa in på ett stängt Skansen. Där inne vallades getter, dansades folkdans och en husmoder läste Husmodern (om jag såg/minns rätt)... och säkert nåt mer jag inte noterade. Skansen var liksom bara öppet för oss och vi sprang in bakvägen.
Så sprang vi vidare ut över Djurgårdsbron och längs Strandvägen tills vi kom till Kungliga Dramatiska teatern - Dramaten. Det är en byggnad jag gått förbi många gånger men aldrig varit inne i. Nu skulle jag springa in och igenom den. Verkligen en konstig känsla att springa med många andra uppför trapporna inne i byggnaden. Men det var häftigt. Selfiestoppet var bakom en replika av en stilig 1700-tals (?) klänning sen bar det av mellan bänkraderna på en balkong. Coolt!
Ut genom teatern och vidare på Östermalms gator hamnade vi sedan på SATS Stureplan. Där strömmade träningsmusik ur högtalare och det enda som kändes märkligt var att jag sprang förbi alla träningsredskap istf att träna med dem. Likaså att jag sprang runt i lokalen istf på ett löpband. Fick gött pepp av personalen.
Ut ur gymmet och ut på gatorna igen och in på Regeringsgatan. Nästa upplevelse var att springa in i Paradiset. En butik med ett stort ekologiskt utbud. Vi löpare fick varsin fruktbar att tugga i oss. Jag stoppade min i löpartightsen för att smaka den senare. (Jag tappade den dock på vägen så jag vet inte om den var god eller inte.)
Nästa anhalt var gallerian Mood Stockholm. Alla butiker var stängda och tur var kanske det för annars kunde vi nog inte ha kunnat springa så lätt och ledigt där inne.
När vi fönstershoppat färdigt på gallerian styrdes våra steg mot den anrika premiärbiografen Rigoletto. Ett mycket tjusigt välkomnande med personal i röd cape och hög hatt. Vi fick såklart springa in i en salong. Där visade de en film jag inte kunde identifiera. Det var en liten besvikelse att de inte bjöd på popcorn, iaf så såg inte jag att de gjorde det. Nu hade vi sprungit omkring 4 km. (GPSer mäter inte avstånd så bra inne i byggnader.)
Det var en trevlig överraskning att banan gick genom Brunkebergstunneln. Den har jag bara hört talas om men aldrig varit i. Jag tyckte den var vacker i all sin enkelhet.
En dryg kilometer senare var det dags att springa in på Ice Bar och Hotel C. Vi var inte inne i den kalla isiga baren, men vi fick se en kille stå och fila på en isskulptur. Mycket fascinerande. Tog såklart en bild på det selfiestoppet. I en säng låg två tjejer och spa:ade, eller vad det gjorde. Det selfiestoppet lockade inte mig lika mycket även om det såg mycket bekvämt ut. För att ta oss ut sprang vi genom frukostmatsalen, de som satt där och åt tittade lite konstigt på oss.
Våra fötter tog oss "hitan och ditan" på Stockholms gator, förbi T-centralen och Sheraton, mot Sankt Jacobs kyrka och genom Kungsträdgården (aka Kungsan).
Nu började vi närma oss slutet på upplevelseloppet. Den sista upplevelsestoppet var Musikaliska. Okej jag erkänner, jag visste inte vad det var eller vad de sysslade med. Jag kunde bara gissa. Efter att ha bemästrat ett gäng trappor kom vi upp till konsertsalen och där satt ett gäng musiker på en scen och spelade vackert. Jag var inte modig nog att gå upp på scen men jag applåderade kvintetten.
Målet låg på Blasieholmen inte så långt från Musikaliska. Väl i mål slog vi oss ner i "puffarna" med våra förbeställda frukostpåsar. Vi hade fin utsikt över Kungliga Slottet på andra sidan vattnet. Vi var två mycket glada individer som satt och smälte dagens intryck.
Vi bestämde snabbt att vi ska springa STHLM Above/Below tillsammans senare i höst. Det är sista "grenen" i STHLM Challenge, ett lopp som aldrig kommer igen. STHLM Above/Below är ett tunnellopp där vi får springa genom ett antal sedan länge nedlagda tunnlar på Söder. Spännande!
STHLM Urban Trail har förevigat äventyret, titta på de fina bilderna, se hur kul vi hade och anmäl dig till 2018 års lopp.
Jag och en vän sprang upplevelseloppet STHLM Urban Trail som är en del av STHLM Challenge.
Vi reste hemifrån tidigt som tusan eftersom starten för oss gick redan klockan 9 på morgonen. Vi hittade en utmärkt bra parkeringsplats och traskade sedan över till startområdet på Djurgården, Galärparken mitt emot Nordiska museet. Vi hade gott om tid och såg till och med första starten klockan åtta.
Starten gick och ett ljusblått band av löpare sprang iväg i riktning mot Skansen. Eftersom det är ett upplevelselopp är det ingen tidtagning vilket får till följd att de flesta joggar iväg i lagom tempo. Inga tjurrusning för att jaga tid och personbästa alltså.
Det var en surrealistisk känsla att springa in på ett stängt Skansen. Där inne vallades getter, dansades folkdans och en husmoder läste Husmodern (om jag såg/minns rätt)... och säkert nåt mer jag inte noterade. Skansen var liksom bara öppet för oss och vi sprang in bakvägen.
Så sprang vi vidare ut över Djurgårdsbron och längs Strandvägen tills vi kom till Kungliga Dramatiska teatern - Dramaten. Det är en byggnad jag gått förbi många gånger men aldrig varit inne i. Nu skulle jag springa in och igenom den. Verkligen en konstig känsla att springa med många andra uppför trapporna inne i byggnaden. Men det var häftigt. Selfiestoppet var bakom en replika av en stilig 1700-tals (?) klänning sen bar det av mellan bänkraderna på en balkong. Coolt!
Ut genom teatern och vidare på Östermalms gator hamnade vi sedan på SATS Stureplan. Där strömmade träningsmusik ur högtalare och det enda som kändes märkligt var att jag sprang förbi alla träningsredskap istf att träna med dem. Likaså att jag sprang runt i lokalen istf på ett löpband. Fick gött pepp av personalen.
Ut ur gymmet och ut på gatorna igen och in på Regeringsgatan. Nästa upplevelse var att springa in i Paradiset. En butik med ett stort ekologiskt utbud. Vi löpare fick varsin fruktbar att tugga i oss. Jag stoppade min i löpartightsen för att smaka den senare. (Jag tappade den dock på vägen så jag vet inte om den var god eller inte.)
Nästa anhalt var gallerian Mood Stockholm. Alla butiker var stängda och tur var kanske det för annars kunde vi nog inte ha kunnat springa så lätt och ledigt där inne.
När vi fönstershoppat färdigt på gallerian styrdes våra steg mot den anrika premiärbiografen Rigoletto. Ett mycket tjusigt välkomnande med personal i röd cape och hög hatt. Vi fick såklart springa in i en salong. Där visade de en film jag inte kunde identifiera. Det var en liten besvikelse att de inte bjöd på popcorn, iaf så såg inte jag att de gjorde det. Nu hade vi sprungit omkring 4 km. (GPSer mäter inte avstånd så bra inne i byggnader.)
Det var en trevlig överraskning att banan gick genom Brunkebergstunneln. Den har jag bara hört talas om men aldrig varit i. Jag tyckte den var vacker i all sin enkelhet.
En dryg kilometer senare var det dags att springa in på Ice Bar och Hotel C. Vi var inte inne i den kalla isiga baren, men vi fick se en kille stå och fila på en isskulptur. Mycket fascinerande. Tog såklart en bild på det selfiestoppet. I en säng låg två tjejer och spa:ade, eller vad det gjorde. Det selfiestoppet lockade inte mig lika mycket även om det såg mycket bekvämt ut. För att ta oss ut sprang vi genom frukostmatsalen, de som satt där och åt tittade lite konstigt på oss.
Våra fötter tog oss "hitan och ditan" på Stockholms gator, förbi T-centralen och Sheraton, mot Sankt Jacobs kyrka och genom Kungsträdgården (aka Kungsan).
Nu började vi närma oss slutet på upplevelseloppet. Den sista upplevelsestoppet var Musikaliska. Okej jag erkänner, jag visste inte vad det var eller vad de sysslade med. Jag kunde bara gissa. Efter att ha bemästrat ett gäng trappor kom vi upp till konsertsalen och där satt ett gäng musiker på en scen och spelade vackert. Jag var inte modig nog att gå upp på scen men jag applåderade kvintetten.
Målet låg på Blasieholmen inte så långt från Musikaliska. Väl i mål slog vi oss ner i "puffarna" med våra förbeställda frukostpåsar. Vi hade fin utsikt över Kungliga Slottet på andra sidan vattnet. Vi var två mycket glada individer som satt och smälte dagens intryck.
Vi bestämde snabbt att vi ska springa STHLM Above/Below tillsammans senare i höst. Det är sista "grenen" i STHLM Challenge, ett lopp som aldrig kommer igen. STHLM Above/Below är ett tunnellopp där vi får springa genom ett antal sedan länge nedlagda tunnlar på Söder. Spännande!
STHLM Urban Trail har förevigat äventyret, titta på de fina bilderna, se hur kul vi hade och anmäl dig till 2018 års lopp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
